21.11.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 428/8

1)

Ska artikel 19 FEU och artiklarna 263 FEUF, 266 FEUF och 267 FEUF samt principen om lojalt samarbete (artikel 4.3 FEU), enligt vilka medlemsstaterna och deras behöriga myndigheter är skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att avhjälpa ett åsidosättande av unionsrätten och för att efterkomma domar från Europeiska unionens domstol, särskilt när det är fråga om giltigheten av akter som har antagits av unionens organ och som är allmängiltiga (erga omnes), anses ålägga medlemsstaterna att på motsvarande sätt upphäva eller ändra en lagstiftningsakt varigenom ett direktiv har införlivats, vilket senare har ogiltigförklarats av EU-domstolen på grund av att det strider mot (åsidosätter) bestämmelserna i fördragen eller i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, för att säkerställa att EU-domstolens dom följs och på så sätt avhjälpa åsidosättandet av fördragen eller stadgan och förhindra nya åsidosättanden i framtiden?

2)

Med hänvisning till den föregående frågan, kan artikel 266 FEUF (f.d. artikel 233 FEG) tolkas på så sätt att begreppet ”organ eller byrå” (i vid mening eller analogt) även omfattar den medlemsstat som har införlivat ett direktiv med sin egen rättsordning, vilket senare har ogiltigförklarats på grund av att det strider mot fördragen eller stadgan, eller kan artikel 260.1 FEUF tillämpas analogt i ett sådant fall?

3)

För det fall de ovannämnda frågorna i huvudsak ska besvaras jakande, och om det således föreligger en skyldighet för medlemsstaterna att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att avhjälpa åsidosättandet av unionens primärrätt genom att på motsvarande sätt upphäva eller ändra den lagstiftningsakt varigenom ett direktiv har införlivats, vilket senare har ogiltigförklarats av EU-domstolen på grund av att det strider mot stadgan eller fördragen, omfattar då denna skyldighet även de nationella domstolarna, i den meningen att de är skyldiga att inte tillämpa den lagstiftningsakt varigenom det ogiltigförklarade direktivet – i förevarande fall direktiv 2006/24/EG (1) – införlivades (åtminstone i den del) som strider mot stadgan eller fördragen, och att följaktligen inte beakta den bevisning som erhållits på grundval av sådana akter (direktivet och den nationella rättsakten om införlivande)?

4)

Ska den nationella lagstiftning varigenom direktiv 2006/24 har införlivats, vilket direktiv har ogiltigförklarats av EU-domstolen i dom av den 8 april 2014, Digital Rights Ireland Ltd (C-293/12 och C-594/12) (2), på grund av att det strider mot stadgan, anses omfattas av tillämpningsområdet för unionsrätten, såsom krävs enligt artikel 51.1 i stadgan, enbart på grund av att direktiv 2006/24 har införlivats genom denna lagstiftning, oberoende av att EU-domstolen senare ogiltigförklarade direktivet?

5)

Med hänsyn till att direktiv 2006/24, vilket senare ogiltigförklarades av EU-domstolen, antogs i syfte att på europeisk nivå genomföra ett harmoniserat regelverk enligt artikel 15.1 i direktiv 2002/58/EG för lagring av uppgifter hos leverantörer av kommunikationstjänster för att förebygga, utreda, avslöja och åtala brott, så att det inte föreligger några hinder för den inre marknaden för elektronisk kommunikation, ska då den nationella lagstiftning varigenom direktiv 2006/24 har införlivats anses ingå i ramen för artikel 15.1 i direktiv 2002/58, så att den omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, såsom krävs enligt artikel 51.1 i stadgan?

6)

Med hänsyn till att en eventuell fällande brottmålsdom mot en medborgare i en medlemsstat i unionen, såsom i förevarande mål, oundvikligen kommer att medföra inskränkningar i utövandet av den rätt till fri rörlighet som medborgaren har enligt unionsrätten, även då inskränkningarna i princip är befogade, ska det enbart på grundval av detta anses att de aktuella straffrättsliga förfarandena sammantaget omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, såsom krävs enligt artikel 51.1 i stadgan?

Om svaret på de föregående frågorna i huvudsak är att stadgan är tillämplig, i enlighet med artikel 51.1 i stadgan, önskas svar på följande frågor:

7)

Är det förenligt med artiklarna 7, 8 och 52.1 i stadgan att lagrade uppgifter enligt direktiv 2006/24 och/eller artikel 15.1 i direktiv 2002/58 är tillgängliga och kan användas av polisen under en brottsutredning, i brådskande fall och särskilt då någon grips på bar gärning, utan föregående tillstånd från en domstol (eller en oberoende myndighet) som beviljats i enlighet med på förhand fastställda materiella och formella krav?

8)

Ska det enligt artiklarna 7, 8 och 52.1 i stadgan, under en brottsutredning av polisen eller andra myndigheter som inte är renodlade domstolar, vilka begär att få tillgång till lagrade uppgifter enligt direktiv 2006/24 och/eller artikel 15.1 i direktiv 2002/58 och använda dessa uppgifter, i synnerhet när utredningen inte har till syfte att förebygga, utreda och åtala särskilt fastställda brott, som den nationella lagstiftaren har betecknat som allvarliga, anses att ett eventuellt samtycke av den person som uppgifterna avser medför att det inte är nödvändigt att inhämta ett föregående tillstånd från en domstol (eller en oberoende myndighet) för att få tillgång till dessa uppgifter och använda dessa, vilket beviljats i enlighet med på förhand fastställda materiella och formella krav, särskilt med beaktande av att de begärda uppgifterna oundvikligen även innehåller uppgifter om tredje man (till exempel den uppringande parten/den uppringda parten)?

9)

Ska enbart åklagarmyndighetens samtycke till att tillgång ges, under en brottsutredning, till lagrade uppgifter enligt direktiv 2006/24 och/eller artikel 15.1 i direktiv 2002/58 och till att dessa uppgifter används anses vara förenligt med artiklarna 7, 8 och 52.1 i stadgan, när det saknas ett föregående tillstånd från en domstol (eller en oberoende myndighet) som beviljats i enlighet med på förhand fastställda materiella och formella krav, i synnerhet när utredningen inte har till syfte att förebygga, utreda och åtala särskilt fastställda brott som den nationella lagstiftaren har betecknat som allvarliga?

10)

Mot bakgrund av EU-domstolens dom av den 8 april 2014, Digital Rights Ireland Ltd (C-293/12 och C-594/12, EU:C:2014:238, punkterna 60 och 61), och uttrycket ”allvarliga brott” i artikel 1.1 i direktiv 2006/24, utgör nämnda uttryck ett självständigt begrepp i unionsrätten och, om så är fallet, vilket är det materiella innehållet i detta begrepp, på grundval av vilket ett bestämt brott kan anses vara tillräckligt allvarligt för att motivera att tillgång ges till lagrade uppgifter enligt direktiv 2006/24 och att dessa uppgifter används?

11)

Mot bakgrund av EU-domstolens dom av den 8 april 2014, Digital Rights Ireland Ltd (C-293/12 och C-594/12, EU:C:2014:238, punkterna 60 och 61), och oberoende av huruvida uttrycket ”allvarliga brott” i artikel 1.1 i direktiv 2006/24 utgör ett självständigt begrepp, ska artiklarna 7, 8 och 52.1 i stadgan anses beskriva allmänna kriterier på grundval av vilket ett bestämt brott ska anses vara tillräckligt allvarligt för att motivera att tillgång ges till lagrade uppgifter enligt direktiv 2006/24 och/eller artikel 15.1 i direktiv 2002/58 och att dessa uppgifter används och, om så är fallet, vilka är dessa kriterier?

12)

För det fall den föregående frågan i huvudsak ska besvaras jakande, består en sådan proportionalitetsprövning slutligen av en bedömning av det utredda brottets art a) enbart av EU-domstolen eller b) av den nationella domstolen, på grundval av de allmänna kriterier som har fastställts av EU-domstolen?

13)

Mot bakgrund av EU-domstolens dom av den 8 april 2014, Digital Rights Ireland Ltd (C-293/12 och C-594/12, EU:C:2014:238, punkterna 58–68 och domslutet), är det förenligt med artiklarna 7, 8 och 52.1 i stadgan att tillgång ges till lagrade uppgifter och att dessa uppgifter används i samband med ett straffrättsligt förfarande på grundval av en allmän ordning för lagring av uppgifter som inrättats enligt direktiv 2006/24 och/eller artikel 15.1 i direktiv 2002/58, vilken ordning uppfyller villkoren i punkterna 60, 61, 62, 67 och 68 i nämnda dom, men inte villkoren i punkterna 58, 59, 63 och 64 i samma dom?

[det vill säga en ordning för lagring som dels kräver föregående tillstånd från en domstol i enlighet med på förhand fastställda materiella och processuella krav, i synnerhet för att förebygga, utreda och åtala brott som på ett exakt sätt har fastställts och förtecknats av den nationella lagstiftaren, vilken har betecknat dessa brott som allvarliga, och som säkerställer ett effektivt skydd för lagrade uppgifter mot risken för missbruk och mot otillåten tillgång eller användning (se punkterna 60, 61, 62, 67 och 68 i nämnda dom), dels tillåter lagring av uppgifter a) utan åtskillnad för alla personer som använder elektroniska kommunikationstjänster, utan att det i fråga om dessa personer (tilltalade eller misstänkta) föreligger någon omständighet som tyder på att det finns ett samband, om än avlägset, mellan dessa personer och ett allvarligt brott, innan den händelse inträffar avseende vilken det begärs information från leverantörer av kommunikationstjänster, b) utan att de begärda uppgifterna, innan den händelse som utredningen avser har inträffat, måste avse i) en viss tidsperiod och/eller ett visst geografiskt område och/eller en viss krets av personer som på något sätt kan vara inblandade i ett allvarligt brott, eller ii) avse personer beträffande vilka lagringen av uppgifter av andra skäl skulle kunna bidra till förebyggande, utredning eller åtal av allvarliga brott, c) för en tidsperiod (12 månader i det aktuella fallet) som ska fastställas utan att det görs någon åtskillnad mellan de kategorier av uppgifter som anges i artikel 5 i det aktuella direktivet på grundval av deras eventuella nytta för det mål som eftersträvas eller utifrån de personer som berörs (se punkterna 58, 59, 63 och 64 i den ovannämnda domen)]

14)

Om svaret på den föregående frågan i huvudsak är att tillgången till sådana uppgifter och användningen av dessa inte är förenliga med artiklarna 7, 8 och 52.1 i stadgan, ska då den nationella domstolen inte tillämpa den nationella rättsakten om införlivande av direktiv 2006/24, vilket har ogiltigförklarats av EU-domstolen, eller den rättsakt som grundar sig på artikel 15.1 i direktiv 2002/58, på grund av att denna rättsakt strider mot stadgan, och således inte beakta de uppgifter som lagrats och inhämtats på grundval av dessa rättsakter?

15)

Mot bakgrund av direktiv 2006/24, i synnerhet skäl 6 i direktivet, enligt vilket ”[s]killnader i rättsliga … bestämmelser i medlemsstaterna avseende lagring av trafikuppgifter i syfte att förebygga, utreda, avslöja och åtala brott utgör hinder för den inre marknaden”, det angivna syftet i artikel 1.1 i direktivet, som är att ”harmonisera medlemsstaternas bestämmelser”, och de övriga skälen, särskilt [skälen 3, 4, 5, 11 och 21], och även mot bakgrund av EU-domstolens dom av den 10 februari 2009, Irland/parlamentet och rådet (C-301/06, EU:C:2009:68, punkterna 70–72), utgör det ett hinder mot upprättandet av den inre marknaden och dess funktion att låta den lag varigenom direktiv 2006/24 införlivades med den nationella rättsordningen fortsätta att gälla, trots att nämnda direktiv ogiltigförklarades av EU-domstolen, då ingen nyare bestämmelse i unionsrätten ännu har trätt i kraft?

16)

Utgör det i synnerhet ett hinder mot upprättandet av den inre marknaden och dess funktion att låta den lag varigenom direktiv 2006/24 införlivades med den nationella rättsordningen, trots att nämnda direktiv ogiltigförklarades av EU-domstolen, eller den nationella lag som avses i artikel 15.1 i direktiv 2002/58 fortsätta att gälla på grund av följande omständigheter, kumulativt eller alternativt:

I den aktuella nationella lagstiftningen fastställs objektiva kriterier och materiella villkor på grundval av vilka de behöriga nationella myndigheterna kan få tillgång till bland annat lagrade trafik- och lokaliseringsuppgifter och därefter använda dessa, för att förebygga, utreda, avslöja och åtala brott, men dessa kriterier och villkor syftar på en viss förteckning över olaglig verksamhet som den nationella lagstiftaren har upprättat inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning och utan någon harmonisering på unionsnivå,

i den aktuella nationella lagstiftningen om uppgiftsskydd och datasäkerhet i fråga om lagrade uppgifter fastställs tekniska krav och villkor, men dessa villkor och krav har inte harmoniserats på unionsnivå?

17)

För det fall åtminstone en av de ovannämnda frågorna ska besvaras jakande, ska då den nationella domstolen, enligt unionsrätten, inte tillämpa den nationella rättsakten om införlivande av direktiv 2006/24, vilket har ogiltigförklarats av EU-domstolen, på grund av att denna rättsakt strider mot upprättandet av den inre marknaden och dess funktion, och följaktligen inte beakta de lagrade uppgifter som den har kunnat få tillgång till på grundval av direktiv 2006/24 eller den nationella lagstiftning som har antagits med tillämpning av artikel 15.1 i direktiv 2002/58?