31.10.2016

Europeiska unionens officiella tidning

C 402/21

Överklagande ingett den 20 augusti 2016 av Europeiska unionens råd av den dom som tribunalen (femte avdelningen) meddelade den 9 juni 2016 i mål T-276/13, Growth Energy and Renewable Fuels Association mot Europeiska unionens råd

(Mål C-465/16 P)

(2016/C 402/23)

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: Europeiska unionens råd (ombud: S. Boelaert och advokaten N. Tuominen)

Övriga parter i målet: Growth Energy, Renewable Fuels Association, Europeiska kommissionen, ePURE, de Europese Producenten Unie van Hernieuwbare Ethanol

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

—	upphäva tribunalens dom av den 9 juni 2016, som delgavs rådet den 10 juni 2016, i mål T-276/13, Growth Energy and Renewable Fuels Association mot Europeiska unionens råd,

—	ogilla Growth Energys och Renewable Fuels Associations yrkande i första instans om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen (1)

—	förplikta Growth Energy och Renewable Fuels Association att ersätta rådets rättegångskostnader såväl i första instans som i målet om överklagande, eller

i andra hand

—	återförvisa målet till tribunalen för förnyad prövning, och

—	låta frågan om rättegångskostnader i båda instanserna anstå.

Grunder och huvudargument

Rådet yrkar i sitt överklagande att domstolen ska upphäva den överklagade domen på följande grunder:

Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i sin bedömning av huruvida sökandenas talan kunde tas upp till sakprövning och särskilt vad gäller frågan huruvida de var direkt och personligen berörda.

För det första ansåg tribunalen att det räckte att de fyra amerikanska tillverkarna som ingick i stickprovet var bioetanoltillverkare för att det skulle anses att sökandena var direkt berörda. Denna slutsats är dock inte förenlig med fast rättspraxis enligt vilken rent ekonomiska följder inte kan innebära att någon är direkt berörd.

För det andra är det inte klart hur endast den omständigheten att de amerikanska tillverkarna har sålt sin bioetanol till inhemska handlare/blandningsföretag, varefter bioetanolen såldes vidare inom landet eller exporterades i stor mängd till unionen av de inhemska handlarna/blandningsföretagen innan antidumpningstullarna infördes skulle kunna påverka deras marknadsställning i betydande omfattning. För att visa att deras marknadsställning påverkades i betydande omfattning genom att tullarna infördes skulle sökandena åtminstone ha behövt styrka vilken inverkan tullarna hade haft på import till unionen efter deras införande. Sökandena inkom emellertid inte med någon bevisning i det avseendet och det överklagade domen innehåller inte heller några upplysningar därom. Detta innebär att tribunalen har gjort ett rättsligt fel vid tillämpningen av kriteriet att en sökande ska vara personligen berörd och strider även om motiveringsskyldigheten.

Vad gäller sakfrågan gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning i fråga om tolkningen av grundförordningen (2) och även i två avseenden när det gäller WTO-regelverket.

För det första tolkade tribunalen grundförordningen felaktigt i det att den fann att artikel 9.5 i den förordningen genomför både artikel 9.2 och artikel 6.10 i antidumpningsavtalet. Såsom framgår av artikel 9.5 i grundförordningen rör den bestämmelsen inte stickprov. Vidare genomförs artikel 6.10 i antidumpningsavtalet genom artikel 17 och artikel 9.6 i grundförordningen och inte genom artikel 9.5 däri.

För det andra gjorde tribunalen en felaktig tolkning av ordet leverantör i artikel 9.5 i grundförordningen och artikel 9.2 i antidumpningsavtalet. Det följer av logiken och den allmänna systematiken i artikel 9.5 att endast en produktkälla som ”konstaterats vara dumpad och vålla skada” kan vara en leverantör. Eftersom de amerikanska tillverkarna inte hade något exportpris kan de inte anklagas för att ha ägnat sig åt dumpning. Följaktligen gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att de var ”leverantörer” i den mening som avses i artikel 9.5 i grundförordningen och artikel 9.2 i antidumpningsavtalet.

För det tredje har tribunalen tolkat uttrycket praktiskt ogenomförbart i artikel 9.5 och artikel 9.2 i antidumpningsavtalet felaktigt. Tribunalen utgick nämligen från en oriktig tolkning av artikel 9.5 i grundförordningen mot bakgrund av artikel 6.10 i antidumpningsavtalet och på överprövningsorganets rapport i EG – Fasteners. (3) Den rapporten rör endast artikel 9.2 i antidumpningsavtalet och bedömningen av uttrycket praktiskt ogenomförbart avser således endast den situation som enligt artikel 9.5 i grundförordningen exportörer i länder utan marknadsekonomi befinner sig i och deras behandling. Överprövningsorganets tolkning av uttrycket praktiskt ogenomförbart kan därför inte överföras på föreliggande förfarande som inte rör exportörer i länder utan marknadsekonomi.

Slutligen är tribunalens konstateranden avseende de faktiska omständigheterna oriktiga i det den fann att beräkningen av de enskilda tullarna var ”genomförbar”. När bioetanoltillverkarna inte har ett exportpris utan endast ett pris för den inhemska marknaden är det klart att det ogenomförbart och omöjligt att fastställa en individuell dumpningsmarginal och kommissionen får då fastställa en enhetlig landsomfattande dumpningsmarginal.

(1) Rådets genomförandeförordning (EU) nr 157/2013 av den 18 februari 2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av bioetanol med ursprung i Amerikas förenta stater (EUT L 49, 2013, s. 10).

(2) Rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51).

(3) European Communities – Definitive Anti-Dumping Measures on Certain Iron or Steel Fasteners from China – AB-2011-2 – Report of the Appellate Body, WT/DS397/AB/R (”EC – Fasteners, WT/DS397/AB/R”).