4.7.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 243/18

1)

Mot bakgrund av de ”stödsystem” som definieras i artikel 2 k i direktiv 2009/28/EG, vilka inbegriper bland annat skatteincitament i form av skatteåterbetalningar, skattebefrielser och skattelättnader, som instrument för att uppnå de mål avseende användning av förnybar energi som ställs upp i nämnda direktiv 2009/28/EG, ska nämnda incitament eller åtgärder anses vara obligatoriska och bindande för medlemsstaterna, så att de har direkt effekt och kan åberopas direkt av enskilda vid alla typer av offentliga instanser, inbegripet domstolar och förvaltningsmyndigheter?

2)

Ska användningen av uttrycket ”men är inte begränsat till” vid beskrivningen av de skatteincitament i form av skatteåterbetalningar, skattebefrielser och skattelättnader som de ”stödsystem” som nämns i föregående fråga kan inbegripa förstås så, att dessa incitament specifikt omfattar icke-beskattning, det vill säga ett förbud mot alla typer av punktskatter eller särskilda avgifter, utöver de generella skatter som belastar den ekonomiska verksamheten och produktionen av elektricitet, som påförs energi från förnybara källor? I denna del uppkommer även följande fråga: Ska på samma sätt ovannämnda allmänna förbud anses omfatta konkurrerande skatter, dubbelbeskattning eller överlappande skatter vad gäller flera generella eller specifika skatter som tas ut under olika skeden i produktionen av förnybar energi, när de påverkar samma beskattningsgrundande händelse som utlöser den aktuella vindkraftsskatten?

3)

För det fall föregående fråga ska besvaras nekande och beskattning av energi från förnybara källor godtas: Ska begreppet ”särskilda ändamål” i artikel 1.2 i direktiv 2008/118/EG tolkas så, att dessa ändamål måste vara exklusiva och att vidare den avgift som påförs förnybar energi sett till hur den är uppbyggd ska vara ha genuint icke-fiskal karaktär, och inte endast ha budget- eller skatteuppbördssyften?

4)

När det gäller vad som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 2003/96/EG om de skattenivåer som medlemsstaterna ska tillämpa på energiprodukter och elektricitet, tar direktivet som utgångspunkt för de minimiskattenivåer som anges i direktivet summan av de direkta och indirekta skatter som påförts på dessa produkter när de frisläppts för förbrukning. Innebär detta att den skattenivå som krävs av detta direktiv inte omfattar nationella skatter som inte är av genuint icke-fiskal karaktär, såväl sett till hur de är uppbyggda som till deras särskilda ändamål, tolkat i enlighet med det svar som ges på den föregående frågan?

5)

Utgör begreppet kostnader i artikel 13.1 e i direktiv 2009/28/EG ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska ges en vid tolkning, så att det inbegriper, och är synonymt med, skatt i allmänhet?

6)

För det fall föregående fråga ska besvaras jakande ställes följande fråga: Kan de kostnader som ska betalas av de konsumenter som avses i nämnda artikel 13.1 e, endast inbegripa de avgifter eller skatter som i förekommande fall syftar till att kompensera för de skador som orsakas på miljön och till att avhjälpa dessa skador med hjälp av den uppburna skatten, men inte de avgifter eller skatter på icke-förorenande energi vilkas primära syfte rör budgeten eller skatteuppbörden?