a)

Har det för bedömningen av sådana omständigheter betydelse att det mellan den familjemedlem som är tredjelandsmedborgare och den statiska unionsmedborgaren föreligger ett beroendeförhållande som sträcker sig längre än ett rent familjeband? Om så är fallet, vilka faktorer spelar in vid fastställandet av huruvida det råder ett sådant beroendeförhållande? Är det i detta avseende relevant att hänvisa till respekten för familjelivet enligt artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i stadgan?

b)

Vad gäller minderåriga barn, innebär artikel 20 FEUF att det krävs mer än ett biologiskt band mellan den förälder som är tredjelandsmedborgare och det barn som är unionsmedborgare? Är det härvid viktigt att visa att personerna bor ihop, eller räcker det med känslomässiga och ekonomiska band, såsom bestämmelser om boende och umgänge samt betalning av underhåll? Är det i detta avseende relevant att hänvisa till EU-domstolens dom av den 10 juli 2014 i mål C-244/13, Ogieriakhi, punkterna 38 och 39, EU-domstolens dom av den 16 juli 2015 i mål C-218/14, Singh m.fl., punkt 54, och EU-domstolens dom av den 6 december 2012 i de förenade målen C-356/11 och C-357/11, O. och S., punkt 56? Se, i detta avseende, även tolkningsfrågorna i mål C-133/15, som domstolen ännu inte har besvarat.

c)

Har det faktum att familjelivet uppstod vid en tidpunkt då tredjelandsmedborgaren redan var föremål för inreseförbud, och således var medveten om att han olagligen vistades i medlemsstaten, betydelse för bedömningen av sådana omständigheter? Kan detta faktum användas för att motverka missbruk av möjligheten att ansöka om uppehållstillstånd för familjeåterförening?

d)

Har det faktum att ett rättsmedel i den mening som avses i artikel 13.1 i direktiv 2008/115/EG användes mot beslutet att utfärda ett inreseförbud, eller det faktum att den talan som väcktes mot detta beslut att utfärda ett inreseförbud avslogs, betydelse för bedömningen av sådana omständigheter?

e)

Är det faktum att inreseförbudet utfärdades med hänsyn till den allmänna ordningen eller på grund av olaglig vistelse en relevant faktor? Om så är fallet, ska det även undersökas huruvida den berörda tredjelandsmedborgaren utgör ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse? Kan i analogi med detta artiklarna 27 och 28 i direktiv 2004/38/EG (3), som införlivats med belgisk lagstiftning genom artiklarna 43 och 45 i utlänningslagen, och EU-domstolens praxis beträffande allmän ordning tillämpas på familjemedlemmar till statiska unionsmedborgare? (se tolkningsfrågorna i målen C-165/14 och C-304/14, som domstolen ännu inte har besvarat)

a)

Ska artikel 11.3 tredje och fjärde stycket i direktiv 2008/115/EG förstås så, att villkoren i artikel 11.3 först stycket i samma direktiv automatiskt måste vara uppfyllda i varje enskilt fall eller i alla kategorier av fall, det vill säga att medlemsstaterna endast får överväga att upphäva ett inreseförbud, eller besluta att det tills vidare inte ska gälla, om den berörda tredjelandsmedborgaren kan visa att han eller hon har lämnat en medlemsstats territorium i full överensstämmelse med ett beslut om återvändande?

b)

Utgör artiklarna 5 och 11 i direktiv 2008/115/EG hinder för en tolkning som betraktar en ansökan om uppehållstillstånd för familjeåterförening med en statisk unionsmedborgare, som inte har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet och sin etableringsfrihet, som en implicit (tillfällig) ansökan om upphävande eller uppskjutande av det gällande och lagakraftvunna inreseförbudet varvid, om det framgår att villkoren för vistelsen inte är uppfyllda, det gällande och lagakraftvunna inreseförbudet fortsatt ska gälla?

c)

Är det relevant att skyldigheten att inge en ansökan om upphävande och uppskjutande i ursprungslandet eventuellt enbart medför en tillfällig separation mellan tredjelandsmedborgaren och den statiska unionsmedborgaren? Finns det omständigheter under vilka artiklarna 7 och 24 i stadgan trots det utgör hinder för en tillfällig separation?

d)

Är det relevant att skyldigheten att inge en ansökan om upphävande och uppskjutande i ursprungslandet eventuellt enbart medför att unionsmedborgaren i så fall endast under en begränsad tid är skyldig att lämna Europeiska unionens? Finns det omständigheter under vilka artikel 20 FEUF trots allt utgör hinder för att den statiska unionsmedborgaren under en begränsad tid är skyldig att lämna Europeiska unionen?