Överklagande ingett den 29 januari 2016 av Carsten René Beul av det beslut som tribunalen (nionde avdelningen) meddelade den 23 november 2015 i mål T-640/14, Beul mot parlamentet och rådet

(Mål C-53/16)

(2016/C 191/07)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Carsten René Beul (ombud: advokaterna H.-M. Pott och T. Eckhold)

Övriga parter i målet: Europaparlamentet och Europeiska unionens råd

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Klaganden yrkade i målet vid tribunalen ogiltigförklaring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 537/2014 av den 16 april 2014 om särskilda krav avseende lagstadgad revision av företag av allmänt intresse och om upphävande av kommissionens beslut 2005/909/EG.

Klaganden är en revisor som är behörig att utöva yrkesverksamhet i Tyskland (och är dessutom, enligt den tyska lagstiftningen, behörig att utföra revision av företag av allmänt intresse). Han är i egenskap av revisor underställd, vad gäller hela hans verksamhet, den tillsyn som utövas av Wirtschaftsprüferkammer (kammaren för auktoriserade revisorer, Tyskland) som är en offentligrättslig sammanslutning. De auktoriserade revisorerna är medlemmar i denna sammanslutning och väljer de ledamöter som ingår i dess organ.

I den omtvistade förordningen (nedan kallad förordningen) föreskrivs att tillsynen över lagstadgade revisorer som utför revision av företag av allmänt intresse ska utövas av en oberoende myndighet, dvs. en myndighet som inte erhåller några anvisningar av staten. En yrkesverksam revisor får under inga omständigheter utföra några arbetsuppgifter för denna myndighet och en revisor som inte längre är yrkesverksam får inte heller göra detta förrän efter att en relativt lång tid har förflutit efter det att han eller hon upphörde med sin verksamhet.

Klaganden anser sig ha lidit skada på grund va de nya reglerna. Han gör gällande att förordningen strider mot unionsrätten.

Tribunalen avvisade hans talan i första instans på grund av att han saknade talerätt mot förordningen. Tribunalen anförde som skäl till detta att sökanden inte var personligen berörd av förordningen eftersom han tillhörde en abstrakt angiven personkrets som förordningen var tillämplig på och inte kan göra anspråk på någon personlig rättighet.

Klaganden gör emellertid gällande att han är direkt och personligen berörd av förordningen. Han anser i synnerhet att den personkrets som förordningen är tillämplig på är en öppen krets, särskilt på grund av att ett obestämt antal personer kunde ansluta sig till denna krets av yrkesutövare under tiden från det att förordningen antogs till dess att den trädde i kraft.

Klaganden hävdar emellertid att han är inte bara direkt utan även personligen berörd av förordningen, vilket tribunalen har underlåtit att beakta. Han anser att kretsen av yrkesutövare kan bestämmas i varje ögonblick på grundval av unionsrätten. Den omständigheten att antagandedagen inte sammanfaller med ikraftträdandedagen kan inte vara avgörande för om han har rätt till skydd i domstol eller inte.

Klaganden anser dessutom att det skulle uppstå en lucka i rätten till domstolsskydd om han ansågs inte vara personligen berörd. Med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i vilken det även stadgas skydd för det fria yrkesvalet, och av Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, måste enligt honom denna lucka utfyllas. Det ankommer på Europeiska unionens domstolar att fylla ut denna lucka, eftersom det är de som har skapat förutsättningarna för att denna lucka i domstolsskyddet ska kunna uppstå.