Mål C‑619/16

Sebastian W. Kreuziger

mot

Land Berlin

(begäran om förhandsavgörande från Oberverwaltungsgericht Berlin-Brandenburg)

”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Arbetstidens förläggning – Direktiv 2003/88/EG – Artikel 7 – Rätt till årlig betald semester – Nationell lagstiftning enligt vilken årlig betald semester som inte tagits ut jämte den kontanta ersättningen för sådan semester går förlorad om arbetstagaren inte har ingett en semesteransökan före anställningens upphörande”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 6 november 2018

Socialpolitik – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstidens förläggning – Rätt till årlig betald semester – Nationell lagstiftning enligt vilken årlig betald semester som inte tagits ut jämte den kontanta ersättningen för sådan semester automatiskt går förlorad om arbetstagaren inte har ingett en semesteransökan före anställningens upphörande – Någon förhandskontroll av huruvida arbetstagaren faktiskt har möjlighet att utöva denna rättighet föreligger inte – Otillåtet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88, artikel 7)

Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden ska tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som i det nationella målet, i den mån den innebär att en arbetstagare som inte begärt att få utöva sin rätt till årlig betald semester innan anställningen upphör, automatiskt förlorar de dagar av årlig betald semester som arbetstagaren hade rätt till enligt unionsrätten vid anställningens upphörande samt motsvarande rätt till ersättning för den årliga betalda semester som inte tagits ut vid anställningens upphörande, utan att det dessförinnan görs någon kontroll av huruvida arbetsgivaren har gett arbetstagaren möjlighet att utöva sin rätt till årlig betald semester bland annat genom att tillhandahålla lämplig information.

Det ska preciseras att ett iakttagande av arbetsgivarens skyldighet enligt artikel 7 i direktiv 2003/88 inte går så långt som till att ålägga arbetsgivaren att kräva att dennes arbetstagare faktiskt utövar sin rätt till årlig betald semester (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, kommissionen/Förenade kungariket, C‑484/04, EU:C:2006:526, punkt 43). Icke desto mindre måste arbetsgivaren däremot säkerställa att arbetstagaren ges möjlighet att utöva en sådan rättighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2017, King, C‑214/16, EU:C:2017:914, punkt 63).

För detta ändamål är arbetsgivaren, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 43–45 i sitt förslag till avgörande, särskilt skyldig – med hänsyn till den tvingande karaktären av rätten till årlig betald semester och för att säkerställa den ändamålsenliga verkan av artikel 7 i direktiv 2003/88 – att i det konkreta fallet och med tydliga avsikter se till att arbetstagaren i praktiken kan ta ut årlig betald semester. Detta ska ske genom att uppmuntra arbetstagaren, i förekommande fall formellt, att ta ut sin semester samtidigt som arbetstagaren på ett tydligt sätt och i tillräckligt god tid för att säkerställa att sådan semester fortfarande kan garantera att arbetstagaren får den vila och avkoppling som semestern förväntas bidra till, informeras om att semestern kommer att gå förlorad vid utgången av referensperioden eller perioden för tillåten överföring av semesterdagar eller vid anställningens upphörande om detta sker i slutet av en sådan period, om semestern inte tas ut.

Bevisbördan för att så har skett vilar i övrigt på arbetsgivaren (se, analogt, dom av den 16 mars 2006, Robinson-Steele m.fl., C‑131/04 och C‑257/04, EU:C:2006:177, punkt 68). Om arbetsgivaren inte kan visa att denne har iakttagit all vederbörlig omsorg för att garantera att arbetstagaren faktiskt kan ta ut den semester som denne hade rätt till, ska en förlorad rätt till sådan semester och, för det fall anställningen upphör, utebliven motsvarande kontant ersättning för årlig semester som inte tagits ut, anses strida mot artikel 7.1 respektive artikel 7.2 i direktiv 2003/88.

(se punkterna 51–53 och 56 samt domslutet)