Mål C‑547/16
Gasorba SL m.fl.
mot
Repsol Comercial de Productos Petrolíferos SA
(begäran om förhandsavgörande från Tribunal Supremo)
”Konkurrens – Artikel 101 FEUF – Avtal mellan företag – Affärsförbindelser mellan företag som driver bensinstationer, å ena sidan, och oljebolag, å andra sidan – Långfristiga exklusiva avtal om leverans av drivmedel – Beslut genom vilket Europeiska kommissionen gör ett företags åtaganden bindande – Fråga om hur bundna de nationella domstolarna är av kommissionens beslut om åtaganden – Artiklarna 9.1 och 16.1 i förordning (EG) nr 1/2003”
Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 23 november 2017
Konkurrens–Administrativt förfarande–Upphörande av överträdelser–Beslut av kommissionen som gör åtaganden bindande i enlighet med artikel 9 i förordning nr 1/2003–Berättigade förväntningar hos de berörda företagen om att deras agerande är förenligt med artikel 101 FEUF–Föreligger inte
(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 9.1)
Konkurrens–Administrativt förfarande–Upphörande av överträdelser–Beslut av kommissionen som gör åtaganden bindande i enlighet med artikel 9 i förordning nr 1/2003–De nationella domstolarnas bundenhet–Räckvidd
(Artikel 4.3 FEU; artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, skälen 13-22 och artiklarna 9.1 och 16.1)
Det framgår av lydelsen i artikel 9.1 i denna förordning att ett beslut som fattats på grundval av denna artikel bland annat medför att de åtaganden som företagen har erbjudit och som skulle kunna undanröja de betänkligheter som kommissionen fastställt i sin preliminära bedömning, blir bindande. Domstolen konstaterar att ett sådant beslut inte utgör ett intyg på att de förfaranden, som är föremål för betänkligheter, ska anses förenliga med artikel 101 FEUF. Av detta följer att ett beslut som har fattats på grundval av artikel 9.1 i förordning nr 1/2003 inte ger upphov till berättigade förväntningar hos de berörda företagen om att deras agerande är förenligt med artikel 101 FEUF.
(se punkterna 25 och 28)
Artikel 16.1 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] ska tolkas så, att ett beslut om åtaganden som Europeiska kommissionen har fattat enligt artikel 9.1 i nämnda förordning och som avser vissa avtal mellan företag, inte utgör hinder för de nationella domstolarna att pröva huruvida dessa avtal är förenliga med konkurrensreglerna och i förekommande fall ogiltigförklara avtalen enligt artikel 101.2 FEUF. I skälen 13 och 22 i förordning nr 1/2003 preciseras uttryckligen att beslut om åtaganden inte påverkar medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och domstolar när det gäller deras befogenheter att besluta i fallet, och inte heller dessa domstolars och konkurrensmyndigheters befogenhet att tillämpa artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF.
De nationella domstolarna ska emellertid inte ignorera sådana beslut. Sådana akter har nämligen i vilket fall som helst beslutskaraktär. Såväl principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU som målet att säkerställa en effektiv och enhetlig tillämpning av unionens konkurrensrätt, tvingar dessutom den nationella domstolen att beakta kommissionens preliminära bedömning och betrakta denna som ett indicium, alternativt som ett prima facie-bevis på att det berörda avtalet är konkurrensbegränsande i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF. Eftersom kommissionen, i enlighet med artikel 9.1 i förordning nr 1/2003, jämförd med skäl 13 däri, kan nöja sig med att göra en ”preliminär bedömning” av konkurrenssituationen utan att det beslut som därefter fattats på grundval av denna artikel fastställer huruvida det har förelegat eller fortfarande föreligger en överträdelse, kan det inte uteslutas att en nationell domstol slår fast att det förfarande som avses i beslutet om åtaganden strider mot artikel 101 FEUF och att den domstolen därigenom, till skillnad från kommissionen, fastställer en överträdelse av denna artikel.
(se punkterna 26, 27, 29 och 30 samt domslutet)