Mål C‑494/16

Giuseppa Santoro

mot

Comune di Valderice
och
Presidenza del Consiglio dei Ministri

(begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Trapani)

”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Visstidsarbete – Kontrakt som ingåtts med en arbetsgivare inom den offentliga sektorn – Åtgärder som syftar till att beivra missbruk vid användandet av visstidsanställningskontrakt – Principerna om likvärdighet och effektivitet”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 7 mars 2018

Socialpolitik – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Direktiv 1999/70 – Åtgärder för att förebygga missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt – Kontrakt som ingåtts med en arbetsgivare inom den offentliga sektorn – Nationella bestämmelser som inte beivrar missbruk av sådana kontrakt med att föreskriva att den berörde arbetstagaren ska beviljas en ersättning för att kompensera för att visstidsanställningsförhållandet inte omvandlats till ett tillsvidareanställningsförhållande – Beviljande av en annan typ av ersättning med möjlighet för den berörde arbetstagaren att erhålla fullständig ersättning för skadan bestående i att han gått miste om andra arbetstillfällen eller möjligheten att klara ett uttagningsprov med godkänt resultat – Tillåtet – Villkor – Förekomst av ett effektivt och avskräckande påföljdssystem – Kontroll av den nationella domstolen

(Rådets direktiv 1999/70, bilaga, klausul 5)

Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser som inte beivrar en offentlig arbetsgivares missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt med att föreskriva att den berörde arbetstagaren ska beviljas en ersättning för att kompensera för att visstidsanställningsförhållandet inte omvandlats till ett tillsvidareanställningsförhållande, utan föreskriver att det ska beviljas en ersättning på mellan 2,5 och 12 månadslöner av arbetstagarens senaste lön jämte en möjlighet för arbetstagaren att erhålla fullständig ersättning för skadan om han med hjälp av en presumtion kan visa att han gått miste om andra arbetstillfällen eller att han, för det fall att ett uttagningsprov hade anordnats i vederbörlig ordning, skulle ha klarat detta med godkänt resultat; detta gäller under förutsättning att sådana bestämmelser åtföljs av ett effektivt och avskräckande påföljdssystem, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

EU-domstolen finner med hänsyn till den naturliga svårigheten att bevisa att en möjlighet gått förlorad att en presumtion som syftar till att garantera att en arbetstagare – som till följd av missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt förlorat en anställningsmöjlighet – ges möjlighet att undanröja följderna av ett sådant åsidosättande av unionsrätten uppfyller effektivitetskravet.

Det förhållandet att den åtgärd som den nationella lagstiftaren vidtagit för att beivra missbruk av visstidsanställningskontrakt av arbetsgivare inom den privata sektorn utgör det mest omfattande skydd som kan ges en arbetstagare, kan inte i sig under några omständigheter medföra att de nationella bestämmelser som är tillämpliga på arbetstagare inom den offentliga sektorn blir mindre effektiva.

(se punkterna 50, 51 och 54 samt domslutet)