Mål C‑483/16

Zsolt Sziber

mot

ERSTE Bank Hungary Zrt.

(begäran om förhandsavgörande från Fővárosi Törvényszék)

”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13/EEG – Artikel 7.1 – Låneavtal uttryckta i utländsk valuta – Nationell lagstiftning enligt vilken särskilda processuella krav ska vara uppfyllda för att oskäliga avtalsvillkor ska kunna göras gällande – Likvärdighetsprincipen – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 47 – Rätt till ett effektivt domstolsskydd”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 31 maj 2018

  1. Konsumentskydd–Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal–Direktiv 93/13–Medel för att användningen av oskäliga avtalsvillkor ska upphöra–Nationell lagstiftning enligt vilken särskilda processuella krav ska vara uppfyllda för att oskäliga avtalsvillkor ingått ett låneavtal uttryckt i utländsk valuta ska kunna göras gällande–Tillåtet–Villkor–Iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen

    (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; rådets direktiv 93/13, artiklarna 6.1 och 7.1)

  2. Konsumentskydd–Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal–Direktiv 93/13–Tillämpningsområde–Situation som saknar gränsöverskridande inslag–Omfattas

    (Rådets direktiv 93/13)

  1.  Artikel 7 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att den i princip inte utgör hinder för nationella bestämmelser i vilka det uppställs särskilda processuella krav, såsom dem som är i fråga i det nationella målet, med avseende på talan som väcks av konsumenter som har ingått ett låneavtal uttryckt i utländsk valuta som innehåller en bestämmelse enligt vilken det föreligger en skillnad mellan den växelkurs som är tillämplig vid låneutbetalningen och den växelkurs som är tillämplig vid återbetalningen av lånet, och/eller en bestämmelse som ger långivaren ensidig möjlighet till höjning av räntor, kostnader och avgifter, under förutsättning att ett fastställande av att villkoren i ett sådant avtal är oskäliga gör det möjligt att återställa den rättsliga och faktiska situation som konsumenten skulle ha befunnit sig i om dessa oskäliga villkor inte hade förelegat.

    Domstolen har visserligen redan, i flera avseenden och med beaktande av de krav som uppställs i artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13, angett på vilket sätt den nationella domstolen ska säkerställa skyddet av de rättigheter som konsumenterna tillerkänns genom detta direktiv. I unionsrätten harmoniseras emellertid i princip inte förfarandena för bedömning av avtalsvillkor som påstås vara oskäliga. Sådana förfaranden omfattas således av medlemsstaternas interna rättsordningar. Bestämmelserna om dessa förfaranden får emellertid inte vara mindre förmånliga än de som avser liknande situationer som omfattas av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och de ska medföra att det föreligger ett effektivt domstolsskydd i enlighet med artikel 47 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2016, Sales Sinués och Drame Ba, C‑381/14 och C‑385/14, EU:C:2016:252, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

    (se punkterna 35 och 55 samt punkt 1 i domslutet)

  2.  Direktiv 93/13 ska tolkas så, att det även är tillämpligt på situationer som saknar gränsöverskridande inslag.

    Domstolen erinrar om att det följer av fast rättspraxis att bestämmelserna i EUF-fördraget om fri rörlighet inte är tillämpliga på verksamheter som i alla relevanta avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

    Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 70 i sitt förslag till avgörande, avser det nationella målet dock inte fördragets bestämmelser om fri rörlighet, utan unionslagstiftning som harmoniserar medlemsstaternas lagstiftning på ett visst rättsområde. Följaktligen är bestämmelserna i unionslagstiftningen tillämpliga trots att det är fråga om en rent intern situation i det nationella målet.

    (se punkterna 57–59 samt punkt 2 i domslutet)