Mål C‑449/16

Kerly Del Rosario Martinez Silva

mot

Istituto nazionale della previdenza sociale (INPS)
och
Comune di Genova

(begäran om förhandsavgörande från Corte d’appello di Genova)

”Begäran om förhandsavgörande – Social trygghet – Förordning (EG) nr 883/2004 – Artikel 3 – Familjeförmåner – Direktiv 2011/98/EU – Artikel 12 – Rätt till likabehandling – Tredjelandsmedborgare som innehar ett kombinerat tillstånd

Sammanfattning – Domstolens dom (sjunde avdelningen) av den 21 juni 2017

  1. Social trygghet–Migrerande arbetstagare–EU-förordning–Materiellt tillämpningsområde–Förmåner som omfattas och förmåner som inte omfattas–Särskiljningskriterier

    (Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, artikel 3.1)

  2. Social trygghet–Familjeförmåner–Begrepp–Familjebidrag för hushåll med minst tre minderåriga barn–Omfattas

    (Europaparlamentets och rådets förordning nr 883/2004, artiklarna 1 z, och 3.1 j)

  3. Gränskontroller, asyl och invandring–Invandringspolitik–Ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium–Direktiv 2011/98–Rätt till likabehandling–Nationell lagstiftning enligt vilken en innehavare ett kombinerat arbetstillstånd inte kan komma i åtnjutande av ett familjebidrag för hushåll med minst tre barn–Otillåtet

    (Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/98, artiklarna 2 c, 3 c och 12; rådets direktiv 2003/109)

  1.  Se domen.

    (se punkterna 20–22)

  2.  Vad beträffar huruvida en viss förmån ska kvalificeras som en sådan familjeförmån som avses i artikel 3.1 j i förordning nr 883/2004 påpekar domstolen att det framgår av artikel 1 z i denna förordning att begreppet ”familjeförmån” ska förstås som alla förmåner och kontantförmåner som är avsedda att kompensera för en familjs utgifter, exklusive förskott avseende underhållsstöd till barns vårdnadshavare samt de särskilda bidrag vid barns födelse och vid adoption som anges i bilaga I till denna förordning. Det har i rättspraxis redan slagits fast att uttrycket ”täcka en familjs utgifter” ska tolkas så, att det bland annat avser ett bidrag från det allmänna till en familjs budget i syfte att lindra den börda som utgifter för barns underhåll medför (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2013, Hliddal och Bornand, C‑216/12 och C‑217/12, EU:C:2013:568, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

    Av de uppgifter som inkommit till domstolen framgår att det i det nationella målet aktuella familjebidraget utbetalas till sökande som uppfyller de krav som uppställs i artikel 65 i lag nr 448/1998 med avseende på antalet minderåriga barn och inkomst. Förmånen beviljas således, utan att det först görs en individuell och skönsmässig bedömning av sökandens personliga behov, på grundval av en rättsligt definierad situation. Vidare framgår det att familjebidraget består i en summa pengar som varje år betalas ut till förmånstagarna och har till syfte att kompensera för de utgifter familjer har. Det rör sig således om en kontantförmån som syftar till att, genom ett bidrag från det allmänna till en familjs budget, lindra den börda som utgifter för barns underhåll medför.

    Av det anförda följer att en förmån såsom familjebidraget utgör en social trygghetsförmån som ska kvalificeras som en familjeförmån, i den mening som avses i artikel 3.1 j i förordning nr 883/2004.

    (se punkterna 23–25)

  3.  Artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/98/EU av den 13 december 2011 om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som avses i det nationella målet, enligt vilken en tredjelandsmedborgare som innehar ett kombinerat arbetstillstånd i den mening som avses i artikel 2 c i detta direktiv inte kan komma i åtnjutande av en förmån såsom det familjebidrag för hushåll med minst tre minderåriga barn som införts genom legge nr 448 – Misure di finanza pubblica per la stabilizzazione e lo sviluppo (lag nr 448/1998 om bestämmelser om allmänna finanser för stabilisering och utveckling), av den 23 december 1998.

    Det framgår av artikel 12.1 e, jämförd med artikel 3.1 c i direktiv 2011/98, att bland annat tredjelandsmedborgare som beviljats inresa till en medlemsstat för att arbeta i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt ska åtnjuta likabehandling i den mening som avses i den första av dessa bestämmelser. En tredjelandsmedborgare som innehar ett kombinerat arbetstillstånd i den mening som avses i artikel 2 c i detta direktiv faller inom den kategorin eftersom detta tillstånd, enligt denna bestämmelse, innebär att en sådan medborgare lagligen kan vistas i den utfärdande medlemsstaten för att arbeta där.

    I artikel 12.2 b första stycket i direktiv 2011/98 föreskrivs emellertid att medlemsstaterna får begränsa de rättigheter som föreskrivs i artikel 12.1 e i detta direktiv för arbetstagare från tredje land, men inte för dem som är anställda eller som har haft en anställning under en minimiperiod på sex månader och som är registrerade som arbetslösa. Enligt artikel 12.2 b andra stycket i nämnda direktiv får medlemsstaterna dessutom bestämma att artikel 12.1 e i detta direktiv, avseende familjeförmåner, inte ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som har fått tillstånd att arbeta i en medlemsstat för en period på högst sex månader, för tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa och vistelse för studier eller för tredjelandsmedborgare som har tillstånd att arbeta på grundval av en visering.

    I likhet med direktiv 2003/109 föreskrivs i direktiv 2011/98 sålunda att huvudregeln är att vissa tredjelandsmedborgare ska åtnjuta likabehandling, men att medlemsstaterna har möjlighet att införa undantag från denna rätt. Dessa undantag kan således inte åberopas annat än om behöriga myndigheter i den berörda medlemsstaten vid genomförandet av detta direktiv tydligt uttryckt sin avsikt att utnyttja denna möjlighet (se, analogt, dom av den 24 april 2012, Kamberaj, C‑571/10, EU:C:2012:233, punkterna 86 och 87)

    (se punkterna 27–29 och 32 samt domslutet)