–

Prast-Knipping, genom P. Sohn, Rechtsanwalt,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin och M. Heller, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 22.4 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Hanssen Beleggingen BV (nedan kallat Hanssen), ett bolag etablerat i Nederländerna, och Tanja Prast-Knipping, med hemvist i Tyskland, angående registreringen av den sistnämnda som innehavare av ett Benelux-varumärke.

3

I förhållandet mellan medlemsstaterna ersatte förordning nr 44/2001 konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30) (nedan kallad Brysselkonventionen). Förordningen har i sin tur upphävts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1). Enligt artikel 66.1 i sistnämnda förordning ska densamma ”[endast] tillämpas … på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar som formellt har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts från och med den 10 januari 2015”.

4

Det rättsliga förfarande som är aktuellt i det nationella målet inleddes före den 10 januari 2015. Förevarande begäran om förhandsavgörande ska följaktligen prövas mot bakgrund av förordning nr 44/2001.

5

I artikel 2.1 i denna förordning föreskrevs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

6

I artikel 22 i samma förordning, som ingick i avsnitt 6, med rubriken ”Exklusiv behörighet”, i kapitel II i förordningen, angavs följande:

”Följande domstolar skall, oberoende av parternas hemvist, ha exklusiv behörighet:

…

…”

7

Denna bestämmelse motsvarade artikel 16.4 i Brysselkonventionen.

8

Beneluxkonventionen om immateriella rättigheter (varumärken och mönster) av den 25 februari 2005 som undertecknades i Haag (Nederländerna) av Konungariket Belgien, Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna (nedan kallad Beneluxkonventionen om immateriella rättigheter) trädde i kraft den 1 september 2006.

9

I artikel 1.2 i Beneluxkonventionen om immateriella rättigheter föreskrivs följande:

”1.   Härmed inrättas Beneluxländernas immaterialrättsorganisation (varumärken och mönster) …

2.   Organisationens organ är

…

10

I artikel 1.5 mom. 1 och 2 i Beneluxkonventionen om immateriella rättigheter anges följande:

”1.   Organisationen har sitt säte i Haag.

2.   Byrån har sitt säte i Haag.”

11

Artikel 4.6 mom. 1 i Beneluxkonventionen om immateriella rättigheter har följande lydelse:

”[Domstols territoriella behörighet i mål om varumärken eller mönster] bestäms av svarandens hemvist eller den plats där den förpliktelse som målet avser har uppstått, eller uppfyllelseorten för den förpliktelsen. Den plats där en registreringsansökan för ett varumärke eller ett mönster har lämnats in eller där ett varumärke har registrerats kan inte i något fall i sig grunda behörighet för en domstol.”

12

812 § Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) återfinns i avsnitt 26 i civillagen och har rubriken ”Ungerechtfertigte Bereicherung” (obehörig vinst). I första stycket i nämnda paragraf föreskrivs att ”den som utan rättslig grund erhåller något till skada för tredje man till följd av att den tredje mannen utfört en arbetsprestation, eller på annat sätt, är skyldig att återställa det som erhållits”.

13

Den 7 september 1979 ansökte ett enligt tysk rätt bildat bolag, som ägdes av Helmut Knipping och var verksamt inom produktion av byggnadselement, särskilt fönster, vid Office Benelux de la Propriété intellectuelle (marques et dessins ou modèles) (Beneluxländernas immaterialrättsmyndighet (varumärken och mönster) (nedan kallad OBPI) om registrering som Beneluxvarumärke av följande ord- och figurkännetecken:

14

OBPI registrerade det svartvita varumärket under nr 361604 (nedan kallat varumärke nr 361604).

15

Hanssen är ett enligt nederländsk rätt bildat bolag som är verksamt inom saluföring av dörrar och fönster. Detta bolag är innehavare av det Beneluxordmärke och Beneluxfigurmärke som registrerats under nr 0684759. Detta varumärke består av samma ord- och figurkännetecken som det som avses med varumärke nr 361604, men har registrerats i färgerna blått och gult.

16

Helmut Knipping avled den 9 oktober 1995.

17

Den 14 november 2003 ansökte Tanja Prast-Knipping, med företeende av ett intyg som styrkte att hon var den enda arvtagaren till Helmut Knipping, vid OBPI om att hon skulle registreras som innehavare av varumärke nr 361604.

18

OBPI beviljade Tanja Prast-Knippings registreringsansökan.

19

Hanssen har ifrågasatt nämnda registrering. Bolaget har gjort gällande att varumärke nr 361604, före Helmut Knippings bortgång, hade omfattats av flera överlåtelser och inte längre ingick i dennes egendom vid tidpunkten då han dog. Det saknades följaktligen grund för att registrera Tanja Prast-Knipping som innehavare av varumärket.

20

Tvisten kunde inte avgöras genom förlikning. Den 8 juni 2012 väckte Hanssen därför talan mot Tanja Prast-Knipping vid Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf, Tyskland), som är domstolen i den ort där den sistnämnda har sin hemvist. Hanssen gjorde gällande obehörig vinst enligt 812 § i civillagen och yrkade att Tanja Prast-Knipping skulle åläggas att vid OBPI förklara att nämnda varumärke inte gav henne några rättigheter och att hon avstod från registreringen som innehavare.

21

Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf) ogillade detta yrkande genom dom av den 24 juni 2015, med motiveringen att varumärke nr 361604 ingick i Helmut Knippings egendom vid tidpunkten då han dog och rättsenligt hade övergått på Tanja Prast‑Knipping genom arv.

22

Hanssen överklagade nämnda dom till Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland).

23

Nämnda domstol hyser tvivel i frågan huruvida de tyska domstolarna är behöriga att ta upp tvisten till prövning. Den anser att en sådan behörighet visserligen skulle kunna följa av artikel 2.1 i förordning nr 44/2001, men att det också är möjligt att domstolarna i den medlemsstat där det aktuella varumärket registrerats – i detta fall Nederländerna på grund av att OBPI har sitt säte i Haag – har exklusiv behörighet enligt artikel 22.4 i förordningen.

24

Eftersom domstolarnas behörighet ska prövas ex officio, önskar Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) att denna fråga ska klargöras.

25

Det är i synnerhet nödvändigt att precisera huruvida en sådan talan som den som väckts av Hanssen ”avser registrering eller giltighet av … varumärken” i den mening som avses i artikel 22.4 i nämnda förordning. Domen av den 15 november 1983, Duijnstee (288/82, EU:C:1983:326), ger vägledning som skulle kunna tala till förmån för att besvara denna fråga nekande. Mot bakgrund av varumärkesrättens utveckling sedan denna dom är det emellertid inte säkert att den fortfarande ska beaktas.

26

Vad beträffar nämnda utveckling av varumärkesrätten, har Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) särskilt hänvisat till artikel 18 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424 av den 16 december 2015 (EUT L 341, 2015, s. 21) (nedan kallad förordning nr 207/2009).

27

Nämnda domstol har, med avseende på domstols behörighet, även hänvisat till den särskilda karaktär som ett Beneluxvarumärke har.

28

Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU‑domstolen:

”Omfattar begreppet talan som 'avser registrering eller giltighet av … varumärken’, i artikel 22.4 i [förordning nr 44/2001], också en talan mot en person som har registrerats som formell varumärkesinnehavare av ett Beneluxvarumärke i Beneluxländernas varumärkesregister vilken syftar till att denna person vid [OBPI] ska förklara att vederbörande saknar rätt till det berörda varumärket och avstår från registreringen såsom varumärkesinnehavare?”

29

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 22.4 i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att den ska tillämpas i mål som avser fastställande av huruvida en person korrekt har registrerats som innehavare av ett varumärke.

30

Det ska vid besvarandet av denna fråga först erinras om att domstolen tidigare har slagit fast att artikel 22.4 i förordning nr 44/2001 har samma systematik som artikel 16.4 i Brysselkonventionen och dessutom har avfattats i nästintill identiska ordalag, varför det är väsentligt att säkerställa kontinuiteten i tolkningen av dessa bestämmelser (dom av den 12 juli 2012, Solvay, C‑616/10, EU:C:2012:445, punkt 43).

31

Vidare är begreppet talan som ”avser registrering eller giltighet av [immateriella rättigheter]”, i nämnda bestämmelser, ”ett självständigt begrepp” som ska tillämpas enhetligt i alla medlemsstater (dom av den 15 november 1983, Duijnstee, 288/82, EU:C:1983:326, punkt 19, och dom av den 13 juli 2006, GAT, C‑4/03, EU:C:2006:457, punkt 14).

32

Domstolen har slutligen framhållit vikten av att de bestämmelser som föreskriver att domstolar ska ha exklusiv behörighet, såsom artikel 16 i Brysselkonventionen och artikel 22 i förordning nr 44/2001, inte ges en mer vidsträckt tolkning än vad som krävs med hänsyn till deras målsättning. Nämnda bestämmelser leder nämligen till att parterna fråntas den möjlighet att välja forum som de annars skulle ha haft och i vissa fall till att de måste föra talan inför en domstol som inte är domstolen där någondera parten har hemvist (dom av den 10 januari 1990, Reichert och Kockler, C‑115/88, EU:C:1990:3, punk 9, och dom av den 12 maj 2011, BVG, C‑144/10, EU:C:2011:300, punkt 30).

33

Målsättningen med artikel 22.4 i förordning nr 44/2001 är att talan som avser registrering eller giltighet av en immateriell rättighet endast ska prövas av domstolar som har en materiell och rättslig närhet till registret. Dessa domstolar har nämligen bättre förutsättningar att pröva fall där tvisten rör rättighetens giltighet, eller huruvida själva depositionen eller registreringen med avseende på rättigheten verkligen har ägt rum (se, för ett liknande resonemang, såvitt avser artikel 16.4 i Brysselkonventionen, dom av den 13 juli 2006, GAT, C‑4/03, EU:C:2006:457, punkterna 21 och 22).

34

Mot denna bakgrund har domstolen, i mål om domstolars behörighet på patentområdet, slagit fast att om talan varken avser patentets giltighet eller huruvida deposition eller registrering med avseende på patentet har ägt rum omfattas den inte av begreppet ”om talan avser registrering eller giltighet av patent” och följaktligen inte av den exklusiva behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där rättigheten har registrerats (dom av den 15 november 1983, Duijnstee, 288/82, EU:C:1983:326, punkterna 22–25, och dom av den 13 juli 2006, GAT, C‑4/03, EU:C:2006:457, punkterna 15 och 16).

35

En talan som endast rör frågan om vem som är innehavare av patentet omfattas följaktligen inte av denna exklusiva domstolsbehörighet (dom av den 15 november 1983, Duijnstee, 288/82, EU:C:1983:326, punkt 26).

36

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 26–29 i förslaget till avgörande kan denna tolkning överföras på ett varumärkesmål, såsom det förevarande nationella målet, som varken avser varumärkets giltighet eller registrering, utan endast frågan huruvida en person vars namn har registrerats som innehavare verkligen har denna egenskap.

37

En talan som inte innebär något bestridande av själva registreringen av ett varumärke eller dess giltighet omfattas inte av begreppet talan som ”avser registrering eller giltighet av … varumärken’, i artikel 22.4 i förordning nr 44/2001, och inte heller av denna bestämmelses målsättning. Frågan om vilken personlig egendom en immateriell rättighet hör till har i regel ingen materiell eller rättslig anknytning till den plats där rättigheten har registrerats.

38

Det tycks förhålla sig på detta sätt i förevarande fall. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande avser tvisten rätten till varumärke nr 361604 efter Helmut Knippings bortgång. Det måste därför fastställas huruvida varumärket ingick i dennes egendom vid tidpunkten då han dog.

39

Av det ovan anförda följer att en tvist, som den som är aktuell i det nationella målet, som endast rör frågan om vem som ska anses vara innehavare av det aktuella varumärket inte omfattas av artikel 22.4 i förordning nr 44/2001.

40

Denna tolkning påverkas inte av att en innehavare av en immateriell rättighet enligt vissa bestämmelser i unionslagstiftningen kan begära att en registrering som ursprungligen ägt rum i en annan persons namn ska övergå på vederbörande.

41

I detta hänseende har den hänskjutande domstolen särskilt hänvisat till EU-lagstiftningen om varumärken och understrukit att artikel 18 i förordning nr 207/2009 innebär att bland annat domstolarna för EU-varumärken är behöriga att pröva en ansökan från innehavaren av ett varumärke om att en registrering av ett varumärke som ägt rum genom ett ombud eller en företrädare ska övergå på innehavaren. Denna bestämmelse avser emellertid specifikt förhållandena mellan ett ombud eller en företrädare och innehavaren av ett EU-varumärke. Det har inte framkommit att tvisten i det nationella målet, som rör ett Beneluxvarumärke, avser sådana förhållanden.

42

Vad härefter gäller den omständigheten, som det likaledes hänvisats till i beslutet om hänskjutande, med avseende på domstols behörighet, att ett Beneluxvarumärke har en särskild karaktär gör domstolen följande bedömning. Till skillnad från målet Brite Strike Technologies (C‑230/15, EU:C:2016:560), i vilket domstolen meddelade dom den 14 juli 2016, där domstolen klargjorde förhållandet mellan den regel om domstols behörighet som anges i artikel 4.6 i Beneluxkonventionen om immateriella rättigheter och motsvarande regel i artikel 22.4 i förordning nr 44/2001, rör det förevarande nationella målet varken det aktuella Beneluxvarumärkets registrering eller giltighet eller eventuella intrång i varumärket. Enligt de uppgifter som lämnats till domstolen grundas Hanssens yrkande för övrigt inte på någon materiell bestämmelse i Beneluxkonventionen om immateriella rättigheter. Den särskilda karaktär som Beneluxkonventionen om immateriella rättigheter har med avseende på domstols behörighet saknar följaktligen betydelse i det förevarande nationella målet.

43

Av det anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 22.4 i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att den inte ska tillämpas i mål som avser fastställande av huruvida en person korrekt har registrerats som innehavare av ett varumärke.

44

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artikel 22.4 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas på så sätt att den inte ska tillämpas i mål som avser fastställande av huruvida en person korrekt har registrerats som innehavare av ett varumärke.