1

Toshiba Corp. har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal 19 januari 2016, Toshiba/kommissionen (T‑404/12, nedan kallad den överklagade domen, EU:T:2016:18). Genom denna dom ogillade tribunalen bolagets talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2012) 4381 av den 27 juni 2012 om ändring av beslut K(2006) 6762 slutlig av den 24 januari 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG (nu artikel 101 FEUF)] och artikel 53 i EES-avtalet, i den mån beslutet var riktat till Mitsubishi Electric Corporation och Toshiba Corporation (ärende COMP/39.966 – Gasisolerade ställverk – Böter) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

Bakgrunden till tvisten beskrivs enligt följande i punkterna 1–20 i den överklagade domen:

3

Genom dom av den 19 december 2013, Siemens/kommissionen (C‑239/11 P, C‑489/11 P och C‑498/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:866), ogillade domstolen Toshibas överklagande av domen av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343).

4

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 september 2012 väckte Toshiba talan om, i första hand, ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och, i andra hand, om nedsättning av de böter som bolaget ålagts.

5

Till stöd för sin talan åberopade Toshiba fem grunder. Den första grunden avsåg åsidosättande av principen om god förvaltningssed och proportionalitetsprincipen. Som andra grund gjorde Toshiba gällande att bolagets rätt till försvar hade åsidosatts. Toshiba gjorde som tredje grund gällande att principen om likabehandling hade åsidosatts vad beträffar utgångsbeloppet för böterna. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Som femte grund gjorde Toshiba gällande att principen om likabehandling hade åsidosatts vad beträffar fastställandet av omfattningen av bolagets ansvar jämfört med de europeiska deltagarna i överträdelsen.

6

Genom den överklagade domen ogillade tribunalen talan.

7

Toshiba har yrkat att domstolen ska

8

Kommissionen har yrkat att domstolen ska:

9

Toshiba har till stöd för överklagandet åberopat tre grunder. Den första grunden avser åsidosättande av bolagets rätt till försvar, eftersom det omtvistade beslutet inte föregicks av ett nytt meddelande om invändningar. Den andra grunden avser åsidosättande av likabehandlingsprincipen vad beträffar utgångsbeloppet för böterna. Den tredje grunden avser åsidosättande av likabehandlingsprincipen vad beträffar fastställandet av omfattningen av Toshibas ansvar jämfört med de europeiska tillverkare som deltagit i överträdelsen.

10

Till utveckling av den första grunden har Toshiba gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den i punkterna 34–47 i den överklagade domen fann att det saknades stöd för den första delen av den andra grund som bolaget hade åberopat till stöd för sin talan. Denna del avsåg att kommissionen till följd av tribunalens dom av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), hade varit skyldig att översända ett nytt meddelande om invändningar till Toshiba före antagandet av det omtvistade beslutet samt att kommissionen, genom att enbart översända faktaskrivelsen, hade åsidosatt Toshiba rätt till försvar och i synnerhet bolagets rätt att yttra sig.

11

Toshiba anser att meddelandet om invändningar av den 20 april 2006 (nedan kallat 2006 års meddelande om invändningar) enbart rör 2007 års beslut. Tribunalen gjorde således fel när den i punkt 42 i den överklagade domen fann att det förhållandet att det omtvistade beslutet utgör ett ändringsbeslut till 2007 års beslut innebär att förfarandet för att anta det omtvistade beslutet ”är en fortsättning på det förfarande som utmynnade i 2007 års beslut”.

12

Som tribunalen med rätta slog fast i punkt 74 i den överklagade domen, beträffande åläggandet av tilläggsbeloppet, var kommissionen i synnerhet skyldig att ge Toshiba ytterligare uppgifter vad beträffar formerna för att genomföra kommissionens avsikt att säkerställa böternas avskräckande verkan, för att göra det möjligt för bolaget att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina ståndpunkter i det avseendet. Detta konstaterande är emellertid oförenligt med den slutsats som tribunalen kom fram till i samma punkt i den överklagade domen, nämligen att kommissionen inte var skyldig att till Toshiba översända ett nytt meddelande om invändningar där dessa uppgifter fanns med.

13

Toshiba har gjort gällande att såsom tribunalen anförde i punkt 75 i den överklagade domen, har faktaskrivelsen inte någon särskild ställning. Meddelandet om invändningar är den enda processuella mekanism som anges i unionens konkurrensrätt för att ett företag ska kunna få del av nödvändiga uppgifter, så att det garanteras en möjlighet att yttra sig till kommissionen. Av detta följer att Toshibas rätt att yttra sig över metoden för att beräkna de böter som kommissionen avsåg att ålägga bolaget endast kunde anses ha iakttagits i det aktuella fallet om kommissionen hade skickat ett nytt meddelande om invändningar.

14

Kommissionen har svarat att om den första grunden ska förstås på så sätt att kommissionen endast hade rätt att ålägga böter först efter ett nytt förfarande, vilket även skulle innefatta att skicka ett meddelande om invändningar med angivande av samtliga omständigheter som styrker att en överträdelse har ägt rum, så ska grunden avvisas, eftersom den inte åberopades i målet vid tribunalen.

15

Enligt kommissionen är det under alla omständigheter uppenbart att det saknas stöd för grunden.

16

För det första gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkt 42 i den överklagade domen fann att förfarandet för att anta det omtvistade beslutet var en fortsättning på det förfarande som utmynnade i 2007 års beslut. Enligt fast rättspraxis gäller nämligen att ett beslut endast kan anses vara rättsstridigt från och med den tidpunkt då rättsstridigheten ägde rum.

17

Kommissionen har vidare anfört att även om den i det aktuella fallet skickade en faktaskrivelse före antagandet av det omtvistade beslutet, fanns det inte någon skyldighet för den att göra detta, eftersom kravet på att företagen måste underrättas om kommissionens avsikt att ålägga böter före antagandet av ett beslut – som följer av domstolens fasta praxis – redan hade uppfyllts genom 2006 års meddelande om invändningar.

18

Slutligen anser kommissionen att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i punkt 74 i den överklagade domen. Den rättspraxis som tribunalen hänvisade till i nämnda punkt rör nämligen endast kravet på att ett företag som utreds måste ges tillfälle under det administrativa förfarandet att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på de handlingar som enligt kommissionen styrker dess påstående om att EUF-fördragets konkurrensbestämmelser har överträtts. Nämnda rättspraxis rör emellertid inte beräkningen av de böter som åläggs efter det att det har fastställts att en sådan överträdelse har ägt rum.

19

För det första ska den invändning om rättegångshinder som kommissionen har framställt avslås.

20

Skälet till detta är följande. Toshibas första grund för överklagandet avser att tribunalen gjorde fel när den fann att det saknades stöd för bolagets argument att kommissionen inte kunde anta det omtvistade beslutet utan att översända ett nytt meddelande om invändningar till bolaget. Till utveckling av grunden har Toshiba bland annat anfört att förfarandet för att anta det omtvistade beslutet – i motsats till vad tribunalen slog fast – inte var en fortsättning på det förfarande som utmynnade i 2007 års beslut. Det är således uppenbart att det i nyss nämnda avseende inte är fråga om en ny grund.

21

Domstolen övergår därefter till att pröva grunden i sak. Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkterna 40 och 41 i den överklagade domen hänvisade till principen – som följer av domstolens fasta praxis – att kommissionen, för att uppfylla sin skyldighet att iaktta företagens rätt att yttra sig, måste ange uttryckligen i meddelandet om invändningar att den kommer att undersöka huruvida de berörda företagen ska åläggas böter och däri ange de huvudsakliga faktiska och rättsliga grunder som kan medföra att böter åläggs, såsom hur allvarlig den påstådda överträdelsen är och hur länge den pågått, samt huruvida den begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Det framgår även av domstolens praxis att kommissionen däremot inte är skyldig att – när den har angett på grundval av vilka faktiska och rättsliga omständigheter den kommer att beräkna bötesbeloppet – precisera på vilket sätt den tänker använda sig av var och en av dessa omständigheter vid fastställandet av bötesbeloppet (se, bland annat, dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkterna 428 och 437).

22

Tribunalen gjorde även en riktig bedömning när den i punkt 42 i den överklagade domen fann att förfarandet för att anta det omtvistade beslutet var en fortsättning på det förfarande som utmynnade i 2007 års beslut, eftersom antagandet av 2007 års beslut föregicks av 2006 års meddelande om invändningar och det i det omtvistade beslutet uttryckligen föreskrivs att det utgör ett ändringsbeslut till 2007 års beslut.

23

Tribunalen gjorde inte en felaktig rättstillämpning när den av detta drog slutsatsen, i nyss nämnda punkt i domen, att innehållet i 2006 års meddelande om invändningar kan beaktas för att kontrollera huruvida Toshibas rätt till försvar iakttogs i det förfarande som utmynnade i antagandet av det omtvistade beslutet, i den mån som innehållet inte ifrågasattes i domen av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343).

24

I det avseendet ska det erinras om att ogiltigförklaringen av en unionsrättsakt inte nödvändigtvis påverkar giltigheten av de åtgärder som vidtagits för att förbereda den. Detta innebär att förfarandet för att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten i princip kan återupptas i just det skede då rättsstridigheten uppstod. Ogiltigförklaringen av rättsakten påverkar i princip inte giltigheten av de förberedande åtgärderna, vilka vidtogs före det skede i vilket rättsstridigheten konstaterades. Om det slås fast att ogiltigförklaringen inte påverkar giltigheten av tidigare handläggningsåtgärder, är kommissionen inte skyldig – enbart på grund av ogiltigförklaringen – att översända ett nytt meddelande om invändningar till de berörda företagen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582, punkterna 73–75 samt 80 och 81).

25

Tribunalen konstaterade i punkterna 43 och 44 i den överklagade domen att 2006 års meddelande om invändningar innehöll uppgifter om de faktiska och rättsliga uppgifter avseende beräkningen av bötesbeloppet som krävs enligt den rättspraxis som anges i punkt 40 i domen. I punkterna 45 och 46 i den överklagade domen anförde tribunalen vidare att dess dom av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), inte hade ifrågasatt trovärdigheten, relevansen eller riktigheten i dessa uppgifter, vilka för övrigt inte bestritts av Toshiba. Av detta drog tribunalen, i punkt 47 i den överklagade domen, den korrekta slutsatsen att domen av den 12 juli 2011 inte utgjorde hinder för att nyss nämnda uppgifter beaktades vid prövningen av huruvida Toshibas rätt till försvar hade iakttagits i det förfarande som utmynnade i det angripna beslutet.

26

Härtill kommer att eftersom den rättsstridighet som konstaterats i tribunalens dom av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), ägde rum vid tidpunkten för antagandet av 2007 års beslut, kan ogiltigförklaringen av det beslutet inte anses påverka giltigheten av de åtgärder som vidtagits för att förbereda det, vilka vidtogs i tiden före det skede då rättsstridigheten ägde rum. Detta följer av den princip som slagits fast i den rättspraxis som anges i punkt 24 ovan.

27

Domstolen konstaterar även att tribunalen bemötte Toshibas argument att den rättsstridighet som konstaterats utgjorde en felaktig materiell rättstillämpning som oundvikligen påverkade giltigheten av de åtgärder som hade vidtagits för att förbereda 2007 års beslut genom att i punkt 62 i den överklagade domen slå fast att Toshiba inte hade angett på vilket sätt de åtgärder som hade vidtagits för att förbereda 2007 års beslut blev ogiltiga genom tribunalens dom av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343). Den anförde vidare i punkt 63 i den överklagade domen att tribunalens kritik i domen av den 12 juli 2011 i vart fall varken rörde identifieringen av de faktiska omständigheterna och den rättsliga bedömningen av den överträdelse som Toshiba gjort sig skyldig till eller fastställandet av de faktorer som skulle beaktas vid beräkningen av bötesbeloppet, utan enbart valet av referensuppgifter som skulle ligga till grund för den detaljerade beräkningen, och således uppgifter som inte behövde anges i meddelandet om invändningar.

28

Härav följer att tribunalen med stöd av sin i princip oinskränkta befogenhet att bedöma de faktiska omständigheterna och bevisningen – varvid Toshiba inte har åberopat att tribunalen skulle ha missuppfattat de faktiska omständigheterna eller bevisningen – slog fast att Toshiba inte hade visat att ogiltigförklaringen av 2007 års beslut, genom tribunalens dom av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), påverkade giltigheten av 2006 års meddelande om invändningar och att så ändå inte var fallet, eftersom den rättsstridighet som konstaterats varken avsåg de invändningar som gjorts gällande gentemot Toshiba eller de faktorer som skulle beaktas vid beräkningen av storleken på bolagets böter.

29

I motsats till vad Toshiba har gjort gällande påverkas inte denna slutsats av den princip som bolaget anser följer av den rättspraxis som anges i punkt 71 i den överklagade domen och som tribunalen lade till grund för sin bedömning i punkt 74 i domen att kommissionen, efter det att meddelandet om invändningar har översänts till det berörda företaget skickats, är skyldig att ge företaget ytterligare uppgifter vad beträffar formerna för att genomföra kommissionens avsikt att säkerställa böternas avskräckande verkan, för att göra det möjligt för företaget att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina ståndpunkter i det avseendet.

30

En sådan princip följer nämligen inte av den rättspraxis från domstolen som tribunalen hänvisade till i punkt 71 i den överklagade domen, det vill säga den som slogs fast i punkt 66 i domen av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen (C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6), och inte heller av andra domar från domstolen. I nyss nämnda rättspraxis erinrade domstolen endast om den princip som innebär att det för att det berörda företagets rätt till försvar ska anses ha iakttagits krävs att företaget under det administrativa förfarandet har beretts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda omständigheterna och förhållandena verkligen föreligger och är relevanta och på de handlingar som enligt kommissionen styrker dess påstående om att fördraget har överträtts.

31

Även om – såsom framgår av det nyss anförda – tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i punkt 74 i den överklagade domen, påverkar denna felaktiga rättstillämpning inte giltigheten av den överklagade domen, eftersom andra rättsliga grunder ger tillräckligt stöd för domslutet (se, för ett liknande resonemang, bland annat, dom av den 29 mars 2011, ThyssenKrupp Nirosta/kommissionen,C‑352/09 P, EU:C:2011:191, punkt 136).

32

Såsom framgår av de föregående punkterna i förevarande dom fann tribunalen – efter att ha fört ett resonemang i punkterna 40–65 i den överklagade domen – nämligen helt korrekt att Toshibas rätt till försvar inte hade åsidosatts, trots att kommissionen inte hade översänt ett nytt meddelande om invändningar till bolaget.

33

Det kan även erinras om att det under vissa omständigheter, bland annat när kommissionen avser att tillämpa nya riktlinjer vid beräkningen av böterna – under förutsättning att detta inte innebär att den på ett olämpligt sätt föregriper sitt beslut angående invändningarna – visserligen kan vara önskvärt att kommissionen lämnar närmare uppgifter om hur den har för avsikt att tillämpa tvingande kriterier avseende överträdelsens allvar och varaktighet vid fastställandet av bötesbeloppet. Likväl gäller att rätten att yttra sig inte omfattar sådana uppgifter angående metoden för att fastställa bötesbeloppet (dom av den 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen,C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkterna 438 och 439).

34

Slutligen vill domstolen i denna del anföra följande. Kommissionens avsikt med att skicka faktaskrivelsen var visserligen att lämna närmare uppgifter till Toshiba angående de nya omständigheter gällande metoden för att fastställa bötesbeloppet som kommissionen ansåg borde gälla efter det att 2007 års beslut delvis hade ogiltigförklarats genom tribunalens dom av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), och det är även ostridigt att Toshiba gavs tillfälle att yttra sig både skriftligen och muntligen (i samband med ett möte om nämnda omständigheter), såsom bekräftas av det omtvistade beslutet. Likväl gäller att dessa omständigheter inte var av sådan art att de – i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 21 ovan – måste bli föremål för ett nytt meddelande om invändningar.

35

Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grunden.

36

Till utveckling av den andra grunden för överklagandet har Toshiba anfört följande. Tribunalen åsidosatte likabehandlingsprincipen när den slog fast att det saknades stöd för den tredje grund som Toshiba hade åberopat till stöd för talan, det vill säga att kommissionen, för att verkställa domen av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), borde ha beräknat Toshibas böter på grundval av TM T&D:s omsättning för år 2003 och inte på grundval av det utgångsbelopp för böterna som hade tilldelats nämnda bolag.

37

Toshiba hävdade både under det administrativa förfarandet och vid tribunalen för det första att metoden för att beräkna bolagets böter stred mot likabehandlingsprincipen, eftersom den inte avspeglade Toshibas individuella relativa betydelse i överträdelsen under den period som föregick bildandet av TM T&D, vilket tribunalen krävde i punkt 290 i domen av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), och vilket överensstämmer med de europeiska företagens tillvägagångssätt. För det andra hävdade Toshiba att kommissionen borde ha beräknat utgångsbeloppet för bolagets böter på grundval av dess omsättning för år 2003, det vill säga genom att tilldela Toshiba 35 procent av TM T&D:s omsättning för år 2003.

38

Tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet i punkt 115 i den överklagade domen. Visserligen var det ostridigt att Toshibas böter inte kunde beräknas ”på exakt samma sätt” som de europeiska företagens böter, men detta förhållande kan inte förklara på vilket sätt den av Toshiba föreslagna metoden var mindre lämplig än kommissionens metod för att säkerställa en likabehandling mellan Toshiba och de europeiska företagen.

39

Den omständighet som tribunalen, i punkterna 116, 117 och 123–125 i den överklagade domen, lade till grund för sin bedömning att den av Toshiba föreslagna metoden för att beräkna böterna inte kunde godtas, det vill säga att TM T&D var ett samriskföretag som var fullt ut ansvarigt för tillverkningen och försäljningen av gasisolerade ställverk år 2003 och således utgjorde en separat enhet från dess aktieägare kan dessutom ifrågasättas och saknar under alla omständigheter betydelse i det aktuella sammanhanget.

40

Utgångsbeloppet för TM T&D:s böter återspeglade endast TM T&D:s relativa betydelse i överträdelsen – vilket angavs i punkt 66 i det omtvistade beslutet och i punkt 128 i den överklagade domen – och kommissionen använde helt korrekt detta belopp för att beräkna samriskföretagets böter. Detta belopp återspeglade emellertid inte Toshibas relativa betydelse i överträdelsen under den period som föregick bildandet av samriskföretaget.

41

På motsatt sätt gäller att om utgångsbeloppet för Toshibas böter hade fastställts på grundval av bolagets fiktiva omsättning för år 2003, som uppgick till 35 procent av TM T&D:s omsättning för samma år, skulle detta ha utgjort ett objektivt kriterium som skulle ha gett ett rättvist mått på hur skadligt Toshibas konkurrensbegränsande förfarande var under den period som föregick bildandet av TM T&D.

42

Denna metod skulle således ha gjort det möjligt att behandla Toshiba på samma sätt som de europeiska tillverkarna vid beräkningen av böterna, eftersom detta skulle ha inneburit att det gjordes en beräkning av Toshibas egen omsättning. Utifrån Toshibas marknadsandel, beräknad på grundval av den omsättningen, skulle bolaget ha kunnat placeras i en av de kategorier av utgångsbelopp som identifierats i 2007 års beslut, närmare bestämt i den kategori som medförde en tilldelning av ett utgångsbelopp på 9 miljoner euro.

43

Den metod som kommissionen använde medförde dock att den inte tillämpade nyss nämnda sätt att beräkna böterna. På grund av att Toshiba tilldelades en del av utgångsbeloppet för TM T&D:s böter blev Toshiba tilldelat ett konstlat utgångsbelopp på 10863199 euro, vilket inte motsvarar någon av de kategorier av utgångsbelopp som identifierats i 2007 års beslut.

44

Den av Toshiba föreslagna metoden för att beräkna böterna är inte mer konstlad än den metod som tillämpades av kommissionen. Toshibas böter skulle nämligen behöva beräknas på ett särskilt sätt. Tribunalen underlät att lämna en förklaring, bland annat i punkt 128 i den överklagade domen, till varför kommissionens metod, som bestod i att dela upp utgångsbeloppet för TM T&D:s böter, var mindre konstlad än den metod som föreslogs av Toshiba, som bestod i att dela upp TM T&D:s omsättning.

45

Som tribunalen anförde i punkt 121 i den överklagade domen, tillämpade kommissionen visserligen den metod som tribunalen i domen av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), angett som ett passande exempel på en alternativ metod som skulle vara förenlig med likabehandlingsprincipen. Av detta följer dock inte att den metoden var mer passande än den av Toshiba föreslagna metoden och inte stred mot nämnda princip. Inte heller det förhållandet att Toshiba ursprungligen hade föreslagit en annan beräkningsmetod, baserad på samriskföretagets utgångsbelopp, medför att kommissionens metod ska anses vara rättsenlig.

46

Kommissionen har till bemötande av vad Toshiba anfört gjort gällande följande. Den metod som Toshiba har föreslagit i sitt överklagande är mer konstlad än den metod som användes i det omtvistade beslutet, eftersom den bygger på en fiktion i form av att tilldela bolaget en omsättning för ett år då det inte hade någon omsättning.

47

Under alla omständigheter gäller att eftersom Toshiba hälftenägde samriskföretaget tillsammans med Mitsubishi, skulle en ”omsättning” för Toshiba för år 2003 i sektorn för gasisolerade ställverk endast kunna beräknas genom att tilldela bolaget 50 procent av samriskföretagets omsättning, det vill säga 176,61 miljoner euro, vilket skulle motsvara en marknadsandel på strax över 8 procent och inte – såsom Toshiba har gjort gällande – en omsättning på 123,6 miljoner euro, vilket motsvarar 35 procent av samriskföretagets omsättning och en marknadsandel på 5,6 procent.

48

Även om domstolen skulle slå fast att kommissionen hade kunnat beräkna böterna på det sätt som Toshiba har föreslagit i sitt överklagande, skulle detta inte visa att kommissionen gjort en felaktig rättstillämpning.

49

Rättsfrågan i målet är nämligen inte vilken metod som är den bästa tänkbara, utan huruvida den metod som användes i det omtvistade beslutet är rättsenlig. I det avseendet skiljer sig den metod som Toshiba har föreslagit i sitt överklagande från den som bolaget ursprungligen föreslog och som gick ut på att utgångsbeloppet för samriskföretagets böter – vilket beräknats på grundval av dess omsättning för år 2003 – ska delas jämnt mellan Toshiba och Mitsubishi samt från den som rekommenderades av tribunalen i domen av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343). Det kan således inte med framgång hävdas att den metoden är den enda som kan användas för att fastställa Toshibas böter på grundval av omsättningen för år 2003.

50

Mot denna bakgrund kan tribunalen inte anses har gjort en felaktig rättstillämpning, eftersom den inte frångick principen om att ”olika företags” omsättning ska kunna jämföras. Det berörda företag som gjort en omsättning år 2003 kunde nämligen endast vara samriskföretaget.

51

Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den med stöd av bland annat skälen 62 och 66 i det omtvistade beslutet och av de huvudsakliga skäl som den angav i punkterna 114–117 och 123–125 i den överklagade domen fann att kommissionen hade rätt att på grundval av att Toshiba inte hade haft någon försäljning av gasisolerade ställverk under referensåret 2003 anse att det skulle vara olämpligt att beräkna en fiktiv omsättning för Toshiba för nämnda år genom att på ett konstlat sätt dela upp TM T&D:s omsättning för år 2003, och därigenom bortse från att detta företag var verksamt på marknaden under referensåret som en separat aktör från sina aktieägare.

52

Det förhållandet att Toshiba år 2003 inte gjorde någon egen omsättning i sektorn för gasisolerade ställverk utgör nämligen en omständighet som på ett objektivt sätt särskiljer Toshibas situation från de andra kartelldeltagande företagens situation, i synnerhet de europeiska företagens situation. Detta innebar att det var nödvändigt att beräkna Toshibas böter på grundval av den faktiska omsättning som TM T&D gjorde år 2003 och inte på grundval av en fiktiv omsättning som erhållits genom att dela upp TM T&D:s omsättning.

53

Såsom tribunalen anförde i punkt 125 i den överklagade domen skulle ett sådant tillvägagångssätt rent faktiskt ha inneburit en avvikelse från kommissionens avsikt att utgå från den omsättning som gjorts under år 2003 vid fastställandet av bötesbeloppet.

54

För övrigt kan det konstateras att den metod som Toshiba har föreslagit i sitt överklagande skulle medföra en jämförelse mellan å ena sidan en fiktiv omsättning för Toshiba och å andra sidan de europeiska företagens verkliga omsättning. Den metoden skulle därför inte göra det möjligt att, vad beträffar Toshiba och Mitsubishi, fastställa ett utgångsbelopp för böterna som på ett lämpligt sätt återspeglar deras relativa betydelse i överträdelsen år 2003, och närmare bestämt den kombinerade relativa betydelsen som dessa företag hade via samriskföretaget TM T&D, vilket kommissionen också anförde i skäl 66 i det omtvistade beslutet.

55

Som generaladvokaten har påpekat i punkt 102 i sitt förslag till avgörande är det även tveksamt huruvida denna alternativa metod skulle möjliggöra en mer direkt användning av TM T&D:s omsättning och ge en mer korrekt bild av Toshibas ställning på marknaden under år 2003. Toshibas föreslagna metod kräver nämligen två ytterligare steg, det vill säga att man först beräknar Toshibas fiktiva omsättning för år 2003 och på grundval därav beräknar bolagets fiktiva marknadsandel för detta år.

56

Slutligen finner domstolen att även om Toshiba i det omtvistade beslutet tilldelades ett utgångsbelopp för böterna som inte motsvarade något av de utgångsbelopp som tilldelats de grupper som definierades i 2007 års beslut, beror detta helt enkelt på att Toshibas utgångsbelopp, i nämnda beslut, beräknades på grundval av en del av TM T&D:s utgångsbelopp. Eftersom Toshiba inte har gjort gällande att kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen genom att placera TM T&D i den andra gruppen enligt 2007 års beslut kan bolaget inte med framgång hävda att det tilldelades ett högre utgångsbelopp för böterna än det som tilldelades företag av jämförbar storlek.

57

Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall på den andra grunden.

58

Till utveckling av den tredje grunden har Toshiba anfört följande. Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 141 och 142 i den överklagade domen fann att kommissionen inte hade åsidosatt likabehandlingsprincipen när den i det omtvistade beslutet avslog Toshibas begäran att kommissionen skulle ålägga bolagets ett lägre bötesbelopp, eftersom omfattningen av Toshibas ansvar överträdelsen var mindre jämfört med omfattningen av de europeiska kartelldeltagarnas ansvar.

59

Enligt rättspraxis är kommissionen, efter det att den har visat att det förelegat en kartell och identifierat vilka som deltagit i den, skyldig att när den ålägger böter pröva hur allvarligt varje företags deltagande i överträdelsen är relativt sett och att anpassa påföljden till det berörda företagets individuella agerande och till de särskilda omständigheterna kring dess deltagande i en enda, fortlöpande överträdelse.

60

Tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den i punkt 142 i den överklagade domen fann att ”[Toshibas] bidrag till överträdelsen är jämförbart med de europeiska företagens bidrag” och att kommissionen därigenom kunde anses ha åsidosatt principen om likabehandling. Tribunalen grundade denna slutsats på det skäl som angavs i punkt 141 i domen, nämligen att de japanska företagens genomförande av den gemensamma överenskommelsen ”bidrog på ett sätt som krävdes” till målen med överträdelsen i dess helhet eller att detta utgjorde en ”förutsättning” för fördelningen av projekt mellan de europeiska tillverkarna.

61

Det är emellertid uppenbart att de japanska företagen inte orsakade samma skada på EES-marknaden och att dessa företag bidrog i mindre utsträckning till överträdelsen i dess helhet än vad de europeiska tillverkarna gjorde. De europeiska tillverkarna gick nämligen ännu längre och delade upp de europeiska projekten mellan sig genom positiva samverkanshandlingar.

62

Den tredje grunden ska avvisas, eftersom den går utöver vad Toshiba gjorde gällande i målet vid tribunalen.

63

Med denna grund har Toshiba nämligen bestritt kommissionen bekräftelse i det omtvistade beslutet av det som den, i 2007 års beslut, hade konstaterat i fråga om hur allvarlig Toshibas enskilda överträdelse var. Till utveckling av den femte grund som Toshiba åberopade till stöd för sin talan i målet vid tribunalen bestred bolaget visserligen det som kommissionen, i 2007 års beslut, hade konstaterat i fråga om hur allvarlig bolagets enskilda överträdelse var. Såsom Toshiba dock medgav i sin replik i det målet, utgjorde detta inte en del av bolagets argumentation. I repliken angav Toshiba nämligen att bolaget inte längre gjorde gällande några argument avseende frågan hur allvarlig dess enskilda överträdelse varit.

64

I andra hand görs gällande att den tredje grunden ska avvisas på grund av att den avser en fråga som är rättskraftigt avgjord.

65

I domen av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), gjorde tribunalen en bedömning av hur allvarlig Toshibas överträdelse var i samband med att den prövade frågan huruvida det förelegat en enda, fortlöpande överträdelse. Denna fråga är emellertid rättskraftigt avgjord och kan därför inte prövas på nytt i målet om överklagande.

66

Även om domstolen skulle finna att den tredje grunden kan tas upp till prövning, kan överklagandet inte vinna bifall på den grunden. I det avseendet kan det hänvisas till den i rättspraxis fastslagna principen att det förhållandet att ett företag inte direkt har deltagit i alla de delar som utgör en övergripande samverkan inte kan frita det från ansvar för överträdelsen, om det visas att företaget måste ha känt till, dels, att den samverkan som det deltagit i ingick i en samlad plan, dels att den samlade planen omfattade alla de delar som utgör den konkurrensbegränsande samverkan.

67

Domstolen finner att kommissionens båda invändningar om rättegångshinder ska ogillas.

68

Vad för det första beträffar argumentet att den fråga som avses med den tredje grunden inte åberopades i målet vid tribunalen, kan det konstateras att så faktiskt var fallet. Till utveckling av sin femte grund för talan i det målet gjorde Toshiba nämligen gällande att kommissionen inte hade tagit hänsyn till bolagets påstådda bidrag till kartellen när den fastställde böterna, i synnerhet när den fastställde Toshibas utgångsbelopp, vilket utgjorde ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Toshiba angav inte heller i sin replik i nämnda mål att den återkallade den femte grunden.

69

Vad för det andra beträffar kommissionens invändning grundad på principen om rättskraft, kan det konstateras att invändningen bygger på premissen att Toshiba i sitt överklagande skulle bestrida att det förelegat en enda, fortlöpande överträdelse.

70

Så är dock inte fallet, eftersom den tredje grunden endast avser den separata frågan om fastställandet av det bötesbelopp som skulle åläggas Toshiba mot bakgrund av hur allvarlig bolagets överträdelse var.

71

Denna fråga, som inte rör huruvida det förelegat en enda, fortlöpande överträdelse från Toshibas sida, utan fastställandet av bötesbeloppet mot bakgrund av hur allvarlig bolagets överträdelse varit, prövades däremot särskilt av tribunalen i domen av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343).

72

I punkterna 258–261 i den domen fann tribunalen nämligen att det saknades stöd för den första delen av den fjärde grund som Toshiba hade åberopat till stöd för sin talan. Denna del avsåg att kommissionen inte hade tagit hänsyn till att Toshibas deltagande i kartellen relativt sett var mindre allvarligt jämfört med de europeiska tillverkarnas deltagande, eftersom Toshiba endast hade deltagit i den gemensamma överenskommelsen, genom vilken bolaget hade utfäst sig att inte lägga bud på projekt avseende gasisolerade ställverk i Europa, medan de europeiska tillverkarna dessutom hade deltagit i EQ-avtalet, som avsåg fördelningen av nämnda projekt.

73

Vidare kan det konstateras att tribunalens dom av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), överklagades till domstolen.

74

Domstolen ogillade överklagandet genom dom av den 19 december 2013, Siemens m.fl./kommissionen (C‑239/11 P, C‑489/11 P och C‑498/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:866), och tribunalens dom av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343) – och närmare bestämt domslutet samt de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för detta – har vunnit laga kraft (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 februari 2009, Gorostiaga Atxalandabaso/parlamentet, C‑308/07 P, EU:C:2009:103, punkt 57).

75

I sitt överklagande av tribunalens dom av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), bestred Toshiba visserligen inte punkterna 258–262 i den domen.

76

I artikel 169 i domstolens rättegångsregler föreskrivs emellertid att yrkandena i ett överklagande ska avse upphävandet, helt eller delvis, av tribunalens avgörande, såsom detta framgår av domslutet eller av slutet i beslutet.

77

Av detta följer att Toshiba i sitt överklagande av tribunalens dom av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), inte kunde bestrida de domskäl som angavs i punkterna 258–262 i den domen utan att ifrågasätta domslutet i domen, i den mån som tribunalen i domslutet hade ogiltigförklarat de böter som ålagts bolaget.

78

Det kan inte riktas någon kritik mot Toshiba för att bolaget inte bestred nyss nämnda domskäl i sitt överklagande till domstolen utan begränsade överklagandet till att avse de domskäl i tribunalens dom av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), som avsåg den överträdelse som lagts bolaget till last.

79

Ingen kan nämligen anses vara skyldig att agera mot sina egna intressen för att tillvarata sina processuella rättigheter, däribland rätten att överklaga ett avgörande från tribunalen till domstolen.

80

Av detta följer att rättskraften av tribunalens dom av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343), inte utgjorde hinder för att tribunalen, i punkterna 139–141 i den överklagade domen, prövade frågan huruvida det var förenligt med likabehandlingsprincipen att fastställa det bötesbelopp som skulle åläggas Toshiba mot bakgrund av hur allvarlig bolagets överträdelse var jämfört med de europeiska tillverkarnas överträdelse.

81

Tribunalen gjorde inte en felaktig rättstillämpning i punkterna 141 och 142 i den överklagade domen när den på grundval av att de japanska företagens deltagande i den gemensamma överenskommelsen var en ”förutsättning” för det faktiska genomförandet av EQ-avtalet, i vilket de europeiska företagen deltog, och på grundval av det förhållandet att de japanska företagen genom att iaktta sina utfästelser enligt den gemensamma överenskommelsen därigenom ”bidrog på ett sätt som krävdes” till överträdelsens funktionssätt fann att Toshibas bidrag till överträdelsen var jämförbart med de europeiska företagens bidrag.

82

Härtill kommer att tribunalen i punkt 141 i den överklagade domen hänvisade till punkt 261 i domen av den 12 juli 2011, Toshiba/kommissionen (T‑113/07, EU:T:2011:343). I den punkten slog tribunalen helt korrekt fast att eftersom Toshiba enligt den gemensamma överenskommelsen hade utfäst sig att inte ge sig in på EES-marknaden, fanns det ingen anledning för bolaget att dessutom delta i EQ-avtalet, som avsåg fördelningen av projekt avseende gasisolerade ställverk på EES-marknaden. Det förhållandet att Toshiba inte deltog i EQ-avtalet saknade nämligen betydelse och var inte ett resultat av bolagets val.

83

Med andra ord gjorde tribunalen, som generaladvokaten har påpekat i punkt 134 i sitt förslag till avgörande, en riktig bedömning när den fann att det förhållandet att Toshiba inte deltog i EQ-avtalet var en ren följd av bolagets deltagande i den gemensamma överenskommelsen och således inte innebär att dess beteende var mindre allvarligt än de europeiska tillverkarnas beteende.

84

Under dessa omständigheter kunde Toshiba inte med framgång hävda att kommissionen gjorde fel när den inte beviljade bolaget nedsättning av böterna på grund av att det inte deltog i EQ-avtalet.

85

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den tredje grunden.

86

Eftersom det inte finns stöd för någon av Toshibas grunder ska överklagandet därmed ogillas.

87

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

88

Kommissionen har yrkat att Toshiba ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Toshiba har tappat målet ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande: