–

Giorgio Fidenato och av Leandro och Luciano Taboga, genom F. Longo, avvocato,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato,

–

Greklands regering, genom G. Kanellopoulos och D. Ntourntoureka, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Zadra, K. Herbout-Borczak och C. Valero, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 34 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1829/2003 av den 22 september 2003 om genetiskt modifierade livsmedel och foder (EUT L 268, 2003, s. 1), och artiklarna 53 och 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (EGT L 31, 2002, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot Giorgio Fidenato samt Leandro och Luciano Taboga i vilket de står åtalade för att ha odlat den genetiskt modifierade majssorten MON 810, i strid med nationella bestämmelser om förbud mot sådan odling.

3

I skälen 1–3 i förordning nr 1829/2003 anges följande:

4

Enligt artikel 1 a och b i denna förordning syftar denna bland annat till att, med iakttagande av de allmänna principer som anges i förordning nr 178/2002, skapa en grund för att säkerställa ett gott skydd för människors liv och hälsa, djurs hälsa och välbefinnande samt miljö- och konsumentintressena, med avseende på genetiskt modifierade livsmedel och foder, och att samtidigt sörja för att den inre marknaden fungerar effektivt samt att fastställa gemenskapsförfaranden för godkännande och övervakning av genetiskt modifierade livsmedel och foder.

5

Artikel 34 i denna förordning har rubriken ”Nödfallsåtgärder”. Där föreskrivs följande:

”Om det är uppenbart att produkter som har godkänts genom eller i enlighet med denna förordning sannolikt kommer att innebära en allvarlig risk för människors hälsa, djurs hälsa eller miljön … skall åtgärder vidtas enligt de förfaranden som anges i artiklarna 53 och 54 i förordning [nr 178/2002].”

6

I skälen 20 och 21 i förordning nr 178/2002 anges följande:

7

I artikel 6 i denna förordning föreskrivs följande:

”1.   För att uppnå det allmänna målet en hög skyddsnivå för människors liv och hälsa skall livsmedelslagstiftningen bygga på riskanalys, utom när detta inte är lämpligt med hänsyn till omständigheterna eller åtgärdens art.

2.   Riskbedömningen skall bygga på tillgängligt vetenskapligt underlag, och den skall göras på ett självständigt, objektivt och öppet sätt.

3.   I riskhanteringen skall hänsyn tas till resultaten av riskbedömningen, särskilt till yttranden från [Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet], till andra faktorer av betydelse för det berörda ärendet och till försiktighetsprincipen, när villkoren i artikel 7.1 är tillämpliga, i syfte att uppnå de allmänna mål för livsmedelslagstiftningen som fastställs i artikel 5.”

8

Artikel 7 i nämnda förordning har rubriken ”Försiktighetsprincipen”. Där anges följande:

”1.   När man i särskilda fall efter en bedömning av tillgänglig information identifierar möjligheten av skadliga effekter på hälsan, men när det fortfarande föreligger vetenskaplig osäkerhet, får sådana provisoriska åtgärder för riskhantering vidtas som är nödvändiga för att säkerställa den höga hälsoskyddsnivå som valts i gemenskapen, i avvaktan på ytterligare vetenskapliga uppgifter för en mer omfattande riskbedömning.

2.   De åtgärder som vidtas enligt punkt 1 skall stå i proportion till målet och de får inte begränsa handeln mer än vad som är nödvändigt för att uppnå den höga hälsoskyddsnivå som valts i gemenskapen, med beaktande av teknisk och ekonomisk genomförbarhet och andra faktorer som anses berättigade för det berörda ärendet. Dessa åtgärder skall ses över inom en rimlig tidsperiod beroende på vilken typ av risk för liv eller hälsa som identifieras och vilken typ av vetenskapliga uppgifter som behövs för att klargöra den vetenskapliga osäkerheten och för att genomföra en mer omfattande riskbedömning.”

9

Artikel 53 i förordning nr 178/2002 har rubriken ”Nödåtgärder för livsmedel och foder som har sitt ursprung i gemenskapen eller som importeras från ett tredje land”. Där föreskrivs följande:

”1.   Om det visar sig att ett livsmedel eller ett foder som har sitt ursprung i gemenskapen eller som importeras från ett tredje land sannolikt kommer att innebära en allvarlig risk för människors hälsa, djurs hälsa eller miljön, och att en sådan risk inte tillfredsställande kan undanröjas genom åtgärder som vidtas av den eller de berörda medlemsstaterna, skall kommissionen enligt förfarandet i artikel 58.2 på eget initiativ eller på begäran av en medlemsstat omedelbart och beroende på hur allvarlig situationen är vidta en eller flera av följande åtgärder:

2.   I nödsituationer får dock kommissionen preliminärt vidta åtgärderna enligt punkt 1 efter att ha samrått med den eller de berörda medlemsstaterna och informerat övriga medlemsstater.

…”

10

Artikel 54 i förordningen har rubriken ”Status för befintliga produkter”. Där föreskrivs följande:

”1.   Om en medlemsstat officiellt informerar kommissionen om att man är tvungen att vidta en nödåtgärd och kommissionen inte har iakttagit bestämmelserna i artikel 53 får medlemsstaten anta tillfälliga skyddsåtgärder. I detta fall skall medlemsstaten omedelbart informera de andra medlemsstaterna och kommissionen om detta.

2.   Kommissionen skall inom tio vardagar ta upp ärendet till behandling i [Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa], i syfte att förlänga, ändra eller upphäva de nationella tillfälliga skyddsåtgärderna.

3.   Medlemsstaten kan vidmakthålla den nationella, tillfälliga skyddsåtgärden tills dess att gemenskapsåtgärder har antagits.”

11

Artikel 58.1 i nämnda förordning har följande lydelse:

”Kommissionen skall bistås av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, … som består av företrädare för medlemsstaterna och har en företrädare för kommissionen som ordförande. Kommittén skall inrättas i sektioner som skall behandla alla relevanta frågor.”

12

Genom beslut av den 22 april 1998 om utsläppande på marknaden av genetiskt modifierad majs (Zea mays L. linje MON 810), i enlighet med rådets direktiv 90/220/EEG (EGT L 131, 1998, s. 32), godkände kommissionen att majs av sorten MON 810 släpptes ut på marknaden.

13

Den italienska regeringen begärde den 11 april 2013 att kommissionen i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 53 i förordning nr 178/2002 skulle vidta sådana nödåtgärder som avses i artikel 34 i förordning nr 1829/2003 för att förbjuda odlingen av denna majs. Till stöd för begäran gav denna regering in vetenskapliga studier som utförts av Consiglio per la Ricerca e la sperimentazione in Agricoltura (Rådet för forskning och experiment inom jordbruket, Italien) (CRA) och av Istituto Superiore per la Protezione e la Ricerca Ambientale (Högre institutet för miljöskydd och miljöforskning, Italien) (Ispra),

14

Kommissionen besvarade begäran den 17 maj 2013, varvid den uppgav att den, efter att ha gjort en preliminär bedömning av de tillgängliga uppgifterna, ansåg att det inte var styrkt att nödåtgärder enligt artiklarna 53 och 54 i förordning nr 178/2002 behövde vidtas.

15

För att få en mer ingående analys av de vetenskapliga uppgifter som denna medlemsstat gett in, bad kommissionen den 29 maj 2013 Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet att ge ett utlåtande beträffande denna bevisning före september månads utgång år 2013.

16

Den italienska regeringen förbjöd odling av den genetiskt modifierade majssorten MON 810, genom Decreto Adozione delle misure d’urgenza ai sensi dell’art. 54 del regolamento (CE) n. 178/2002, concernente la coltivazione di varietà di mais geneticamente modificato MON 810 (Dekret om antagande av nödåtgärder i den mening som avses i artikel 54 i förordning (EG) nr 178/2002 angående odlingen av den genetiskt modifierade majssorten MON 810), av den 12 juli 2013 (GURI nr 187, av den 10 augusti 2013).

17

Den 24 september 2013 avgav Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet yttrande nr 3371. I detta yttrande uppgav arbetsgruppen för genetiskt modifierade organismer att de handlingar som den italienska regeringen tillhandahållit till stöd för att nödåtgärder skulle vidtas rörande majssorten MON 810 inte innehöll någon ny vetenskapligt grundad bevisning som motiverade att de begärda nödåtgärderna vidtogs. Arbetsgruppen ansåg därför att dess tidigare slutsatser om riskerna med majssorten MON 810 fortfarande var tillämpliga.

18

Av handlingarna i målet, liksom av de upplysningar som kommissionen lämnat vid förhandlingen, framgår att kommissionen underrättade Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa om att den italienska regeringen hade anmält vissa av regeringen vidtagna tillfälliga skyddsåtgärder, men att kommissionen inte till kommittén översände något utkast till beslut i syfte att förlänga, ändra eller upphäva de nationella tillfälliga skyddsåtgärderna i enlighet med artikel 54.2 i förordning nr 178/2002.

19

Det var mot denna bakgrund som åtal väcktes mot Giorgio Fidenato samt Leandro och Luciano Taboga vid Tribunale di Udine (Domstolen i Udine, Italien) på grund av att de, vid en inte närmare angiven tidpunkt, hade sått majs av en genetiskt modifierad sort, nämligen sorten MON 810, i strid med nationella bestämmelser som förbjöd detta.

20

Förundersökningsdomaren vid Tribunale di Udine (Domstolen i Udine, Italien) meddelade vid ett inte närmare angivet datum ett strafföreläggande gentemot de berörda personerna.

21

De sistnämnda bestred strafföreläggandet under åberopande av att de nationella bestämmelserna var rättsstridiga då de hade antagits i strid med artikel 34 i förordning nr 1829/2003 och artiklarna 53 och 54 i förordning nr 178/2002.

22

Mot denna bakgrund beslutade Tribunale di Udine (Domstolen i Udine) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

23

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 34 i förordning nr 1829/2003, jämförd med artikel 53 i förordning nr 178/2002, ska tolkas så, att kommissionen är skyldig att besluta om nödåtgärder i den mening som avses i sistnämnda artikel när en medlemsstat officiellt informerar kommissionen, i enlighet med artikel 54.1 i sistnämnda förordning, om att det är nödvändigt att vidta sådana åtgärder, även om det inte är uppenbart att en produkt som har godkänts genom eller i enlighet med förordning nr 1829/2003 kan innebära en allvarlig risk för människors och djurs hälsa eller miljön.

24

Förordningarna nr 1829/2003 och 178/2002 har särskilt till syfte att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen, när det gäller livsmedel, samt att se till att den inre marknaden fungerar effektivt.

25

Såsom framgår av skäl 1 i förordning nr 1829/2003 får en medlemsstat, trots att den fria rörligheten för säkra och hälsosamma livsmedel och foder är en nödvändig del av den inre marknaden, i de fall som uttryckligen föreskrivs i unionsrätten förbjuda eller begränsa odling av genetiskt modifierade organismer som godkänts med stöd av förordning nr 1829/2003 och som tagits in i den gemensamma listan med tillämpning av rådets direktiv 2002/53/EG av den 13 juni 2002 om den gemensamma sortlistan för arter av lantbruksväxter (EGT L 193, 2002, s. 1) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2012, Pioneer Hi Bred Italia, C‑36/11, EU:C:2012:534, punkterna 63 och 70).

26

Till dessa undantagsfall hör bland annat åtgärder som vidtas med tillämpning av artikel 34 i förordning nr 1829/2003.

27

Såsom framgår av lydelsen i artikel 34 i förordning nr 1829/2003 ska åtgärder vidtas enligt de förfaranden som anges i artiklarna 53 och 54 i förordning nr 178/2002, när det är uppenbart att produkter som har godkänts genom eller i enlighet med förstnämnda förordning kan innebära en allvarlig risk för människors hälsa, djurs hälsa eller miljön. Det ska i detta sammanhang erinras om att artikel 53 i förordning nr 178/2002 rör sådana nödåtgärder som kommissionen kan vidta, medan medlemsstaternas vidtagande av sådana åtgärder regleras i artikel 54 i förordningen.

28

När det inte är styrkt att det är uppenbart att en produkt som har godkänts genom eller i enlighet med förordning nr 1829/2003 kan innebära en allvarlig risk för människors hälsa, djurs hälsa eller miljön har kommissionen följaktligen inte någon skyldighet enligt artikel 34 i denna förordning, jämförd med artikel 53 i förordning nr 178/2002, att vidta sådana nödåtgärder som avses i dessa artiklar.

29

Den omständigheten att en medlemsstat har begärt att sådana åtgärder ska vidtas saknar betydelse för kommissionens utövande av det utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över i detta avseende.

30

Av vad anförts följer att den första frågan ska besvaras enligt följande: Artikel 34 i förordning nr 1829/2003, jämförd med artikel 53 i förordning nr 178/2002, ska tolkas så, att kommissionen inte är skyldig att besluta om nödåtgärder i den mening som avses i sistnämnda artikel om en medlemsstat officiellt informerar kommissionen, i enlighet med artikel 54.1 i sistnämnda förordning, att det är nödvändigt att vidta sådana åtgärder, när det inte är uppenbart att en produkt som har godkänts genom eller i enlighet med förordning nr 1829/2003 kan innebära en allvarlig risk för människors och djurs hälsa eller miljön.

31

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den fjärde frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 34 i förordning nr 1829/2003, jämförd med artikel 54 i förordning nr 178/2002, ska tolkas så, att en medlemsstat, efter att officiellt ha informerat kommissionen om att det är nödvändigt att vidta nödåtgärder utan att kommissionen har vidtagit någon åtgärd enligt artikel 53 i förordning nr 178/2002, får vidta sådana åtgärder på nationell nivå och vidmakthålla eller förnya dem, så länge som kommissionen inte har fattat något beslut i enlighet med artikel 54.2 i sistnämnda förordning om att förlänga, ändra eller upphäva de nationella åtgärderna.

32

Artikel 34 i förordning nr 1829/2003 ger en medlemsstat rätt att vidta sådana nödåtgärder som avses i denna artikel när vissa i artikeln angivna materiella villkor är uppfyllda samt medlemsstaten har iakttagit de villkor avseende förfarandet som anges i artikel 54 i förordning nr 178/2002 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2011, Monsanto m.fl., C‑58/10–C‑68/10, EU:C:2011:553, punkterna 66–69).

33

Enligt artikel 54.1 i denna förordning får en medlemsstat anta tillfälliga skyddsåtgärder om medlemsstaten officiellt har informerat kommissionen om att det är nödvändigt att vidta nödåtgärder och kommissionen inte har vidtagit någon åtgärd i enlighet med artikel 53 i nämnda förordning.

34

Villkoren avseende förfarandet anges i artikel 54.1 i förordningen, där det föreskrivs att medlemsstaterna har en skyldighet dels att ”officiellt” informera kommissionen om att det är nödvändigt att vidta nödåtgärder, dels – för det fall kommissionen inte har vidtagit några åtgärder i enlighet med artikel 53 i denna förordning – att ”omedelbart” informera kommissionen och de andra medlemsstaterna om de tillfälliga skyddsåtgärder som har vidtagits. Med hänsyn till att den berörda medlemsstaten agerar i en nödsituation och med beaktande av att förordning nr 1829/2003 syftar till att skydda folkhälsan, ska artikel 54.1 i förordning nr 178/2002 således tolkas så, att den berörda medlemsstaten i en nödsituation ska lämna kommissionen den information som avses i denna bestämmelse senast vid samma tidpunkt som den vidtar nödåtgärderna (dom av den 8 september 2011, Monsanto m.fl., C‑58/10–C‑68/10, EU:C:2011:553, punkt 73).

35

I artikel 54.3 i förordning nr 178/2002 föreskrivs vidare att medlemsstaterna kan vidmakthålla de nödåtgärder som de beslutat om till dess att Europeiska unionen har antagit åtgärder.

36

Hänvisningen i denna artikel till vidmakthållandet av sådana åtgärder ska förstås så, att den även omfattar förnyelse av de nämnda åtgärderna när dessa är tillfälliga. Det framgår nämligen inte av denna förordning att unionslagstiftaren har haft för avsikt att begränsa de sätt på vilka den berörda medlemsstaten får vidmakthålla de vidtagna åtgärderna. Dessutom skulle den motsatta tolkningen kunna försvåra kontrollen av den risk för människors och djurs hälsa eller miljön som livsmedel eller foder som har sitt ursprung i gemenskapen eller som importeras från ett tredje land kan innebära.

37

Som domstolen påpekat i punkt 78 i domen av den 8 september 2011, Monsanto m.fl. (C‑58/10–C‑68/10, EU:C:2011:553) är det emellertid, med beaktande av hur det system som föreskrivs i förordning nr 1829/2003 är uppbyggt och med hänsyn till syftet att förhindra konstlade skillnader i behandlingen av en allvarlig risk, ytterst endast kommissionen och Europeiska unionens råd, vilka är underställda unionsdomstolens kontroll, som är behöriga att bedöma och hantera en allvarlig och uppenbar risk.

38

Härav följer att i samband med medlemsstaternas antagande och genomförande av sådana nödåtgärder som avses i artikel 34 i förordning nr 1829/2003, är nationella domstolar som har att pröva lagenligheten av sådana nationella åtgärder, så länge som inget beslut har fattats i detta avseende på unionsnivå, behöriga att bedöma åtgärdernas lagenlighet utifrån de materiella villkor som föreskrivs i nämnda artikel 34 och de villkor avseende förfarandet som följer av artikel 54 i förordning nr 178/2002, varvid EU-domstolen kan säkerställa enhetligheten i unionsrätten inom ramen för förfarandet med begäran om förhandsavgörande. En nationell domstol kan eller ska nämligen enligt artikel 267 andra och tredje styckena FEUF hänskjuta en fråga till EU-domstolen när den hyser tvivel beträffande tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse (dom av den 8 september 2011, Monsanto m.fl., C‑58/10–C‑68/10, EU:C:2011:553, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

39

Av kommissionens skriftliga yttrande i målet framgår att inget beslut har fattats på unionsnivå, i strid med vad som föreskrivs i artikel 54.2 i förordning nr 178/2002, för att förlänga, ändra eller upphäva nämnda nationella tillfälliga skyddsåtgärd.

40

Av denna bestämmelse följer emellertid att kommissionen inom tio arbetsdagar ska ta upp ärendet till behandling i Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, som inrättas genom artikel 58.1 i denna förordning, i enlighet med det förfarande som avses i artikel 58.2, i syfte att förlänga, ändra eller upphäva de nationella tillfälliga skyddsåtgärderna.

41

När kommissionen har vänt sig till Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa och ett beslut har fattats på unionsnivå gäller däremot, i enlighet med artikel 288 FEUF, de i beslutet gjorda materiella och rättsliga bedömningarna av det enskilda fallet för samtliga de organ i den medlemsstat till vilken ett sådant beslut riktas, däribland de nationella domstolar som har att pröva lagenligheten av åtgärder som vidtas på nationell nivå (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 8 september 2011, Monsanto m.fl., C‑58/10–C‑68/10, EU:C:2011:553, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

42

Av vad anförts följer att den andra och den fjärde frågan ska besvaras på följande sätt: Artikel 34 i förordning nr 1829/2003, jämförd med artikel 54 i förordning nr 178/2002, ska tolkas så, att en medlemsstat, efter att officiellt ha informerat kommissionen om att det är nödvändigt att vidta nödåtgärder utan att kommissionen har vidtagit någon åtgärd enligt artikel 53 i förordning nr 178/2002, får vidta sådana åtgärder på nationell nivå och vidmakthålla eller förnya dem, så länge som kommissionen inte har fattat något beslut i enlighet med artikel 54.2 i sistnämnda förordning om att förlänga, ändra eller upphäva de nationella åtgärderna.

43

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 34 i förordning nr 1829/2003, jämförd med försiktighetsprincipen, ska tolkas så, att den ger medlemsstaterna rätt att vidta provisoriska nödåtgärder i enlighet med artikel 54 i förordning nr 178/2002 med stöd av enbart denna princip, utan att de villkor som föreskrivs i artikel 34 i förordning nr 1829/2003 är uppfyllda.

44

Artikel 7 i förordning nr 178/2002 innehåller en definition av försiktighetsprincipen på livsmedelslagstiftningens område. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs att när man i särskilda fall efter en bedömning av tillgänglig information identifierar möjligheten av skadliga effekter på hälsan, men det fortfarande föreligger vetenskaplig osäkerhet, får sådana provisoriska åtgärder för riskhantering vidtas som är nödvändiga för att säkerställa den höga hälsoskyddsnivå som valts av unionen, i avvaktan på ytterligare vetenskapliga uppgifter för en mer omfattande riskbedömning.

45

I artikel 34 i förordning nr 1829/2003 anges, såsom det erinrats om i punkt 27 ovan, de villkor som måste vara uppfyllda för att en produkt som godkänts genom eller i enlighet med denna förordning ska kunna bli föremål för nödåtgärder, med ett preciserat angivande av den kravnivå som gäller för vidtagandet av dessa åtgärder.

46

Även om, som generaladvokaten anfört i punkt 78 i sitt förslag till avgörande, den i artikel 7 i förordning nr 178/2002 stadgade försiktighetsprincipen är en allmän princip i livsmedelslagstiftningen, har nämligen unionslagstiftaren i artikel 34 i förordning nr 1829/2003 uppställt en preciserad regel för vidtagande av nödåtgärder i enlighet med de förfaranden som avses i artiklarna 53 och 54 i förordning nr 178/2002.

47

Som domstolen påpekat i punkt 71 i domen av den 8 september 2011, Monsanto m.fl. (C‑58/10–C68/10, EU:C:2011:553) ska de i artikel 54.1 i förordning nr 178/2002 föreskrivna villkoren för vidtagande av nödåtgärder visserligen tolkas med beaktande av bland annat försiktighetsprincipen, för att säkerställa en hög skyddsnivå för människors liv och hälsa, samtidigt som man säkerställer den fria rörligheten för säkra och hälsosamma livsmedel och foder, vilken är en nödvändig del av den inre marknaden.

48

Denna princip får emellertid inte tolkas på ett sådant sätt att den gör det möjligt att sätta åt sidan eller ändra kraven i artikel 34 i förordning nr 1829/2003, och får särskilt inte leda till att dessa sänks.

49

Som angetts i punkt 38 ovan är de nationella domstolar som har att pröva lagenligheten av sådana nationella skyddsåtgärder som avses i artikel 34 i denna förordning behöriga att pröva lagenligheten av dessa åtgärder utifrån de materiella villkor som föreskrivs i denna artikel och utifrån de villkor avseende förfarandet som föreskrivs i artikel 54 i förordning nr 178/2002.

50

Som generaladvokaten i sak anfört i punkt 68 i sitt förslag till avgörande är kraven inte desamma för vidtagande av provisoriska riskhanteringsåtgärder med stöd av försiktighetsprincipen som de krav som gäller för vidtagande av nödåtgärder med stöd av artikel 34 i förordning nr 1829/2003. Av artikel 7 i förordning nr 178/2002 framgår nämligen att dessa provisoriska åtgärder får vidtas om man vid en bedömning av tillgänglig information kan identifiera en risk för skadliga effekter på hälsan, även om det fortfarande föreligger vetenskaplig osäkerhet. Artikel 34 i förordning nr 1829/2003 ger däremot rätt att vidta nödåtgärder när det är ”uppenbart” att en produkt som godkänts genom denna förordning kan innebära en ”allvarlig” risk för människors och djurs hälsa eller miljön.

51

Domstolen har i punkterna 76 och 77 i domen av den 8 september 2011, Monsanto m.fl. (C‑58/10–C‑68/10, EU:C:2011:553) påpekat att uttrycken ”uppenbart” och ”allvarlig risk” i artikel 34 i förordning nr 1829/2003 ska förstås så, att de avser en betydande risk som på ett uppenbart sätt äventyrar människors och djurs hälsa eller miljön. Risken ska ha fastställts på grundval av nya omständigheter som stöds av tillförlitliga vetenskapliga data. En rent hypotetisk uppskattning av risken, som grundas på rena antaganden som inte är vetenskapligt belagda, kan nämligen inte godtas som motivering av skyddsåtgärder som vidtas enligt artikel 34 i nämnda förordning. Tvärtom är det så att dylika skyddsåtgärder, trots att de är provisoriska och även om de är preventiva till sin karaktär, får vidtas endast om de är baserade på en riskbedömning som är så fullständig som den kan vara med beaktande av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, och om det av dessa omständigheter framgår att det är nödvändigt att vidta åtgärderna.

52

Som generaladvokaten har anfört i punkterna 74–76 i sitt förslag till avgörande ska skillnaden mellan den risknivå som erfordras enligt artikel 34 i förordning nr 1829/2003, å ena sidan, och den risknivå som krävs enligt artikel 7 i förordning nr 178/2002, å andra sidan, ses mot bakgrund av det förfarandemässiga genomförandet av dessa bestämmelser, det vill säga tillämpningen av artikel 34 i förordning nr 1829/2003 på produkter som godkänts genom förordningen och av artikel 7 i förordning nr 178/2002 på hela det område som omfattas av livsmedelslagstiftningen, inklusive produkter som aldrig har genomgått ett godkännandeförfarande.

53

En sådan självständig tillämpning av den i artikel 7 i förordning nr 178/2002 stadgade försiktighetsprincipen, när de materiella villkoren i artikel 34 i förordning nr 1829/2003 för att vidta nödåtgärder enligt sistnämnda artikel inte är uppfyllda, kan följaktligen inte godtas, eftersom artikel 7 i förordning nr 178/2002 annars skulle sänka den osäkerhetsgrad som krävs för att få vidta nödåtgärder enligt artikel 34 i förordning nr 1829/2003.

54

Av vad anförts följer att den tredje frågan ska besvaras på följande sätt: Artikel 34 i förordning nr 1829/2003, jämförd med den i artikel 7 i förordning nr 178/2002 stadgade försiktighetsprincipen, ska tolkas så, att den inte ger medlemsstaterna rätt att vidta provisoriska nödåtgärder i enlighet med artikel 54 i förordning nr 178/2002 med stöd av enbart denna princip, utan att de materiella villkor som föreskrivs i artikel 34 i förordning nr 1829/2003 är uppfyllda.

55

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: