1.

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 9 september 2016, Puma SE/EUIPO – Gemma Group Srl (bild av ett kattdjur på språng) (T‑159/15, EU:T:2016:457) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen ett beslut meddelat av EUIPO:s femte överklagandenämnd den 19 december 2014 (mål R 1207/2014–5) i invändningsförfarande mellan Puma SE ( 2 ) och Gemma Group Srl ( 3 ) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2.

Den centrala frågan i överklagandet kan få praktisk betydelse vid tillämpning av invändningsförfaranden som grundas på artikel 8.5 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om (EU-)varumärket ( 4 ). Det gäller att avgöra om innehavare av ett varumärke som gör invändning mot registrering av ett nytt varumärke kan få bifall till sin invändning genom att enbart hänvisa till att EUIPO i beslut som inte gällde samma parter redan har fastslagit att innehavarens varumärke var känt.

3.

Enligt artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 gäller att ”efter invändning från innehavaren av ett äldre varumärke enligt punkt 2, det varumärke som ansökan om registrering avser inte får registreras om det är identiskt med eller liknar det äldre varumärket och avses bli registrerat för varor eller tjänster som inte liknar dem för vilka det äldre varumärket är registrerat, när – i fråga om ett äldre EU-varumärke – det är känt i unionen, eller, när – i fråga om ett äldre nationellt varumärke – det är känt i medlemsstaten i fråga, och användningen av det varumärke som ansökan avser utan skälig anledning skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för det äldre varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé”.

4.

Bland bestämmelserna i avdelning VII i förordning nr 207/2009, rubricerad Överklaganden, har artikel 63.2 följande lydelse:

”Vid prövningen av överklagandet ska överklagandenämnden vid behov anmoda parterna att inom viss tid avge yttrande över skrivelser från överklagandenämnden eller inlaga från annan part.”

5.

Artikel 75 i förordning nr 207/2009 föreskriver att ”[EUIPO:s] beslut ska innehålla beslutets grunder” och att ”beslut … endast (får) grunda sig på omständigheter som parterna har haft tillfälle att yttra sig över”.

6.

Artikel 76 i förordning nr 207/2009 har följande lydelse:

”1.   Vid förfarande inför [EUIPO] ska denna utan särskilt yrkande pröva sakförhållandena; dock ska i ärenden om relativa registreringshinder prövningen vara begränsad till vad parterna åberopat och yrkat.

2.   [EUIPO] behöver inte beakta omständigheter eller bevis som part inte åberopat eller ingivit i rätt tid.”

7.

Slutligen gäller enligt artikel 78.1 i förordning nr 207/2009:

”1.   Vid förfarande inför [EUIPO] ska bland annat följande bevismedel vara tillåtna:

…

…”

8.

I regel 19.2 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke ( 5 ) föreskrivs:

”Inom den tid som avses i punkt 1 skall den invändande parten också lämna bevis för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet av hans äldre märke eller äldre rättighet och dessutom påvisa sin rätt att framställa invändningen. Främst skall den invändande parten lägga fram följande bevis:

9.

Enligt regel 50.1 i förordning nr 2868/95 gäller följande:

”Såvida inte annat anges skall bestämmelserna om förfaranden vid den avdelning som har fattat det beslut mot vilket överklagandet riktas gälla för besvärsförfaranden i tillämpliga delar.

I synnerhet när överklagandet gäller ett beslut som fattats under ett invändningsförfarande, skall artikel 78a i förordningen inte tillämpas på de tidsfrister som fastställs enligt artikel 61.2 i förordningen.

Om överklagandet gäller ett beslut av invändningsenheten, skall nämnden begränsa prövningen av överklagandet till de sakförhållanden och de bevis som läggs fram inom de tidsfrister som fastställts av invändningsenheten i enlighet med förordningen och dessa regler, såvida inte nämnden anser att ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis bör beaktas enligt artikel (76.2) i förordningen (nr 207/2009).”

10.

Den 14 februari 2013 ingav Gemma Group till EUIPO en ansökan om registrering av ett EU-varumärke enligt förordning nr 207/2009.

11.

Det sökta varumärket var nedanstående figurkännetecken i blå färg:

12.

De varor som registreringsansökan avsåg omfattades av klass 7 enligt Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarade följande beskrivning: ”Maskiner för träbearbetning, maskiner för behandling av aluminium, maskiner för behandling av PVC”.

13.

Ansökan om registrering av ett EU-varumärke publicerades i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 66/2013 av den 8 april 2013.

14.

Den 8 juli 2013 framställde klaganden, Puma, med stöd av artikel 41 i förordning nr 207/2009, en invändning mot registrering av det sökta varumärket för samtliga de varor som avses i punkt 12 i förevarande förslag. Grunden för invändningen var den som anges i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009.

15.

Invändningen grundades bland annat på följande äldre varumärken:

16.

Till stöd för sin invändning enligt artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 har Puma gjort gällande att de äldre varumärkena var kända i alla medlemsstater med avseende på samtliga varor som anges i punkt 15 i förevarande förslag.

17.

Den 10 mars 2014 avslog invändningsenheten invändningen i dess helhet. Enheten medgav att det fanns en viss likhet mellan de kännetecken som tvisten gällde men ansåg, när det gällde frågan om det äldre varumärket nr 593987 var känt, att det av processekonomiska skäl inte fanns anledning att pröva den bevisning som klaganden hade förebringat för att visa att varumärket hade utbredd användning och var känt. Prövningen skulle i stället ske utifrån antagandet att detta äldre varumärke hade ”förhöjd särskiljningsförmåga”. Med denna utgångspunkt fann invändningsenheten att det i detta fall inte hade visats föreligga ett sådant samband som krävs enligt artikel 8.5 i förordning nr 207/2009.

18.

Den 7 maj 2014 överklagade Puma detta beslut till EUIPO med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009.

19.

I det omtvistade beslutet avslog EUIPO:s femte överklagandenämnd överklagandet.

20.

Överklagandenämnden fann för det första att de äldre varumärkena och det sökta varumärket företedde en viss grad av visuell likhet och att de båda gav intrycket av att föreställa ”ett kattdjur på språng, som påminner om en puma”.

21.

För det andra godtog överklagandenämnden inte klagandens argument att invändningsenheten hade bekräftat att de äldre varumärkena var kända. Invändningsenheten hade i själva verket, med hänvisning till processekonomi, endast konstaterat att det i det aktuella fallet inte var nödvändigt att pröva den bevisning som klaganden hade förebringat för att visa att varumärkena var kända, och bedömningen hade gjorts utifrån antagandet att det äldre varumärket nr 593987 hade ”förhöjd särskiljningsförmåga”. Därefter prövade och underkände överklagandenämnden bevisningen för att de äldre varumärkena var kända med avseende på de varor som anges ovan i punkt 15.

22.

Eftersom de övriga villkoren – det vill säga att användningen skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för de äldre varumärkenas särskiljningsförmåga eller renommé – inte visats vara uppfyllda, ansåg överklagandenämnden för det tredje att den invändning som klaganden hade gjort med stöd av artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 skulle avslås även om det skulle anses styrkt att de äldre varumärkena var kända.

23.

I ansökan som inkom till tribunalens kansli den 1 april 2015 överklagade Puma det omtvistade beslutet och begärde att beslutet skulle ogiltigförklaras.

24.

Till stöd för sitt överklagande åberopade Puma i huvudsak tre grunder. Som första grund gjorde Puma gällande att överklagandenämnden hade åsidosatt principerna om rättssäkerhet och god förvaltningssed genom att inte godta bevisen för att de äldre varumärkena var kända och fastslå att detta inte var styrkt. För det andra gjorde Puma gällande att överklagandenämnden hade åsidosatt artiklarna 75 och 76 i förordning nr 207/2009 genom att pröva bevisningen för att de äldre varumärkena var kända trots att invändningsenheten inte hade företagit någon sådan prövning. Som tredje grund hävdade Puma att överklagandenämnden hade brutit mot artikel 8.5 i nämnda förordning.

25.

Pumas första grund vilar i sak på den omständigheten att överklagandenämnden, genom att inte godta vad klaganden åberopat som bevis för att de äldre varumärkena var kända och genom att avvika från sin beslutspraxis i denna fråga, hade åsidosatt principerna om rättssäkerhet och god förvaltningssed. Till stöd för sitt påstående åberopade Puma vid tribunalen två argument, nämligen för det första att överklagandenämnden hade vägrat att beakta bevisning som inte hade översatts till processpråket och för det andra att nämnden hade avvikit från sin tidigare beslutspraxis.

26.

Efter att som bevisning ha avvisat vissa bilder som getts in av Puma på grund av att de åberopats för första gången vid tribunalen, prövade tribunalen de två argument som Puma anfört till stöd för den första grunden. Tribunalen erinrade om att god förvaltningssed bland annat innefattar skyldighet för en förvaltningsmyndighet att motivera sina beslut och att denna motiveringsskyldighet bland annat har till syfte att göra det möjligt dels för dem som är berörda av ett beslut att få kännedom om skälen för en beslutad åtgärd och på så sätt kunna försvara sina rättigheter, dels för unionsdomstolarna att utöva kontroll över beslutets laglighet.

27.

Tribunalen betonade att domstolen, i sin praxis rörande principerna om likabehandling och god förvaltningssed, bland annat i sin dom av den 10 mars 2011, Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret (C‑51/10 P, EU:C:2011:139), har framhållit att EUIPO vid behandling av en ansökan om registrering av ett EU-varumärke ska beakta de beslut som tidigare meddelats i fråga om liknande ansökningar och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om det finns anledning att besluta på samma sätt, eftersom principerna om likabehandling och god förvaltningssed ska tillämpas med iakttagande av rättssäkerheten. Det innebär, framhöll tribunalen, att den som ansöker om registrering av ett kännetecken som varumärke inte kan till sin egen fördel åberopa en eventuell rättsstridig åtgärd som gynnat någon annan för att själv uppnå ett likadant beslut. Dessutom ska prövningen av varje ansökan om registrering, med hänsyn till rättssäkerheten och särskilt för att motsvara kraven på god förvaltning vara strikt och fullständig för att förhindra att varumärken registreras på ett otillbörligt sätt. Tribunalen framhöll att bedömningen ska göras individuellt i varje enskilt fall, eftersom registreringen av ett kännetecken som varumärke är beroende av specifika kriterier som, när de tillämpas med ledning av sakförhållandena i det enskilda fallet, är ägnade att klargöra om det finns något hinder mot registrering av kännetecknet.

28.

Det första argument som Puma åberopade till stöd för sin första grund underkändes av tribunalen som framhöll att överklagandenämnden med rätta hade ansett att bevisning som inte framlagts på processpråket enligt regel 19 i förordning nr 2868/95 inte kunde beaktas.

29.

När det gällde Pumas andra argument, som grundar sig på att överklagandenämnden hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att avvika från EUIPO:s beslutspraxis och tribunalens praxis, erinrade tribunalen först om innehållet i tre nyligen meddelade beslut i vilka EUIPO hade funnit att de äldre varumärkena var kända, varvid tribunalen också hänförde sig till de bevis som Puma åberopat i dessa förfaranden till stöd för denna uppfattning. Vidare fann tribunalen i punkt 31 i den överklagade domen att dessa beslut hade i vederbörlig ordning åberopats av Puma under förfarandet vid överklagandenämnden men att nämnden inte hade granskat eller ens nämnt dem i det omtvistade beslutet, i vilket nämnden nöjt sig med att konstatera att EUIPO inte var bundet av sin tidigare beslutspraxis. Dessutom framhöll tribunalen att EUIPO:s slutsatser i de tre besluten hade bekräftats av nationella varumärkesmyndigheter i flera beslut som tillhandahållits av Puma.

30.

På så vis fann tribunalen dels att EUIPO i tre nyligen meddelade beslut hade fastställt att de äldre varumärkena var kända, dels att konstaterandet att varumärket var känt var ett konstaterande av ett faktiskt förhållande som inte var avhängigt av det sökta varumärket.

31.

I punkt 34 i den överklagade domen fann tribunalen att överklagandenämnden ”mot bakgrund av den rättspraxis …, enligt vilken EUIPO ska beakta de beslut som redan fattats i fråga om liknande ansökningar och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning att besluta på samma sätt, och med hänsyn till motiveringsskyldigheten, inte hade rätt att avvika från EUIPO:s beslutspraxis utan att på något sätt förklara varför den ansåg att det i dessa tidigare beslut fastställda sakförhållandet att de äldre varumärkena var kända inte, eller inte längre, var relevant. Överklagandenämnden har nämligen inte gjort gällande att de varumärkenas renommé skulle ha minskat sedan de ovannämnda nyligen antagna besluten fattades, eller att denna beslutspraxis eventuellt skulle vara rättsstridig.”

32.

I denna fråga godtog tribunalen inte EUIPO:s argument att dessa tidigare beslut inte kunde beaktas därför att inget av dem innehöll uppgifter om den i dessa tidigare förfaranden åberopade bevisningen för att de äldre varumärkena var kända. Tribunalen tillade att överklagandenämnden har rätt att vid prövningen av överklagandet av ett beslut göra en skönsmässig bedömning enligt regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95 när det gäller att besluta om det finns skäl att beakta nya eller kompletterande sakförhållanden och bevis som inte har åberopats inom de tidsfrister som fastställts eller preciserats av invändningsenheten.

33.

Med hänsyn till förhållandena i det aktuella fallet angav tribunalen i punkterna 37 och 38 i den överklagade domen att överklagandenämnden, ”[i] enlighet med principen om god förvaltningssed … mot bakgrund av sin senaste beslutspraxis – vilken hade bekräftats av ett relativt stort antal nationella beslut och i en dom från tribunalen – [borde], ha utnyttjat sin möjlighet enligt regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95 att anmoda klaganden att antingen ge in kompletterande bevis till styrkande av att de äldre varumärkena var kända – om så bara för att vederlägga dem – eller ha förklarat varför den ansåg att de slutsatser som den hade dragit i tidigare beslut i frågan huruvida äldre varumärken var kända borde frångås i förevarande fall. Detta var särskilt nödvändigt eftersom den bevisning som legat till grund för bedömningen att de äldre varumärkena var kända beskrevs på ett mycket utförligt sätt i vissa av dessa beslut, något som borde ha gjort överklagandenämnden uppmärksam på att denna bevisning fanns.” Tribunalen godtog således Pumas första grund genom sin bedömning att EUIPO hade brutit mot principen om god förvaltningssed, särskilt i fråga om skyldigheten att motivera sina beslut.

34.

Eftersom det för den allmänna bedömningen av om det föreligger förfång enligt artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, varom överklagandenämnden för fullständighetens skull uttalat sig i det omtvistade beslutet, är av betydelse i hur hög grad de äldre varumärkena är kända, ansåg tribunalen att nämndens felaktiga rättstillämpning kan ha haft ett avgörande inflytande på resultatet av invändningen. Eftersom överklagandenämnden inte hade gjort en fullständig prövning av hur kända de äldre varumärkena var, fann tribunalen sig inte kunna fatta ett beslut om det påstådda åsidosättandet av artikel 8.5 i förordning nr 207/2009.

35.

Följaktligen biföll tribunalen i punkt 44 i den överklagade domen överklagandet av det omtvistade beslutet på den första av Puma anförda grunden och ogiltigförklarade detta beslut varigenom klagandens invändning mot registrering hade avslagits, och tribunalen prövade inte de övriga grunder som klaganden åberopat.

36.

I sitt överklagande yrkar EUIPO att domstolen ska upphäva den överklagade domen och döma Puma att ersätta de rättegångskostnader som uppkommit. Puma yrkar att domstolen ska ogilla överklagandet och döma EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna.

37.

Parterna har utvecklat sina argument skriftligen och muntligen vid förhandlingen den 14 december 2017.

38.

EUIPO har till stöd för sitt överklagande åberopat två grunder. Den första grunden är att det föreligger ett brott mot artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 och mot principen om god förvaltningssed, båda i förening med regel 19.2 c i förordning nr 2868/95 och artikel 8.5 i förordning nr 207/2009. Den andra grunden är att det föreligger ett åsidosättande av regel 50.1 i förordning nr 2868/95 och artikel 76.2 i förordning nr 207/2009.

39.

EUIPO har utvecklat dessa två grunder med fyra argument som närmare förklaras i tre punkter. Fastän detta framställningssätt inte är helt tydligt, är de tvistiga punkterna ändå noggrant redovisade. Detta gör det möjligt att identifiera tre delar av den första grunden.

40.

För det första har EUIPO gjort gällande att tribunalen i punkt 31 i den överklagade domen inte fäst tillräcklig vikt vid EUIPO:s ställning och processuella förpliktelser i förfaranden mellan enskilda parter (inter partes), när tribunalen konstaterat att tre tidigare beslut av EUIPO hade ”i vederbörlig ordning åberopats” av Puma för att, på sätt som krävdes enligt regel 19.2 c i förordning nr 2868/95, styrka att Pumas varumärken var kända.

41.

För det andra har tribunalen i punkt 34 i den överklagade domen inte tillräckligt beaktat den kontradiktoriska karaktären av förfaranden mellan enskilda parter (inter partes) och begreppet ”vara känt” i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 genom att beteckna EUIPO:s tidigare beslut som ”beslutspraxis”. Tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ålägga EUIPO:s överklagandenämnd att förklara varför den inte hade beaktat det i de tidigare avgörandena fastställda sakförhållandet att Pumas varumärken var kända.

42.

För det tredje hade tribunalen inte skäl att i punkt 37 i den överklagade domen konstatera att EUIPO:s överklagandenämnd hade en subsidiär skyldighet att på eget initiativ anmoda Puma att framlägga kompletterande bevisning för att de äldre varumärkena var kända, såsom Puma gjorde gällande. Genom att förfara på detta sätt har tribunalen brutit mot den kontradiktoriska principen, som gäller i förfaranden mellan enskilda parter (inter partes) enligt artikel 76.1 i förordning nr 207/2009, och principen om god förvaltningssed. Denna tredje punkt anknyter till vad som görs gällande inom ramen för den andra grunden på grundval av artikel 76.2 i förordning 207/2009, som är tillämplig enligt regel 50.1 i förordning nr 2868/95. Dessa delar av överklagandet kommer därför att granskas tillsammans inom ramen för den andra grunden.

43.

Jag kommer nu att granska de två första delarna av den första grunden tillsammans, eftersom de båda till sitt innehåll gäller betydelsen av en beslutspraxis hos EUIPO för att bevisa att ett varumärke är känt.

44.

Det är viktigt att inledningsvis framhålla att EUIPO inte bestrider att en motpart kan hänvisa till tidigare beslutspraxis utan endast gör gällande att motparten, för att ett tidigare beslut ska kunna beaktas, måste förse sin hänvisning till beslutet med precisa och korrekta uppgifter om de dokument som getts in i det förfarande som lett till beslutet, vilket dessutom måste ske på det språk som används i det nya förfarandet. ( 6 )

45.

Om detta resonemang skulle följas, skulle det leda till att de slutsatser som dragits i det tidigare beslutet inte tillmättes något bevisvärde och följaktligen till att rättspraxis rörande betydelsen av tidigare beslut förlorade mycket av sitt intresse, eftersom motparten inte skulle kunna undgå att ange de bevis som åberopats tidigare och att påvisa deras relevans för det nya invändningsförfarandet.

46.

Frågan huruvida ett äldre varumärke är ”känt” i den mening som aves i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 är emellertid till sin natur helt förenlig med skyldigheten för EUIPO att beakta sin tidigare beslutspraxis såsom denna skyldighet har bekräftats av domstolen när det gällde andra skäl att vägra registrering, vare sig dessa varit absoluta ( 7 ) eller relativa ( 8 ).

47.

Jag ser faktiskt inga skäl till att principerna om likabehandling och god förvaltningssed, som utgör grunden för domstolens praxis i fråga om EUIPO:s skyldighet att ”beakta de beslut som redan fattats i fråga om liknande ansökningar och [att] ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning att besluta på samma sätt” ( 9 ), inte skulle tillämpas i fråga om artikel 8.5 i förordning nr 207/2009.

48.

Först och främst är ett varumärke känt enligt unionsrätten när varumärket, genom de varor eller tjänster som det omfattar, är känt för en avsevärd del av allmänheten inom en väsentlig del av Europeiska unionens territorium ( 10 ).

49.

Det rör sig alltså om att konstatera ett faktiskt förhållande: att ett varumärke är ”känt” är en realitet. ( 11 ) Domstolen har för övrigt redan implicit men med bestämdhet fastslagit detta genom att inom ramen för ett överklagande anse att konstaterandet av att ett äldre varumärke blivit känt föll inom ramen för tribunalens bedömning av sakförhållanden ( 12 ).

50.

Jag delar därför tribunalens bedömning i punkt 33 i den överklagade domen att det av Puma åberopade konstaterande att de äldre varumärkena var kända är ett konstaterande av sakförhållanden som inte är beroende av det nu aktuella förfarandet om ny registrering av varumärket.

51.

Om det visar sig att EUIPO redan har haft tillfälle under de tidigare förfarandena att konstatera att ett visst varumärke var känt i den mening som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, bör detta anses som ett konstaterande av ett sakförhållande. Dock bör den bevisning som EUIPO har använt som grundval för sitt konstaterande i princip ha kommit till uttryck i motiveringen för det tidigare beslutet. Domstolen har uttalat att ”skyldigheten för EUIPO att motivera sina beslut enligt artikel 75 första meningen i förordning nr 207/2009 har samma innebörd som skyldigheten enligt artikel 296 andra stycket i EUF-fördraget, vilket innebär att det av motiveringen klart och tydligt ska framgå hur den som har antagit rättsakten har resonerat, så, att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen kan utföra sin prövning …” ( 13 ). För att motsvara detta krav måste de bevis som visar att innehavaren av ett äldre varumärke kan göra anspråk på att varumärket är ”känt” nödvändigtvis, mer eller mindre tydligt, framgå av att EUIPO:s beslut erkänner att det verkligen finns en sådan rätt. Dessa bevis blir därmed inte längre nödvändiga i ett senare invändningsförfarande, eftersom EUIPO:s tidigare beslut ger upplysningar om skälen för slutsatsen i beslutet, vilket får anses tillräckligt.

52.

Tribunalen har därför inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 30 och 31 i den överklagade domen accepterade Pumas hänvisning i sin invändningsskrift till tre tidigare beslut av EUIPO som giltiga hänvisningar inte endast till erkännandet av att de äldre varumärkenas var kända vid avslutandet av dessa förfaranden utan också till de bevis som Puma åberopade under förfarandena.

53.

Vidare står hänsynstagande till tidigare beslutspraxis avseende huruvida ett varumärke är känt, till skillnad mot vad EUIPO anför till stöd för sin första grund, inte i strid med invändningsförfarandets kontradiktoriska karaktär. Det strider inte heller mot den specifika arten av den slutsats som dras i varje invändningsförfarande. ( 14 )

54.

Domstolen har varit angelägen om att begränsa EUIPO:s skyldighet att beakta sin tidigare beslutspraxis på två sätt. För det första ska EUIPO ”vid sidan av principerna om likabehandling och god förvaltningssed, iaktta [legalitetsprincipen]” ( 15 ). För det andra ska, ”med hänsyn till kraven på rättssäkerhet och god förvaltning, bedömningen av en registreringsansökan vara strikt och fullständig för att förhindra att varumärken registreras på ett otillbörligt sätt … En sådan bedömning måste göras i varje enskilt fall” ( 16 ).

55.

I överensstämmelse med dessa principer kan, på samma sätt som den som ansöker om registrering av ett kännetecken som varumärke inte kan till sin egen förmån åberopa en eventuell rättsstridig åtgärd till förmån för en annan person för att få ett likadant beslut ( 17 ), inte heller den som gör invändning mot registrering av ett varumärke till sin förmån åberopa en eventuell tidigare rättsstridighet för att få ett likadant beslut.

56.

Om innehavaren av ett varumärke kan åberopa EUIPO:s beslutspraxis i fråga om huruvida ett varumärke är känt till stöd för sin invändning, följer att sökanden kan för sin del bestrida denna beslutspraxis eller kritisera dess relevans i det aktuella fallet. Det förhållandet att en tidigare beslutspraxis kan åberopas hindrar nämligen inte att sökanden har rätt att ifrågasätta de bevis som åberopas till stöd för invändningen.

57.

Oavsett om parterna har olika uppfattningar, ankommer det under alla omständigheter på EUIPO att beakta det eller de beslut som åberopas och att särskilt noga överväga om det finns skäl att fatta beslut med samma innehåll och att lämna en tydlig motivering till det beslut som fattas, varken mer eller mindre.

58.

I sak är det här endast fråga om att tillämpa den motiveringsskyldighet som EUIPO har enligt artikel 75 i förordning nr 207/2009. Även om EUIPO inte behöver ange alla relevanta faktiska och rättsliga förhållanden, måste dess resonemang klart och tydligt framgå av motiveringen, så att de som berörs av beslutet kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och behörig domstol kan pröva beslutet ( 18 ). Om de sakförhållanden och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för resonemanget i det omtvistade beslutet har angetts i tillräcklig utsträckning, behöver EUIPO däremot inte lämna en särskild motivering till stöd för sitt beslut avseende de äldre beslut som åberopats av någon av parterna i målet ( 19 ).

59.

Tribunalen har således inte gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den i punkt 34 i den överklagade domen angav att överklagandenämnden inte fick avvika från EUIPO:s beslutspraxis utan att lämna någon som helst förklaring till varför den ansåg att de sakförhållanden som legat till grund för bedömningen i dessa tidigare beslut att de äldre varumärkena var kända inte var, eller inte längre var, relevanta.

60.

Mot bakgrund av det ovan anförda kan de argument som åberopats rörande de två första delarna av den första grunden inte godtas.

61.

Den tredje delen av den första grunden och den andra grunden som åberopats av EUIPO till stöd för överklagandet avser båda punkt 37 i den överklagade domen, i vilken tribunalen i sak ansåg att, om EUIPO:s överklagandenämnd inte angav skälen till att den fann anledning att avvika från de bedömningar som gjorts i dess tidigare beslut, borde den, ”i enlighet med principen om god förvaltningssed … ha anmodat [Puma] att … ge in kompletterande bevis till styrkande av att de äldre varumärkena var kända”.

62.

Enligt EUIPO:s uppfattninhar tribunalen, genom att fastställa denna ”subsidiära” förpliktelse, förfarit i strid med den kontradiktoriska principen, som är tillämplig på förfaranden mellan enskilda parter (inter partes) enligt artikel 76.1 i förordning nr 207/2009, och principen om god förvaltningssed. Tribunalen har på samma gång också åsidosatt ”artikel 76.2 i förordning nr 207/2009, som var tillämplig i detta fall enligt regel 50.1 i förordning nr 2868/95”. ( 20 )

63.

Man kan inte bortse från den distinktion som görs i artikel 76.1 i förordning nr 207/2009. Även om det i denna bestämmelse föreskrivs att EUIPO på eget initiativ ska granska sakförhållandena, anges också att prövningen i ett förfarande rörande relativa registreringshinder – som i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 – är begränsad till de grunder som åberopats och de yrkanden som framställts av parterna. I artikel 76.2 i förordning nr 207/2009 tilläggs att EUIPO ”inte behöver beakta omständigheter eller bevis som part inte åberopat eller ingett i rätt tid” ( 21 ).

64.

På grundval av artikel 76.2 i förordning nr 207/2009 föreskrivs i regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95 att överklagandenämnden, vid överklagande av en invändningsenhets beslut, ska ”begränsa prövningen av överklagandet till de sakförhållanden och de bevis som läggs fram inom de tidsfrister som fastställts av invändningsenheten …, såvida inte nämnden anser att ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis bör beaktas enligt artikel [76.2] i förordning (nr 207/2009)”.

65.

Domstolen har uttalat att parterna ”[alltså] har möjlighet att åberopa omständigheter och inge bevisning även efter utgången av de tidsfrister som gäller enligt bestämmelserna i förordning (nr 207/2009) och att [EUIPO] inte är förhindrad att beakta omständigheter och bevisning som således har åberopats respektive ingetts för sent” ( 22 ). Med andra ord ger dessa olika bestämmelser EUIPO:s överklagandenämnder möjlighet att avgöra om det finns eller inte finns skäl att beakta nya eller kompletterande sakomständigheter och bevis som inte har åberopats eller framlagts inom de tidsfrister som fastställts eller preciserats av invändningsenheten ( 23 ), dock under förutsättning att bevisningen har framlagts inom den tidsfrist som bestämts av EUIPO ( 24 ).

66.

Det är alltså fråga om en möjlighet och inte om en skyldighet för EUIPO: parterna ”[har] inte någon ovillkorlig rätt att kräva att [EUIPO:s] överklagandenämnd skall beakta [fakta och bevis som åberopats och framlagts utanför fastställda tidsfrister]. Överklagandenämnden har tvärtom ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida sådana omständigheter och sådan bevisning skall beaktas vid prövningen av överklagandet” ( 25 ).

67.

Med avvikelse från den tolkning av den överklagade domen som EUIPO förordat anser jag inte att tribunalen har förvandlat den möjlighet som EUIPO fått genom artikel 76 i förordning nr 207/2009 och regel 50.1 i förordning nr 2868/95 att beakta bevis som parterna inte framlagt i rätt tid till en skyldighet att inhämta sådana bevis. I själva verket grundar sig den skyldighet som tribunalen angett i punkt 37 i den överklagade domen inte på de nämnda bestämmelserna utan på principen om god förvaltningssed och särskilt på den motiveringsskyldighet som ingår i denna princip ( 26 ).

68.

Om tribunalen hänvisar till regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95, är det enbart därför att denna bestämmelse ”tillåter” yrkanden om kompletterande bevis. Jag tror därför inte att tribunalens uttalande i denna del innebär någon felaktig rättstillämpning.

69.

Regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95 tillåter nämligen uttryckligen EUIPO:s överklagandenämnd att beakta nya eller kompletterande sakförhållanden och bevis som inte åberopats eller framlagts i rätt tid. Vidare tillåter artikel 63.2 i förordning nr 207/2009 EUIPO:s överklagandenämnd att anmoda parterna, ”vid behov anmoda parterna att inom viss tid avge yttrande över skrivelser från överklagandenämnden eller inlaga från annan part” ( 27 ). Dessutom ger också artikel 78.1 c i förordning nr 207/2009 en möjlighet att begära överlämnande av dokument och bevismedel i ”alla förfaranden inför (EUIPO)”.

70.

Under dessa förhållanden och med hänsyn till det krav på motivering som gäller för EUIPO enligt principen om god förvaltningssed och som uttryckligen är föreskrivet i artikel 75 i förordning nr 207/2009 har tribunalen inte gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning när den fastslog att EUIPO:s överklagandenämnd ”borde, i överensstämmelse med principen om god förvaltningssed”, ha anmodat innehavaren av de äldre varumärkena att framlägga kompletterande bevis om att dessa varumärken var kända om detta var nödvändigt för att avvika från slutsatser i tidigare beslut och för att motivera sitt beslut på lämpligt sätt. Det var där endast fråga om att utnyttja en möjlighet som reglerats i artikel 63.2 i förordning nr 207/2009.

71.

Dessutom säkerställer den regel som fastslagits av tribunalen även respekt för den kontradiktoriska principen, eftersom artikel 75 i förordning nr 207/2009 förbjuder EUIPO att grunda sina beslut på skäl som parterna inte kunnat ta ställning till. När det begärts att motparten ska framlägga ytterligare bevis, måste EUIPO ge sökanden tillfälle att uttala sig om dessa bevis.

72.

På grund av vad nu sagts kan de argument som framförts inom ramen för tredje delen av den första grunden och i den andra grunden inte godtas. Följaktligen ska de två grunderna ogillas i sin helhet.

73.

Alternativt, för det fall att domstolen skulle finna att det påstående som görs i punkt 37 i den överklagade domen utgör en felaktig rättstillämpning genom att tribunalen hänvisade till regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95, så tycks mig i vart fall principen om god förvaltningssed, i förening med artikel 63.2 och artikel 78.1 c i förordning nr 207/2009, ge tillräckliga skäl för domslutet i den överklagade domen. Under sådana förhållanden skulle tribunalens fel inte vara tillräckligt för att föranleda att denna dom upphävs ( 28 ).

74.

Med hänsyn till vad som sagts i det föregående och eftersom de två första delarna av den första grunden, som åberopats av EUIPO till stöd för sitt överklagande, inte är ägnade att föranleda att den överklagade domen upphävs, skulle det likaså vara motiverat att ogilla överklagandet i dess helhet.

75.

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som är tillämpliga på överklagandeförfarandet enligt artikel 184.1 i samma rättegångsregler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Puma har yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EUIPO har tappat målet ska Pumas yrkande bifallas.

76.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar