1.

Förevarande begäran om förhandsavgörande, som ingavs till domstolens kansli av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) den 4 oktober 2016, avser tolkningen av artikel 35 FEUF och artikel 1.1 d i kommissionens förordning (EG) nr 1998/2006 av den 15 december 2006 om tillämpningen av artiklarna 87 ( 2 ) och 88 ( 3 ) i fördraget på stöd av mindre betydelse ( 4 ) och huruvida den sistnämnda bestämmelsen är giltig mot bakgrund av artikel 35 FEUF.

2.

Begäran har framställts i ett mål mellan ZPT AD (nedan kallat klagandebolaget), å ena sidan, och Narodno sabranie na Republika Bulgaria (Republiken Bulgariens nationalförsamling), Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen, Bulgarien) och Natsionalna agentsia za prihodite (Skattemyndigheten, Bulgarien) (nedan tillsammans kallade motparterna), å andra sidan. Målet avser ett beslut om efterbeskattning riktat till klagandebolaget för beskattningsåret 2008.

3.

Klagandebolaget yrkade att den hänskjutande domstolen skulle förplikta motparterna att solidariskt betala skadestånd för den materiella skada som bolaget hade åsamkats och som var ett resultat av motparternas åsidosättanden av unionsrätten, bland annat av bestämmelserna i förordning nr 1998/2006.

4.

I enlighet med EU-domstolens begäran kommer jag i förevarande förslag till avgörande att fokusera på den hänskjutande domstolens fråga ( 5 ) om huruvida artikel 1.1 d i förordning nr 1998/2006 är giltig mot bakgrund av artikel 35 FEUF.

5.

I artikel 34 FEUF föreskrivs följande:

”Kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan ska vara förbjudna mellan medlemsstaterna.”

6.

I artikel 35 FEUF föreskrivs följande:

”Kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan ska vara förbjudna mellan medlemsstaterna.”

7.

I artikel 36 FEUF föreskrivs följande:

”Bestämmelserna i artiklarna 34 och 35 ska inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.”

8.

Artikel 2.1 i rådets förordning (EG) nr 994/98 av den 7 maj 1998 om tillämpningen av artiklarna [107 FEUF och 108 FEUF] på vissa slag av övergripande statligt stöd ( 6 ), har rubriken ”De minimis-regel” och föreskriver följande:

”Kommissionen kan, genom förordningar som antas i enlighet med förfarandet i artikel 8 i denna förordning, besluta att med tanke på den gemensamma marknadens utveckling och funktion vissa former av stöd inte uppfyller samtliga kriterier i artikel [107.1 FEUF] och därför skall undantas från anmälningsförfarandet enligt artikel [108.3 FEUF], så länge som det stöd som beviljas ett och samma företag under en angiven period inte överskrider ett bestämt fast belopp.”

9.

I skäl 1 i förordning nr 1998/2006 anges följande:

”Genom förordning (EG) nr 994/98 bemyndigas kommissionen att i en förordning fastställa ett tröskelvärde under vilket stödåtgärder inte anses uppfylla samtliga kriterier i artikel [107.1 FEUF] och därför inte omfattas av anmälningsförfarandet enligt artikel [108.3 FEUF].”

10.

Skäl 6 i förordning nr 1998/2006 har följande lydelse:

”Denna förordning bör inte gälla exportstöd av mindre betydelse och inte heller stöd av mindre betydelse som gynnar inhemska produkter på bekostnad av importerade produkter. Förordningen bör framför allt inte gälla stöd till att skapa och driva ett distributionsnät i andra länder. Bidrag till kostnaderna för att delta i handelsmässor eller för undersökningar eller konsulttjänster som behövs för att lansera en ny produkt eller en befintlig produkt på en ny marknad utgör normalt inte exportstöd.”

11.

I skäl 8 i förordning nr 1998/2006 anges följande:

”Enligt kommissionens erfarenhet kan man fastslå att stöd som inte överstiger ett tak på 200000 euro under en period på tre år inte påverkar handeln mellan medlemsstaterna och inte snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och därför inte omfattas av artikel [107.1 FEUF] ….”

12.

Artikel 1 i förordning nr 1998/2006 har rubriken ”Tillämpningsområde” och föreskriver följande:

”Denna förordning gäller statligt stöd till företag inom alla sektorer med undantag för följande:

…

…”

13.

I artikel 2 i förordning nr 1998/2006, med rubriken ”Stöd av mindre betydelse”, anges följande:

”1.   Stödåtgärder som uppfyller villkoren i punkterna 2 och 3 skall inte anses uppfylla samtliga kriterier i artikel [107.1 FEUF] och skall därför inte omfattas av anmälningsskyldigheten enligt artikel [108.3 FEUF] fördraget, om de uppfyller de villkor som anges i punkt 2–5 i den här artikeln.

2.   Det totala stöd av mindre betydelse som beviljas ett företag får inte överstiga 200000 euro under en period om tre beskattningsår. … Dessa tak skall gälla oberoende av stödets form och det mål som eftersträvas ….”

14.

Skäl 4 i förordning nr 69/2001 har följande lydelse: ”Mot bakgrund av Världshandelsorganisationens (WTO) avtal om subventioner och kompensatoriska åtgärder bör exportstöd eller stöd som gynnar inhemska produkter på bekostnad av importerade produkter inte undantas enligt denna förordning.”

15.

I artikel 3.1 a i avtalet om subventioner och kompensatoriska åtgärder, som utgör en bilaga till avtalet om upprättandet av WTO, föreskrivs att följande subventioner ska ”anses vara förbjudna a) subventioner som, rättsligen eller i praktiken bestäms av exportresultat, …”

16.

Bilaga I till avtalet om subventioner och kompensatoriska åtgärder som är bifogad avtalet om upprättandet av WTO innehåller en förteckning över exempel på exportsubventioner.

17.

Lagen om bolagsskatt ( 7 ) (nedan kallad skattelagen) föreskriver följande i den version som trädde i kraft den 1 januari 2007:

”Artikel 182 …

2.   … En skattelättnad som utgör ett stöd av mindre betydelse är inte tillämplig på

…

Artikel 184 … Skattskyldiga personer är helt undantagna från bolagsskatt på beskattningsbar inkomst som kommer från genomförd produktionsverksamhet inklusive legotillverkning, om följande kumulativa förutsättningar är uppfyllda:

Artikel 188 …

1.   … En skattelättnad utgör ett stöd av mindre betydelse när det stödbelopp av mindre betydelse som en skattskyldig person har erhållit under de tre senaste åren, inklusive det innevarande året, oavsett stödets form och varifrån det härrör, inte överstiger motsvarigheten av 200000 euro [i bulgariska leva (BGN)] …”

2.   De medel som motsvarar den skattelättnad som avses i artikel 184 ska investeras i materiella och immateriella anläggningstillgångar i enlighet med bokföringslagstiftning inom fyra år från och med början på det år avseende vilket skatten drogs av. …”

18.

Klagandebolaget är ett bolag som är registrerat i Bulgarien. Dess huvudsakliga verksamhet består i att tillverka tubrör, rör, hålprofiler och därtill hörande tillbehör i stål. I produktionsanläggningarna bedriver klagandebolaget tre separata och tekniskt sett självständiga produktionsverksamheter, nämligen tillverkning av profilerade och runda rör och tubrör, framställning av kallformade och tillformade profiler och skyddsanordningar i stål för vägar (skyddsräcken), och varmförzinkning och elektrolytisk förzinkning eller elektrogalvanisering av delar.

19.

Klagandebolaget angav i sin skattedeklaration för år 2008 att det ville komma i åtnjutande av det avdrag på bolagsskatt som föreskrivs i artikel 184 i skattelagen och som uppgick till ett belopp på 140677, 51 BGN (ungefär 72000 euro).

20.

Genom ett beslut om efterbeskattning av den 5 mars 2010 nekades klagandebolaget detta avdrag med motiveringen att bolaget inte uppfyllde kravet i artikel 182.2.7 i skattelagen, eftersom bolaget, under den period som sträckte sig till och med år 2012, hade gjort investeringar i sina produktionsanläggningar vars produkter exporterades.

21.

Enligt den hänskjutande domstolen ansåg ”skattemyndigheten att artikel 182.2.7 i [skattelagen] [var] kategorisk och att [klagandebolaget] inte i något fall kunde göra anspråk på ett delvist avdrag från bolagsskatt. Skattelättnaden avser den produktionsverksamhet som har genomförts, inklusive legotillverkning, och det restriktiva villkoret avser kommande produktionsförsäljningar och skyddet för konkurrensen inom unionen. Eftersom [klagandebolaget] under år 2008 framställde produkter som såldes i Bulgarien, i unionens medlemsstater och i tredjeland, omfattas bolaget av det restriktiva villkoret i artikel 182.2.7 [i skattelagen], och kan följaktligen inte komma i åtnjutande av skatteavdraget för år 2008. För år 2008 fastställde skattemyndigheten en bolagsskatteskuld på ett belopp om 140677,51 BGN (ungefär 72000 euro) och en ränteskuld på 21454,22 BGN (ungefär 11000 euro).”

22.

Den 21 maj 2010 överklagade klagandebolaget förvaltningsmyndighetens beslut till Administrativen sad – grad Burgas (Burgas förvaltningsdomstol, Bulgarien).

23.

Genom beslut av den 12 januari 2011 upphävde Administrativen sad – grad Burgas (Burgas förvaltningsdomstol) beslutet om efterbeskattning och ansåg att det inte var motiverat att neka skatteavdraget, eftersom den självständiga verksamheten för elektrogalvanisering av delar, för vilken klagandebolaget hade deklarerat att det ville företa de nödvändiga investeringarna, inte hade gett upphov till någon export, och att tidsfristen på fyra år inom vilken klagandebolaget kunde investera de belopp som motsvarade skatteavdraget inte hade löpt ut.

24.

Genom dom av den 27 december 2011, som meddelandes till följd av ett överklagande och som vunnit laga kraft, upphävde Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen) domen från Administrativen sad – grad Burgas (Burgas förvaltningsdomstol) och ogillade klagandebolagets talan mot beslutet om efterbeskattning. Efter det att Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen) hade konstaterat att investeringar hade gjorts i anläggningen för ”varmförzinkning”, vars produkter hade exporterats, slog nämnda domstol fast att kravet i artikel 182.2.7 i skattelagen på en investering i tillgångar som saknar anknytning till export till tredjeland eller till medlemsstater inte var uppfyllt och att under dessa förhållanden skulle skattelättnaden betraktas som statligt stöd som fick som resultat att konkurrensen på unionens gemensamma marknad snedvreds.

25.

Klagandebolaget väckte talan vid Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) och yrkande att motparterna skulle förpliktas att solidariskt betala skadestånd med anledning av de påstådda åsidosättandena av unionsrätten som de hade gjort sig skyldiga till, bland annat åsidosättandet av förordning nr 1998/2006. Klagandebolaget hävdade att det hade rätt till skadestånd som motsvarade den skattelättnad som bolaget hade nekats, jämte ränta.

26.

Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

27.

Klagandebolaget, samtliga motparter, den bulgariska, den grekiska och den italienska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

28.

Med anledning av den tvetydliga lydelsen av den tredje meningen i den hänskjutande domstolens tredje fråga, vidtog EU-domstolen två åtgärder.

29.

Först ställde EU-domstolen följande fråga till den hänskjutande domstolen:

”Skulle den hänskjutande domstolen kunna precisera vilken bestämmelse som den hänvisar till i den tredje meningen i den tredje frågan, när den frågar EU-domstolen hur ’denna bestämmelse’ förhåller sig till artikel 35 FEUF?

Undrar den hänskjutande domstolen om artikel 35 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som den som föreskrivs i artikel 182.2.7 i skattelagen, eller undrar den hänskjutande domstolen om artikel 1.1 d i förordning nr 1998/2006 … är giltig mot bakgrund av artikel 35 FEUF?”

30.

Den hänskjutande domstolen angav följande i sitt svar av den 7 juli 2017:

”Syftet med frågan är att få klarhet i om medlemsstaterna har möjlighet att, i den nationella lagstiftningen, föreskriva bestämmelser med ytterligare begränsningar för exportörer av produkter som har framställts med tillgångar som härrör från en investering av en skattelättnad. I det första fallet, i vilket tillverkningen av de exporterade produkterna inte omfattas av en verksamhet som är direkt knuten till exporterade volymer i den mening som avses i förordning nr 1998/2006, är frågan om det i nationella bestämmelser får föreskrivas begränsningar i sådana situationer som avses i artikel 182.2.7 i [skattelagen].

Om frågan ska besvaras jakande, det vill säga om tillverkning med tillgångar som kommer från ett statligt stöd för exporterade produkter omfattas av verksamhet som är direkt knuten till exporterade volymer, i den mening som avses i förordning nr 1998/2006, är frågan emellertid hur begränsningen i artikel 1.[1] d i förordning nr 1998/2006 förhåller sig till förbudet mot kvantitativa exportrestriktioner mellan medlemsstaterna och åtgärder med motsvarande verkan.”

31.

Därefter, den 13 september 2017, uppmanade EU-domstolen med stöd av artikel 61.1 i rättegångsreglerna parterna och berörda i den mening som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol att besvara följande fråga vid den muntliga förhandlingen den 18 oktober 2017:

”Utgör artikel 1.1 d i förordning nr 1998/2006 … ett åsidosättande av artikel 35 FEUF?”

32.

Klagandebolaget, Varhoven administrativen sad (Högsta förvaltningsdomstolen), den bulgariska regeringen och kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 18 oktober 2017.

33.

Frågan i den tredje meningen i den hänskjutande domstolens tredje fråga syftar till att få klarhet i om artikel 1.1 d i förordning nr 1998/2006 är förenlig med artikel 35 FEUF. ( 8 ) Det framgår av EU-domstolens fasta praxis att det i artiklarna 34 FEUF och 35 FEUF föreskrivna förbudet mot kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan inte bara gäller för nationella åtgärder, utan även för åtgärder som unionsinstitutionerna vidtar. ( 9 )

34.

Det följer av fast rättspraxis att bestämmelserna om fri rörlighet för varor och bestämmelserna om stöd har samma syfte, nämligen att säkerställa den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna under normala konkurrensvillkor, ( 10 ) och artiklarna 107 FEUF och 108 FEUF och förordning nr 1998/2006 kan inte på något sätt användas till att sätta EUF-fördragets bestämmelser om den fria rörligheten för varor ur spel. ( 11 )

35.

Jag anser följaktligen att EUF-fördraget inte upprättar en hierarki mellan bestämmelserna om förbud mot kvantitativa restriktioner ( 12 ) och bestämmelserna om statligt stöd. ( 13 ) Det följer härav att en statlig lagstiftning eller en lagstiftning från en unionsinstitution ska iaktta såväl EUF-fördragets bestämmelser om förbud mot kvantitativa restriktioner som bestämmelserna om statligt stöd. ( 14 )

36.

Det är uppenbart att artikel 1.1 d i förordning nr 1998/2006 inte direkt inför några kvantitativa exportrestriktioner. Det är således nödvändigt att undersöka om bestämmelsen inför en åtgärd med verkan motsvarande sådana restriktioner.

37.

De villkor som domstolen har uppställt i sin praxis avseende artikel 35 FEUF motsvarar de villkor som uppställs i artikel 34 FEUF. Alla nationella lagstiftningar eller lagstiftningar från unionsinstitutionerna som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom unionen utgör följaktligen en åtgärd med verkan motsvarande en kvantitativ restriktion i den mening som avses i artikel 34 FEUF ( 15 ) och 35 FEUF.

38.

Domstolen fann nämligen i domen av den 21 juni 2016, New Valmar (C‑15/15, EU:C:2016:464, punkterna 36, 40 och 43), att en nationell åtgärd som är tillämplig på alla näringsidkare som bedriver verksamhet i medlemsstaten och som har en större inverkan på exporten av medlemsstatens varor än på försäljningen av varor på medlemsstatens inhemska marknad, omfattas av förbudet i artikel 35 FEUF.

39.

Det ska påpekas att i domen av den 21 juni 2016, New Valmar (C‑15/15, EU:C:2016:464), hänvisade inte domstolen till domen av den 8 november 1979, Groenveld (15/79, EU:C:1979:253), (nedan kallad den rättspraxis som bygger på domen i målet Groenveld) i vilken domstolen fann att artikel 35 FEUF avsåg ”nationella åtgärder som har till syfte eller verkan att begränsa exportflödet och därigenom skapa en skillnad mellan en medlemsstats inrikes- respektive utrikeshandel, så att den berörda medlemsstatens inhemska produktion eller inhemska marknad tillförsäkras en särskild fördel till skada för produktionen eller handeln i andra medlemsstater”. ( 16 )

40.

Enligt min mening ( 17 ) övergav domstolen, i domen av den 21 juni 2016, New Valmar (C‑15/15, EU:C:2016:464), de mer begränsade eller mer restriktiva villkor som uppställdes i den rättspraxis som bygger på domen i målet Groenveld. Dessa villkor byggde särskilt på att det fanns en skillnad eller en diskriminering mellan en medlemsstats inrikes- respektive utrikeshandel. Dessa villkor har ersatts med mer ”flexibla” ( 18 ) villkor som bygger på att det finns en begräsning av eller hinder för handeln mellan medlemsstaterna. ( 19 )

41.

Enligt domstolen är alla inskränkningar i någon av de grundläggande friheter som stadfästs i EUF-fördraget förbjudna enligt fördraget, även inskränkningar av mindre betydelse. ( 20 ) Det följer härav att i motsats till de bestämmelser som är tillämpliga på statligt stöd enligt förordning nr 1988/2006, ( 21 ) finns det ingen gräns under vilken en statlig lagstiftning eller en lagstiftning från en unionsinstitution inte anses uppfylla kriterierna i artiklarna 34 FEUF och 35 FEUF. En statlig lagstiftning eller en lagstiftning från en unionsinstitution kan däremot inte anses vara av sådant slag att den hindrar handeln mellan medlemsstaterna om de begränsande effekterna av nämnda lagstiftning betraktas som alltför slumpmässiga eller indirekta. ( 22 )

42.

Artikel 1.1 d i förordning nr 1998/2006 avser export som är riktad mot tredjeland eller medlemsstater. Artikel 35 FEUF, enligt vilken kvantitativa exportrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan är förbjudna, är emellertid endast tillämplig på den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna. ( 23 ) Det följer härav att handel med tredjeland i princip inte omfattas av det geografiska tillämpningsområdet (ratione loci) för artikel 35 FEUF. Jag kommer följaktligen att begränsa min analys i detta förslag till avgörande till den del av artikel 1.1 d i förordningen som avser den inre marknaden, det vill säga till handeln mellan medlemsstaterna.

43.

Enligt artikel 2 i förordning nr 1998/2006, och mot bakgrund av skäl 8 i den förordningen, ska stöd som inte överstiger ett tak på 200000 euro under en period på tre år inte anses påverka handeln mellan medlemsstaterna och inte anses snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen, vilket betyder att sådana åtgärder inte omfattas av begreppet statligt stöd ( 24 ). De är således undantagna från det anmälningsförfarande som föreskrivs i artikel 108.3 FEUF. ( 25 )

44.

I domen av den 7 mars 2002, Italien/kommissionen (C‑310/99, EU:C:2002:143, punkt 94) slog domstolen fast att ”genom regeln om försumbart stöd försöker man tillfredsställa krav på administrativ förenkling såväl för medlemsstaterna som för kommissionens tjänstegrenar. Kommissionen skall kunna koncentrera sina resurser på de fall som har verklig betydelse på gemenskapsnivå.” ( 26 )

45.

Stöd som är direkt knutet till exporterade volymer, till upprättandet eller driften av ett distributionsnät eller till andra löpande utgifter som har samband med exportverksamhet omfattas enligt artikel 1.1 d i förordning nr 1998/2006 dock inte av förordningens tillämpningsområde och kan således inte komma i åtnjutande av undantaget för stöd av mindre betydelse. ( 27 )

46.

Det följer härav att även om dessa stöd ligger under det tak som fastställs i artikel 2 i förordning nr 1998/2006, anses de inte uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 FEUF och följaktligen kommer de inte i åtnjutande av det undantag för stöd av mindre betydelse som föreskrivs i förordningen och de ska anmälas till kommissionen i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 108.3 FEUF.

47.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 1.1 d i förordning nr 1998/2006 har en större inverkan på exporten av medlemsstatens varor än på försäljningen av varor på medlemsstatens inhemska marknad. ( 28 ) Det är visserligen riktigt att artikel 1.1 d i förordningen endast avser en viss typ av statligt stöd till export, men jag anser att bestämmelsens effekter inte kan betraktas som slumpmässiga eller indirekta, eftersom den innebär att undantaget för stöd av mindre betydelse inte kan tillämpas på de aktuella stöden. Bestämmelsen ger således upphov till en diskriminering mellan ekonomiska verksamheter utifrån om de är riktade mot export eller inte. ( 29 )

48.

Artiklarna 34 FEUF och 35 FEUF utgör inte hinder för diskriminering eller restriktioner som är berättigade av något av de hänsyn till allmänintresset som räknas upp i artikel 36 FEUF, eller av tvingande krav. ( 30 )

49.

Enligt fast rättspraxis kan en nationell lagstiftning eller en lagstiftning från en unionsinstitution som inskränker grundläggande friheter godtas endast om det mål som eftersträvas med åtgärden är av allmänintresse, ( 31 ) om den är ägnad att säkerställa förverkligandet av målet och om den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta. ( 32 )

50.

Jag anser att artikel 1.1 d i förordning nr 1998/200 är diskriminerande de jure i och med att den specifikt avser viss export. Denna diskriminerande behandling av export ska följaktligen motiveras av något av de hänsyn till allmänintresset som räknas upp i artikel 36 FEUF, ( 33 ) nämligen allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt.

51.

Kommissionen har angett att ”exportstöd inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr [1998/2006] på grund dels av unionens åtaganden gentemot [WTO], dels av att exportstöd, som gör det enklare att ta in på marknaden för kommersiella ändamål, uppenbart påverkar handeln mellan medlemsstaterna. ( 34 ) Det följer härav att den logik (enligt vilken det går att anse att kriterierna för att det föreligger statligt stöd inte var uppfyllda) som förordningen bygger på inte är tillämplig.” ( 35 )

52.

Vad gäller det första ändamålet med artikel 1.1 d i förordning nr 1998/2006, som kommissionen har åberopat, nämligen att stöd till export riktad mot tredjeland inte omfattas av undantaget för stöd av mindre betydelse för att unionen ska fullgöra sina åtaganden gentemot WTO, anser jag att det inte är relevant i förevarande fall, eftersom artikel 35 FEUF inte är tillämplig ratione loci på sådan export. ( 36 ) Uteslutningen av stöd till export riktad mot tredjeland enligt artikel 1.1 d i förordningen kan följaktligen inte ifrågasättas mot bakgrund av artikel 35 FEUF.

53.

När det gäller det andra ändamålet med artikel 1.1 d i förordning nr 1998/2006, ( 37 ) som kommissionen har åberopat, anser jag att även om det eventuellt utgör ett legitimt intresse, avses det inte i något av de hänsyn till allmänintresset som räknas upp i artikel 36 FEUF. Detta ändamål kan följaktligen inte motivera en diskriminering som är förbjuden enligt artikel 35 FEUF. Jag kan inte heller se något annat skäl som skulle kunna motivera den aktuella åtskillnaden i behandlingen.

54.

Mot bakgrund av ovanstående anser jag att artikel 1.1 d i förordning nr 1998/2006, som har en större inverkan på exporten av medlemsstatens varor än på försäljningen av varor på medlemsstatens inhemska marknad, inte kan motiveras av något av skäl av allmänintresse som räknas upp i artikel 36 FEUF.

55.

Den tredje meningen i den hänskjutande domstolens tredje fråga ska följaktligen besvaras så, att artikel 1.1 d i förordning nr 1998/2006 är ogiltig i det att den inom systemet för stöd av mindre betydelse upprättar en åtskillnad i behandling mellan rent nationell ekonomisk verksamhet och verksamhet som avser export till medlemsstaterna.

56.

Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen ska besvara den tredje meningen i den tredje frågan från Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien), enligt följande:

Artikel 1.1 d i kommissionens förordning (EG) nr 1998/2006 av den 15 december 2006 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget på stöd av mindre betydelse är ogiltig i det att bestämmelsen inom systemet för stöd av mindre betydelse upprättar en åtskillnad i behandling mellan rent nationell ekonomisk verksamhet och verksamhet som avser export till medlemsstaterna.