1. 

Förevarande begäran om förhandsavgörande som framställts av hof van beroep te Brussel (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien), rör verkställigheten i Belgien av en europeisk arresteringsorder, utfärdad den 17 juli 2014 av polska myndigheter mot den i Belgien bosatta polske medborgaren Dawid Piotrowski för verkställighet av två fängelsestraff.

2. 

Närmare bestämt har domstolen i det aktuella målet för första gången blivit ombedd att tolka artikel 3.3 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna ( 2 ), i ändrad lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 ( 3 ) (nedan kallat rambeslut 2002/584). I denna bestämmelse föreskrivs att verkställighet ska vägras om den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar för de gärningar som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.

3. 

I detta förslag till avgörande kommer jag att förklara varför artikel 3.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det tvingande skäl att inte verkställa en europeisk arresteringsorder som anges i denna bestämmelse är tillämpligt, inte enbart på grund av att den gärningsman mot vilken denna arresteringsorder utfärdats är minderårig.

4. 

Sedan ska jag ange varför jag anser att artikel 3.3 i rambeslutet, mot bakgrund av artikel 24.2, i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ( 4 ), ska tolkas så, att den verkställande medlemsstaten kan vägra att överlämna en minderårig när denne med hänsyn till sin ålder vid den tidpunkt då överträdelsen begicks inte kunde bli föremål för bestraffning enligt den statens lag. Den verkställande medlemsstaten ska i gengäld överlämna en minderårig varje gång som det straff som han riskerar i den utfärdande medlemsstaten med hänsyn till sin ålder vid den tidpunkt då överträdelsen begicks, till arten och omfattningen motsvarar ett straff som han likaledes hade kunnat riskera eller dömas till i den verkställande medlemsstaten.

5. 

I det fall där den verkställande medlemsstaten vägrar att överlämna den minderårige, ska denna stat fullgöra de skyldigheter som åligger den att ta hand om den minderårige och stödja hans uppfostran.

6.

Skälen 5–8 och 10 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:

…

7.

I artikel 1, med rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”, i nämnda rambeslut föreskrivs följande:

”1.   Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.   Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.   Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [FEU].”

8.

I artikel 3 i rambeslutet anges skälen till att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras. I den artikeln föreskrivs följande:

”Den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten (nedan kallad den verkställande rättsliga myndigheten) skall vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i följande fall:

…

9.

Artikel 15 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:

”1.   Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas.

2.   Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten skall kunna besluta om överlämnandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör artiklarna 3–5 och 8, och får dessutom fastställa en tidsfrist inom vilken de skall inkomma, med beaktande av nödvändigheten att iaktta den tidsfrist som anges i artikel 17.

3.   Den utfärdande rättsliga myndigheten får när som helst överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verkställande rättsliga myndigheten.”

10.

Artikel 3.3 i rambeslut 2002/584 har införlivats med belgisk rätt genom artikel 4.3 i wet betreffende het Europees aanhoudingsbevel (lag om en europeisk arresteringsorder) av den 19 december 2003 (nedan kallad lagen om europeisk arresteringsorder) ( 5 ). Denna bestämmelse föreskriver att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras om den person som är föremål för en arresteringsorder på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar enligt belgisk rätt för de gärningar som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern.

11.

Den hänskjutande domstolen har härvidlag preciserat att åldern för straffmyndighet i belgisk rätt har fastställts till 18 år. En minderårig över 16 år kan enligt belgisk rätt ändå göras straffrättsligt ansvarig om han eller hon har gjort sig skyldig till trafikförseelser eller om domaren i ungdomsmål har överlämnat ärendet.

12.

Enligt artikel 36.4 i wet betreffende de jeugdbescherming, het ten laste nemen van minderjarigen die een als misdrijf omschreven feit hebben gepleegd en het herstel van de door dit feit veroorzaakte schade (lagen om skydd för barn och ungdomar, omhändertagande av minderåriga som begått en handling som kvalificeras som överträdelse och ersättning för den skada som denna handling orsakat), av den 8 april 1965 ( 6 ), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, (nedan kallad lagen om skydd för barn och ungdomar), ska familie- en jeugdrechtbank (familje- och ungdomsdomstolen, Belgien) till åklagarmyndigheten överlämna ärenden avseende personer som anhållits för en gärning som kvalificeras som en överträdelse, vilken begåtts före 18 års ålder.

13.

I artikel 57 bis 1 i denna lag föreskrivs att om en person som har ställts inför en familie- en jeugdrechtbank (familje- och ungdomsdomstol) på grund av en brottslig gärning var 16 år eller äldre när gärningen begicks och familie- en jeugdrechtbank (familje- och ungdomsdomstolen) finner att en åtgärd för stöd, skydd eller utbildning inte är lämplig, kan den överlåta ärendet till åklagarmyndigheten genom ett motiverat beslut, så att lagföringen sker antingen vid en särskild avdelning vid familie- en jeugdrechtbank (familje- och ungdomsdomstolen) eller vid en brottmålsdomstol, beroende på gärningens svårighetsgrad.

14.

Det anges i denna bestämmelse att familie- en jeugdrechtbank (familje- och ungdomsdomstolen) emellertid endast kan överlåta ärendet om något av följande villkor är uppfyllt. Det första villkoret är att det för personen i fråga redan har förordnats om en eller flera av de åtgärder som nämns i artikel 37.2 bis eller 2 ter i lagen om skydd för barn och ungdomar, eller om erbjudande om gottgörelse har lämnats såsom anges i artiklarna 37 bis–37 quinquies i nämnda lag. Det andra villkoret är att det rör sig om en gärning som nämns i artiklarna 373, 375, 393–397, 400, 401, 417 ter, 417 quarter och 471–475 i strafflagen eller om försök att begå den gärning som nämns i artiklarna 393–397 i strafflagen.

15.

I artikel 57 bis 1 i lagen om skydd för barn och ungdomar föreskrivs likaledes att bedömningen ska baseras på den berörda personens karaktär, omgivning och mognad. Denna bestämmelse kan också tillämpas när vederbörande redan har fyllt 18 år när domen meddelas. I detta fall jämförs personen med en minderårig.

16.

Enligt artikel 57 bis 1 i lagen om skydd för barn och ungdomar kan familie- en jeugdrechtbank (familje- och ungdomsdomstolen) inte överlämna ett ärende med tillämpning av denna artikel förrän den har låtit göra en social bedömning och medicinsk och psykologisk undersökning. Syftet med denna undersökning är att bedöma läget utifrån den berörda personens karaktär, omgivning och mognad. Typen av gärningar som personen anklagas för och deras frekvens och svårighetsgrad ska bedömas i den mån de bidrar till bedömningen av den berörda personens karaktär.

17.

Under vissa förhållanden kan dock familie- en jeugdrechtbank (familje- och ungdomsdomstolen) överlämna ett ärende till en annan domstol utan att låta utföra en social bedömning och/eller ha tillgång till någon rapport om den medicinska och psykologiska undersökningen.

18.

Den 17 juli 2014 utfärdade Sąd Okręgowy w Białymstoku (regionsdomstolen i Białystok, Polen) en europeisk arresteringsorder avseende den polske medborgaren Dawid Piotrowski, på grundval av två lagakraftvunna domar.

19.

Nämnda domstol dömde således Piotrowski, genom dom av den 15 september 2011, till ett fängelsestraff på sex månader för att ha gjort sig skyldig till stöld, närmare bestämt stöld av en cykel, och genom dom av den 10 september 2012 till ett fängelsestraff på två år och sex månader för att ha lämnat falska uppgifter om ett allvarligt attentat. De båda påföljderna har ännu inte avtjänats.

20.

Genom beslut av den 6 juni 2016 förordnade onderzoekrechter van de Nederlandstalige rechtbank van eerste aanleg Brussel (Undersökningsdomaren vid nederländskspråkiga sektionen vid förstainstansrätten i Bryssel, Belgien) om att Dawid Piotrowski skulle frihetsberövas för verkställande av den europeiska arresteringsordern och överlämnande av honom till de polska myndigheterna på grundval av domen av den 10 september 2012. Däremot uppgav undersökningsdomaren i samma beslut att den europeiska arresteringsordern inte kunde verkställas angående den dom som hade meddelats den 15 september 2011 med motiveringen att Dawid Piotrowski var minderårig vid tiden för de faktiska omständigheterna.

21.

Den 7 juni 2016 överklagade procureur des Konings (allmänna åklagaren, Belgien) detta beslut vad avser vägran att verkställa den europeiska arresteringsordern angående den dom som hade avkunnats den 15 september 2011. Allmänna åklagaren uppgav att en minderårig som är äldre än 16 år kan bli föremål för en europeisk arresteringsorder utfärdad av de belgiska myndigheterna om familie- en jeugdrechtbank (familje- och ungdomsdomstolen) överlämnar ärendet i enlighet med lagen om skydd för barn och ungdomar. I det fallet ska allmänna åklagaren göra en konkret bedömning av den minderåriges situation, i syfte att avgöra om hans straffrättsliga ansvar kan aktualiseras och om han kan bli föremål för lagföring.

22.

Däremot anser allmänna åklagaren att när det rör sig om att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats av myndigheterna i en annan medlemsstat det inte är nödvändigt att göra denna konkreta bedömning och att endast ålderskriteriet ska beaktas, det vill säga huruvida den minderårige hade fyllt 16 år vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna. Enligt procureur des Konings (allmänna åklagaren) saknar det, med avseende på lagstiftningen om överlämnande eller utlämning, från denna ålder betydelse vilka ytterligare krav som ska vara uppfyllda för att ett sådant straffrättsligt förfarande enligt belgisk rätt ska kunna inledas. Procureur des Konings (allmänna åklagaren) preciserade härvidlag att de belgiska domstolarna saknar behörighet att besluta om det straffrättsliga förfarandet och inte heller kan ställa några sådana villkor gentemot den myndighet som begär överlämnande eller utlämning som inte är möjliga enligt den utländska myndighetens nationella lagstiftning.

23.

Den hänskjutande domstolen, hof van beroep te Brussel (Appellationsdomstolen i Bryssel) har i själva verket ställts inför två motstridiga domar i rättspraxis vad gäller frågan huruvida en minderårig på 16 år kan överlämnas eller ej i samband med verkställigheten av en europeisk arresteringsorder.

24.

I domen av den 6 februari 2013 ( 7 ) fann andra avdelningen, franskspråkiga sektionen vid Hof van Cassatie (Högsta domstolen, Belgien), i huvudsak, att eftersom förfarandet för överlämnande av ärenden till en annan domstol inte är tillämpligt på en person som ska lagföras av myndigheterna i en annan stat, kunde inte detta förfarande tillämpas vid verkställighet av en europeisk arresteringsorder som rörde en minderårig. Följaktligen kunde inte den minderårige överlämnas.

25.

I domen av den 11 juni 2013 ( 8 ), fann Hof van Cassatie (Högsta domstolen), i plenum, att principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för en europeisk arresteringsorder, innebär att domstolen i den verkställande medlemsstaten inte har rätt att besluta om det straffrättsliga förfarandet. Detta utesluter följaktligen varje föregående prövning från belgiska domstolars sida av frågan huruvida en åtgärd för stöd, skydd eller uppfostran är lämplig i samband med att familie- en jeugdrechtbank (familje- och ungdomsdomstolen) meddelar beslut om överföring av ärendet till annan domstol. Överlämnandet av en person som var minst 16 år vid tiden för gärningen – i det aktuella fallet rörde det sig om mord – är således inte avhängigt ett beslut att överlåta ärendet och denna person kan göras straffrättsligt ansvarig enligt artikel 4.3 i lagen om en europeisk arresteringsorder.

26.

Ställd inför denna osäkra rättspraxis, beslutade då den hänskjutande domstolen att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

27.

Hof van beroep te Brussel (Appellationsdomstolen i Bryssel), som var tveksam till hur rambeslut 2002/584 skulle tolkas, beslutade att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

28.

Inledningsvis ska det framhållas att det enligt min uppfattning inte råder någon tvekan om att det tvingande skälet i artikel 3.3 i rambeslut 2002/584 att inte verkställa en europeisk arresteringsorder är tillämpligt, inte enbart på grund av att den gärningsman mot vilken en arresteringsorder har utfärdats är minderårig.

29.

Det framgår nämligen av de förarbeten som ledde till antagandet av detta rambeslut att unionslagstiftaren just avsåg situationer med minderåriga personer, eftersom unionslagstiftaren införde en ändring under lagstiftningsförfarandet som innebar att en medlemsstat kunde avstå från att överlämna en minderårig i fråga om vilken en europeisk arresteringsorder utfärdats när denne på grund av sin ålder inte var straffrättsligt ansvarig enligt lagen i den verkställande medlemsstaten. Europaparlamentet, som låg bakom denna ändring, motiverade den påföljande sätt: ”När den eftersökta personen betraktas som en minderårig person i den verkställande medlemsstaten, ska denna medlemsstat ha möjlighet att vägra att verkställa arresteringsordern.” ( 9 )

30.

Detta skäl att vägra verkställighet som från början var fakultativt blev ett av de tvingande skälen till att vägra att verkställa en arresteringsorder vilka nu återfinns i artikel 3.3 i rambeslutet.

31.

Jag vill tillägga att ålder för straffrättsligt ansvar inte ska förväxlas straffmyndighetsålder som är ett annat begrepp. Minderåriga kan ställas till straffrättsligt ansvar för överträdelser som de begår. Straffmyndighetsåldern är ett begrepp som anger från vilken ålder en person är underkastad allmänt straffrättsligt ansvar.

32.

Det är således uppenbart att unionslagstiftaren, genom att i denna bestämmelse precisera att den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten ska vägra att överlämna en person till myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten som ”på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar” för de gärningar som denna person har begått, inte avsåg personer som ännu inte uppnått straffmyndighetsålder utan minderåriga som inte kan hållas straffrättsligt ansvariga enligt den verkställande medlemsstatens lag.

33.

Följaktligen anser jag att artikel 3.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det tvingande skäl till att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som föreskrivs i denna bestämmelse är tillämpligt, inte enbart på grund av att den gärningsman mot vilken arresteringsordern har utfärdats är minderårig.

34.

Nu ska det avgöras huruvida, såsom den hänskjutande domstolen har frågat sig, begreppet ”straffrättsligt ansvarig” enligt denna bestämmelse tillåter att den verkställande medlemsstaten, i syfte att överlämna den minderårige till den utfärdande medlemsstaten, studerar den minderåriges situation för att avgöra om alla villkor som krävs enligt hans nationella rätt är uppfyllda för att han ska hållas straffrättsligt ansvarig.

35.

Tolkningsfrågorna rör de straffrättsliga bestämmelser som ska tillämpas på minderåriga. De kan därför endast besvaras med beaktande av vad som är utmärkande för denna del av straffrätten som, å ena sidan, aktualiserar de klassiska mekanismerna för straffrättsligt ansvar och, å andra sidan, inför regler som på ett grundläggande sätt förändrar hur de fungerar och hur de betraktas.

36.

Vad först angår de klassiska reglerna om straffrättsligt ansvar, ska det erinras om att för att erkännas som straffrättsligt ansvarig, för en faktisk gärning som enligt lagen på den plats där den begicks utgör ett brott, ska gärningsmannen uppvisa följande attribut: Han ska

37.

Dessa kännetecken (medvetenhet, förstånd och vilja) bedöms konkret från fall till fall och denna bedömning utgör, under iakttagande av reglerna om en rättvis rättegång, de utredande och dömande rättsliga myndigheternas uppdrag. Det handlar här om den utfärdande medlemsstatens myndigheter.

38.

Vad därefter angår de väsentliga enskildheter som har införts genom bestämmelserna om minderåriga ska det nedan anges vad de i grunden består av.

39.

Med avseende på de allmänna regler som styr begreppet straffrättsligt ansvar, framgår det med tydlighet att det är svårare att tillämpa dem ju yngre den minderårige är. För att lösa detta problem har vissa medlemsstater en konkret inställning, som den som jag nyss beskrev i punkterna 36 och 37 i detta förslag till avgörande, och andra har infört ett system som utesluter allt straffrättsligt ansvar under en viss lagstadgad ålder.

40.

Vad gäller den tillämpliga påföljden visar sig sedan en väsentlig olikhet i förhållande till de bestämmelser som ska tillämpas på myndiga lagöverträdare, vilka i realiteten består i att göra en distinktion mellan ansvar och straffbarhet. En minderårig lagöverträdare kan betraktas som ansvarig men på grund av hans ålder förbjuder lagen att han bestraffas.

41.

Denna lösning som kan verka besynnerlig eller särskilt komplicerad, är i själva verket en konkretisering av en av de grundläggande principerna som de ”minderårigas rätt” bygger på, det vill säga principen om uppfostrans företräde.

42.

Uppkomsten av denna princip är en följd av den historiska utvecklingen av denna del av straffrätten. Denna utveckling har accelererat efter andra världskriget genom verkningarna av den så kallade teorin om ”socialt försvar” som betonar prevention, uppfostran och återanpassning.

43.

Det speciella med de minderårigas rätt understryks i dag av talrika internationella instrument som medlemsstaterna har medverkat i eller anslutit sig till. Bland dem kan jag nämna konventionen om barnets rättigheter ( 10 ), och Förenta nationernas minimistandardregler för rättsskipning rörande ungdomsbrottslighet (Beijingreglerna) ( 11 ).

44.

Europeiska unionen har sedan länge inbegripit detta specifika område i sin verksamhet och ser till att det integreras i all unionspolitik. I EU-agendan för barns rättigheter ( 12 ) förklarade kommissionen att ”göra rättssystemet mer anpassat till barns behov är en av de viktigaste punkterna i EU-agendan”, och preciserade att ”[a]tt frihetsberöva barn bör vara en sista utväg och tillämpas under kortast möjliga tid” ( 13 ). Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden ( 14 ) framhåller särskilt att det specifika straffrättsliga område som rör minderåriga ska tas i beaktande i unionsrätten.

45.

Denna nödvändighet har understrukits av Europarådet i rapporten ”En rättsskipning för minderåriga som är anpassad till barn: från retorik till verklighet” ( 15 ). I denna rapport är Europarådet ännu tydligare och anmodar medlemsstaterna att fastställa en minimiålder för straffrättsligt ansvar på 14 år. Europarådet föreslår ett spektrum av lösningar som är anpassade till de yngsta lagöverträdarna som ska ersätta de traditionella straffrättsliga förfarandena och tillse att placering av minderåriga på fångvårdsanstalt blir en åtgärd som vidtas i sista hand och att straffet blir så kort som möjligt. I synnerhet kan alternativa åtgärder och påföljder som inte innebär frihetsberövande ersätta häktning och fängelse efter rättegången, såsom varningar och tillrättavisningar, uppfostrande åtgärder, böter, övervakning, utbildningsprogram m.m. Alla dessa rekommendationer återger i huvudsak reglerna i konventionen om barnets rättigheter ( 16 ) och Beijingreglerna ( 17 ).

46.

Det framgår av det ovan anförda att på det straffrättsliga område som rör minderåriga är straffet endast subsidiärt och uppfostran ska ges företräde. Det är därför man talar om ”uppfostrans företräde”.

47.

Detta specifika drag är så framträdande att jag anser att det hör ihop med begreppet grundläggande rättigheter. Vi kan finna att detta bekräftas i artikel 24.2 i stadgan som anger att ”[v]id alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, skall barnets bästa komma i främsta rummet”.

48.

Det är för övrigt barnets bästa som berättigar och gör det nödvändigt att straffrättens traditionella schematiska reaktioner förändras utifrån vad hänsynen till barnets intresse kräver med anledning av barnets ålder och det mål som ska uppnås, nämligen att tillse att det repressiva rättsliga ingripandet gör det möjligt att i största möjliga mån säkerställa barnets återanpassning och uppfostran.

49.

När det gäller en människa vars karaktär på grund av hennes ålder är under utveckling, motiverar hänsynen till barnets bästa, vilket för övrigt överensstämmer med hela samhällets bästa, att särskilda åtgärder vidtas med avseende på såväl undersöknings- och utredningsförfaranden som rättegångsförfarandet och att spektrumet av tillämpliga reaktioner diversifieras så mycket att en uppfostringsåtgärd kan meddelas som straffrättslig påföljd när lagen så tillåter.

50.

Lagen kan nämligen förbjuda detta därför att det anses att själva begreppet straffrättslig påföljd är inadekvat med avseende på barn under en viss ålder, och att den åtgärd som vidtas i förhållande till den unge endast ska äga rum i ett rent uppfostrande sammanhang och inte i ett sammanhang där påföljd och uppfostran blandas, vilket riskerar att snedvrida dess innebörd, störa den minderåriges deltagande i åtgärden och följaktligen dess effektivitet.

51.

Med hänsyn till de principer som jag har erinrat om ovan, måste man enligt min mening sluta sig till att varje system som inte gör någon åtskillnad mellan straff som är tillämpliga på en myndig lagöverträdare och sådana som är tillämpliga på en minderårig lagöverträdare, i realiteten åsidosätter den berörde minderåriges grundläggande rättigheter. Straffets individualisering, som är ett nödvändigt villkor för att principen om uppfostrans företräde ska kunna tillämpas, har då blivit omöjlig eftersom själva lagen förhindrar att domstolen gör en fri bedömning.

52.

I själva verket visar den komparativa rätten att åtminstone i unionens medlemsstaters rättsordningar har ett system fått träda i kraft som möjliggör att den berörda domstolen säkerställer denna individualisering på två sätt som kompletterar varandra. Först genom att de straff som domstolen kan utmäta har diversifierats och därefter genom att det blivit möjligt att utmäta straff som närmar sig klassiska fängelsestraff eller böter, endast från och med viss ålder.

53.

För ungdomar under en viss ålder, kan således inget straff utdömas. För överträdelser som begåtts av den närmaste äldre åldersgruppen kan det utdömda straffet endast utgöras av en uppfostringsåtgärd. För den följande åldersgruppen är straffen de normala men de betraktas som subsidiära, med beaktande av principen om uppfostrans företräde och det är i vart fall obligatoriskt att de sänks och i princip endast tillämpas på speciellt motiverade fall. Det är genom dessa successiva trösklar motsvararande successiva åldersgrupper som den minderårige lagöverträdaren gradvis närmar sig egenskapen av straffmyndig.

54.

Med detta synsätt befinner vi oss på ett område där hänvisningen till lagöverträdarens ålder blir konsekvent i alla medlemsstater. Å ena sidan står det varje medlemsstat fritt att inom detta område välja det sätt på vilket den avser att fastställa de minderårigas straffrättsliga ansvar, men medlemsstaten är tvungen att erkänna det sätt som de övriga medlemsstaterna har valt. Å andra är det möjligt att med hänvisning till det straff som riskeras eller utdömts, fastställa ett objektivt kriterium för motsvarighet som avgör om ett överlämnande kommer att godtas eller vägras.

55.

Härav följer att det är på detta vis som artikel 3.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas. Den hänvisning till ålder som görs i den bestämmelsen avser den ålder vid vilken ett straff kan tillämpas på en minderårig gärningsman. Det kan nämligen inte godtas att vissa medlemsstater, med motiveringen att deras nationella rätt medger att en bedömning kan göras i fall till fall av minderårigas straffrättsliga ansvar genom en konkret undersökning av huruvida de tre villkor som angetts i punkterna 36 och 37 i detta förslag till avgörande samtidigt är uppfyllda, kan göra en sådan bedömning i deras egenskap av verkställande medlemsstater. Detta skulle i realiteten vara detsamma som att återinföra ett system för utlämning som kräver att den verkställande medlemsstaten delges alla handlingar avseende det straffrättsliga förfarandet eller domen och kontrollerar att dessa överensstämmer i alla sina beståndsdelar med dess egna nationella förfarande.

56.

Denna hypotes är oförenlig med principen om ömsesidigt erkännande. Enligt denna princip är den verkställande medlemsstaten skyldig att godta den utfärdande medlemsstatens bedömning av gärningsmannens eventuella skuld i ett straffrättsligt förfarande eller konstaterade skuld när dom har meddelats i den utfärdande medlemsstaten. Rambeslutet vilar på principen om ömsesidigt erkännande ( 18 ). Det kan således inte tolkas på ett sätt som leder till att den förnekas.

57.

Däremot kvarstår den väsentliga frågan huruvida den minderårige med anledning av sin ålder kan dömas till en straffrättslig påföljd. Denna grundläggande fråga ställs i artikel 3.3 i rambeslutet som vid fall av nekande svar, automatiskt innebär ett skäl för att överlämnande av den minderårige ska vägras. Denna bestämmelse säkerställer samtliga medlemsstaters absoluta respekt för ett av de grundläggande koncepten i de minderårigas rätt. Härigenom iakttas de grundläggande rättigheter som kan härledas från artikel 24.2 i stadgan.

58.

För fullständighetens skull kan det tilläggas att den omständigheten att de minderårigas rätt på ett grundläggande sätt prioriterar uppfostran, gör att beslutet att vägra överlämnande med stöd av artikel 3.3 i rambeslut 2002/584 inte kan utmynna i att den minderårige helt enkelt släpps ut ”i naturen”. Härav följer tvärtom, enligt logiken i hänsynen till den minderåriges intresse, skyldigheten att ta hand om honom genom att välja en annan väg, nämligen genom att stödja hans uppfostran. Detta är ett sätt att ta om hand och skydda den minderårige, i hans eget överordnade intresse, varje gång som hans hälsa, säkerhet och moral är hotad.

59.

Om frågan om överlämnade tas upp här, är det därför att det rör sig om en överträdelse som begåtts i den utfärdande medlemsstaten, en överträdelse som avsaknaden av straffrättsligt ansvar, hur detta uttryck än definieras, inte kan göra ogjord. Det kan därför inte anses att utförandet av en otillåten handling, som uppvisar en viss grad av allvar eftersom den uppfyller de krav som gör det möjligt att utfärda en europeisk arresteringsorder, betraktas som normalt. Således är det verkligen en skyldighet till omhändertagande som här åligger den verkställande medlemsstaten, ytterligare en gång, i enlighet med barnets grundläggande rättigheter. Låt oss för övrigt erinra oss om att det handlar om en vägran att överlämna en minderårig därför att han är för ung för att avtjäna ett straff, även om det skulle bestå i en uppfostringsåtgärd i den verkställande medlemsstaten. Denna stats skyldighet till omhändertagande är således desto mer angelägen.

60.

Den tolkning som bygger på att de olika aspekterna av de minderårigas rätt kompletterar varandra, förefaller kunna respektera grunden för de specifika reglerna om minderårigas rätt som främst är ett utryck för den väsentliga solidariteten mellan generationer och folk. Jag är fullständigt övertygad om att de regler som möjliggör byggandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inte kan tolkas på ett sätt som strider mot detta ideal, utan tvärtom främjar det.

61.

Vad det aktuella fallet beträffar, ska begäran om överlämnande tillämpas på en minderårig angående vilken utdömandet av en påföljd inte är uteslutet i belgisk rätt. Emellertid kräver detta att myndigheterna i den verkställande medlemsstaten företar en undersökning av den minderåriges karaktär, hans bakgrund, och av huruvida han ägde förstånd vid tidpunkten för gärningen. Dessa frågor, och särskilt den om vilken påföljd som kan tillämpas på den minderårige med anledning av hans karaktär och ålder, uppkommer också i den utfärdande medlemsstaten. Svaret på dessa frågor ingår således i en bedömning som enbart ankommer på domstolen i denna stat. Att inte godta denna lösning skulle, från en annan synvinkel, vara detsamma som att förkasta principen om ömsesidigt erkännande.

62.

Följaktligen anser jag av ovan angivna skäl att artikel 3.3 i rambeslut 2002/584, mot bakgrund av artikel 24.2 i stadgan, ska tolkas så, att den verkställande medlemsstaten kan vägra att överlämna en minderårig när denne med hänsyn till hans ålder då överträdelsen begicks, inte kan dömas till något straff enligt lagen i denna stat. Den verkställande medlemsstaten ska i gengäld överlämna en minderårig varje gång som det straff som han med hänsyn till sin ålder vid den tidpunkt då överträdelsen begicks riskerar i den utfärdande medlemsstaten, till arten och omfattningen motsvarar ett straff som han likaledes hade kunnat riskera eller dömas till i den verkställande medlemsstaten.

63.

För det fall att den verkställande medlemsstaten vägrar att överlämna den minderårige, ska denna stat fullgöra de skyldigheter som åligger den att sörja för den minderårige och stödja hans uppfostran.

64.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av hof van beroep te Brussel (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien) på följande sätt: