1. 

I det aktuella målet har Curtea de Apel Oradea (Appellationsdomstolen i Oradea, Rumänien), inom ramen för en tvist mellan en bank och ett flertal enskilda låntagare, ställt frågor om tolkningen av artiklarna 3.1 och 4.2 i direktiv 93/13/EEG. ( 2 ) Bakgrunden till denna tvist är ett antal fall av begäran om ogiltigförklaring av vissa påstått oskäliga villkor i konsumtionskreditavtal uttryckta i utländsk valuta, bland annat villkor rörande ”valutarisken” och skyldigheten att återbetala lånet i den utländska valuta som det ingicks i.

2. 

Domstolen har förvisso redan haft anledning att göra vissa förtydliganden om tolkningen av bestämmelserna i direktiv 93/13 i det ytterst specifika sammanhang som utgörs av kreditavtal uttryckta i utländsk valuta, men den aktuella begäran om förhandsavgörande innebär att domstolen ombeds att lämna kompletterande upplysningar i två frågor. För det första rör det sig om vilken tidpunkt som ska beaktas vid bedömningen av huruvida det föreligger en ”betydande obalans” till nackdel för konsumenten i den mening som avses i artikel 3.1 i nämnda direktiv, och för det andra rör det sig om tillämpningsområdet för artikel 4.2 i detta direktiv, enligt vilket bland annat villkor som beskriver ”avtalets huvudföremål” är undantagna från oskälighetsprövning. I en mer grundläggande bemärkelse erbjuder detta mål ett tillfälle för domstolen att yttra sig om huruvida det över huvud taget är förenligt med unionsrätten att tillhandahålla lån i utländsk valuta ( 3 ) i ett sammanhang som är ytterst känsligt. ( 4 )

3.

I artikel 1 i direktiv 93/13 anges följande:

”1.   Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.

2.   Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”

4.

I artikel 3.1 i nämnda direktiv föreskrivs att ”[e]tt avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten”.

5.

Artikel 4 i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.

2.   Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller … förhållandet mellan [å ena sidan] pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”

6.

I artikel 5 i detta direktiv föreskrivs följande:

”I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. …”

7.

Legea nr. 193/2000 privind clauzele abuzive din contractele încheiate între comercianţi şi consumatori (lag 193/2000 om oskäliga villkor i avtal mellan näringsidkare och konsumenter) av den 10 november 2000, i den på nytt offentliggjorda versionen, ( 5 ) syftar till att införliva direktiv 93/13 med den rumänska rätten.

8.

Artikel 4 i denna lag har följande lydelse:

”1.   Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för direkt förhandling med konsumenten ska anses vara oskäligt om det, ensamt eller tillsammans med andra bestämmelser i avtalet, i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenten.

…

6.   Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet ska inte avse beskrivningen av avtalets huvudföremål eller förmågan att tillgodose pris- och betalningskrav, och inte heller de sålda varorna och tjänsterna, förutsatt att dessa villkor är formulerade på ett lättbegripligt språk.”

9.

I punkt 1 led p i bilagan till lag 193/2000 stadgas att ett avtalsvillkor ska anses vara oskäligt om det ”innebär att priset på varorna ska fastställas vid leveransen eller medger att den som säljer varorna eller tillhandahåller tjänsterna höjer priset, utan att konsumenten i båda fallen har en motsvarande rätt att frånträda avtalet om det slutliga priset är för högt i förhållande till det pris som överenskoms när avtalet ingicks”. Det förtydligas att ”[b]estämmelserna i detta led [inte] utgör … hinder för prisindexeringsklausuler, under förutsättning att dessa är lagenliga och innehåller en uttrycklig beskrivning av hur priset kan komma att justeras”.

10.

Punkt 2 i samma bilaga har följande lydelse:

”Bestämmelserna i punkt 1 leden a, p och t ska inte tillämpas på

11.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att artikel 4.6 och punkt 2 i bilagan infördes genom lag 363/2007, som trädde i kraft den 31 december 2007, och att punkt 1 led p i bilagan till lag 193/2000 före ikraftträdandet av lag 363/2007 hade följande lydelse:

”Med oskäliga avtalsvillkor avses avtalsbestämmelser som medger att priset fastställs vid leveransen eller att priset i samband med leveransen höjs i förhållande till det pris som överenskoms när avtalet ingicks, såvida inte konsumenten har rätt att frånträda avtalet om han eller hon anser att priset är för högt i förhållande till det ursprungligen överenskomna priset.”

12.

Artikel 1578 i civillagen hade vid den tidpunkt då avtalen ingicks följande lydelse:

”Den skyldighet som följer av ett penninglån uppgår alltid endast till det belopp som anges i avtalet.

Om en ny valuta med högre eller lägre värde har införts innan betalning sker, ska gäldenären återbetala det utlånade beloppet, och endast detta belopp, i den valuta som är giltig vid tiden för betalningen.”

13.

Artikel 970 i civillagen hade vid den tidpunkt då avtalen ingicks följande lydelse:

”Avtal ska fullgöras i enlighet med god sed.

Avtal är bindande inte endast med avseende på vad som uttryckligen föreskrivs i dem utan även med avseende på vad som med hänsyn tagen till en viss skyldighets art följer av skälighet, sedvänja eller lag.”

14.

Artikel 8 i lag 190/1999 om hypotekslån till investering i fast egendom (nedan kallad lag 190/1999) hade vid den tidpunkt då de aktuella avtalen ingicks följande lydelse:

”Innan ett avtal om hypotekslån till investering i fast egendom undertecknas, ska den godkända inrättningen låta låntagaren ta del av ett skriftligt anbud med uppgift om samtliga avtalsvillkor och om anbudets giltighetstid, som inte får understiga tio dagar från det att den potentiella gäldenären erhåller anbudet.”

15.

I artikel 14.1 i lag 190/1999 föreskrivs följande:

”I ett avtal om hypotekslån till investering i fast egendom kan beloppet för den beviljade krediten uttryckas i lei eller i en konvertibel valuta, och detta belopp ska ställas till låntagarens förfogande genom en eller flera utbetalningar.”

16.

Den hänskjutande domstolen har uppgett att artikel 4 i föreskrift nr 3 av den 12 mars 2007 från Banca Naţională a Romaniei (Rumäniens centralbank) om begränsning av kreditrisken vid utlåning till fysiska personer trädde i kraft den 22 augusti 2008 och har följande lydelse:

”Långivarna är skyldiga att informera kunderna – i den amorteringsplan som är knuten till kreditavtalet eller, om det saknas amorteringsplan, genom en särskild uppgift i kreditavtalet – om att det belopp som ska betalas kan komma att öka om valuta- eller ränterisken förverkligas eller om i avtalet angivna provisioner och andra omkostnader med anknytning till kreditförvaltningen medför att kreditkostnaden stiger.”

17.

Av den hänskjutande domstolens redogörelse för omständigheterna i det nationella målet framgår att Ruxandra Paula Andriciuc och 68 andra personer (nedan kallade låntagarna) mellan april 2007 och oktober 2008 ingick kreditavtal uttryckta i schweiziska franc med banken Banca Românească SA (nedan kallad banken) i syfte att förvärva fast egendom, refinansiera andra lån eller tillgodose personliga behov.

18.

Låntagarna var, enligt artikel 1.2 i det avtal som var och en av dem undertecknade, skyldiga att betala de månatliga amorteringarna på sina lån i schweiziska franc. I artikel 8.2 i avtalet föreskrevs att ”[v]arje betalning som låntagaren utför i syfte att återbetala lånet ska utföras i den valuta i vilken lånet beviljades”. Vidare innehöll artiklarna 9.1 och 10.3.9 i avtalet två villkor som innebar att om en månatlig amortering hade förfallit till betalning eller om låntagaren hade åsidosatt sina skyldigheter enligt avtalet, hade banken rätt att debitera låntagarens konto och om nödvändigt omvandla de likvida medlen på kontot till avtalsvalutan med tillämpning av bankens gällande växelkurs för den aktuella dagen. Dessa villkor medförde att låntagaren ensam skulle stå kostnaden för eventuella växelkursskillnader.

19.

Enligt låntagarna kunde banken förutse hur växelkursen för den schweiziska francen skulle utvecklas och fluktuera. Genom att underlåta att tydligt informera dem om dessa fluktuationer åsidosatte banken enligt deras uppfattning sin skyldighet att informera, varna och lämna råd liksom sin skyldighet att utforma klara och begripligt formulerade avtalsvillkor som ger låntagaren möjlighet att bedöma omfattningen av de skyldigheter som följer av det avtal som han eller hon har ingått.

20.

Låntagarna ansåg att de villkor som innebar att lånen skulle återbetalas i schweiziska franc och att låntagarna skulle bära valutarisken var oskäliga. Därför väckte de den 2 april 2014 talan vid Tribunalul Bihor (Förstainstansdomstolen i Bihor, Rumänien) och yrkade att dessa villkor helt skulle ogiltigförklaras och att banken skulle åläggas att för varje kreditavtal upprätta en ny amorteringsplan i vilken lånet omvandlades till rumänska lei till den växelkurs som gällde vid tidpunkten för ingåendet av kreditavtalet.

21.

Genom dom 280/COM av den 30 april 2015 lämnade Tribunalul Bihor (Förstainstansdomstolen i Bihor, Rumänien) talan utan bifall.

22.

Låntagarna överklagade den domen till den hänskjutande domstolen, som på grund av osäkerhet om tolkningen av vissa bestämmelser i direktiv 93/13 beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

23.

Låntagarna, banken, den rumänska och den polska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med yttranden.

24.

Muntlig förhandling hölls den 9 februari 2017 i närvaro av låntagarna, banken, den rumänska regeringen och kommissionen.

25.

Innan jag ser närmare på var och en av den hänskjutande domstolens frågor skulle jag inledningsvis vilja framföra några synpunkter avseende huruvida den aktuella begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning i sak, något som banken har ifrågasatt.

26.

Banken är osäker på om tolkningsfrågorna kan upptas till sakprövning. Enligt banken är dessa frågor varken nödvändiga (med tanke på befintlig rättspraxis på området) eller relevanta (med tanke på det nationella målets art), utan syftet med begäran om förhandsavgörande är i själva verket att utverka en individuell lösning inför det konkreta avgörandet av det nationella målet.

27.

Härvidlag är det tillräckligt att erinra dels om att en begäran om förhandsavgörande presumeras vara relevant, dels om att det inte är uppenbart att den hänskjutande domstolen (som har bäst förutsättningar att bedöma det lämpliga i att begära förhandsavgörande) inte skulle ha någon som helst nytta av att få de aktuella tolkningsfrågorna besvarade. ( 6 )

28.

EU-domstolen får enligt fast rättspraxis avvisa en begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol endast när det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, när frågorna är hypotetiska eller när EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den. ( 7 )

29.

När det sedan gäller det konkreta innehållet i de aktuella tolkningsfrågorna, kan det konstateras att dessa för det första rör hur man mot bakgrund av direktiv 93/13 ska betrakta en utveckling som har ägt rum efter avtalets ingående, för det andra hur man i ett sådant sammanhang ska bedöma huruvida avtalsvillkor är klart och begripligt formulerade och för det tredje vad som ingår i ”avtalets huvudföremål” och ”förhållandet mellan [å ena sidan] pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor” i den mening som avses i artikel 4.2 i det direktivet.

30.

I linje med vad den rumänska regeringen har föreslagit, förefaller det mig lämpligt att pröva tolkningsfrågorna i omvänd ordning mot hur de har ställts. Både frågan om tillämpligheten av artikel 4.2 i direktiv 93/13 (som innebär att vissa avtalsvillkor är undantagna från oskälighetsprövning) och frågan huruvida de aktuella villkoren är ”klart och begripligt” formulerade måste nämligen avgöras innan det kan bli aktuellt att göra en prövning i sak av huruvida dessa villkor är oskäliga. ( 8 )

31.

Det ankommer förvisso enbart på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet pröva hur dessa villkor ska kvalificeras, men EU-domstolen är ändå behörig att ur bestämmelserna i direktiv 93/13, närmare bestämt i artiklarna 3.1 och 4.2, härleda de kriterier som den nationella domstolen kan eller ska tillämpa när den prövar avtalsvillkor mot bakgrund av dessa bestämmelser. ( 9 )

32.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin tredje tolkningsfråga för att vinna klarhet i huruvida avtalsvillkoret med innebörden att lånet ska återbetalas i samma valuta som det beviljades i – ett villkor som enligt låntagarna innebär att konsumenten tvingas stå ”valutarisken” – omfattas av artikel 4.2 i direktiv 93/13.

33.

Efter några inledande anmärkningar om den bestämmelsens tillämpningsområde mot bakgrund av vad som kan utläsas ur rättspraxis, kommer jag i det följande att se närmare på fallet med sådana låneavtal som är i fråga i målet vid den hänskjutande domstolen.

34.

Enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13 omfattar oskälighetsprövningen inte villkor som beskriver ”avtalets huvudföremål” eller som rör ”förhållandet mellan [å ena sidan] pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor”. Till grund för denna bestämmelse ligger tanken att själva kärnan i avtalsförhållandet (essentialia negotii) i princip inte ska kunna påverkas av utomstående parter, ( 10 ) exempelvis domstolar.

35.

EU-domstolen har i sin senaste praxis haft anledning att göra vissa viktiga förtydliganden om den ovannämnda bestämmelsens tillämpningsområde och om de kriterier som nationella domstolar kan eller ska tillämpa när de bedömer avtalsvillkor mot bakgrund av denna bestämmelse.

36.

Till att börja med har domstolen slagit fast att artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas restriktivt, eftersom den innebär ett undantag från den ordning för materiell prövning av oskäliga avtalsvillkor som föreskrivs i direktiv 93/13. ( 11 )

37.

Vidare har domstolen framhållit att de begrepp som används i artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska ges en självständig och enhetlig tolkning med beaktande av det sammanhang i vilket denna bestämmelse förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen. ( 12 )

38.

Därvidlag har domstolen för det första slagit fast att begreppet ”avtalets huvudföremål” avser de villkor som anger de väsentliga prestationerna i ett avtal och som, i den egenskapen, kännetecknar avtalet. Villkor som är av underordnad betydelse jämfört med dem som definierar avtalsförhållandets själva natur kan således inte omfattas av begreppet ”avtalets huvudföremål”. När man ska skilja det som är väsentligt i ett avtal från det som är av underordnad betydelse, ska man ta hänsyn till det aktuella avtalets beskaffenhet, allmänna systematik och bestämmelser samt det rättsliga och faktiska sammanhang som avtalet ingår i. ( 13 )

39.

För det andra har domstolen klargjort att undantaget för avtalsvillkor som rör pris och ersättning har ett begränsat tillämpningsområde i så måtto att det endast avser förhållandet mellan priset eller ersättningen och varan eller tjänsten. Den aspekten kan nämligen inte bli föremål för oskälighetsprövning, eftersom det inte finns någon skala eller liknande som skulle kunna tjäna som vägledning vid en domstolsprövning. ( 14 )

40.

Vad som ska avgöras i det aktuella fallet är huruvida ett villkor (som inte har varit föremål för individuell förhandling) i ett kreditavtal uttryckt i utländsk valuta mellan en näringsidkare och en konsument med innebörden att lånet ska återbetalas i den valutan kan hänföras till något av de båda undantag som anges i artikel 4.2 i direktiv 93/13.

41.

Med tanke på att undantaget för avtalsvillkor rörande pris och ersättning – såsom jag har erinrat om ovan i punkt 39 – har ett begränsat tillämpningsområde, förefaller det mig uteslutet att avtalsvillkoret om att lånet ska återbetalas i den valuta som det beviljades i skulle kunna omfattas av detta andra undantagsfall.

42.

Däremot anser jag att nämnda avtalsvillkor hänför sig till avtalets huvudföremål. Ett villkor om att ett lån ska betalas tillbaka i den valuta som det beviljades i rör nämligen, enligt min uppfattning, en väsentlig aspekt av gäldenärens prestation i fråga om återbetalning av det belopp som långivaren har ställt till hans eller hennes förfogande.

43.

För kreditavtal gäller allmänt att bankens väsentliga prestation är att ställa lånebeloppet till förfogande och att låntagarens väsentliga prestation är att återbetala kapitalbeloppet och betala ränta (som utgör priset för krediten). Dessa prestationer är oupplösligen förbundna med den valuta som lånet har beviljats i – det är inte möjligt att anse att endast de angivna beloppen men däremot inte valutan skulle hänföra sig till avtalets huvudföremål. ( 15 )

44.

Att en kredit ska återbetalas i en viss valuta är helt uppenbart en av grundpelarna för ett låneavtal, särskilt för ett låneavtal uttryckt i utländsk valuta. Genom ett låneavtal utfäster sig långivaren i huvudsak att ställa ett visst penningbelopp till låntagarens förfogande, medan låntagaren i huvudsak utfäster sig att betala tillbaka detta belopp, i allmänhet jämte ränta, enligt en angiven amorteringsplan. Dessa väsentliga prestationer hänför sig således till ett penningbelopp som nödvändigtvis måste definieras i förhållande till ett standardmått med exakt värde, det vill säga den i kreditavtalet angivna valutan för utbetalning och återbetalning.

45.

Denna slutsats får enligt min uppfattning stöd av den omständigheten att det, i fall där det inte närmare anges i vilken valuta ett lån ska återbetalas, förutsätts att återbetalning ska ske i samma valuta som lånet beviljades i. Enligt principen om monetär nominalism, som utgör en allmänt spridd rättsregel bland annat i rättssystem som ansluter sig till den kontinentaleuropeiska rättstraditionen, kan en penningskuld utsläckas endast genom betalning av det penningbelopp som anges i parternas avtal, utan att värderelaterade överväganden kan påverka detta belopp. Denna regel, som bland annat stadfästs i artikel 1578 i den rumänska civillagen (se ovan punkt 12), innebär att det i princip är förbjudet att i syfte att beakta penningvärdets fluktuationer, oavsett riktning, göra ingripanden som innebär att det belopp som ska erläggas på förfallodagen ändras. Som svar på en fråga i detta ämne under den muntliga förhandlingen bekräftade den rumänska regeringen att den slutsats som är påkallad i fall där det i ett låneavtal inte anges i vilken valuta lånet ska återbetalas är att återbetalning ska ske i samma valuta som lånet utbetalades i.

46.

Mot bakgrund av beskaffenheten av och den allmänna systematiken och bestämmelserna i de låneavtal som är omtvistade i det nationella målet, framstår det dessutom i mitt tycke som om skyldigheten att återbetala de aktuella lånen i schweiziska franc är av väsentlig art.

47.

Denna slutsats föranleds dels av de aktuella avtalsvillkorens lydelse (se ovan punkt 18), dels av det faktiska och rättsliga sammanhang i vilket de omtvistade låneavtalen ingicks.

48.

Härvidlag är det två aspekter av det särskilda sammanhanget i det nationella målet som enligt min bedömning har avgörande betydelse.

49.

Den första aspekten är att räntan på de lån i utländsk valuta som är i fråga i det nationella målet allmänt ligger lägre än räntan på lån i den nationella valutan, just som kompensation för den ”valutarisk” som kan komma att aktualiseras om den nationella valutan skulle sjunka i värde. ( 16 )

50.

Den andra aspekt som förtjänar att omnämnas är att banken faktiskt beviljade lånen i schweiziska franc och att den har rätt att få dem återbetalda i samma valuta. Banken har inte vid någon tidpunkt – som kommissionen förefaller antyda – ägnat sig åt valutaväxling, utan det står låntagarna fritt att göra sina månatliga amorteringar i schweiziska franc oavsett varifrån de hämtar pengarna. Skyldigheten att göra de månatliga amorteringarna i schweiziska franc utgör inte på något sätt ett avtalsvillkor av underordnad betydelse. Det är inte fråga om något mindre väsentligt kompletterande betalningsvillkor, utan det rör sig om själva arten av gäldenärens skyldighet.

51.

I detta sammanhang ska det framhållas att omständigheterna i det här aktuella målet skiljer sig från omständigheterna i målet Kásler och Káslerné Rábai, ( 17 ) där för det första lånet var uttryckt i schweiziska franc men skulle betalas tillbaka i den nationella valutan (ungerska forinter) och för det andra de månatliga amorteringarna beräknades utifrån den berörda bankens egen säljkurs för schweiziska franc. I motsats till vad den polska regeringen har gjort gällande, anser jag att det finns en skillnad mellan kreditavtal uttryckta i utländsk valuta och kreditavtal indexerade till utländsk valuta. I det sistnämnda fallet sker nämligen återbetalning alltid i den nationella valutan. Enligt min uppfattning är det felaktigt att likställa villkoret om återbetalning i utländsk valuta med en indexklausul. Om man betraktar de här aktuella avtalen som kreditavtal vilka enbart är ”indexerade till en utländsk valuta”, bortser man nämligen från att hänvisningen till den utländska valutan utgör ett centralt inslag i parternas ömsesidiga skyldigheter i samband med ingåendet av låneavtalet.

52.

Till skillnad från ett villkor rörande en ordning för ändring av kostnaden för tjänster som ska tillhandahållas konsumenterna (såsom den ordning som var i fråga i målet Invitel ( 18 )) eller för ändring av de tjänster som näringsidkaren erbjuder, utgör ”valutarisken” dessutom tvivelsutan ett av de mest väsentliga inslagen i ett avtal om lån i utländsk valuta. Domstolen fann förvisso i målet Matei ( 19 ) att begreppet ”sammanlagd kreditkostnad” i den mening som avses i artikel 3 g i direktiv 2008/48/EG ( 20 ) inte kunde likställas med begreppet ”avtalets huvudföremål”, men den valuta i vilken ett lån ska återbetalas utgör en väsentlig prestation som kännetecknar låneavtalet.

53.

För att den hänskjutande domstolens tredje tolkningsfråga ska kunna besvaras, bedömer jag det avslutningsvis också som väsentligt att kortfattat diskutera huruvida det, i det särskilda sammanhang som det aktuella målet utgör, är möjligt att åberopa artikel 1.2 i direktiv 93/13.

54.

Enligt den artikeln gäller bestämmelserna i nämnda direktiv inte ”[a]vtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller [unionen] har tillträtt”. Motiveringen till detta undantag är att det är rimligt att förutsätta att den nationella lagstiftaren har sett till att det sammantaget råder balans i rättigheterna och skyldigheterna för parterna i vissa avtal. ( 21 )

55.

Att en nationell domstol formellt sett har formulerat en tolkningsfråga där det hänvisas till vissa unionsrättsliga bestämmelser utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet. ( 22 )

56.

I det här aktuella målet har i synnerhet den rumänska regeringen och banken hävdat att det är befogat att ställa frågan huruvida de berörda villkoren i själva verket endast avspeglade den princip om monetär nominalism som stadfästs i artikel 1578 i den rumänska civillagen (se ovan punkt 12).

57.

Domstolen har bekräftat att artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett villkor i ett avtal som en näringsidkare har ingått med en konsument är undantaget från tillämpningsområdet för nämnda direktiv endast om avtalsvillkoret avspeglar innehållet i en bindande författningsföreskrift, något som det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva. ( 23 )

58.

I det aktuella fallet finns det utrymme för tvivel dels beträffande huruvida principen om monetär nominalism verkligen tillämpades undantagslöst vid den tidpunkt då de aktuella avtalen ingicks, dels beträffande huruvida den förmodade oskäliga verkan härrörde uteslutande från den nationella rätten eller i stället från denna i kombination med de aktuella avtalsvillkoren. Undantaget enligt artikel 1.2 i direktiv 93/13 har begränsad räckvidd och det är inte säkert att det är tillämpligt, med tanke på att artikel 1578 i civillagen kan ses som en bestämmelse av dispositiv karaktär. I alla händelser ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att pröva dessa frågor.

59.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska svara att artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att det ankommer på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av de berörda låneavtalens beskaffenhet, allmänna systematik och bestämmelser samt det rättsliga och faktiska sammanhang som dessa avtal ingår i, pröva huruvida det aktuella avtalsvillkoret, med innebörden att krediten ska återbetalas i samma valuta som den beviljades i, avspeglar nationella författningsföreskrifter i den mening som avses i artikel 1.2 i det direktivet. Om så inte är fallet, ska den nationella domstolen anse att detta avtalsvillkor omfattas av begreppet ”avtalets huvudföremål” och således är undantaget från oskälighetsprövning. Så kan vara fallet beträffande ett låneavtalsvillkor med innebörden att låntagaren ska återbetala beloppet i samma valuta som det beviljades i.

60.

Den hänskjutande domstolen har uppmanat EU-domstolen att slå fast huruvida ett avtalsvillkor, i det aktuella fallet med innebörden att konsumenten ska återbetala den beviljade krediten i samma valuta, ska åtföljas av uttömmande information om de möjliga ekonomiska konsekvenserna av detta villkor.

61.

Härvidlag ska det till att börja med understrykas att kravet på att avtalsvillkor som är bindande för en konsument och en näringsidkare måste vara klart och begripligt formulerade ska vara uppfyllt även för villkor som omfattas av artikel 4.2 i direktiv 93/13. ( 24 ) Sådana villkor som avses i den bestämmelsen utgör nämligen en del av det område som regleras av direktivet och är undantagna från oskälighetsprövning endast om den behöriga nationella domstolen efter bedömning av varje enskilt fall finner att näringsidkaren har formulerat dem på ett klart och begripligt sätt. ( 25 ) Med andra ord gäller kravet enligt direktiv 93/13 på klar och begriplig formulering av avtalsvillkor oavsett vilken bedömning den hänskjutande domstolen gör i fråga om huruvida artikel 4.2 i det direktivet är tillämplig på de omtvistade villkoren.

62.

Vidare är det numera vedertaget att kravet på klar och begriplig formulering av villkor i konsumentavtal, som ska bedömas mot bakgrund av tjugonde skälet i direktiv 93/13 ( 26 ) och som har samma tillämpningsområde som avses i artikel 5 i det direktivet, är av grundläggande betydelse och innebär att konsumenten verkligen ska kunna granska samtliga villkor. Det är nämligen informationen från näringsidkaren som utgör beslutsunderlaget för konsumenten om att ingå avtal med denne. ( 27 )

63.

Avslutningsvis är det likaledes vedertaget att detta krav ska ges en extensiv tolkning. Det kan inte inskränkas till rent formella och grammatiska aspekter utan innebär att konsumenten ska ha möjlighet att utifrån klara och begripliga kriterier förutse vilka de ekonomiska följderna av ett villkor blir för honom eller henne, exempelvis i fråga om en eventuell förändring av de kostnader som han eller hon ska stå för. ( 28 ) I detta sammanhang ska hänsyn tas till den nivå av uppmärksamhet som kan förväntas av en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument. ( 29 )

64.

I detta sammanhang förefaller det mig ha avgörande betydelse, särskilt när det är fråga om sådana ytterst betungande finansiella förpliktelser som kan känneteckna lån med lång löptid, att näringsidkarna ser till att konsumenterna får tillräcklig information för att kunna fatta välgrundade beslut om att ingå avtal.

65.

Närmare bestämt ska en näringsidkare som föreslår en konsument ett visst kreditupplägg redovisa de möjliga konsekvenserna av detta upplägg för konsumentens ekonomiska situation med hjälp av lättbegriplig information. Konsumenten måste bland annat kunna förstå att han eller hon, i utbyte mot vissa ekonomiska fördelar (exempelvis låg ränta), utfäster sig att ta ett visst mått av risk. Här ska det tilläggas att när det gäller krediter som inte är avsedda för förvärv av fast egendom tillkommer, utöver den allmänna informationsskyldigheten enligt direktiv 93/13, även de mer specifika skyldigheter som föreskrivs i direktiven om konsumentkreditavtal. ( 30 )

66.

Om vi återgår till det aktuella målet, torde det kunna förutsättas att en skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument i princip kan förstå att en växelkurs kan fluktuera, men däremot måste denna konsument klart och tydligt informeras om att han eller hon genom att ingå ett avtal om ett lån uttryckt i en utländsk valuta utsätter sig för en viss valutarisk som eventuellt kan komma att föranleda ekonomiska svårigheter, om den valuta i vilken han eller hon uppbär sina inkomster skulle falla i värde. ( 31 )

67.

I ett sådant sammanhang ska det krävas av näringsidkaren, i det aktuella fallet banken, att denne med utnyttjande av sin sakkunskap och ämneskännedom redogör för de möjliga variationerna i växelkurserna och de risker som det med nödvändighet innebär att teckna ett lån i en utländsk valuta, särskilt om låntagaren är en konsument som inte uppbär sina inkomster i den valutan.

68.

Däremot förefaller det mig orimligt att kräva av näringsidkaren att denne i samband med ingåendet av kreditavtalet ska informera konsumenten om händelser eller utvecklingar efter avtalets ingående som näringsidkaren inte gärna kunde förutse. Det går inte att kräva att näringsidkare ska förse konsumenter med annan information än den som näringsidkarna själva har, eller objektivt sett borde ha, kännedom om vid tidpunkten för avtalets ingående.

69.

I det aktuella fallet förefaller det mig klart orimligt – med tanke på att det saknas uppgifter som styrker att banken kunde förutse en sådan utveckling av rent historisk dignitet i växelkursen mellan den rumänska leuen och den schweiziska francen som har ägt rum sedan 2007 och att banken avsiktligt underlät att informera låntagarna om denna kommande utveckling – att kräva av näringsidkaren att denne ensam ska bära valutarisken. Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att kontrollera att näringsidkaren faktiskt förvissade sig om att de berörda konsumenterna verkligen hade förstått innehållet i låneavtalets olika villkor och således om att de hade haft en reell möjlighet att bedöma de ekonomiska konsekvenserna därav.

70.

I detta sammanhang är det viktigt att skilja mellan den problematik som är aktuell här och den som var i fråga i dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai (C‑26/13, EU:C:2014:282),.

71.

I det målet var en avgörande fråga huruvida en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten konsument, med hänsyn till samtliga relevanta faktiska omständigheter, däribland den reklam och de upplysningar som långivaren hade tillhandahållit i samband med förhandlingarna om ett låneavtal, inte endast kunde känna till att det på finansmarknaderna i allmänhet finns en skillnad mellan säljkursen och köpkursen för en utländsk valuta, utan även kunde bedöma vilka de potentiellt omfattande ekonomiska konsekvenserna skulle bli för honom eller henne av att säljkursen tillämpades vid beräkningen av amorteringarna och därmed bedöma den totala kostnaden för lånet. ( 32 ) Jag vill erinra om att det i det målet inte var växelkursfluktuationerna som direkt var i fråga, utan i stället den omständigheten att de månatliga amorteringarna på lånen beräknades utifrån den säljkurs för valutan som den berörda banken tillämpade.

72.

Min slutsats blir således att kravet på att ett avtalsvillkor ska vara klart och begripligt formulerat innebär att konsumenten måste ha förstått villkoret om att krediten skulle återbetalas i samma valuta både i formell och grammatisk mening och med avseende på dess konkreta räckvidd i så måtto att en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument inte endast hade kännedom om att den utländska valuta som låneavtalet hade ingåtts i kunde komma att öka eller minska i värde utan även kunde bedöma de potentiellt omfattande ekonomiska konsekvenserna av detta villkor för hans eller hennes finansiella förpliktelser. Detta krav innebär emellertid inte att näringsidkaren måste förutsäga och underrätta konsumenten om en framtida utveckling som inte gick att förutse, exempelvis en sådan utveckling som har kännetecknat fluktuationerna i växelkursen mellan de valutor som är i fråga i det nationella målet, eller att näringsidkaren måste bära konsekvenserna därav.

73.

Den hänskjutande domstolen önskar vinna klarhet i huruvida förekomsten av en ”betydande obalans” i avtalsparternas rättigheter och skyldigheter i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska bedömas uteslutande med avseende på situationen när avtalet ingicks eller huruvida det är möjligt att beakta en utveckling som har skett efter avtalets ingående och som har gjort konsumentens finansiella skyldigheter orimligt betungande i förhållande till hur de såg ut vid tidpunkten för avtalets ingående.

74.

Inledningsvis förefaller det mig lämpligt att framhålla att denna fråga (såsom framgår av systematiken i direktiv 93/13 och det skyddssystem som föreskrivs i det direktivet) är meningsfull endast om det aktuella avtalsvillkoret har befunnits falla utanför tillämpningsområdet för artikel 4.2 i nämnda direktiv – av det skälet att det inte hänför sig till vare sig avtalsföremålet eller priset för tjänsten eller av det skälet att det inte är klart och begripligt formulerat – och således kan prövas i sak med avseende på oskälighet. I motsatt fall saknar denna fråga relevans.

75.

För den händelse att domstolen skulle anse det lämpligt att göra förtydliganden i fråga om den tidpunkt som ska beaktas vid bedömningen av huruvida det föreligger en ”betydande obalans” i parternas rättigheter och skyldigheter i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13, ( 33 ) anser jag att såväl lydelsen av bestämmelserna i det direktivet som arten av det skydd som nämnda direktiv garanterar konsumenterna tydligt ger vid handen att bedömningen av huruvida en sådan obalans föreligger ska göras utifrån de omständigheter som rådde och den information som var tillgänglig vid tidpunkten för ingåendet av det aktuella avtalet.

76.

När det för det första gäller lydelsen av de relevanta bestämmelserna i nämnda direktiv, ska bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt enligt artikel 3.1 i direktivet grunda sig på huruvida det föreligger ”en betydande obalans i … rättigheter[na] och skyldigheter[na] enligt avtalet”. Denna bestämmelse utesluter a priori varje hänvisning till händelser eller utvecklingar som har inträffat efter ingåendet av det berörda avtalet.

77.

Vidare ska enligt artikel 4.1 i samma direktiv ”frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av”. ( 34 )

78.

Dessa bestämmelser anger tämligen tydligt att bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt ska göras med avseende på den tidpunkt då det berörda avtalet ingicks.

79.

När det för det andra gäller det mål som eftersträvas genom direktiv 93/13, är syftet med detta direktiv att skydda konsumenterna mot att näringsidkare i ett avtal lägger in villkor som, mot bakgrund av omständigheterna i samband med att avtalet ingicks och de övriga villkoren i avtalet, visar sig ( 35 ) ge upphov till en betydande obalans mellan avtalsparterna. I detta sammanhang är det viktigt att pröva huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle vara villig att ingå avtalet. ( 36 )

80.

Det är mot bakgrund av bestämmelserna i direktiv 93/13 uppenbart att man vid bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt – och således av huruvida det föreligger en betydande obalans mellan parterna till nackdel för konsumenten – ska beakta samtliga de omständigheter som vid tidpunkten för det berörda avtalets ingående kunde vara kända för näringsidkaren och som var ägnade att påverka det senare genomförandet av avtalet, men däremot kan denna bedömning aldrig påverkas av händelser som har inträffat efter avtalets ingående och som är oberoende av parternas vilja.

81.

Enligt min uppfattning ska avtalsvillkor som medför en obalans till fördel för näringsidkaren förvisso underkännas med stöd av direktiv 93/13, men däremot kan näringsidkaren inte hållas ansvarig för en utveckling som har ägt rum efter avtalets ingående och som är oberoende av näringsidkarens vilja. Det motsatta fallet skulle inte endast innebära att näringsidkaren ålades orimligt betungande skyldigheter, utan skulle även medföra att rättssäkerhetsprincipen undergrävdes.

82.

I detta sammanhang är det viktigt att skilja mellan å ena sidan fall där ett avtalsvillkor medför en obalans mellan parterna som inte kommer till uttryck förrän under avtalets genomförande och å andra sidan fall där det inte finns något oskäligt avtalsvillkor men där konsumenten upplever att hans eller hennes skyldigheter har blivit mer betungande till följd av att det efter avtalets ingående har inträffat en förändring i omständigheterna som är oberoende av parternas vilja.

83.

Ett exempel på det förstnämnda fallet utgörs av de omständigheter som domstolen hade att pröva i dom av den 21 mars 2013, RWE Vertrieb (C‑92/11, EU:C:2013:180). Detta mål gällde näringsidkarens möjlighet att ensidigt, med stöd av ett standardvillkor i avtalet, ändra priset på en tjänst (leverans av gas). Den ”utveckling efter avtalets ingående” som var i fråga rörde just genomförandet av ett avtalsvillkor som redan från början hade varit oskäligt eftersom det gav upphov till en betydande obalans mellan parterna.

84.

Det sistnämnda fallet, det vill säga där något oskäligt avtalsvillkor inte föreligger men där omständigheternas utveckling har medfört att konsumenten upplever sina skyldigheter som orimligt betungande, omfattas däremot inte av det skydd som garanteras genom direktiv 93/13. ( 37 )

85.

Så förefaller mig vara fallet med ett villkor i ett avtal om ett lån i en utländsk valuta som innebär att de månatliga amorteringarna ska göras i just den valutan och som således, för den händelse att den nationella valutan minskar i värde jämfört med lånevalutan, medför att konsumenten ”tvingas bära” valutarisken.

86.

Ett sådant villkor medför inte i sig någon obalans. Växelkurser kan ju både stiga och sjunka, och deras utveckling beror inte på viljan hos någondera parten i låneavtalet. Att den prestation som låntagaren ska utföra, om man räknar om den till den nationella valutan, på grund av växelkursutvecklingen har blivit betungande kan inte motivera att långivaren i stället ska åläggas att bära valutarisken.

87.

För att en betydande obalans ska kunna anses föreligga, måste det dessutom konstateras en skillnad mellan det utlånade beloppet och det återbetalade beloppet. Någon sådan skillnad är inte för handen, utan banken lånade ut ett visst antal valutaenheter och har rätt att erhålla återbetalning av samma antal enheter.

88.

Med andra ord medför den omständigheten att konsumenten tvingas bära en valutarisk inte i sig någon betydande obalans, under förutsättning att näringsidkaren (i det aktuella fallet banken) inte kan råda över den växelkurs som kommer att gälla efter avtalets ingående.

89.

Vid bedömningen av huruvida en betydande obalans föreligger ska hänsyn förvisso tas även till händelser som den långivande näringsidkaren hade kännedom om eller kunde förutse vid tidpunkten för avtalets ingående, men däremot är det inte möjligt att beakta händelser som har inträffat under det berörda avtalets löptid och som är oberoende av parternas vilja.

90.

Jag föreslår således – för den händelse att det bedöms som nödvändigt att besvara den första tolkningsfrågan – att domstolen ska svara att artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att bedömningen av huruvida det föreligger en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet ska grundas på samtliga de omständigheter som näringsidkaren rimligen kunde förutse vid tidpunkten för avtalets ingående. Däremot kan det vid bedömningen av huruvida en sådan obalans föreligger inte tas hänsyn till en utveckling efter avtalets ingående, exempelvis växelkursförändringar, som näringsidkaren inte rådde över och inte kunde förutse.

91.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara frågorna från Curtea de Apel Oradea (Appellationsdomstolen i Oradea, Rumänien) enligt följande: