Mål T‑492/15

Deutsche Lufthansa AG

mot

Europeiska kommissionen

Tribunalens dom (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) av den 12 april 2019

”Talan om ogiltigförklaring – Statligt stöd – Åtgärder som Tyskland har genomfört till förmån för flygplatsen Frankfurt-Hahn och de flygbolag som använde den flygplatsen – Beslut i vilket det konstaterades att åtgärderna till förmån för flygplatsen Frankfurt-Hahn utgjorde statligt stöd som var förenligt med den inre marknaden och att det inte hade lämnats något statligt stöd till de flygbolag som använde den flygplatsen – Villkoret ’personligen berörd’ ej uppfyllt – Villkoret ’direkt berörd’ ej uppfyllt – Avvisning”

Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Svaromål – Formkrav – Uppgift om saken – Kortfattad framställning av de grunder som åberopas

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 81.1 c)

(se punkterna 92–94)
Domstolsförfarande – Intervention – Villkor för att intervention ska tillåtas – Intresse av utgången i målet – Begrepp – Krav på ett direkt och faktiskt intresse – Tvist om huruvida ett kommissionsbeslut om statligt stöd är lagenligt – Direkt och faktiskt intresse hos en enhet under den statliga nivån som bidragit till de i beslutet avsedda åtgärderna

(Domstolens stadga, artikel 40 andra stycket och artikel 53 första stycket)

(se punkterna 97–103)
Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Uppgift om saken – Kortfattad framställning av de grunder som åberopas – Sökandens yrkanden ska vara tydligt utformade

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 76 d)

(se punkterna 107–112)
Domstolsförfarande – Framläggande av bevisning – Frist – Bevisuppgift lämnas in för sent – Villkor

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 85.3)

(se punkterna 128–132)
Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Villkor som är kumulativa – Avvisning av talan för det fall ett av dessa villkor inte är uppfyllt

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)

(se punkterna 138 och 195)
Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Villkoret personligen berörd – Kriterier – Kommissionsbeslut som förklarar vissa stödåtgärder förenliga med den inre marknaden och att andra åtgärder inte utgör stöd – Talan som väcks av ett företag som är konkurrent till det företag som tagit emot stöd och som deltagit i det administrativa förfarandet – Det konkurrerande företaget har inte motiverat att dess ställning på den relevanta marknaden påverkas i påtaglig utsträckning – Avvisning

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)

(se punkterna 139–182)
Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Begreppet regleringsakt i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF – Alla akter som har allmän giltighet, med undantag för lagstiftningsakter – Kommissionsbeslut som avser ett individuellt stöd – Omfattas inte

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)

(se punkterna 185–187)
Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Villkoret direkt berörd – Kriterier – Kommissionsbeslut som konstaterar att det inte är fråga om statligt stöd – Talan som väcks av företag som är konkurrent till det företag som tagit emot stöd – Det konkurrerande företaget har inte motiverat direkt påverkan på rätten att inte bli föremål för snedvriden konkurrens – Avvisning

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)

(se punkterna 197–208)
Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Regleringsakter – Akter som inte medför genomförandeåtgärder och som berör sökanden direkt – Villkoret direkt berörd ej uppfyllt – Avvisning

(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)

(se punkterna 211–212)

Resumé

I domen i målet Deutsche Lufthansa/kommissionen (T‑492/15), meddelad den 12 april 2019, avvisade tribunalen lufttrafikföretaget Deutsche Lufthansas talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut att förklara vissa åtgärder som vidtagits av tyska myndigheter till förmån för flygplatsen Frnkfurt-Hahn som statligt stöd förenligt med den inre marknaden samt att förklara att de lufttrafikföretag som använder denna flygplats inte fått något statligt stöd. ( 1 )

Flygplatsen Frankfurt-Hahn är belägen i Tyskland, i Land Rheinland-Pfalz, omkring 120 kilometer väster om staden Frankfurt am Main och 115 kilometer från flygplatsen i Frankfurt am Main. År 2001 och 2006 godkände Land Rheinland-Pfalz flygplatsavgiftstaxan för flygplatsen Frankfurt–Hahn, som åren 1999, 2002 och 2005 hade ingått individuella avtal med lågprisbolaget Ryanair angående de flygplatsavgifter som detta bolag skulle erlägga. År 2001 trädde ett resultatöverföringsavtal mellan Fraport, som är det bolag som driver flygplatsen i Frankfurt am Main, och flygplatsen i Frankfurt-Hahn i kraft. Detta avtal förnyades år 2004. År 2001, 2002 och 2004–2009 deltog Fraport, Land Rheinland-Pfalz och Land Hessen i en kapitalökning för flygplatsen i Frankfurt-Hahn. Mellan åren 1997 och 2004 erlade Land Rheinland-Pfalz dessutom direkta subventioner till det bolag som driver flygplatsen Frankfurt-Hahn, bland annat för att finansiera säkerhetskontroller.

I det angripna beslutet fann kommissionen att vissa av de beskrivna åtgärderna till förmån för Frankfurt-Hahn inte kunde anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och att andra åtgärder utgjorde stöd som var förenligt med den inre marknaden. Vad beträffar de till förmån för Ryanair vidtagna åtgärderna samt flygplatsavgiftstaxan för flygplatsen Frankfurt-Hahn fann kommissionen att dessa åtgärder inte utgjorde statligt stöd. I sin talan om ogiltigförklaring har Deutsche Lufthansa, som är ett lufttrafikföretag etablerat i Tyskland och som har flygplatsen i Frankfurt am Main som sin största flygplats, bestritt kommissionens slutsatser. Vid tribunalen åberopade kommissionen flera avvisningsgrunder, däribland att Deutsche Lufthansa saknar talerätt.

Vad gäller Deutsche Lufthansas talerätt med avseende på det angripna beslutet i den del det avser åtgärderna till förmån för flygplatsen Frankfurt-Hahn och Ryanair, erinrade tribunalen om följande. Enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF får alla fysiska eller juridiska personer, på de villkor som anges i första och andra styckena i samma artikel, väcka talan mot en akt som är riktad till dem (första typfallet) eller som direkt och personligen berör dem (andra typfallet) samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder (tredje typfallet). I och med att Förbundsrepubliken Tyskland är den enda adressaten av det angripna beslutet, prövade tribunalen följaktligen om Deutsche Lufthansas talan kunde tas upp till sakprövning enligt det andra och det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

Vad gäller det andra typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF erinrade tribunalen om följande. Villkoret att en sökande ska vara direkt berörd och villkoret att sökanden ska vara personligen berörd utgör två kumulativa villkor. Att ettdera av dessa båda villkor inte är uppfyllt utgör således tillräcklig grund för att dra slutsatsen att en talan inte kan tas upp till prövning i sak med hänvisning till detta. I det aktuella fallet fann tribunalen det vara lämpligt att börja med att undersöka huruvida villkoret personligen berörd är uppfyllt. Tribunalen fann att det inte är möjligt att enbart med ledning av dess medverkan i det administrativa förfarandet dra slutsatsen att Deutsche Lufthansa är personligen berört av det angripna beslutet. I alla händelser måste sökanden nämligen visa att den åtgärd som det angripna beslutet avser var ägnad att påtagligt påverka dess ställning på marknaden. Deutsche Lufthansa – som har bevisbördan – ska således styrka att dess konkurrenssituation uppvisar särskilda kännetecken samt på ett relevant sätt ange varför det berörda stödet kan skada dess berättigade intressen genom att påtagligt påverka dess ställning på den relevanta marknaden. Tribunalen fann emellertid att Deutsche Lufthansa inte styrkt detta.

Tribunalen betonade i denna del att Deutsche Lufthansa inte definierat den eller de marknader där den ansåg att dess konkurrenssituation hade påverkats negativt, och bolaget lämnade således inte heller några som helst upplysningar om den eller de relevanta marknadernas storlek och struktur eller om den ställning som Deutsche Lufthansa, Ryanair och deras eventuella övriga konkurrenter hade på denna eller dessa marknader under den relevanta perioden. Deutsche Lufthansa hade inte heller styrkt sina påståenden att de aktuella åtgärderna hade gjort det möjligt för Ryanair att flytta allt mer av sin verksamhet till större flygplatser som flygplatsen i Frankfurt am Main samt att det var från flygplatsen i Frankfurt am Main som Ryanair trafikerade flygförbindelser som Deutsche Lufthansa också trafikerade från samma flygplats. Tribunalen påpekade dessutom att i den mån som Deutsche Lufthansas argument avsåg den effekt som åtgärderna ska ha fått såvitt avser marknaden för flygtransport av passagerare i allmänhet har bolaget endast åberopat omständigheter som styrker att marknaden för flygtransport av passagerare präglas av mycket intensiv konkurrens, något som medför att det inte är möjligt att utan vidare utgå från att Deutsche Lufthansas ställning hade varit gynnsammare utan de aktuella åtgärderna. I alla händelser kan Deutsche Lufthansa inte vinna framgång med något av de argument som bolaget har anfört till styrkande av att åtgärderna till förmån för Ryanair och Frankfurt‑Hahn skulle ha medfört en påtaglig negativ inverkan på dess konkurrenssituation på en hypotetisk marknad för flygtransport av passagerare. Deutsche Lufthansas argument inskränker sig nämligen i allt väsentligt till en redogörelse för det allmänna konkurrenstryck som Ryanair och övriga lågprisflygbolag utövar på de traditionella flygbolagen.

Vad gäller det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF erinrade tribunalen om följande. En talan om ogiltigförklaring kan tas upp till prövning i sak med hänvisning till det tredje fallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF endast om den avser en regleringsakt som direkt berör sökanden och inte medför genomförandeåtgärder. Åtgärderna till förmån för Ryanair och Frankfurt‑Hahn beviljades inte i enlighet med någon stödordning utan är av individuell art. Till den del som det angripna beslutet avser dessa åtgärder har detta beslut således individuell räckvidd och kan därför inte klassificeras som regleringsakt i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

Vad sedan gäller Deutsche Lufthansas talerätt med avseende på det angripna beslutet i den del det avser flygplatsavgiftstaxan, fann tribunalen att Deutsche Lufthansa inte hade styrkt villkoret att bolaget ska vara direkt berört; detta villkor är identiskt i det andra och det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF. I denna del påpekade tribunalen att Deutsche Lufthansa inte styrkt att denna taxa tillämpades gentemot Ryanair. Vidare konstaterade tribunalen att Deutsche Lufthansa – i egenskap av bolag som inte använder flygplatsen i Frankfurt-Hahn – inte kan påstå sig ha diskriminerats i förhållande till andra flygbolag som använder sig av denna flygplats än Ryanair; detta gör sig än mer gällande då Deutsche Lufthansa inte påstått sig vara konkurrent till dessa andra bolag.

( 1 ) Kommissionens beslut (EU) 2016/789 av den 1 oktober 2014 om det statliga stöd SA.21121 (C29/2008) (f.d. NN 54/07) som Tyskland genomfört avseende finansieringen av flygplatsen Frankfurt-Hahn och de finansiella förbindelserna mellan flygplatsen och Ryanair (EUT L 134, 2016, s. 46).