1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av klausul 5.1 i ramavtalet om visstidsarbete av den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet), vilket är bilagt rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Rodica Popescu och hennes arbetsgivare Direcţia Sanitar Veterinară şi pentru Siguranţa Alimentelor Gorj (myndigheten för djurhälsa och livsmedelssäkerhet i Gorj, Rumänien) (nedan kallad djurhälsomyndigheten). Målet gäller hur anställningskontrakten mellan Rodica Popescu och hennes arbetsgivare ska kvalificeras.

3

Den rättsliga grunden för direktiv 1999/70 är artikel 139.2 EG. Det framgår av skäl 14 i direktivet att de undertecknande parterna har velat ingå ett sådant ramavtal om visstidsarbete för att förbättra visstidsarbetets kvalitet genom att garantera att principen om icke-diskriminering tillämpas och genom att ange en ram för att förhindra att visstidsanställning missbrukas genom att flera visstidsanställningar följer på varandra.

4

Andra och tredje stycket i inledningen till ramavtalet har följande lydelse:

”Avtalets parter fastslår att tillsvidareanställning är och kommer att fortsätta att vara den generella formen av anställningsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. De konstaterar vidare att visstidsanställningar, under vissa omständigheter, svarar mot både arbetsgivares och arbetstagares behov.

I detta avtal fastställs allmänna principer och minimikrav för visstidsarbete. Vid den detaljerade tillämpningen av dessa måste hänsyn tas till specifika nationella, bransch- och säsongförhållanden. …”

5

Punkterna 6, 8 och 10 i de allmänna övervägandena i ramavtalet har följande lydelse:

…

…

6

Enligt klausul 1 i ramavtalet, med rubriken ”Syfte”, är syftet med ramavtalet att förbättra kvaliteten på visstidsarbete genom att garantera att principen om icke-diskriminering tillämpas och dessutom att upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden.

7

Klausul 2 i ramavtalet har rubriken ”Räckvidd”. Enligt klausul 2.1 är ramavtalet tillämpligt på visstidsanställda som har ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande, enligt definitionerna i lagar, kollektivavtal eller praxis i varje medlemsstat.

8

Klausul 3 i ramavtalet har rubriken ”Definitioner”. Denna klausul har följande lydelse:

”I detta avtal avses med

…”

9

Klausul 5 i ramavtalet har rubriken ”Bestämmelser för att förhindra missbruk”. Denna klausul har följande lydelse:

10

Enligt artikel 12 i Legea nr. 53/2003 privind Codul muncii (lag nr 53/2003 om arbete), ompublicerad i Monitorul Oficial al României, del I, nr 345/18 maj 2011) ska anställningskontrakt i princip vara ett tillsvidareanställningskontrakt. Anställningskontraktet kan i undantagsfall och enligt de villkor som uttryckligen fastställs i lagen även ingås för viss tid.

11

Ett visstidsanställningskontrakt får enligt artikel 82 i lag nr 53/2003 förlängas under vissa förutsättningar efter en skriftlig överenskommelse mellan parterna. Förlängning får ske för en viss period för genomförande av ett projekt, ett program eller en arbetsuppgift. Antalet på varandra följande visstidsanställningskontrakt som ingåtts mellan samma parter får emellertid inte överstiga tre. Varje kontrakt har en löptid om maximalt tolv månader.

12

Visstidsanställningskontrakt får enligt artikel 83 h i lag nr 53/2003 endast ingås i de särskilda fall som anges i en speciallag eller för att genomföra en arbetsuppgift, ett projekt eller ett program.

13

Enligt artikel 84 i lag nr 53/2003 får ett visstidsanställningskontrakt inte ingås för en period längre än 36 månader.

14

I artikel 19.1 och 19.2 i Ordonanta de Guvernului nr. 42/2004 privind organizarea activitatii sanitar-veterinare si pentru siguranta alimentelor (regeringsbeslut nr 42/2004 om organisering av djurhälsoverksamhet och om livsmedelssäkerhet), publicerat i Monitorul Oficial al României, del I, nr 94/31 januari 2004 (nedan kallat OG nr 42/2004), föreskrivs att verksamhet vid anläggningar för insamling, produktion, behandling och bearbetning av animaliska och icke animaliska produkter endast får ske om anläggningarna har tillstånd enligt gällande djurhälsolagstiftning och underkastas av offentliga kontroller.

15

Offentlig kontroll ska enligt artikel 19.3 OG nr 42/2004 genomföras av specialutbildad personal som är anställd av djurhälsomyndigheterna med stöd av visstidsanställningskontrakt.

16

Det följer av artikel 19.4 OG nr 42/2004 att de anställningskontrakt som nämns i punkt 3, som ingås för den maximala period som fastställs i arbetslagstiftningen, därefter kan förlängas efter överenskommelse mellan parterna, under förutsättning att de villkor som ligger till grund för deras ingående är uppfyllda och de därtill avsedda budgetmedlen är säkerställda, till dess att det ingås ett nytt anställningskontrakt efter det att uttagningsprov har hållits.

17

Rodica Popescu anställdes som veterinärsassistent av djurhälsomyndigheten enligt ett visstidsanställningskontrakt för perioden 14 maj 2007–31 december 2007.

18

Avtalet har förlängts vid sju på varandra följande tillfällen, varje gång för ett år. Med stöd av avtalet arbetade Rodica Popescu oavbrutet på samma arbetsplats och utförde hela tiden samma arbetsuppgifter.

19

Enligt anställningskontraktet bestod arbetet i att utföra offentlig kontroll av anläggningar för slakt av djur, insamling, produktion, bearbetning, behandling, lagring, transport och förädling av animaliska produkter och biprodukter, och även kontroll av anläggningar som sysslar med insamling, produktion, bearbetning, behandling, lagring, transport och förädling av icke-animaliska produkter och biprodukter.

20

Det angavs vidare i kontraktet att det var nära kopplat till den fortsatta verksamheten på de anläggningar som skulle kontrolleras.

21

En sista förlängning av avtalet gjordes den 30 december 2014. Det angavs därvid att avtalet förlängdes till att gälla efter den 1 januari 2015 i väntan på att uttagningsprov skulle slutföras för att tillsätta tjänsten definitivt. Vidare påpekades det att arbetsgivaren när som helst ensidigt kunde säga upp anställningskontraktet.

22

Den 29 januari 2015 väckte Rodica Popescu talan mot djurhälsomyndigheten vid Tribunalul Gorj (domstolen i Gorj, Rumänien) och yrkade att denna domstol skulle fastställa att de olika förlängningarna av anställningskontraktet var ogiltiga och omvandla kontraktet till ett tillsvidareanställningskontrakt.

23

Tribunalul Gorj (domstolen i Gorj) ogillade talan genom dom av den 30 april 2015.

24

Rodica Popescu överklagade denna dom till Curtea de Appel Craiova (Appelationsdomstolen i Craoiova, Rumänien).

25

Djurhälsomyndigheten menade att visstidsanställning av personal för att utföra offentlig kontroll av djurens hälsa är förenligt med den rumänska lagstiftningen. Djurhälsomyndigheterna är nämligen lokala offentliga organ som står under kontroll av Autoritatea Națională Sanitar Veterinară (nationella djurhälsovårdsmyndigheten). De aktuella tjänsternas art gör att dessa myndigheter har rätt att ingå visstidsanställningskontrakt.

26

Curtea de Appel Craiova (Appelationsdomstolen i Craoiova) har påpekat att enligt majoritetens mening omfattas verksamhet som består i att utföra offentliga kontroller av djurens hälsa – vilken regleras av en särskild normativ rättsakt, nämligen artikel 19.3 och 19.4 OG nr 42/2004 – av det undantag som föreskrivs i artikel 83.1 h i den rumänska arbetslagen. Om en klausul i anställningskontraktet inte varit föremål för några invändningar från den anställdes sida och denna klausul stadgade att anställningsavtalets varaktighet var densamma som de tilldelade anläggningarnas fortsatta verksamhetsperiod, skulle en förändring av verksamheten vid de tilldelade anläggningarna som ska kontrolleras inneburit att anställningskontraktet upphörde att gälla och att ett nytt anställningskontrakt behövde ingås.

27

Enligt minoriteten däremot finns det anledning att tillämpa en regel enligt vilken den anställde, efter tre på varandra följande visstidsanställningskontrakt, ska ges ett tillsvidareanställningskontrakt oavsett vilken typ av verksamhet det gäller.

28

Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att det förekommer en mängd olika tvister med samma föremål som i det nationella målet.

29

Under dessa omständigheter beslutade Curtea de Apel Craiova (Appellationsdomstolen i Craiova) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

30

De två tolkningsfrågorna bör prövas tillsammans. Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida klausul 5.1 i ramavtalet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den bestämmelse som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det är motiverat av ”objektiva grunder”, i den mening som avses i nämnda klausul, att förlänga på varandra följande visstidsanställningskontrakt inom den offentliga sektorn, enbart av den anledningen att de kontrolluppgifter som utförs av personal som är anställd inom djurhälsovårdssektorn inte är av permanent karaktär, på grund av den varierande verksamhetsvolymen på de anläggningar som ska kontrolleras.

31

Om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande klart kan utläsas av rättspraxis eller inte lämnar utrymme för rimligt tvivel, får domstolen – enligt artikel 99 i dess rättegångsregler – på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat.

32

Denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål. Svaret på tolkningsfrågorna i omformulerad lydelse kan klart och tydligt utläsas av domstolens rättspraxis, i synnerhet dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. (C‑212/04, EU:C:2006:443), dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl. (C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250), dom av den 26 januari 2012, Kücük (C‑586/10, EU:C:2012:39), dom av den 13 mars 2014, Márquez Samohano (C‑190/13, EU:C:2014:146), dom av den 3 juli 2014, Fiamingo m.fl. (C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, EU:C:2014:2044), och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl. (C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13–C‑418/13 och C:2014:2401)

33

Det framgår redan av ordalydelsen i klausul 2.1 i ramavtalet att ramavtalet har ett vitt tillämpningsområde som rent allmänt omfattar ”visstidsanställda som har ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande, enligt definitionerna i lagar, kollektivavtal eller praxis i varje medlemsstat”. Definitionen av begreppet ”visstidsanställd”, i den mening som avses i klausul 3.1 i ramavtalet, omfattar dessutom alla arbetstagare, utan att någon skillnad görs beroende på om arbetstagaren är anställd av en offentlig eller en privat arbetsgivare (dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/13, EU:C:2006:443, punkt 56, dom av den 13 mars 2014, Márquez Samohano, C‑190/13, EU:C:2014:146, punkt 38, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 67).

34

Då ramavtalet inte undantar någon särskild sektor från sitt tillämpningsområde är det således tillämpligt inom sektorn för djurhälsovårdskontroller (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 69).

35

En arbetstagare som, i likhet med Rodica Popescu i det nationella målet, är anställd av djurhälsomyndigheten som veterinärsassistent för att utföra kontroller av djurs hälsa, och vars anställningskontrakt enligt rumänsk rätt nödvändigtvis har ingåtts av nämnda myndighet på viss tid, omfattas följaktligen av ramavtalet.

36

Vad gäller tolkningen av klausul 5.1 i ramavtalet erinrar domstolen om att klausulen syftar till att genomföra ett av de mål som eftersträvas med detta avtal, nämligen att reglera möjligheterna att använda på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, vilka kan missbrukas till arbetstagarnas nackdel. I ramavtalet har det därför föreskrivits vissa minimiskyddsbestämmelser för att förhindra att arbetstagarnas anställningstrygghet urholkas (dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 63, dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 73, dom av den 26 januari 2012, Kücük, C‑586/10, EU:C:2012:39, punkt 25; dom av den 13 mars 2014, Márquez Samohano, C‑190/13, EU:C:2014:146, punkt 41, dom av den 3 juli 2014, Fiamingo m.fl., C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, EU:C:2014:2044, punkt 54, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 72).

37

Såsom framgår av andra stycket i inledningen till ramavtalet och av punkterna 6 och 8 i de allmänna övervägandena i detta avtal, anses anställningstryggheten utgöra en betydande del av skyddet för arbetstagare, medan visstidsanställningar endast under vissa omständigheter svarar mot både arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov (dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 62, dom av den 3 juli 2014, Fiamingo m.fl., C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, EU:C:2014:2044, punkt 55 och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 73).

38

För att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden är medlemsstaterna, enligt klausul 5.1 i ramavtalet, således skyldiga att med effektiv och bindande verkan införa minst en av de uppräknade åtgärderna när det i nationell rätt inte finns likvärdiga lagstadgade åtgärder. De sålunda i klausul 5.1 a–c uppräknade åtgärderna, vilka är tre till antalet, rör objektiva grunder för förnyad visstidsanställning, den övre sammanlagda tidsgränsen för sådana på varandra följande visstidsanställningar respektive det antal gånger som en visstidsanställning får förnyas (se, bland annat, dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 74, dom av den 26 januari 2012, Kücük, C‑586/10, EU:C:2012:39, punkt 26, dom av den 13 mars 2014, Márquez Samohano, C‑190/13, EU:C:2014:146, punkt 42, dom av den 3 juli 2014, Fiamingo m.fl., C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, EU:C:2014:2044, punkt 56, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 74).

39

Medlemsstaterna har i detta avseende ett utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom de kan välja att införa en eller flera av de åtgärder som anges i punkt 1 a–c i denna klausul eller att tillämpa redan existerande likvärdiga lagstadgade åtgärder, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller till kategorier av arbetstagare (dom av den 3 juli 2014, Fiamingo m.fl., C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, EU:C:2014:2044, punkt 59 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 75).

40

Härigenom fastställs ett allmänt mål för medlemsstaterna i klausul 5.1 i ramavtalet, bestående i att förebygga sådant missbruk. Medlemsstaterna ges emellertid samtidigt rätt att själva bestämma med hjälp av vilka medel som nämnda mål ska uppnås, under förutsättning att de inte inverkar menligt på ramavtalets syfte och ändamålsenliga verkan (dom av den 3 juli 2014, Fiamingo m.fl., C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, EU:C:2014:2044, punkt 60, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 76).

41

När det i unionsrätten, såsom i förevarande fall, inte föreskrivs några särskilda bestämmelser om påföljder för fall där missbruk har konstaterats, ankommer det på de nationella myndigheterna att vidta åtgärder som inte bara ska vara proportionerliga, utan även tillräckligt effektiva och avskräckande för att säkerställa att de bestämmelser som har antagits med stöd av ramavtalet får full verkan (dom av den 3 juli 2014, Fiamingo m.fl., C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, EU:C:2014:2044, punkt 62 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 77).

42

Även om formerna för att genomföra sådana bestämmelser, i avsaknad av unionslagstiftning på området, omfattas av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, får bestämmelserna emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (dom av den 3 juli 2014, Fiamingo m.fl., C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, EU:C:2014:2044, punkt 63 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 78).

43

Av detta följer att när visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningar har missbrukats ska det finnas bestämmelser som innebär effektiva och likvärdiga garantier för arbetstagarnas skydd, vilka kan tillämpas för att beivra missbruket i behörig ordning och undanröja följderna av åsidosättandet av unionsrätten (dom av den 3 juli 2014, Fiamingo m.fl., C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, EU:C:2014:2044, punkt 64 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 79).

44

Det ska påpekas att det inte är EU-domstolens uppgift att uttala sig om tolkningen av nationell rätt. Detta ankommer på behöriga nationella domstolar vilka ska fastställa huruvida de krav som föreskrivs i klausul 5 i ramavtalet uppfylls genom bestämmelserna i tillämplig nationell lagstiftning (dom av den 3 juli 2014, Fiamingo m.fl., C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, EU:C:2014:2044, punkt 66 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 81).

45

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att bedöma i vilken mån tillämpningsvillkoren för, liksom det faktiska genomförandet av, de relevanta bestämmelserna i nationell rätt utgör en lämplig åtgärd för att förhindra, och i förevarande fall beivra, missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden (dom av den 3 juli 2014, Fiamingo m.fl., C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, EU:C:2014:2044, punkt 67 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 82).

46

EU-domstolen kan emellertid i sitt förhandsavgörande i förekommande fall bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen vid dennas bedömning (dom av den 3 juli 2014, Fiamingo m.fl., C‑362/13, C‑363/13 och C‑407/13, EU:C:2014:2044, punkt 68 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 83).

47

Såsom framgår av de handlingar i målet som domstolen tagit del av innehåller lag nr 53/2003 bestämmelser som innebär att de olika åtgärder som räknas upp i klausul 5.1 a–c i ramavtalet tillämpas samtidigt. På området för djurhälsokontroller är det emellertid, enligt OG nr 42/2004, möjligt att i undantagsfall anställa arbetstagare med stöd av på varandra följande visstidsanställningskontrakt utan att föreskriva någon begränsning av den totala längden av sådana kontrakt eller hur många gånger sådana kontrakt får förnyas enligt klausul 5.1 b och c.

48

Eftersom OG nr 42/2004 inte innehåller någon åtgärd som är likvärdig med dem som nämns i klausul 5.1 i ramavtalet, kan förnyelse av visstidsanställningskontrakt på området för djurhälsokontroller endast anses tillåten om det föreligger ”objektiva grunder”, i den mening som avses i klausul 5.1 a i ramavtalet.

49

Enligt rättspraxis ska begreppet ”objektiva grunder” förstås så, att det avser precisa och konkreta omständigheter som är kännetecknande för en viss verksamhet och som därför kan motivera att på varandra följande visstidsanställningskontrakt används i det särskilda sammanhanget. Dessa omständigheter kan till exempel följa av den särskilda beskaffenhet som utmärker de arbetsuppgifter som har föranlett avtalens ingående och dessa uppgifters natur eller, i förekommande fall, av en medlemsstats strävan att uppnå ett berättigat socialpolitiskt mål (dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 96 och där angiven rättspraxis, dom av den 26 januari 2012, Kücük, C‑586/10, EU:C:2012:39, punkt 27, och dom av den 13 mars 2014, Márquez Samohano, C‑190/13, EU:C:2014:146, punkt 45).

50

En nationell lagstiftning enligt vilken det endast på ett allmänt och abstrakt sätt, i form av en bestämmelse i lag eller annan författning, är tillåtet att ingå på varandra följande visstidsanställningskontrakt uppfyller däremot inte de krav som uppställts i föregående punkt i detta beslut (dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkt 97 och där angiven rättspraxis, dom av den 26 januari 2012, Kücük, C‑586/10, EU:C:2012:39, punkt 28, och dom av den 13 mars 2014, Márquez Samohano, C‑190/13, EU:C:2014:146, punkt 46).

51

En sådan bestämmelse av rent formell karaktär ger nämligen inte några objektiva eller klara kriterier för bedömningen av huruvida förnyelsen av ett sådant kontrakt faktiskt sker för att tillgodose ett verkligt behov, huruvida den är av en sådan beskaffenhet att det eftersträvade målet kan uppnås och huruvida den är nödvändig för att uppnå detta mål. Denna bestämmelse medför därför en verklig risk för att denna typ av kontrakt missbrukas och är följaktligen inte förenlig med det mål och den ändamålsenliga verkan som eftersträvas i ramavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07– C‑380/07, EU:C:2009:250, punkterna 98 och 100, och där angiven rättspraxis, dom av den 26 januari 2012, Kücük, C‑586/10, EU:C:2012:39, punkt 29 och där angiven rättspraxis, och dom av den 13 mars 2014, Márquez Samohano, C‑190/13, EU:C:2014:146, punkt 47).

52

I det nationella målet visar det sig att enligt OG nr 42/2004 ska djurhälsomyndigheters ingående och förlängning av visstidsanställningskontrakt uppfylla de villkor som ligger till grund för deras ingående och som är kopplade till den aktuella tjänstens särskilda natur, vilken i sin tur hänger nära samman med de kontrollerade anläggningarnas verksamhet. Ingående och förlängning av sådana kontrakt får vidare endast ske under förutsättning att offentliga budgetmedel är säkerställda till dess att nya anställningskontrakt ingås till följd av att uttagningsprov har slutförs.

53

Eftersom en sådan nationell lagstiftning inte innehåller någon bestämmelse som på ett allmänt och abstrakt sätt tillåter användning av på varandra följande visstidsanställningskontrakt, utan i stället kräver att vissa villkor ska vara uppfyllda för att sådana kontrakt ska få ingås, är det viktigt att pröva om sistnämnda villkor uppfyller objektiva och klara kriterier som är förenliga med ramavtalets syfte och ändamålsenliga verkan.

54

Domstolen har redan slagit fast att en bestämmelse enligt vilken det är möjligt att förnya visstidsanställningskontrakt för att ersätta andra arbetstagare som tillfälligt är förhindrade att utföra sina arbetsuppgifter, eller för att tillgodose ett företags ytterligare behov, inte i sig strider mot ramavtalet. Ersättning eller anställning av en tillfällig vikarie för en annan arbetstagare för att tillgodose arbetsgivarens huvudsakligen tillfälliga behov av personal kan i princip utgöra en objektiv grund, i den mening som avses i klausul 5.1 a i detta ramavtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2009, Angelidaki m.fl., C‑378/07–C‑380/07, EU:C:2009:250, punkterna 101 och 102, och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 januari 2012, Kücük, C‑586/10, EU:C:2012:39, punkt 30).

55

Det faktum att en nationell lagstiftning motiverar ingående och förnyande av visstidsanställningskontrakt med behovet att anförtro specialister med erkänd kompetens – som utövar annan förvärvsverksamhet utanför ramen för detta visstidsanställningskontrakt – att utföra vissa specifika arbetsuppgifter på deltid kan också utgöra en sådan objektiv grund (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2014, Márquez Samohano, C‑190/13, EU:C:2014:146, punkterna 48 och 49).

56

Domstolen påpekar i förevarande fall att det framgår av begäran om förhandsavgörande att de offentliga kontroller som sker för att skydda djurhälsan utgör en specialbestämmelse som uppfyller krav som den nationella lagstiftaren uppställt för anläggningar för djuruppfödning och anläggningar som producerar, lagrar, transporterar, behandlar och saluför animaliska produkter avsedda att konsumeras av människor men även för karantänanläggningar, strukturer för vilt, nationalparker och naturreservat, djurparker och kläckningsanläggningar.

57

Såsom framgår av klausul 5.1 i ramavtalet och i enlighet med tredje stycket i ingressen till ramavtalet samt punkterna 8 och 10 i de allmänna övervägandena till detta, är det vid genomförandet av ramavtalet som medlemsstaterna har rätt att, i den mån som det är objektivt befogat, ta hänsyn till de särskilda behoven i enskilda branscher (dom av den 26 februari 2015, kommissionen/Luxemburg, C‑238/14, EU:C:2015:128, punkt 40).

58

Antalet kontroller och deras omfattning kan förvisso variera beroende på verksamheten på de kontrollerade anläggningarna som i sin tur också viss mån kan variera.

59

Handlingarna i målet som EU-domstolen tagit del av innehåller dock inte några omständigheter som visar på vilket sätt sådana egenskaper skulle vara specifika för den aktuella branschen eller av vilken anledning dessa egenskaper ger upphov till endast tillfälliga personalbehov som motiverar att kontrollbefogenheterna inte är permanenta.

60

Sådana variationer är nämligen en naturlig aspekt av denna typ av situation där en verksamhet är beroende av en annan, i synnerhet vad gäller kontroller. De kan för övrigt ta sig uttryck i såväl en ökning som en minskning av arbetsbördan på grund av omständigheter som inte kan förutses i förväg.

61

Den påstått icke-permanenta karaktären av befogenheten att utföra kontroller motsägs dessutom av att förlängningarna av Rodica Popescus visstidsanställningskontrakt har inneburit att hon tillhandahållit sina tjänster oavbrutet under 6 år och 7 månader. Anställningsförhållandet verkar således ha tillgodosett ett inte enbart tillfälligt utan varaktigt behov.

62

Det ankommer förvisso enligt den rättspraxis som det erinras om i punkt 45 ovan på den hänskjutande domstolen att fastställa att det föreligger ett särskilt behov som, med avseende på artikel 5.1 a i ramavtalet, objektivt motiverar att visstidsanställningskontrakt används för att på ett lämpligt sätt tillgodose kravet att utföra hälsokontroller. Ett sådant behov kan emellertid inte härledas från en önskan att undvika att staten, i sin egenskap av arbetsgivare, utsätts för någon som helst ekonomisk risk.

63

Budgethänsyn kan i och för sig vara avgörande för en medlemsstats socialpolitiska val och kan påverka karaktären hos och omfattningen av de åtgärder som staten önskar vidta. Sådana budgethänsyn utgör emellertid inte i sig ett mål för politiken och kan följaktligen inte motivera att åtgärder inte vidtas för att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt, i den mening som avses i klausul 5.1 i ramavtalet (se dom av den 24 oktober 2013, Thiele Meneses, C‑220/12, EU:C:2013:683, punkt 43 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 110).

64

Vad sedan gäller hänvisningen i klagandens sista tilläggsavtal till kravet på att ett uttagningsprov ska slutföras för att kunna rekrytera fast anställd personal, gör EU-domstolen följande bedömning. Även om objektiva grunder kan motivera nationella bestämmelser som tillåter att på varandra följande visstidsanställningskontrakt förnyas för att ersätta personal i väntan på att uttagningsprov slutförs, måste den konkreta tillämpningen av dessa objektiva grunder, med beaktande av den berörda verksamhetens särskilda beskaffenhet och villkoren för dess utövande, uppfylla de krav som uppställs i ramavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2012, Kücük, C‑586/10, EU:C:2012:39, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 99).

65

Iakttagande av klausul 5.1 a i ramavtalet kräver således att konkreta kontroller företas av att förnyelse av flera på varandra följande visstidsanställningar syftar till att tillgodose tillfälliga behov och att en nationell bestämmelse, såsom den som är aktuell i det nationella målet, i praktiken inte tillämpas för att tillgodose arbetsgivarens permanenta och varaktiga behov av personal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2012, Kücük, C‑586/10, EU:C:2012:39, punkt 39 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 101).

66

Således ska alla omständigheter i varje enskilt fall undersökas under beaktande av bland annat det antal av sådana på varandra följande kontrakt som ingåtts med samma person eller för fullgörandet av ett och samma arbete, för att på så sätt utesluta att visstidsanställningarna – även om de utåt sett används för att täcka ett behov av vikarier – missbrukas av arbetsgivarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2012, Kücük, C‑586/10, EU:C:2012:39, punkt 40 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13, C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 102).

67

Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att vid tidpunkten då denna inkom till EU-domstolen hade Rodica Popescu inte getts någon som helst information om hur uttagningsproven förflöt. Resultatet av dem var således i än högre grad osäkert.

68

Slutligen ankommer det på den hänskjutande domstolen att fastställa om en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som begränsar användningen av visstidsanställningskontrakt för att ersätta lediga tjänster i väntan på att uttagningsprov slutförs, kan anses förenlig med klausul 5.1 a i ramavtalet. Den hänskjutande domstolen ska härvidlag pröva om den konkreta tillämpningen av dessa objektiva grunder hindrar missbruk av visstidsanställningskontrakt.

69

Mot denna bakgrund ska de ställda frågorna besvaras på följande sätt. Klausul 5.1 i ramavtalet ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den bestämmelse som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det är motiverat av ”objektiva grunder”, i den mening som avses i den nämnda klausulen, att förlänga på varandra följande visstidsanställningskontrakt inom den offentliga sektorn, enbart av den anledningen att de kontrolluppgifter som utförs av personal som är anställd inom djurhälsovårdssektorn inte är av permanent karaktär, på grund av den varierande verksamhetsvolymen på anläggningarna som ska kontrolleras. Detta gäller såvida inte – vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera – förnyelsen av kontrakten avser täcka ett specifikt behov inom den berörda branschen varvid rena budgethänsyn inte får ligga bakom. Det förhållandet att förnyelse av på varandra följande visstidsanställningskontrakt sker i väntan på att uttagningsprov ska slutföras räcker inte för att lagstiftningen ska anses vara förenlig med den nämnda klausulen, om det visar sig att den konkreta tillämpningen härav i praktiken leder till missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt. Det ankommer likaså på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet.

70

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:

Klausul 5.1 i ramavtalet om visstidsarbete av den 18 mars 1999, vilket är bilagt rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den bestämmelse som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken det är motiverat av ”objektiva grunder”, i den mening som avses i den nämnda klausulen, att förlänga på varandra följande visstidsanställningskontrakt inom den offentliga sektorn, enbart av den anledningen att de kontrolluppgifter som utförs av personal som är anställd inom djurhälsovårdssektorn inte är av permanent karaktär, på grund av den varierande verksamhetsvolymen på anläggningarna som ska kontrolleras. Detta gäller såvida inte – vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera – förnyelsen av kontrakten verkligen avser täcka ett specifikt behov inom den berörda branschen varvid rena budgethänsyn inte får ligga bakom. Det förhållandet att förnyelse av på varandra följande visstidsanställningskontrakt sker i väntan på att uttagningsprov ska slutföras är inte tillräckligt för att lagstiftningen ska anses vara förenlig med den nämnda klausulen, om det visar sig att den konkreta tillämpningen härav i praktiken leder till missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt. Det ankommer likaså på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet.