22.2.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 68/22

—

upphäva den överklagade domen av den 24 september 2015 i mål T-211/14, och

—

förplikta motparten att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Det har inte bestritts att det omstridda varumärket uteslutande har använts tillsammans med ytterligare ett ordelement, nämligen Bullerjan. Klaganden gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen i samband med bedömningen av särskiljningsförmågan hos det tillfogade elementet Bullerjan. Tribunalen fann att detta element (endast) hade en normal särskiljningsförmåga. Det saknas emellertid stöd i bevisningen för bedömningen att elementet (endast) har en normal särskiljningsförmåga. Av bevisningen framgår inga som helst uppgifter om i vilken omfattning, varaktighet och intensitet som elementet Bullerjan, som registrerats som varumärke, har använts.

2.

Klaganden gör som andra grund för överklagandet gällande att tribunalen lämnat en motstridig motivering till sin bedömning av att det omstridda varumärket hade en hög särskiljningsförmåga. Tribunalen utgick därvid å ena sidan från att det omstridda varumärket hade en ”ovanlig form” men uppgav å andra sidan att andra tillverkare säljer ugnar som har en mycket liknande form. En annan motstridighet i motiveringen är att tribunalen ansåg att det omstridda varumärkets höga särskiljningsförmåga var oberoende av dess eventuella funktionalitet samtidigt som den ansåg att varumärkets höga särskiljningsförmåga inte påverkades av att andra ugnar hade en mycket liknande form på grund av att sistnämnda form kunde hänföras till en strävan efter att uppnå ett visst tekniskt resultat. Tribunalens motivering är därmed motstridig i två avseenden och den är därför rättsstridig.

3.

Klaganden gör som tredje grund för överklagandet gällande att tribunalen i flera avseenden gjort en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 15.1 a i förordningen om gemenskapsvarumärken (nedan kallad varumärkesförordningen) (1). För det första har tribunalen inte följt domstolens praxis om bedömningen av tredimensionella varumärken som utgörs av formen på en vara, när den bedömde det omstridda varumärkets särskiljningsförmåga enligt artikel 15.1 a i varumärkesförordningen. Tribunalen underlät härvid, i strid med domstolens praxis, att göra den i detta sammanhang erforderliga jämförelsen mellan det omstridda varumärket och de i branschen vanliga ugnsformerna. Tribunalen fann dessutom att den eventuella funktionaliteten hos det omstridda varumärkets form saknade betydelse för bedömningen av särskiljningsförmågan. Tribunalen åsidosatte därmed den erkända principen enligt vilken särskiljningsförmågan ska bedömas med beaktande av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet. Tribunalen har slutligen inte följt domstolens praxis om rättighetsgrundande användning av ett registrerat varumärke som en del av ett sammansatt varumärke. Tribunalen fann härvid att det räckte att det varumärke som används inom ramen för ett sammansatt varumärke alltjämt uppfattas som en ursprungsangivelse. Tribunalen har därmed agerat i strid med den entydiga ordalydelsen i artikel 15.1 a i varumärkesförordningen och domstolens rättspraxis, enligt vilka det alltid måste göras en prövning av huruvida det registrerade varumärkets särskiljningsförmåga påverkas. Tribunalen har underlåtit att göra en sådan prövning.