10.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 165/4

1)

Ska artikel 4.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (1) tolkas så, att begreppen ”avtalets huvudföremål” och ”å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor” omfattar en klausul – vilken ingår i ett låneavtal som tagits i en utländsk valuta och som ingåtts mellan en säljare eller en leverantör och en konsument, och som inte har varit föremål för individuell förhandling – enligt vilken låntagaren, vid betalningen av månadsavgifterna, ensam ska stå växelkursrisken – det vill säga den potentiellt negativa effekten av att den månatliga avgiften höjs till följd av förändringar i växelkursen – på grund av ingåendet av låneavtalet och på grund av återbetalningen av de belopp som utbetalats på grundval av låneavtalet som tagits i en annan valuta än den nationella valutan i Rumänien?

2)

Ska artikel 4.2 i direktiv 93/13 tolkas så, att skyldigheten för konsumenten att vid återbetalningen av lånet stå för den skillnad som uppstår när den valuta i vilken lånet har tagits (CHF) ökar, utgör en betalning vars överensstämmelse med den levererade tjänsten inte ska ingå i skälighetsbedömningen?

3)

Om svaret på denna fråga är att en sådan klausul inte kan undantas en skälighetsbedömning, kan man i så fall anse att den uppfyller kraven på god sed, balans och insyn, i detta direktiv, med hänsyn till att konsumenten ges möjlighet att utifrån klara och begripliga kriterier förutse konsekvenserna av den?

4)

Ska en avtalsklausul, såsom den i punkt 4.2 i de allmänna avtalsvillkoren, enligt vilken banken, vid tillfälle av en höjning av över 10 procent av växelkursen i förhållande till den som gällde vid tidpunkten för avtalets ingående, har rätt att växla in ett lån som tagits i CHF till den nationella valutan i syfte att undgå en ständigt ökande valutariskexponering, utan att konsumenten har en motsvarande rätt, anses omfattas av det område som direktiv 93/13 avser att skydda eller ska det inte företas någon skälighetsbedömning?