1.2.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 38/27

—

upphäva den dom genom vilken Europeiska unionens tribunal ogillade den talan som väckts av denna part mot det beslut som meddelades av harmoniseringskontorets andra överklagandenämnd den 19 maj 2014 (ärende R 1118/2013-2) och, följaktligen, ogiltigförklara det omtvistade beslutet och det tidigare beslut som meddelades av harmoniseringskontorets annulleringsenhet den 30 april 2013, vilket innebar bifall av ansökan om upphävande av giltigheten av registreringen för gemenskapsvarumärket ZARA nr 112.755 för tjänster i klass 39, och

—

förplikta harmoniseringskontoret att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Genom detta överklagande ifrågasätts, med åberopande av sex grunder för överklagandet, den rättsliga bedömning som gjorts i punkterna 32–37 i den överklagade domen.

2.

Det hävdas genom den första grunden för överklagandet att tribunalen har åsidosatt artikel 65.3 i förordning nr 207/2009 (1), i den del punkt 37 i den överklagade domen gick utanför ramen för det överklagande som ingetts till tribunalen när den ifrågasatte bruket i sig av varumärket ZARA nr 112755 för tjänster i klass 39, trots att detta var en fråga som det inte tvistades om och som inte avsågs med överklagandet.

3.

Föremålet för överklagandet till överklagandenämnden avsåg endast fastställande av huruvida Inditex bruk av varumärket ZARA för de transport- och distributionstjänster avseende de varor som detta bolag tillhandahöll sina franchisetagare kunde anses utgöra offentligt bruk i motsats till privat bruk inom företaget och, följaktligen, huruvida det kunde anses utgöra verkligt bruk. Förekomsten av bruket i sig i sig av varumärket ZARA för de transport- och distributionstjänster avseende de varor som tillhandahölls av varumärkesinnehavaren var följaktligen ingen tvistig fråga och diskuterades inte i något administrativt förfarande.

4.

Inditex påstår genom den andra grunden för överklagandet att tribunalen, i punkterna 32 och 33 i den överklagade domen har gjort en felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 51.1 a i förordning nr 207/2009 genom att den förväxlade begreppet handelsintegration, som är karakteristiskt för franchisingföretaget när det ansluter sig till franchisegivarens handelsmetod, med begreppen ekonomisk integration eller ekonomisk enhet, i den mening som avses beträffande ekonomiskt beroende.

5.

Tribunalen har i punkt 33 i den överklagade domen bedömt att den omständigheten att Inditex franchisetagare följer en handelsmodell som är kommersiellt integrerad i franchisegivarens handelsmetod innebär att de förlorar sin ställning som ekonomiskt oberoende enheter, det vill säga såsom tredje män som inte omfattas av franchisegivarens interna organisation. Enligt klaganden är denna bedömning felaktig, eftersom den är rättsstridig.

6.

Klaganden hävdar genom sin tredje grund för överklagandet att tribunalen, i punkt 33 i den överklagade domen, har missuppfattat innehållet i den försäkran på heder och samvete som avgetts av Antonio Abril den 7 maj 2012 (bilaga 4 till överklagandet). Tribunalen återgav nämligen delvis den försäkran som hade avgetts av denne, vilket föranledde tribunalen att tolka handlingen på ett felaktigt sätt och påverkade tribunalens slutsats i frågan huruvida bruket av varumärket ZARA skulle anses ha en offentlig karaktär.

7.

Klaganden gör genom sin fjärde grund gällande att tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 51.1 a i förordning nr 207/2009, genom att i punkt 35 i den överklagade domen åsidosätta eftersom bestämmelserna om bedömning av huruvida ett varumärke har varit i verkligt bruk förutsätter ett beaktande av samtliga händelser och omständigheter som är relevanta för att bedöma huruvida det verkligen har brukats kommersiellt. Det hävdas konkret att tribunalen inte ansåg att Inditex verkade på tjänstemarknaden för varutransport med sitt varumärke ZARA på grund av att bolaget inte hade uppnått någon försäljningsvolym genom tillhandahållande av tjänster i klass 39.

8.

Tribunalen har bedömt att Inditex inte erbjöd varutransporttjänster till tredje män som inte omfattades av dess ekonomiska enhet, eftersom bolaget driver verksamhet avseende konfektion och försäljning av modevaror och inte är ett transportföretag. Klaganden anser att detta synsätt, som antagits av tribunalen, är felaktigt och strider mot unionsrätten och unionens rättspraxis, såsom dessa anges genom denna grund.

9.

Inditex hävdar genom sin femte grund att tribunalen, i punkt 35 i den överklagade domen, har missuppfattat innehållet i den försäkran på heder och samvete som avgetts av Antonio Abril den 7 maj genom att tolka sifferuppgifterna i punkt 18 i försäkran som intyg om att det omtvistade varumärket verkligen brukats kommersiellt såvitt avser varornas saluföring, medan de belopp som anges i nämnda handling i själva verket endast avser de belopp som Inditex erhållit av sina franchisetagare för transporttjänster som bolaget tillhandahållit dessa.

10.

Det påstås slutligen genom den sjätte grunden att det har förekommit felaktig rättstillämpning av artikel 51.1 a i förordning nr 207/2009, jämförd med regel 22 i förordning nr 2868/1995. (2) Tribunalen krävde nämligen, i punkt 36 i den överklagade domen, att Inditex skulle bevisa något som inte kan bevisas (probatio diabolica), eftersom den ansåg att det inte hade lagts fram bevis om försäljningsvolymen, då fakturor inte hade getts in, trots att tribunalen var medveten om att det var omöjligt för Inditex att ge in sådana fakturor. Det rörde sig nämligen om handlingar som inte fanns, såsom framgår av de skäl som anges genom denna grund för överklagandet.