23.11.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 389/18

—

i första hand, upphäva den överklagade domen på grund av att bevis har använts i strid med förfarandet för insamling av bevis och rättsstridig tillämpning av 2002 års medelande om samarbete, och följaktligen ogiltigförklara kommissionens beslut av den 12 oktober 2011 i sin helhet,

—

i andra hand, delvis upphäva den överklagade domen, i den mån tribunalen inte använde sig av sin obegränsade behörighet, och följaktligen sätta ned de böter som klagandena ålagts enligt den överklagade domen med ett avsevärt belopp,

—

i tredje hand, delvis upphäva den överklagade domen, i den mån tribunalen inte slagit fast att överträdelsen hade till syfte eller effekt att begränsa konkurrensen, och följaktligen återförvisa målet till tribunalen såvida inte domstolen finner att den har tillräckliga uppgifter för att ogiltigförklara kommissionens beslut,

—

under alla omständigheter, förplikta kommissionen att ersätta klagandenas rättegångskostnader i båda instanserna.

—

Den första grunden innebär att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och åsidosatte klagandenas rätt till försvar samt grundläggande processuella krav när den underkände klagandenas grunder avseende att de italienska myndigheterna rättsstridigt lämnade över handlingar som samlats in i samband med en nationell skatteundersökning till kommissionen, samt följderna av denna rättsstridighet. Tribunalen gjorde sig för det första skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att kommissionen enligt EU-rätten inte är skyldig att förhindra att den grundläggande rätten till försvar åsidosätts på ett sätt som inte kan återställas under det administrativa förfarandet. För det andra gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den inte beaktade att kommissionen åsidosatt klagandenas rätt till försvar och grundläggande processuella krav enligt artikel 12.2 i förordning nr 1/2003 (1). Tribunalen gjorde sig för det tredje även skyldig till felaktig rättstillämpning då den inte tog hänsyn till tydliga bevis som framlagts och slog fast att den omständigheten att kommissionen hade kommit över de handlingar som använts som bevis på ett olagligt sätt var utan betydelse.

—

Med sin andra grund gör klagandena gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att den inte kritiserade kommissionen för att den gett immunitet till det företag som ansökt om immunitet med avseende på södra Europa och således inte tillämpade 2002 års meddelande om samarbete konsekvent. Klagandena hävdar särskilt att ingen immunitet skulle ha medgetts med avseende på södra Europa och, följaktligen, att alla muntliga yttranden och upplysningar som lämnats till följd av den begäran som grundats på dessa muntliga upplysningar av den som ansökt om immunitet skulle ha avlägsnats från akten.

—

Den tredje grunden, som åberopas i andra hand, innebär att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte ge ett effektivt rättsmedel mot en påföljd som ålagts av kommissionen, trots att tribunalen hade en obegränsad behörighet enligt artikel 31 i förordning nr 1/2003 och mot bakgrund principen om effektivt rättsmedel enligt artikel 6 i Europakonventionen och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Genom att inte tillhandahålla ett sådant effektivt rättsmedel gjorde tribunalen enligt klagandena en felaktig beräkning av böterna.

—

Klagandena hävdar i tredje hand, med sin fjärde grund att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom en oriktig tolkning av begreppet konkurrensbegränsande syfte, vilket i sin tur lett till en felaktig kvalificering av omständigheterna och ett åsidosättande av klagandenas rätt till försvar.