Överklagande ingett den 20 februari 2015 av Alfa Acciai SpA av den dom som tribunalen (åttonde avdelningen) meddelade den 9 december 2014 i mål T-85/10, Alfa Acciai mot kommissionen

(Mål C-87/15 P)

(2015/C 146/29)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Klagande: Alfa Acciai SpA (ombud: D.M. Fosselard, avocat, D. Slater, solicitor, A. Duron, avocate)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Klaganden åberopar följande grunder till stöd för överklagandet:

Den första grunden: Tribunalen har åsidosatt artikel 10 i förordning nr 773/2004. (1) I synnerhet har tribunalen i den överklagade domen nämligen slagit fast att kommissionen hade rätt att på nytt anta det beslut som klaganden väckt talan mot vid tribunalen (det angripna beslutet) utan att först vara tvungen att utfärda ett nytt meddelande om invändningar.

Den andra grunden: Tribunalen har åsidosatt artikel 14 i förordning nr 773/2004, genom att i den överklagade domen slå fast att kommissionen hade rätt att på nytt anta det angripna beslutet med stöd av förordning nr 1/2003 (2) utan att ge medlemsstaternas företrädare möjlighet att höra företagen direkt.

Den tredje grunden: Tribunalen har åsidosatt kollegialitetsprincipen. Tribunalen har i den överklagade domen slagit fast att kommissionen hade rätt att anta det angripna beslutet enligt ett förfarande i vilket kollegiet inte antog hela det angripna beslutet vid en specifik tidpunkt, utan i stället antog det i två delar vid två olika tidpunkter, varvid dessa två delar kunde anses utgöra ett fullständigt beslut.

Den fjärde grunden: Artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (stadgan), tolkad mot bakgrund av artikel 6 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen), har åsidosatts. Tribunalen har nämligen åsidosatt klagandens rätt att yttra sig inom rimlig tid. Här kan särskilt nämnas att det gick tre år mellan det att det skriftliga förfarandet avslutades och det att tribunalen beslutade att inleda det muntliga förfarandet. En sådan tidsutdräkt utgör ett åsidosättande av rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan och ett åsidosättande av rätten att yttra sig inom rimlig tid. Åsidosättandet av artikel 47 i stadgan är särskilt allvarligt mot bakgrund av att klaganden fick vänta mer än fjorton år på att en domstol (tribunalen) avgjorde tvisten i sak, eftersom kommissionens ursprungliga beslut hade ogiltigförklarats på grund av brister i förfarandet. Förfarandet hade då pågått i närmare sju år.

Den femte grunden: Artikel 65 i EKSG-fördraget har åsidosatts. I synnerhet har tribunalen i den överklagade domen nämligen bortsett från det särskilda sammanhang som EKSG-fördraget ingår i och den upplysningsplikt och krav på icke-diskriminering som åläggs företagen med stöd av detta fördrag. Därigenom har tribunalen gjort en felaktig tillämpning av domstolens praxis om karteller. Klaganden gör gällande att det över tid återkommande offentliggörandet av prislistor som inte överensstämde med det pris som erbjöds inom ramen för den aktuella kartellen medförde att det samordnade förfarande som kartellen ägnat sig åt upphörde, vars syfte enligt tribunalen var att fastställa minimipriser. Tribunalen har trots detta i den överklagade domen ställt ett högre krav på offentligt avståndstagande.

Den sjätte grunden: Tribunalen har åsidosatt artikel 47 i stadgan, tolkad mot bakgrund av artikel 6 i Europakonventionen. Tribunalen har nämligen i den överklagade domen funnit att det administrativa förfarandet (det vill säga förfarandet vid Europeiska kommissionen) inte pågick orimligt länge i den mening som avses i nämnda bestämmelser. I det nu aktuella fallet pågick det administrativa förfarandet i sammanlagt nästan 54 månader, inbegripet det ursprungliga förfarandet och det påföljande förfarandet för nytt antagande av beslutet. Härtill kommer att den tid på över två år som kommissionen tog på sig för att anta det angripna beslutet på nytt framstår som orimligt lång. De skäl som tribunalen har angett för att motivera att förfarandet för nytt antagande av beslutet tog så lång tid är bristande och motsägelsefulla och strider dessutom uppenbart mot tribunalens tidigare praxis.

Den sjunde grunden: Artikel 23 i förordning nr 1/2003 och likabehandlingsprincipen har åsidosatts. I synnerhet hade kommissionen i det nu aktuella fallet delat upp företagen i grupper för att fastställa det grundbelopp för böterna som skulle tillämpas för vart och ett av företagen, vilket enligt det angripna beslutet utgjorde ett försök att upprätthålla ett proportionellt förhållande mellan den genomsnittliga marknadsandelen för varje grupp och det grundbelopp som skulle åläggas företagen inom varje grupp. Tribunalen har i den överklagade domen visserligen medgett att kommissionen hade underskattat den genomsnittliga marknadsandelen för en av dessa grupper, vilket innebar att det proportionella förhållande som kommissionen velat upprätthålla inte hade upprätthållits, men har dock inte ansett det nödvändigt att återställa nämnda förhållande.

(1)  Kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget (EUT L 123, s. 18).

(2)  Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1).