Överklagande ingett den 17 februari 2015 av Europeiska unionens domstol av det beslut som tribunalen (tredje avdelningen) meddelade den 6 januari 2015 i mål T-479/14, Kendrion mot Europeiska unionen

(Mål C-71/15 P)

(2015/C 107/29)

Rättegångsspråk: nederländska

Parter

Klagande: Europeiska unionens domstol (ombud: A.V. Placco och E. Beysen)

Övrig part i målet: Kendrion NV

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

—	upphäva tribunalens (tredje avdelningen) beslut av den 6 januari 2015 i mål T-479/14, Kendrion mot Europeiska unionen,

—	bifalla de yrkanden som Europeiska unionens domstol (nedan kallad EU-domstolen) framställde vid tribunalen i enlighet med artikel 114 i tribunalens rättegångsregler, och därvid

—	i första hand, slutgiltigt avgöra målet och därvid avvisa Kendrion NV:s talan om skadestånd, eftersom den riktar sig mot EU-domstolen (såsom företrädare för unionen),

—

i andra hand, om domstolen skulle finna att den omständigheten att den ovannämnda talan riktar sig mot EU-domstolen och inte mot kommissionen (såsom företrädare för unionen) inte påverkar frågan huruvida talan kan prövas i sak, men att tribunalen i beslutet angående den rättegångsfråga som EU-domstolen hade väckt vid tribunalen, borde ha slagit fast att kommissionen skulle träda i stället för domstolen som svarande och återförvisa målet till tribunalen för avgörande av Kendrions skadeståndstalan med beaktande av domstolens rättsliga bedömning.

—	förplikta Kendrion att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i samband med överklagandet.

Grunder och huvudargument

Tribunalen avslog genom beslut av den 6 januari 2015 EU-domstolens begäran enligt artikel 114 i tribunalens rättegångsregler i mål T-479/14, Kendrion mot Domstolen. Domstolens begäran avsåg först och främst avvisning av den talan som väckts av Kendrion NV, som hade angetts vara svarande. Genom denna talan hade Kendrion NV för avsikt att göra gällande unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar för att få ersättning för den skada som Kendrion NV påstod sig ha lidit på grund av att tribunalen inte hade meddelat dom inom skälig tid i mål T-54/06, Kendrion mot kommissionen. I samma begäran väckte EU-domstolen en rättegångsfråga, i vilken den begärde att tribunalen skulle slå fast att Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen) skulle träda i stället för EU-domstolen som svarande. EU-domstolen gjorde härvid gällande att sökanden borde ha väckt talan mot Europeiska unionen företrädd, inte av EU-domstolen, utan av kommissionen. I det ovannämnda beslutet följde tribunalen inte EU-domstolens begäran på den punkten.

EU-domstolen överklagar nu målet till domstolen med stöd av artikel 56 i domstolens stadga och yrkar upphävande av de ovannämnda beslutet. Till stöd för överklagandet har EU-domstolen anfört åsidosättande av reglerna om företrädande av unionen vid dess domstolar och åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

I den första grunden, som avser reglerna om företrädande av unionen vid dess domstolar , har EU-domstolen anfört att dessa regler måste härledas ur allmänna principer för utövande av domstolsuppgifter, i synnerhet principen om god rättskipning och principerna om rättsväsendets oberoende och opartiskhet, eftersom det inte finns några uttryckliga bestämmelser om företrädande av unionen vid dess domstolar i mål som väckts enligt artikel 268 FEUF för att göra gällande unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar.

EU-domstolens första grund sönderfaller i två delgrunder, å ena sidan åsidosättande av villkoren för principen om god rättskipning och å den andra åsidosättande av villkoren för principerna om rättsväsendets oberoende och opartiskhet.

I samband med den första delgrunden har EU-domstolen anfört att tribunalens slutsats att det ankommer på EU-domstolen att företräda unionen i det ovannämnda skadeståndsmålet, tydligt bygger på en rättspraxis som inleds med domen i de förenade målen Werhahn Hansamühle m.fl. mot rådet och kommissionen (63/72–69/72, EU:C:1973:121) (nedan kallad domen i målen Werhahn m.fl.). Den lösning som valdes i denna rättspraxis innebär följande: när gemenskapen (nu unionen) blir ansvarig på grund av en av dess institutioners handlande, ska gemenskapen företrädas vid domstolen av den eller de institutioner som anklagas för det skadeståndsgrundande handlandet. EU-domstolen har anfört att den lösningen inte kan tillämpas i det aktuella målet, eftersom den på grund av olika omständigheter leder till ett förhållande som står i motsats till intresset av en god rättskipning, vilket enligt de uttryckliga ordalagen i domen i målen Werhahn m.fl. är det bakomliggande syftet med den lösningen. EU-domstolen har härvid I förbigående åberopat åsidosättande av räckvidden av artikel 317 första stycket FEUF och artikel 53.1 i förordning nr 966/2012 (1). Enligt de bestämmelserna borde tribunalen ha tillämpat principen att sådant skadestånds om det som avses med talan i det aktuella målet ska belasta den del av budgeten som avser kommissionen.

I den första grundens andra del har EU-domstolen med stöd av Europadomstolens dom av den 10 juli 2008 i mål Mihalkov mot Bulgarien (ansökan nr 67719/01), hävdat att tribunalen inte iakttog kraven på rättsväsendets oberoende och opartiskhet när den fann att EU-domstolen borde företräda unionen i samband med Kendrions skadeståndstalan. I det aktuella målet inträffade nämligen det påstått skadeståndsgrundande handlandet i samband med en dömande sammansättnings dömande verksamhet. Den dömande sammansättning som skulle avgöra målet i) hör vidare till samma domstol (tribunalen) som den dömande sammansättning som klandras för det skadeståndsgrundande handlandet, och ii) utgör en del av svaranden i målet (EU-domstolen), till vilken dess domare har yrkesmässiga band. Detta strider mot de ovannämnda kraven, i synnerhet som en sådan ersättning som den som har begärts, såsom tribunalen slog fast borde belasta den del av budgeten som avser EU-domstolen.

I den andra grunden har EU-domstolen gjort gällande att motiveringsskyldigheten åsidosattes i den överklagade domen, eftersom den inte innehåller någon särskild motbevisning avseende de argument beträffande räckvidden av domen Kendrion mot kommissionen (C-50/12 P, EU:C:2013:771) som EU-domstolen utvecklade vid tribunalen.

(1) Europaparlamentets och Rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, s. 1).