DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 27 april 2017 ( *1 )

”Begäran om förhandsavgörande — Direktiv 73/239/EEG — Direktiv 92/49/EEG — Principen om en enda auktorisation — Principen om hemlandstillsyn — Artikel 40.6 — Begreppet ’oegentligheter’ — Aktieägarnas anseende — Förbud för ett försäkringsföretag med säte i en medlemsstat att ingå nya avtal i en annan medlemsstat”

I mål C‑559/15,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), genom beslut av den 22 september 2015, som inkom till domstolen den 3 november 2015, i målet

Onix Asigurări SA

mot

Istituto per la Vigilanza Sulle Assicurazioni (IVASS),

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna M. Vilaras, J. Malenovský (referent), M. Safjan och D. Šváby,

generaladvokat: Y. Bot

justitiesekreterare: handläggaren R. Schiano,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 21 september 2016,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

Onix Asigurări SA, genom G. Buscemi och G. Pellegrino, avvocati,

Istituto per la Vigilanza Sulle Assicurazioni (IVASS), genom P. Rosatone och E. Galanti, avvocati,

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato,

Europeiska kommissionen, genom V. Di Bucci och K.-Ph. Wojcik, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 9 november 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 40.6 i rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (EGT L 228, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 160, och rättelse i EGT L 311, 1997, s. 35).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan det rumänska bolaget Onix Asigurări SA (nedan kallat Onix) och Istituto per la vigilanza sulle assicurazioni private e di interesse collettivo (ISVAP) (tillsynsmyndighet för privata och kollektiva försäkringar, Italien), sedermera Istituto per la Vigilanza Sulle Assicurazioni (IVASS) (tillsynsmyndighet för försäkringssektorn, Italien), vilket är tillsynsmyndigheten för italienska försäkringar. Målet rör IVASS beslut att förbjuda Onix att ingå nya försäkringsavtal i Italien.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3

Direktiv 92/49 har upphävts genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 335, 2009, s. 1). I skälen 1, 3, 5, 6 och 29 i direktiv 92/49 angavs följande:

”(1)

Det är nödvändigt att genomföra den inre marknaden i fråga om annan direkt försäkring än livförsäkring med hänsyn till såväl etableringsfriheten som friheten att tillhandahålla tjänster så att det blir lättare för försäkringsföretag med huvudkontor inom gemenskapen att täcka risker belägna inom gemenskapen.

(3)

[Rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG (EGT L 172, 1988, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 175)] är därför ett viktigt steg i sammanslagningen av de nationella marknaderna till en integrerad marknad, och detta steg måste följas av andra åtgärder av gemenskapen i syfte att göra det möjligt för alla försäkringstagare oberoende av deras ställning, storlek eller de slags risker försäkringen gäller att anlita varje försäkringsgivare med huvudkontor inom gemenskapen, som är verksam där med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, och samtidigt vara garanterade ett tillfredsställande skydd.

(5)

Den metod som valts för att uppnå den grad av samordning som är väsentlig, nödvändig och tillräcklig för att uppnå ett ömsesidigt erkännande av auktorisationer och system för tillsyn av säkerheten och därigenom göra det möjligt att bevilja en enda auktorisation, som är giltig inom hela gemenskapen, samt att tillämpa principen om hemlandstillsyn.

(6)

Till följd av detta krävs hädanefter för etablering och verksamhet inom försäkringsbranschen en enda officiell auktorisation som utfärdas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där försäkringsföretaget har sitt huvudkontor. Denna auktorisation gör det möjligt för företaget att bedriva verksamhet inom hela gemenskapen med stöd av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster. Medlemsstater där företag har filialer eller tillhandahåller tjänster får inte längre kräva att försäkringsföretag som redan är auktoriserade i hemlandet och som önskar bedriva försäkringsverksamhet skall söka ny auktorisation. [Rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 228, 1973, s. 3; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 146)] och [direktiv] 88/357/EEG bör därför ändras i enlighet med detta.

(29)

Det bör införas ett sanktionssystem som skall tillämpas om ett försäkringsföretag i den medlemsstat där risken är belägen inte följer de bestämmelser till skydd för det allmänna bästa som det omfattas av.”

4

I artikel 4 i direktiv 92/49 föreskrevs följande:

”Artikel 6 i direktiv 73/239/EEG skall ersättas med följande:

’Artikel 6

Auktorisation av behörig myndighet skall föreskrivas för direkt försäkringsverksamhet.

En ansökan om sådan auktorisation skall göras hos den behöriga myndigheten i hemlandet av

a)

varje företag som etablerar sitt huvudkontor inom denna stats territorium,

b)

varje företag som, efter att ha beviljats sådan auktorisation som avses i första stycket, utvidgar sin verksamhet till en hel försäkringsklass eller till andra försäkringsklasser.’”

5

I artikel 5 i direktiv 92/49 föreskrevs följande:

”Artikel 7 i direktiv 73/239/EEG skall ersättas med följande:

’Artikel 7

1.   En auktorisation skall vara gällande inom hela gemenskapen. Den skall ge företaget rätt att bedriva verksamhet där med stöd antingen av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster.

…’”

6

I artikel 6 i direktiv 92/49 stadgades följande:

”Artikel 8 i direktiv 73/239/EEG skall ersättas med följande:

’Artikel 8

1.   Hemlandet skall föreskriva att försäkringsföretag som ansöker om auktorisation skall

e)

faktiskt ledas av personer med gott anseende och med lämpliga yrkesmässiga kvalifikationer eller lämplig yrkesmässig erfarenhet.

…’”

7

I artikel 8 i direktiv 92/49 föreskrevs följande:

”De behöriga myndigheterna i hemlandet får inte bevilja auktorisation för försäkringsverksamhet förrän de har fått information om vilka aktieägare eller medlemmar, fysiska eller juridiska personer, som direkt eller indirekt har kvalificerade innehav, och om storleken av dessa innehav.

Dessa myndigheter skall vägra auktorisation om de, med hänsyn till behovet att säkerställa en sund och ansvarsfull ledning av försäkringsföretaget, bedömer att lämpligheten hos aktieägare eller medlemmar som avses i första stycket inte är tillfredsställande.”

8

I artikel 14 i direktiv 92/49 föreskrevs följande:

”Artikel 22 i direktiv 73/239/EEG skall ersättas med följande:

’Artikel 22

1.   Den auktorisation som ett försäkringsföretag beviljats av den behöriga myndigheten i sitt hemland kan återkallas av samma myndighet om företaget

a)

inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, uttryckligen avstår från den eller upphör att utöva verksamhet under längre tid än sex månader, såvida inte medlemsstaten i fråga har utfärdat bestämmelser om att auktorisationen i sådana fall automatiskt upphör,

b)

inte längre uppfyller villkoren för etablering,

c)

inte inom angiven tid kunnat vidta de åtgärder som fastställts i en sådan rekonstruktions- eller finansieringsplan som avses i artikel 20,

d)

allvarligt åsidosätter de skyldigheter företaget har enligt de bestämmelser det omfattas av,

…’”

9

I artikel 40.3–40.7 i direktiv 92/49 föreskrevs följande:

”3.   Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat konstaterar att ett företag som har filial där, eller utövar verksamhet med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inom statens territorium, inte följer de rättsregler det omfattas av i denna stat, skall myndigheterna anmoda företaget att vidta rättelse.

4.   Om företaget i fråga underlåter att vidta de begärda åtgärderna, skall de behöriga myndigheterna i medlemsstaten i fråga underrätta de behöriga myndigheterna i hemlandet om detta. Dessa skall snarast vidta alla åtgärder som behövs för att företaget skall åstadkomma rättelse av missförhållandet. De behöriga myndigheterna i medlemsstaten i fråga skall underrättas om arten av sådana åtgärder.

5.   Om företaget fortsätter att överträda rättsregler som gäller i medlemsstaten i fråga, trots de åtgärder som hemlandet vidtagit eller till följd av att dessa åtgärder har visat sig otillräckliga eller har inte har vidtagits i den medlemsstat det gäller, får denna medlemsstat, efter att ha underrättat de behöriga myndigheterna i hemlandet, vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller ingripa mot fortsatta överträdelser, däribland, om det oundgängligen krävs, förbud för företaget att ingå ytterligare försäkringsavtal inom dess territorium. Medlemsstaterna skall se till att delgivning kan ske inom deras territorier av sådana rättsliga handlingar som är nödvändiga för dessa åtgärder mot försäkringsföretag.

6.   Punkterna 3, 4 och 5 skall inte inverka på de berörda medlemsstaternas extraordinära befogenheter att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra oegentligheter inom deras territorier. Detta innebär också möjlighet att förhindra att försäkringsföretag ingår nya försäkringsavtal inom berörda staters territorium.

7.   Punkterna 3, 4 och 5 ska inte inverka på medlemsstaternas rätt att sanktionera överträdelser som begåtts inom deras territorier.”

Italiensk rätt

10

I artikel 14.1 e i lagen om privata försäkringar, antagen genom lagdekret nr 209 den 7 september 2005, i den lydelse som var tillämplig vid tiden för omständigheterna i målet (nedan kallad försäkringslagen), föreskrevs följande:

”[IVASS] ska bevilja auktorisation …:

e)

för aktieinnehavare med kvalificerade innehav … när de villkor för att bevilja auktorisation som anges i artikel 68 är uppfyllda.”

11

I artikel 68.5 i försäkringslagen angavs följande:

”[IVASS] ska utfärda auktorisation när de villkor som syftar till att säkerställa en sund och aktsam förvaltning av försäkrings- eller återförsäkringsföretaget är uppfyllda, genom att bedöma den eventuella förvärvarens lämplighet och förvärvets finansiella soliditet, och även med beaktande av de eventuella konskevenser förvärvet kan medföra för skyddet av det berörda företagets försäkringstagare på grundval av följande kriterier: den eventuella förvärvarens anseende …”

12

Artikel 76 i försäkringslagen hade följande lydelse:

”1.   De personer som utövar administrativa, ledande eller kontrollerande funktioner i försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska uppfylla de krav på kompetens, heder och oavhängighet som uppställs i förordning nr 130, antagen av ministern för produktionsverksamhet i samråd med [IVASS].

2.   Åsidosättande, som förelåg ursprungligen eller uppdagades senare, av dessa villkor medför att auktorisationen upphör. Styrelsen, tillsynsorganet eller förvaltningsorganet ska förordna om upphörande inom 30 dagar från och med den tidpunkt då åsidosättandet uppstod eller kom till nämnda organs kännedom. För det fall att nämnda organ inte agerar ska [IVASS] förordna om upphörande.

3.   För det fall att de villkor om oavhängighet som stadgas i civillagen eller försäkrings- eller återförsäkringsföretagets stadgar åsidosätts ska punkt 2 tillämpas.

4.   De grunder som kan medföra att tillfällig avstängning från tjänsten samt avstängningens varaktighet regleras av den förordning som avses i punkt 1. Avstängning förordnas enligt de villkor som anges i punkt 2.”

13

I artikel 193 i försäkringslagen föreskrevs följande:

”1.   Försäkringsföretag som har säte i andra medlemsstater står under tillsyn av myndigheten i hemlandet, även med avseende på den verksamhet som med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster bedrivs inom republikens territorium.

2.   Med förbehåll för bestämmelserna i punkt 1 ska [IVASS], om den finner att ett försäkringsföretag inte iakttar gällande italienska rättsregler, underrätta företaget om åsidosättandet och anmoda företaget att iaktta gällande lagstiftning.

3.   För det fall att företaget underlåter att iaktta gällande lagstiftning ska [IVASS] underrätta tillsynsmyndigheten i hemlandet därom med hemställan om att erforderliga åtgärder vidtas för att de oegentligheter som konstaterats ska upphöra.

4.   För det fall att myndigheten i hemlandet inte vidtar några åtgärder eller dessa åtgärder visar sig otillräckliga, och fråga är om oegentligheter som kan skada allmänna intressen eller brådskande behov av att skydda försäkringstagare och andra personer med rätt till försäkringsförmåner föreligger, får [IVASS], efter att ha underrättat tillsynsmyndigheten i hemlandet, vidta nödvändiga åtgärder gentemot försäkringsföretaget, däribland förbud för företaget att ingå nya försäkringsavtal med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster med de verkningar som avses i artikel 167.

5.   För det fall att det försäkringsföretag som har gjort sig skyldigt till åsidosättandet utövar sin verksamhet genom en filial eller har tillgångar inom Republiken Italiens territorium, ska de administrativa sanktioner som är tillämpliga enligt bestämmelser i italiensk lag påföras nämnda filial eller bestå i att de tillgångar som är belägna inom det italienska territoriet förverkas.

6.   Åtgärder som innebär att sanktioner påförs eller att den verksamhet som bedrivs med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster begränsas ska delges det berörda företaget. Skriftväxlingen mellan [IVASS] och försäkringsföretaget ska ske på italienska.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

14

Onix ett försäkringsföretag med säte i Bukarest (Rumänien). Sedan den 24 oktober 2012 bedriver företaget verksamhet i Italien med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster, bland annat till förmån för upphandlande myndigheter, genom att gå i borgen för privata företag som valts ut under anbudsförfaranden, i syfte att ställa säkerhet för dessa företags deltagande i och fullgörande av de aktuella offentliga upphandlingarna.

15

Enligt uppgifter som Autoritatea de Supraveghere Financiară (Finansiella tillsynsmyndighetenen, Rumänien, nedan kallad ASF) lämnat till IVASS uppbar Onix premier till ett belopp på 795363 euro under de två månader företaget bedrev verksamhet under år 2012, varav cirka 75 procent av detta belopp härrörde från Italien och 25 procent från Rumänien.

16

Som svar på en begäran om upplysningar från IVASS – som själv hade mottagit en begäran om upplysningar från de offentliga myndigheter som var förmånstagare till den säkerhet Onix ställt – uppgav ASF att majoritetsaktieägaren i Onix var en italiensk medborgare, som i egenskap av aktieägare såsom fysisk person ägde 0,01 procent av kapitalet i Onix och i egenskap av ensam aktieägare i det rumänska bolaget Egady Company SRL ägde 99,99 procent av det resterande kapitalet. ASF påpekade även att denne medborgare var ordförande och verkställande direktör i Onix.

17

IVASS konstaterade att flera fällande domar belastade denne majoritetaktieägares anseende. Denne hade för det första dömts, den 29 juli 2013, av Tribunale de Marsala (Domstolen i Marsala, Italien) för försök till grovt bedrägeri till förfång för den italienska staten. Därefter hade nämnde aktieägare varit ensam direktör för G.C.C. Garanzie Crediti e Cauzioni spA, ett italienskt bolag som enligt beslut av Banca d’Italia (Italiens centralbank) av den 28 augusti 2008 avförts från förteckningen över finansförmedlare på grund av allvarliga brister i förvaltningen och åsidosättande av minimikraven avseende eget kapital. I detta sammanhang påförde Banca d’Italia denne aktieägare viten till ett belopp på 80000 euro. Slutligen blev de tillgångar som innehades av det italienska bolaget Garanzie Crediti e Cauzioni Srl, som tillkommit efter ombildning av G.C.C. Garanzie Crediti e Cauzioni spA, föremål för två beslut om kvarstad som meddelades av Agenzia delle entrate (Skattemyndigheten, Italien) den 27 april och 28 maj 2010, i syfte att garantera verkställigheten av borgensåtaganden som inte infriats.

18

Genom skrivelse av den 4 oktober 2013 lämnade IVASS upplysningar och ingav de handlingar som myndigheten förfogade över till ASF och begärde att ASF skulle vidta lämpliga åtgärder till skydd för försäkringstagarna, samt underrättade ASF om att IVASS själv skulle vidta varje lämplig och nödvändig åtgärd för att skydda italienska försäkringstagares intressen för det fall att ASF inte ingrep.

19

Genom skrivelse av den 8 november 2013 erbjöd sig ASF att samarbeta med IVASS och meddelade att en intern arbetsgrupp hade inrättats för att avgöra vilka åtgärder som skulle vidtas och ASF uppmanade IVASS att samarbeta med ASF.

20

Genom skrivelse av den 19 november 2013 bekräftade IVASS att den var beredd att samarbeta med ASF och betonade att ärendet var av brådskande art, samt uppgav att om ASF inte hade återkallat Onix auktorisation inom 30 dagar såg sig IVASS tvungen att förbjuda bolaget att ingå nya försäkringsavtal i Italien.

21

Den 9 december 2013 ägde ett möte rum mellan de två tillsynsmyndigheterna under vilket ASF uppgav sig inte kunna återkalla Onix auktorisation, bland annat av det skälet att de kriterier som fastställts i riktlinjerna för bedömning av förvärv och ökning av innehav inom finanssektorn inte hade införlivats med rumänsk rätt, vilket krävs enligt direktiv 2007/44/EG.

22

Genom beslut av den 20 december 2013 utfärdade IVASS, med stöd av artikel 40.6 i direktiv 92/49 och artikel 193.4 i försäkringslagen, ett föreläggande varigenom Onix förbjöds att ingå nya försäkringsavtal i Italien.

23

Till följd av detta beslut inkom Onix, för det första, den 5 februari 2014 med ett klagomål till Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa).

24

Genom beslut av den 2 juni 2014 fann ordföranden för Eiopa att klagomålet kunde tas upp till prövning men ogillade det likväl genom beslut av den 6 juni 2014, med anledning av att de behöriga myndigheterna i medlemsstaten där tjänsterna utförts kunde utöva sin befogenhet att, i brådskande ärenden, vidta lämpliga åtgärder – såsom dem som avses i artikel 40.6 i direktiv 92/49 – när nämnda myndigheters farhågor inte kan bemötas på annat sätt, det vill säga särskilt genom samarbete mellan tillsynsmyndigheter. Genom nämnda beslut av den 6 juni 2014 fann ordföranden för Eiopa även att det ankom på nämnda medlemsstat att fastställa omfattningen av och gränserna för denna befogenhet, att frågan huruvida nationella rättsregler iakttagits omfattades av de italienska domstolarnas rättsliga prövning och att det inte fanns skäl att fastställa att IVASS hade åsidosatt nyssnämnda direktiv.

25

Som svar på Onix skrivelse av den 8 oktober 2014 bekräftade Eiopa detta synsätt genom skrivelse av den 24 november 2014.

26

Onix inkom med klagomål mot denna skrivelse vid överklagandenämnden. Genom beslut av den 3 augusti 2015 avvisade överklagandenämnden klagomålet av det skälet att det inte kunde tas upp till prövning, då det riktades mot en rättsakt som enbart bekräftade en tidigare rättsakt som inte hade angripits inom den föreskrivna tidsfristen. Sistnämnda beslut överklagades till Europeiska unionens tribunal (mål T‑590/15).

27

Genom beslut av den 24 juni 2016 avvisade tribunalen talan eftersom det var uppenbart att den delvis inte kunde prövas i sak och delvis saknade rättslig grund.

28

För det andra överklagade Onix IVASS beslut till Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Latium, Italien), som genom dom nr 478/2015 ogillade överklagandet med hänvisning till att slutsatsen att majoritetsaktieägaren i företaget som utövade friheten att tillhandahålla tjänster inte uppfyllde de uppställda kraven på anseende för att kunna bedriva försäkringsverksamhet i Italien var ett skäl av brådskande art som, genom ett undantag från principen om hemlandstillsyn, berättigade IVASS ingripande.

29

Onix överklagade nyssnämnda dom till Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) och gjorde därvid särskilt gällande att tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där tjänsten utförs inte har befogenhet att, genom undantag från principen om hemlandstillsyn, förbjuda ett försäkringsföretag som är auktoriserat i hemlandet att ingå nya avtal inom förstnämnda medlemsstats territorium av den anledningen att rekvisitet avseende anseende inte är uppfyllt.

30

Den hänskjutande domstolen övervägde att ogilla överklagandet med motiveringen att tillsynsmyndigheterna i medlemsstaten där tjänsten utförs enligt artikel 40.6 i direktiv 92/49, på grund av majoritetsaktieägarens brottsliga förflutna, i förebyggande syfte får förbjuda försäkringsföretaget att fortsätta sin verksamhet inom den medlemsstatens territorium för att skydda försäkringstagarnas intressen.

31

Då det emellertid framstod som oklart för Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) huruvida en sådan tolkning är förenlig med unionsrätten, och i synnerhet med principen om en enda auktorisation och hemlandets prövning av rekvisitet anseende, beslutade nämnda domstol att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Utgör gemenskapsrätten – och i synnerhet artikel 40.6 i direktiv 92/49, punkt 5 i tolkningsmeddelande 2000/C/43/03 [från kommissionen – Friheten att tillhandahålla tjänster och det allmänna bästa inom försäkringsbranschen (EGT C 43, 2000, s. 5)] och den gemenskapsrättsliga principen om hemlandstillsyn – hinder mot en tolkning (såsom den som gjorts avseende artikel 193.4 i försäkringslagen och som stöds av den hänskjutande domstolen) enligt vilken tillsynsmyndigheten i värdstaten för ett försäkringsföretag som bedriver verksamhet med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster, i brådskande ärenden och för att skydda intressena hos försäkringstagare och personer med rätt till försäkringsförmåner, får utfärda förbudsförelägganden, och i synnerhet förbud mot att ingå nya avtal inom värdstatens territorium, på grundval av den påstådda – ursprungliga eller senare uppdagade – bristande uppfyllelsen av ett subjektivt rekvisit som ska vara uppfyllt för att auktorisation för utövandet av försäkringsverksamhet ska beviljas, närmare bestämt rekvisitet anseende, vilket fastställs genom en skönsmässig bedömning?”

Begäran om återupptagande av det muntliga förfarandet

32

Genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 1 december 2016, begärde Onix att det muntliga förfarandet skulle återupptas. Företaget har i huvudsak gjort gällande att vissa argument som uppgetts vara väsentliga för förevarande begäran om förhandsavgörande inte har avhandlats mellan de berörda parterna.

33

Det ska härvidlag erinras om att enligt artikel 83 i domstolens rättegångsregler får domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

34

I förevarande fall anser domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att den har tillgång till alla uppgifter den behöver för att kunna besvara den fråga som ställts och att dessa uppgifter har avhandlats mellan parterna och de berörda som avses i nyssnämnda artikel.

35

Onix begäran ska följaktligen avslås.

Prövning av tolkningsfrågan

36

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida direktiv 92/49, i synnerhet dess artikel 40.6, ska tolkas så, att det utgör hinder mot att tillsynsmyndigheterna i en medlemsstat, i syfte att skydda intressena hos försäkringstagare och andra personer som kan omfattas av försäkringsskydd, i brådskande ärenden vidtar åtgärder gentemot ett försäkringsföretag som bedriver verksamhet avseende annan direkt försäkring än livförsäkring i nämnda medlemsstat med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster, såsom ett förbud mot att ingå nya avtal inom medlemsstatens territorium, på grundval av – ursprunglig eller senare uppdagad – bristande uppfyllelse av ett subjektivt rekvisit som ska vara uppfyllt för att nödvändig auktorisation för att utöva försäkringsverksamhet ska beviljas, såsom rekvisitet anseende, vilket fastställs genom en skönsmässig bedömning.

37

Det ska inledningsvis påpekas att artikel 40.6 i direktiv 92/49 stadgar att utöver de åtgärder som kan vidtas med stöd av punkterna 3–5 i nämnda artikel, kan en medlemsstat i brådskande ärenden vidta lämpliga åtgärder för att förhindra oegentligheter inom medlemsstatens territorium, däribland förhindra ett försäkringsföretag från att ingå nya försäkringsavtal där.

38

I sistnämnda hänseende påpekar EU-domstolen att vissa språkversioner av nämnda bestämmelse, bland annat den spanska och den franska versionen, hänvisar till oegentligheter ”begångna” inom den berörda medlemsstatens territorium, vilket eventuellt skulle kunna tyda på att denna bestämmelse endast är tillämplig i de fall då oegentligheten redan skett.

39

Det ska emellertid erinras om att behovet av en enhetlig tolkning av unionens rättsakter utesluter att texten i en bestämmelse i oklara fall betraktas isolerat, och kräver i stället att den ska tolkas och tillämpas mot bakgrund av de versioner som utarbetats på övriga officiella språk (dom av den 19 september 2013, Van Buggenhout och Van de Mierop, C‑251/12, EU:C:2013:566, punkt 27).

40

För det första innehåller andra språkversioner, såsom den tyska och den engelska versionen, ingen liknande begränsning. För det andra används i samtliga språkversioner verbet ”förhindra”, eller en därmed jämförbar term, för att beskriva syftet med de åtgärder som kan vidtas. Nämnda bestämmelse ska följaktligen tolkas som att den tillåter att åtgärder vidtas i syfte att förhindra att oegentligheter uppkommer i framtiden.

41

Med detta sagt noterar EU-domstolen att lydelsen av artikel 40.6 i direktiv 92/49, sedd isolerat, inte gör det möjligt att besvara den fråga som ställts. Under dessa förhållanden ska sammanhanget som denna bestämmelse ingår i, samt de mål som eftersträvas genom nyssnämnda direktiv, prövas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2015, CO Sociedad de Gestión y Participación m.fl., C‑18/14, EU:C:2015:419, punkt 27).

42

I detta hänseende framgår det, för det första, av skälen 1, 5 och 6 i direktiv 92/49 att direktivet – som syftar till att genomföra den inre marknaden i fråga om annan direkt försäkring än livförsäkring – grundas på två principer. Dessa består dels i instiftandet av en enda auktorisation som, så snart den beviljats, gör det möjligt för försäkringsföretag att bedriva sin verksamhet inom hela unionen, dels i principen om hemlandstillsyn av försäkringsföretag.

43

För att uppnå detta syfte föreskriver direktiv 92/49 först och främst, i artikel 4, att denna enda auktorisation endast kan beviljas av myndigheterna i hemlandet, och det preciseras vidare att villkoren för att sådan auktorisation ska beviljas framgår av artikel 6, inbegripet villkoret avseende anseendet hos ledaren av det berörda företaget. Det framgår dessutom av artikel 14 i samma direktiv att det även ankommer på hemlandet att återkalla den auktorisation som ett försäkringsföretag beviljats om företaget inte längre uppfyller villkoren för etablering, eller allvarligt åsidosätter de skyldigheter som åvilar företaget enligt den lagstiftning det omfattas av.

44

Det framgår av ovanstående att endast de behöriga myndigheterna i hemlandet – med uteslutande av myndigheterna i andra medlemsstater – kan kontrollera huruvida ett försäkringsföretag uppfyller rekvisitet avseende företagsledarnas anseende.

45

Det ska, för det andra, påpekas att artikel 40 i direktiv 92/49 instiftar två separata förfaranden varigenom de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna där tjänsterna utförs, i fall av oegentligheter eller risk för oegentligheter, kan vidta åtgärder gentemot det berörda företaget.

46

Härvidlag anger artikel 40.4 och 40.5 i direktiv 92/49 de villkor som de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna där tjänsterna utförs måste iaktta när de har för avsikt att vidta sådana åtgärder, nämligen att på förhand underrätta de behöriga myndigheterna i hemlandet om att ett företag som beviljats auktorisation av sistnämnda myndigheter åsidosatt vissa rättsregler och att ge dem möjlighet att snarast möjligt vidta lämpliga åtgärder för att avhjälpa detta missförhållande.

47

Trots att det måste föreligga en risk för oegentligheter för att artikel 40.6 i direktiv 92/49, som endast avser brådskande ärenden, ska vara tillämplig, föreskriver inte denna bestämmelse – med undantag från det ordinarie förfarande som avses i artikel 40.4 och 40.5 – någon skyldighet för den berörda medlemsstaten där tjänsterna utförs att vare sig underrätta de behöriga myndigheterna i hemlandet om dessa oegentligheter eller meddela dem om sin avsikt att vidta lämpliga åtgärder.

48

Att det finns en risk för att en oegentlighet inom kort kan uppstå, kan nämligen medföra att det blir nödvändigt att omedelbart vidta åtgärder. Det kan således inte krävas av den medlemsstat där tjänsterna utförs att denna, i ett brådskande ärende, ska inleda ett förfarande för informationsutbyte med hemlandet som, till skada för intressena hos försäkringstagare och personer som kan omfattas av försäkringsskydd, kan försena att sådana åtgärder vidtas.

49

I avsaknad av indikationer på motsatsen kan artikel 40.6 i direktiv 92/49 däremot inte tolkas så, att den tillåter att den medlemsstat där tjänsterna utförs gör avsteg från den exklusiva som behörighet hemlandet har, såsom påpekats i punkt 44 ovan, i fråga om att bedöma huruvida ett försäkringsföretag uppfyller villkoren för att beviljas auktorisation och i synnerhet villkoret avseende företagsledarnas anseende. Prövningen därav omfattas enligt artikel 4 i direktiv 92/49 av hemlandets exklusiva behörighet.

50

När den medlemsstat där tjänsterna utförs utövar de befogenheter den förfogar över i brådskande ärenden, ankommer det emellertid på den medlemsstaten att fastställa huruvida vissa brister eller viss osäkerhet beträffande anseendet hos det berörda försäkringsföretagets ledare utgör en verklig och överhängande risk för att oegentligheter som kan skada intressena hos försäkringstagare och andra personer som omfattas av försäkringsskydd kommer att uppstå. Om så är fallet, ankommer det på nämnda medlemsstat att omedelbart vidta lämpliga åtgärder, såsom, i förekommande fall, ett förbud att ingå nya avtal inom medlemsstatens territorium.

51

Det framgår nämligen av skäl 3 i direktiv 92/49 att direktivet syftar till att försäkringstagare ska garanteras ett tillfredsställande skydd. Ett sådant skydd kan emellertid inte säkerställas om artikel 40.6 i nämnda direktiv tolkades på ett sådant sätt att denna bestämmelse fråntar den berörda medlemsstaten där tjänsterna utförs, som ställts inför ett brådskande ärende, möjligheten att bedöma huruvida en överhängande risk för dessa försäkringstagares intressen föreligger och omedelbart vidta åtgärder för att avhjälpa denna risk, utan att därvid vara skyldig att hänvisa uppgiften att vidta nödvändiga åtgärder till myndigheterna i hemlandet.

52

Eftersom direktiv 92/49 ger uttryck för principen om hemlandstillsyn av försäkringsföretag, såsom påpekats i punkt 42 ovan, kan emellertid den medlemsstat där tjänsterna utförs, i brådskande ärenden, endast vidta säkerhetsåtgärder. Dessa åtgärder kan således endast tillämpas i väntan på ett beslut från de behöriga myndigheterna i hemlandet, som med beaktande av villkoren för att bevilja auktorisation – däribland villkoret avseende anseende – ska dra sina slutsatser utifrån de faktiska omständigheter som påtalats av den medlemsstat där tjänsterna utförs, vilket även erfordras enligt rättssäkerhetsprincipen som utgör en del av unionens rättsordning.

53

Mot bakgrund av ovanstående ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Direktiv 92/49, i synnerhet dess artikel 40.6, ska tolkas så, att det utgör hinder mot att tillsynsmyndigheterna i en medlemsstat, i syfte att skydda intressena hos försäkringstagare och andra personer som kan omfattas av försäkringsskydd, i brådskande ärenden vidtar åtgärder gentemot ett försäkringsföretag som bedriver verksamhet avseende annan direkt försäkring än livförsäkring i nämnda medlemsstat med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster, såsom ett förbud mot att ingå nya avtal inom medlemsstatens territorium, på grundval av – ursprunglig eller senare uppdagad – bristande uppfyllelse av ett subjektivt rekvisit som ska vara uppfyllt för att nödvändig auktorisation för att utöva försäkringsverksamhet ska beviljas, såsom rekvisitet anseende, vilket fastställs genom en skönsmässig bedömning. Däremot utgör nämnda direktiv inte hinder mot att denna medlemsstat, när den utövar de befogenheter den förfogar över i brådskande ärenden, fastställer huruvida vissa brister eller viss osäkerhet beträffande anseendet hos det berörda försäkringsföretagets ledare utgör en verklig och överhängande risk för att oegentligheter som kan skada intressena hos försäkringstagare och andra personer som omfattas av försäkringsskydd kommer att uppstå och, om så är fallet, omedelbart vidtar lämpliga åtgärder, såsom, i förekommande fall, ett förbud att ingå nya avtal inom medlemsstatens territorium.

Rättegångskostnader

54

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

 

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

 

Rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring), i synnerhet dess artikel 40.6, ska tolkas så, att det utgör hinder mot att tillsynsmyndigheterna i en medlemsstat, i syfte att skydda intressena hos försäkringstagare och andra personer som kan omfattas av försäkringsskydd, i brådskande ärenden vidtar åtgärder gentemot ett försäkringsföretag som bedriver verksamhet avseende annan direkt försäkring än livförsäkring i nämnda medlemsstat med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster, såsom ett förbud mot att ingå nya avtal inom medlemsstatens territorium, på grundval av – ursprunglig eller senare uppdagad – bristande uppfyllelse av ett subjektivt rekvisit som ska vara uppfyllt för att nödvändig auktorisation för att utöva försäkringsverksamhet ska beviljas, såsom rekvisitet anseende, vilket fastställs genom en skönsmässig bedömning. Däremot utgör nämnda direktiv inte hinder mot att denna medlemsstat, när den utövar de befogenheter den förfogar över i brådskande ärenden, fastställer huruvida vissa brister eller viss osäkerhet beträffande anseendet hos det berörda försäkringsföretagets ledare utgör en verklig och överhängande risk för att oegentligheter som kan skada intressena hos försäkringstagare och andra personer som omfattas av försäkringsskydd kommer att uppstå och, om så är fallet, omedelbart vidtar lämpliga åtgärder, såsom, i förekommande fall, ett förbud att ingå nya avtal inom medlemsstatens territorium.

 

Underskrifter


( *1 ) Rättegångsspråk: italienska.