Mål C‑499/15

W
och
V

mot X

(begäran om förhandsavgörande från Vilniaus miesto apylinkės teismas)

”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Behörighet i mål om föräldraansvar – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Artiklarna 8–15 – Domstols behörighet i fråga om underhållsskyldighet – Förordning (EG) nr 4/2009 – Artikel 3 d – Motstående avgöranden meddelade av domstolar i olika medlemsstater – Barn med hemvist i den medlemsstat där modern är bosatt – Befogenhet för domstolarna i den medlemsstat där fadern är bosatt att ändra ett av samma domstolar tidigare meddelat avgörande som vunnit laga kraft angående barnets hemvist, underhållsskyldighet och umgängesrätt – Föreligger inte”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 15 februari 2017

  1. Begäran om förhandsavgörande–Domstolens behörighet–Yrkande att det ska ställas en tolkningsfråga till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna–Föreligger inte

    (Artikel 267 FEUF; domstolens rättegångsregler, artikel 83)

  2. Civilrättsligt samarbete–Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar–Förordning nr 2201/2003–Domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet–Förordning nr 4/2009–Behörighet för domstolarna i en medlemsstat som har meddelat en dom som vunnit laga kraft angående föräldraansvar och underhållsskyldighet, vad avser ett minderårigt barn, vad gäller en ansökan om att föreskrifterna i denna dom ska ändras–Föreligger inte–Barnet har sin hemvist i en annan medlemsstat–Behörighet för domstolarna i den sistnämnda medlemsstaten

    (Rådets förordningar nr 2201/2003, artikel 8, och nr 4/2009, artikel 3)

  3. Civilrättsligt samarbete–Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar–Förordning nr 2201/2003–Begreppet ”barnets hemvist”–Bedömningskriterier–Barnets fysiska närvaro i en medlemsstat

    (Rådets förordning nr 2201/2003, artikel 8)

  1.  Genom handling som inkom den 20 december 2016 yrkade W, med stöd av artikel 83 i domstolens rättegångsregler, att det muntliga förfarandet skulle återupptas och att det skulle ställas en tolkningsfråga till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Vad för det första rör yrkandet att det ska ställas en tolkningsfråga till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna understryker EU-domstolen att den på intet sätt är behörig att göra det, vare sig enligt artikel 83 i dess rättegångsregler eller i någon annan bestämmelse i samma rättegångsregler.

    (se punkterna 32 och 33)

  2.  Artikel 8 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 och artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet ska tolkas så, att i ett mål som det vid den nationella domstolen är domstolarna i den medlemsstat som har meddelat en dom som vunnit laga kraft angående föräldraansvar och underhållsskyldighet, vad avser ett minderårigt barn, inte längre behöriga vad gäller en ansökan om att föreskrifterna i denna dom ska ändras, om barnet har sin hemvist i en annan medlemsstat. Det är domstolarna i den sistnämnda medlemsstaten som är behöriga att pröva denna ansökan.

    Såsom framgår av skäl 12 i förordning nr 2201/2003 har förordningen utformats med hänsyn till barnets bästa, och särskilt kriteriet om närhet. Artikel 8 i förordning nr 2201/2003 fullföljer detta syfte genom att föreskriva en allmän behörighet till förmån för medlemsstaten där barnet har sin hemvist. Enligt artikel 8.1 i förordningen ska en domstols behörighet fastställas ”vid den tidpunkt då talan väcks”, det vill säga när stämningsansökan inges till denna domstol, enligt artikel 16 i samma förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2014, E., C‑436/13, EU:C:2014:2246, punkt 38). Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 45 i sitt förslag till avgörande, med hänvisning till punkt 40 i domen av den 1 oktober 2014, E. (C‑436/13, EU:C:2014:2246), måste denna behörighet dessutom prövas och fastställas i varje enskilt fall då en talan väcks vid en domstol, vilket innebär att en domstol inte behåller sin behörighet efter att det pågående förfarandet har avslutats.

    (se punkterna 51–54 och 70 samt domslutet)

  3.  EU-domstolen har i sin dom av den 22 december 2010, Mercredi (C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkt 46), vilken bekräftats i fast rättspraxis (se, bland annat, dom av den 9 oktober 2014, C,C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2268, punkt 50), slagit fast att innebörden och räckvidden av begreppet hemvist ska bestämmas med hänsyn till barnets bästa, särskilt kriteriet om närhet. Begreppet hemvist motsvarar den plats som avspeglar det förhållandet att barnet i viss utsträckning är integrerat i socialt hänseende och familjehänseende. Denna plats ska fastställas av den nationella domstolen mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet. Bland relevanta omständigheter märks bland annat villkoren för och skälen till barnets vistelse i en medlemsstat samt barnets nationalitet. Förutom barnets fysiska närvaro i en medlemsstat ska hänsyn även tas till andra omständigheter som kan visa att denna närvaro på intet sätt är tillfällig eller sporadisk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, Mercredi, C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkterna 47–49). För att det ska fastställas att ett barn har sin hemvist i en viss medlemsstat måste åtminstone barnet fysiskt befinna sig i den medlemsstaten.

    (se punkterna 60 och 61)