Mål C‑335/15

Maria Cristina Elisabetta Ornano

mot

Ministero della Giustizia, Direzione Generale dei Magistrati del Ministero

(begäran om förhandsavgörande från Consiglio di Stato)

”Begäran om förhandsavgörande — Socialpolitik — Artikel 119 i EG‑fördraget (nu artikel 141 EG) — Direktiv 75/117/EEG — Lika lön för kvinnor och män — Artikel 1 — Direktiv 92/85/EEG — Åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar — Artikel 11 led 2 b och artikel 11 led 3 — Nationell lagstiftning som föreskriver en särskild ersättning till ordinarie domare för vissa arbetsuppgifter som de utför inom ramen för sin tjänsteutövning — Rätt till sådan ersättning föreligger inte för en ordinarie domare vid obligatorisk mammaledighet som togs ut före den 1 januari 2005”

Sammanfattning – Domstolens dom (åttonde avdelningen) av den 14 juli 2016

  1. Socialpolitik – Manliga och kvinnliga arbetstagare – Lika lön – Artikel 119 i fördraget och direktiv 75/117 – Skydd för arbetstagares hälsa och säkerhet – Arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar – Direktiv 92/85 – Mammaledighet – Bibehållen lön eller skälig ersättning – Begrepp – Medlemsstat som inte föreskriver en rätt för en ordinarie domare att behålla samtliga delar av lönen under sin mammaledighet – Nämnda domare är undantagen från rätt till en ersättning som utgår för vissa arbetsuppgifter som utförs inom ramen för tjänsteutövningen – Tillåtet – Villkor – Rätt att under denna period erhålla en inkomst som åtminstone uppgår till ett belopp som motsvarar den ersättning som utgår enligt nationell lagstiftning på det sociala trygghetsområdet med anledning av ett arbetsuppehåll av hälsoskäl – Kontroll av den nationella domstolen

    (Artikel 141 EG; rådets direktiv 75/117, artikel 1, och 92/85, artikel 11)

  2. Socialpolitik – Manliga och kvinnliga arbetstagare – Lika lön – Mammaledighet – Rätt att behålla full lön – Föreligger inte – Kriterier för att bestämma storleken på den ersättning som betalas ut – Föreligger inte under förutsättning att syftet med mammaledigheten inte äventyras – Skyldighet, för det fall det föreligger korrelation mellan den tidigare lönen och ersättningen, att beakta lönehöjningar som skett efteråt

    (Artikel 141 EG; rådets direktiv 75/117)

  1.  Artikel 119 i EG‑fördraget (nu artikel 141 EG), artikel 1 i direktiv 75/117 om tillnärmningen av medlemsstaternas lagar om tillämpningen av principen om lika lön för kvinnor och män, artikel 11 leden 2 b och 3 i direktiv 92/85 om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar ska tolkas så, att för det fall den berörda medlemsstaten inte föreskrivit en rätt att behålla samtliga delar av den lön en ordinarie domare hade rätt till före sin mammaledighet, utgör nämnda bestämmelser inte hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en ordinarie domare – under en period av obligatorisk mammaledighet som togs ut före den 1 januari 2005 – inte har rätt till en ersättning som utgår till ordinarie domare för vissa arbetsuppgifter som de utför inom ramen för sin tjänsteutövning. Detta gäller under förutsättning att den aktuella arbetstagaren under denna period erhållit en inkomst som åtminstone uppgår till ett belopp som motsvarar den ersättning som utgår enligt nationell lagstiftning på det sociala trygghetsområdet med anledning av ett arbetsuppehåll av hälsoskäl, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.

    Begreppet lön i artikel 11 i direktiv 92/85 omfattar, i likhet med definitionen i artikel 119 i EG‑fördraget (nu artikel 141 EG), de förmåner som arbetstagaren direkt eller indirekt får av arbetsgivaren under barnledigheten på grund av anställningen. Begreppet ersättning, som denna bestämmelse också hänvisar till, omfattar däremot all den inkomst som en anställd erhåller under sin barnledighet och som hon inte får av sin arbetsgivare på grund av anställningsförhållandet.

    Begreppet lön i artikel 11 leden 2 och 3 i direktiv 92/85 ska därför särskiljas från begreppet full lön som arbetstagaren uppbär när hon rent faktiskt är i tjänst och som i det aktuella fallet inbegriper den särskilda domarersättningen som utgår till ordinarie domare för vissa arbetsuppgifter som de utför inom ramen för sin tjänsteutövning.

    Unionslagstiftaren har velat säkerställa att en arbetstagare under sin mammaledighet erhåller en inkomst som åtminstone uppgår till ett belopp som motsvarar den ersättning som utgår enligt nationell lagstiftning på det sociala trygghetsområdet med anledning av ett arbetsuppehåll av hälsoskäl.

    När en arbetstagare är frånvarande från arbetet på grund av mammaledighet medför således inte det minimiskydd som krävs enligt artikel 11 leden 2 och 3 i direktivet att arbetstagaren har rätt att behålla hela sin lön.

    Enbart det förhållandet att en ordinarie domare inte uppbär den särskilda domarersättningen under en obligatorisk mammaledighet, till skillnad från sina tjänstgörande manliga kollegor, utgör inte diskriminering på grund av kön i den mening som avses i artikel 119 i EG‑fördraget (nu artikel 141 EG) och artikel 1 i direktiv 75/117.

    (se punkterna 30, 32–34, 41 och 44 samt domslutet)

  2.  Se domen.

    (se punkt 40)