Mål C‑218/15

Brottmål

mot

Gianpaolo Paoletti m.fl.

(begäran om förhandsavgörande från Tribunale ordinario di Campobasso)

”Begäran om förhandsavgörande — Artikel 6 FEU — Artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna — Principen om retroaktiv tillämpning av mildare strafflag — Italienska medborgare som organiserat olagliga inresor till Italien för rumänska medborgare — Gärningar fullbordade före Rumäniens anslutning till unionen — Verkan av Rumäniens anslutning till Europeiska unionen med avseende på brottet hjälp till olaglig inresa — Tillämpning av unionsrätten — Domstolens behörighet”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 6 oktober 2016

1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Begäran om tolkning av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Nationell rättslig situation som har anknytning till unionsrätten – Domstolens behörighet

   (Artikel 267 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande friheterna, artikel 51.1)

2. Unionsrätt – Principer – Principen om retroaktiv tillämpning av den lindrigaste påföljden – Princip som ingår bland unionens allmänna rättsprinciper och som stadgas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

   (Artikel 6.3 FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande friheterna, artikel 49.1)

3. Unionsrätt – Principer – Principen om retroaktiv tillämpning av den lindrigaste påföljden – Villkor för tillämpning

   (Artikel 6.3 FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande friheterna, artikel 49.1)

4. Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Förhindrande av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse – Straffrättslig påföljd som påförts personer som gjort sig skyldiga till brottet hjälp till olaglig inresa till förmån för en medlemsstats medborgare – Gärning som fullbordats innan medlemsstaten anslöt sig till Europeiska unionen – Åsidosättande av principen inget brott respektive inget straff utan stöd i lag – Föreligger inte

   (Artikel 6 FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande friheterna, artikel 49; rådets direktiv 2002/90, artiklarna 1 och 3; rådets rambeslut 2002/946, artikel 1.1)

1.  Se domen.

   (se punkterna 13–20)

2.  Principen om retroaktiv verkan av mildare strafflag, vilken slås fast i artikel 49.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ingår i unionens primärrätt. Till och med före ikraftträdandet av Lissabonfördraget, i vilket stadgan tillerkänns samma rättsliga värde som fördragen, slog domstolen fast att denna princip följde av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och att den därför ska anses ingå bland de allmänna principer i unionsrätten som de nationella domstolarna ska iaktta när de tillämpar nationell rätt.

   (se punkt 25)

3.  En tillämpning av den lag som föreskriver ett mildare straff förutsätter att det, över tid, föreligger flera på varandra följande lagar och vilar på konstaterandet att lagstiftaren har ändrat inställning till brottsrubriceringen eller till det straff som ska utdömas för ett brott.

   (se punkt 27)

4.  Artikel 6 FEU och artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att en stats anslutning till unionen inte utgör hinder för att en annan medlemsstat kan utdöma en straffrättslig påföljd till personer som, före denna anslutning, har begått ett brott bestående i att hjälpa medborgare i den förstnämnda staten att olagligen resa in i den andra.

   En nationell brottslagstiftning som föreskriver att fängelse ska utdömas för hjälp till olaglig inresa, i överensstämmelse med artikel 3 i direktiv 2002/90 om definition av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse, och enligt artikel 1 i rambeslut 2002/946 om förstärkning av den straffrättsliga ramen för att förhindra hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse, i vilka bestämmelser det föreskrivs att sådana överträdelser ska medföra effektiva, proportionella och avskräckande påföljder, avser inte tredjelandsmedborgare som olagligen reser in i denna medlemsstat och vistas där utan uppehållstillstånd, utan personer som hjälper nämnda medborgare att olagligen resa in och vistas i detta land. Enbart det faktum att dessa medborgare, efter det att de olagligen rest in i landet, har blivit unionsmedborgare till följd av att deras ursprungsstat har anslutit sig till unionen påverkar inte de straffrättsliga förfaranden som inletts mot personer som gör sig skyldiga till hjälp till olaglig inresa.

   Nyss nämnda erhållande av unionsmedborgarskap är nämligen en faktisk omständighet som inte påverkar förutsättningarna för att hjälp till olaglig inresa ska vara straffbart.

   Det följer inte av någon bestämmelse i vare sig nämnda direktiv eller i någon annan unionsrättsakt att erhållandet av unionsmedborgarskap bör leda till en avkriminalisering av brott begångna av tilltalade som idkat människohandel för arbetskraftsändamål. Om domstolen skulle döma på motsatt vis skulle det i realiteten uppmuntra denna typ av smuggling så fort förfarandet för anslutning till unionen inletts, eftersom smugglarna därefter skulle åtnjuta immunitet. Det skulle alltså leda till ett rakt motsatt resultat än det unionslagstiftaren eftersträvar.

   (se punkterna 32–34, 36 och 42 samt domslutet)