Mål C‑156/15

Private Equity Insurance Group SIA

mot

Swedbank AS

(begäran om förhandsavgörande från Augstākā tiesa Civillietu departaments)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2002/47/EG – Tillämpningsområde – Begreppen ’finansiell säkerhet’, ’relevanta ekonomiska förpliktelser’ och ’ställande’ av en finansiell säkerhet – Möjlighet att realisera en finansiell säkerhet oberoende av inledandet av ett insolvensförfarande – Avtal om transaktionskonto med en klausul om finansiellt säkerställande”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 10 november 2016

1. Tillnärmning av lagstiftning–Avtal om finansiellt säkerhetsställande–Direktiv 2002/47–Tillämpningsområde–Ekonomiska förpliktelser som täcks av ett avtal om finansiellt säkerhetsställande–Begrepp

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47, artikel 2.1 f)

2. Tillnärmning av lagstiftning–Avtal om finansiellt säkerhetsställande–Direktiv 2002/47–Tillämpningsområde–Begränsning till endast sådana medel som sätts in på konton som används inom de system för överföring av betalningar och värdepapper som avses i direktiv 98/26–Omfattas inte

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26 och 2002/47, skälen 1 och 4)

3. Tillnärmning av lagstiftning–Avtal om finansiellt säkerhetsställande–Direktiv 2002/47–Tillämpningsområde–Ställande av en finansiell säkerhet–Begrepp

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47, artikel 2.2)

4. Unionsrätt–Tolkning–Metoder–Bokstavstolkning, systematisk tolkning, historisk tolkning och teleologisk tolkning–Beaktande av ändamålet med och systematiken i den aktuella rättsakten

5. Tillnärmning av lagstiftning–Avtal om finansiellt säkerhetsställande–Direktiv 2002/47–Verkställighet av avtal om finansiellt säkerhetsställande–Avtal om transaktionskonto med en klausul om finansiellt säkerställande–Möjlighet att realisera säkerheten oberoende av att ett insolvensförfarande inletts gentemot säkerhetsställaren–Villkor

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47, artiklarna 4 och 8.1–8.3)

6. Unionsrätten–Principer–Likabehandling–Begrepp

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 20)

7. Tillnärmning av lagstiftning–Avtal om finansiellt säkerhetsställande–Direktiv 2002/47–Verkställighet av avtal om finansiellt säkerhetsställande–Skillnad i behandling mellan säkerhetstagarna av finansiella säkerheter och säkerhetstagarna av andra typer av säkerheter vad gäller följderna av inledandet av ett insolvensförfarande gentemot säkerhetsställaren–Åsidosättande av principen om likabehandling–Föreligger inte

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47, artiklarna 1.2 e, 3, 4.1 och 8.2)

8. Begäran om förhandsavgörande–Domstolens behörighet–Gränser–Allmänna eller hypotetiska frågor–Fråga som är abstrakt och rent hypotetisk i förhållande till saken i det nationella målet–Avvisning

   (Artikel 267 FEUF)

9. Begäran om förhandsavgörande–Upptagande till prövning–Begäran som varken innehåller några klargöranden av de faktiska och rättsliga omständigheterna eller skälen till att det finns anledning att begära förhandsavgörande av domstolen–Avvisning

   (Artikel 267 FEUF; domstolens stadga, artikel 23; domstolens rättegångsregler, artikel 94 c)

1.  Definitionen av ”relevanta ekonomiska förpliktelser” i artikel 2.1 f i direktiv 2002/47 om ställande av finansiell säkerhet inbegriper en sådan situation i vilken säkerheten täcker alla bankens fordringar på kontohavaren. I avsaknad av en uttrycklig begränsning i direktiv 2002/47 ska orden ”förpliktelser som ger rätt till kontantavveckling” i definitionen i artikel 2.1 f i direktiv 2002/47 nämligen förstås så, att de avser varje förpliktelse som ger rätt till kontantavveckling, och följaktligen även en kontohavares vanliga penningskulder gentemot sin bank, såsom kontoavgifter.

   Eftersom de relevanta ekonomiska förpliktelserna, enligt ordalydelsen i definitionen i artikel 2.1 f i direktiv 2002/47, helt eller delvis kan utgöras av aktuella eller framtida förpliktelser, även sådana som uppstår enligt ramavtal eller liknande avtal, inbegriper denna definition även en sådan situation i vilken säkerheten inte endast täcker en enskild skyldighet, utan samtliga fordringar som banken har på kontohavaren.

   (se punkterna 30–32)

2.  Även om det förvisso är korrekt att, såsom framgår av skäl 1 och 4 i direktiv 2002/47 om ställande av finansiell säkerhet, detta direktiv antogs i ett sammanhang som bestod av bland annat direktiv 98/26 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper, och att unionslagstiftaren ansåg att gemensamma bestämmelser för säkerheter som ställs inom de system för överföring av betalningar och värdepapper som avses i sistnämnda direktiv skulle vara till fördel, är det dock så, såsom även påpekas i skäl 4 i direktivet, att direktiv 2002/47 i lika hög grad har kompletterat befintliga rättsakter genom att det tar upp ytterligare frågor och går utöver dem. Av detta följer att det inte endast är sådana säkerheter, som ställts i de system för överföring av betalningar och värdepapper som avses i direktiv 98/26, som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2002/47.

   (se punkterna 34 och 35)

3.  Enligt definitionen i artikel 2.2 första meningen i direktiv 2002/47 om ställande av finansiell säkerhet avses med ”ställande” av finansiell säkerhet, den finansiella säkerhet som lämnas, överförs, hålls, registreras eller på annat sätt anges, så att den innehas eller kontrolleras av säkerhetstagaren eller en person som handlar för dennes räkning. Den som mottar en säkerhet som avser medel insatta på ett vanligt bankkonto kan följaktligen anses inneha eller kontrollera dessa medel endast under förutsättning att säkerhetsställaren förhindras att förfoga över dessa medel.

   (se punkterna 37 och 44)

4.  Se domen.

   (se punkt 39)

5.  Direktiv 2002/47 om ställande av finansiell säkerhet ska tolkas så, att det ger mottagaren av en finansiell säkerhet, enligt vilken de medel som sätts in på ett bankkonto utgör säkerhet för banken för att garantera betalning av bankens samtliga fordringar på kontohavaren, rätt att realisera denna säkerhet oberoende av att ett insolvensförfarande inletts gentemot säkerhetsställaren, endast under förutsättning att dels de medel som utgjorde föremål för nämnda säkerhet har satts in på kontot i fråga före inledandet av detta förfarande eller, för det fall medlen har satts in samma dag som förfarandet inleddes, banken har bevisat att den varken kände till eller borde ha känt till att detta förfarande inletts, dels innehavaren av nämnda konto var förhindrad att förfoga över dessa medel efter det att de satts in på kontot.

   En finansiell säkerhet omfattas nämligen i princip inte av tillämpningsområdet för direktiv 2002/47 om den har ställts efter det att ett insolvensförfarande har inletts. Artikel 8.1 och 8.3 i direktivet utgör, i princip, hinder för att ett insolvensförfarande kan ha retroaktiv verkan på de finansiella säkerheter som ställts innan detta förfarande inleddes. Däremot följer av artikel 8.2 i nämnda direktiv att när en säkerhet har ställts efter det att ett sådant förfarande har inletts har avtalet om säkerhet ingen rättsverkan och det kan endast i undantagsfall åberopas gentemot tredje man, närmare bestämt om säkerheten har ställts på dagen för inledandet av förfarandet och säkerhetstagaren kan bevisa att han varken kände till eller borde ha känt till att detta förfarande inletts. Av detta följer att direktivet inte omfattar säkerheter som ställs efter inledandet av ett insolvensförfarande, med undantag för de situationer som avses i artikel 8.2 i direktivet.

   (se punkterna 45, 46 och 54 samt domslutet)

6.  Se domen.

   (se punkt 49)

7.  Det system som införs genom direktiv 2002/47 om ställande av finansiell säkerhet utgör hinder för att ställandet av finansiella säkerheter görs beroende av formella handlingar och ger säkerhetstagarna av sådana säkerheter rätt att realisera dessa oberoende av att det inletts ett insolvensförfarande avseende säkerhetsställaren. Detta system innebär följaktligen en förmånlig behandling av finansiella säkerheter jämfört med andra typer av säkerheter, vilka inte omfattas av tillämpningsområdet för direktivet. En sådan skillnad i behandling bygger på ett objektivt kriterium som är förenligt med det berättigade ändamålet med direktiv 2002/47, vilket är att förbättra de finansiella säkerheternas rättssäkerhet och effektivitet i syfte att säkerställa stabiliteten i det finansiella systemet.

   Vidare beror den materiella tillämpligheten (ratione materiae) av direktiv 2002/47 på ställandet av säkerheten och kräver, med undantag av vad som anges i artikel 8.2 i direktivet, att detta ställande skett före inledandet av insolvensförfarandet. Av detta följer att de belopp som satts in på säkerhetsställarens konto efter inledandet av ett insolvensförfarande i princip inte kan omfattas av det system som infördes genom direktiv 2002/47. Vad gäller vilken personkrets direktivet är tillämpligt på (ratione personae), tillåter artikel 1.3 i direktivet medlemsstaterna att från direktivets tillämpningsområde utesluta avtal om finansiellt säkerhetsställande där någon av parterna är en sådan person som nämns i artikel 1.2 e i direktivet. Slutligen gäller det system som infördes genom direktiv 2002/47 endast den del av säkerhetsställarens tillgångar för vilken denne har godtagit ett visst rådighetsavskärande. Mot denna bakgrund kan giltigheten av direktiv 2002/47 inte ifrågasättas vad gäller likabehandlingsprincipen.

   (se punkterna 50–53)

8.  Domstolens uppgift rörande en begäran om förhandsavgörande är att bidra till den faktiska lösningen av en tvist som rör unionsrätten och inte att uttala sig om allmänna eller hypotetiska frågor. När den hänskjutande domstolen medger att frågor är rent hypotetiska vad gäller det nationella målet kan omständigheten att dessa frågor kan visa sig vara relevanta vid en eventuell prövning av den nationella lagens förenlighet med grundlagen som konstitutionsdomstolen kan komma att göra, inte medföra att dessa frågor förlorar sin hypotetiska karaktär.

   (se punkterna 56–58)

9.  Se domen.

   (se punkterna 61–63)