Mål C‑115/15
Secretary of State for the Home Department
mot
NA
(begäran om förhandsavgörande från Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division))
”Begäran om förhandsavgörande — Artiklarna 20 och 21 FEUF — Direktiv 2004/38/EG — Artikel 13.2 första stycket c — Förordning (EEG) nr 1612/68 — Artikel 12 — Uppehållsrätt för en unionsmedborgarens familjemedlemmar — Äktenskap mellan en unionsmedborgare och en tredjelandsmedborgare — Våld i hemmet — Äktenskapsskillnad som föregicks av unionsmedborgarens avresa — Bibehållen uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som har vårdnaden om de gemensamma barnen som är unionsmedborgare”
Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 30 juni 2016
Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Direktiv 2004/38 – Bibehållen uppehållsrätt för familjemedlemmar vid äktenskapsskillnad – Tredjelandsmedborgare som utsatts för våld i hemmet under äktenskapet och skilt sig från en unionsmedborgare som lämnade den mottagande medlemsstaten innan förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes – Rätt till underhåll föreligger inte
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artikel 13.2 första stycket c)
Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Uppehållsrätt för familjemedlemmar – Tredjelandsmedborgare som har ensam vårdnad om sina barn, som är unionsmedborgare, till följd av att nämnda tredjelandsmedborgare skilt sig från en unionsmedborgare som arbetat i den mottagande medlemsstaten – Uppehållsrätt möjlig
(Rådets förordning nr 1612/68, artikel 12)
Unionsmedborgarskap – Bestämmelser i fördraget – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Underårig unionsmedborgare, som är bosatt sedan födseln i den mottagande medlemsstaten och föräldern, som är tredjelandsmedborgare och som har ensam vårdnad om nämnda underåriga unionsmedborgare – Tillåtet – Villkor – Skyldighet att ha tillräckliga tillgångar och en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten – Ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera
(Artiklarna 20 och 21 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38, artikel 7.1)
Artikel 13.2 första stycket c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier ska tolkas på så sätt att en tredjelandsmedborgare som är före detta make till en unionsmedborgare och som utsatts för våld i hemmet av den unionsmedborgaren under äktenskapet, inte har rätt till bibehållen uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten, med stöd av den bestämmelsen, när förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes efter det att maken som är unionsmedborgare hade lämnat den medlemsstaten.
Det följer för det första av såväl rubriken avseende som ordalydelsen i artikel 13.2 i direktiv 2004/38 att bibehållen uppehållsrätt enligt den bestämmelsen för unionsmedborgarens familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat bland annat föreligger vid äktenskapsskillnad.
Vad beträffar bestämmelsens sammanhang ska framhållas att artikel 13.2 i direktiv 2004/38 utgör ett undantag från principen att alla tredjelandsmedborgare inte har rätt att resa in och uppehålla sig i en medlemsstat enligt direktiv 2004/38, utan att uteslutande de som är ”familjemedlemmar”, i den mening som avses i artikel 2.2 i det direktivet, till en unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet genom att bosätta sig i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare tillerkänns denna rättighet. Artikel 13.2 i direktiv 2004/38 avser nämligen exceptionella fall där äktenskapsskillnad inte medför förlust av uppehållsrätt för de berörda tredjelandsmedborgarna, enligt direktiv 2004/38, även om nämnda tredjelandsmedborgare som en följd av äktenskapsskillnaden inte längre uppfyller de villkor som anges i artikel 7.2 i samma direktiv, och framför allt inte villkoret att det ska vara fråga om en unionsmedborgares familjemedlemmar.
Vad slutligen beträffar ändamålet med artikel 13.2 i direktiv 2004/38, svarar den bestämmelsen mot syftet i skäl 15 i direktivet, som är att ge familjemedlemmarna ett rättsligt skydd för det fall att unionsmedborgaren skiljer sig, när äktenskapet ogiltigförklaras eller när ett registrerat partnerskap upplöses, genom att åtgärder vidtas för att säkerställa att familjemedlemmar som redan uppehåller sig inom den mottagande medlemsstatens territorium får behålla uppehållsrätten uteslutande på personlig grund. I nämnda förslag till direktiv preciseras att den föreslagna bestämmelsen, sedermera artikel 13.2 i direktiv 2004/38, har till syfte att erbjuda ett visst rättsligt skydd för de personer vilkas uppehållsrätt är kopplad till familjeband, i detta fall äktenskap, och som därför riskerar att bli offer för utpressning i en skilsmässosituation. Det har i samma förslag till direktiv vidare angetts att ett sådant skydd endast är nödvändigt när äktenskapsskillnaden är slutgiltig, eftersom uppehållsrätten för den make som är tredjelandsmedborgare inte påverkas av en hemskillnad.
Härav följer att genomförandet av artikel 13.2 i direktiv 2004/38, vilket inbegriper den rättighet som följer av artikel 13.2 första stycket c i direktiv 2004/38, är avhängigt av de berörda personernas äktenskapsskillnad.
När det såsom i det nationella målet är fråga om ett fall där en tredjelandsmedborgare under sitt äktenskap har utsatts för våld i hemmet som begåtts av en unionsmedborgare som tredjelandsmedborgaren skilt sig från, måste unionsmedborgaren uppehålla sig i den mottagande medlemsstaten, i enlighet med artikel 7.1 i direktiv 2004/38, till dess att förfarandet för äktenskapsskillnad inleds, för att nämnda tredjelandsmedborgare ska ha rätt att göra gällande artikel 13.2 första stycket c i det direktivet.
(se punkterna 40–42, 45–48 och 50 samt punkt 1 i domslutet)
Artikel 12 i förordning nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen ska tolkas på så sätt att ett barn och barnets förälder som är tredjelandsmedborgare och som har ensam vårdnad om det barnet har uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten enligt den bestämmelsen, i en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet där den andra föräldern är unionsmedborgare och har arbetat i den medlemsstaten, men inte längre är bosatt i sistnämnda stat när barnet påbörjar sin skolgång i den medlemsstaten.
Rätten till utbildning i den mottagande medlemsstaten för barn till migrerande arbetstagare enligt den bestämmelsen beror på huruvida barnet i fråga är bosatt i den mottagande medlemsstaten. Barn som har flyttat till den mottagande medlemsstaten i egenskap av familjemedlemmar till en migrerande arbetstagare, liksom barn som bor i en medlemsstat där deras mor eller far är eller har varit anställd sedan födseln, kan göra gällande en rätt till utbildning i den medlemsstaten. Syftet med artikel 12 i förordning nr 1612/68 är framför allt att barn till en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat ska ha möjlighet att påbörja och i förekommande fall slutföra sin utbildning i den mottagande medlemsstaten, även om arbetstagaren inte längre är anställd där. Härav följer att barnens rätt till likabehandling vad avser utbildning inte är beroende av den omständigheten att deras mor eller far har behållit sin ställning som migrerande arbetstagare i den mottagande medlemsstaten. Enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68, för att ett barn ska tillerkännas den rättighet som föreskrivs i den bestämmelsen, krävs det inte att föräldern, som är före detta migrerande arbetstagare, fortfarande är bosatt i den mottagande medlemsstaten vid den tidpunkt då barnet påbörjar sin skolgång eller sina studier, och inte heller att den föräldern fortfarande uppehåller sig i nämnda medlemsstat under barnets skolgång eller studier.
Enligt domstolens praxis innebär denna rätt till undervisning även uppehållsrätt för ett barn till en migrerande arbetstagare eller före detta migrerande arbetstagare när barnet önskar fullfölja en utbildning i den mottagande medlemsstaten, liksom en motsvarande uppehållsrätt för den förälder som har den faktiska vårdnaden om barnet. När barnen har en rätt enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68 att fullfölja sin skolgång i den mottagande medlemsstaten samtidigt som den förälder som har den faktiska vårdnaden om dem riskerar att förlora sin uppehållsrätt i den medlemsstaten, skulle ett förbud för den föräldern att stanna kvar i den mottagande medlemsstaten under den tid barnen går i skolan medföra att de berövades en rätt som de tillerkänts av unionslagstiftaren.
(se punkterna 54–56, 59, 64 och 65 samt punkt 2 i domslutet)
Artikel 20 FEUF ska tolkas på så sätt att den innebär att varken en underårig unionsmedborgare, som är bosatt sedan födseln i den mottagande medlemsstaten i vilken vederbörande inte är medborgare, eller föräldern, som är tredjelandsmedborgare och som har ensam vårdnad om nämnda underåriga unionsmedborgare, har uppehållsrätt i nämnda mottagande medlemsstat, när de berörda personerna har uppehållsrätt i nämnda medlemsstat i enlighet med unionens sekundärrätt. Det första villkor som uppställts för att det ska vara möjligt att göra gällande uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten med stöd av nämnda bestämmelse, nämligen att den berörda personen inte har uppehållsrätt i den medlemsstaten enligt unionens sekundärrätt, är nämligen inte uppfyllt.
Artikel 21 FEUF ska tolkas på så sätt att den innebär att nämnda underåriga unionsmedborgare har uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten, under förutsättning att vederbörande uppfyller de villkor som uppställs i artikel 7.1 i direktiv 2004/38, bland annat villkoret att man ska ha tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen samt ha en heltäckande sjukförsäkring, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. I ett sådant fall har den förälder som har den faktiska vårdnaden om denna unionsmedborgare enligt samma bestämmelse rätt att bosätta sig tillsammans med vederbörande i den mottagande medlemsstaten. Uppehållsrätten för en underårig unionsmedborgare – som tillerkänns uppehållsrätt enligt artikel 21 FEUF och direktiv 2004/38 – skulle förlora all ändamålsenlig verkan om denna medborgares förälder, oavsett om föräldern är medborgare i en medlemsstat eller i ett tredjeland, som har den faktiska vårdnaden om unionsmedborgaren inte tilläts att uppehålla sig tillsammans med unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten. Möjligheten för ett barn i låg ålder att utöva uppehållsrätten förutsätter nämligen med nödvändighet att barnet har rätt att åtföljas av den person som har den faktiska vårdnaden om det och följaktligen att denna person kan bo tillsammans med barnet i den mottagande medlemsstaten under den tid som barnet uppehåller sig där.
(se punkterna 71, 72, 74, 76 och 80 samt punkt 3 i domslutet)