1.

Domstolen har redan vid flera tillfällen fastställt att ett E 101-intyg ( 2 ) som utfärdats av behörig institution ( 3 ) i en medlemsstat, i vilket det intygas att en arbetstagare som flyttar inom Europeiska unionen är ansluten till det sociala trygghetssystemet i denna medlemsstat, är bindande för den behöriga institutionen och domstolarna i värdmedlemsstaten och att arbetstagaren därför inte kan omfattas av det sociala trygghetssystemet i den sistnämnda medlemsstaten. ( 4 )

2.

I det nu aktuella målet har Cour de cassation (Kassationsdomstolen, Frankrike) i plenum frågat domstolen om denna rättspraxis är tillämplig på sådana situationer då den behöriga institutionen eller domstolarna i värdmedlemsstaten konstaterar att villkoren för utfärdande av E 101-intyget uppenbarligen inte var uppfyllda. ( 5 )

3.

Det nationella målet rör en tvist mellan ett tyskt bolag och de franska socialförsäkringsmyndigheterna och avser ett nytt avgiftsbeslut med krav på inbetalning av mer än 2 miljoner euro med stöd av den franska lagen om social trygghet. Skälet är att detta bolag inte betalat in avgifter till det franska socialförsäkringssystemet för anställda som arbetar på kryssningsfartyg på franska floder. De franska myndigheterna anser att de berörda arbetstagarna, som under hela sin anställningstid varit placerade på fartyg som uteslutande gått i Frankrike, omfattades av det franska socialförsäkringssystemet, i enlighet med artikel 13.2 a i förordning (EEG) nr 1408/71. ( 6 ) I denna bestämmelse anges den allmänna regeln att en person som är anställd inom en medlemsstats territorium ska omfattas av den statens lagstiftning om social trygghet.

4.

Bolaget anser att den schweiziska socialförsäkringslagstiftningen ska tillämpas på de berörda arbetstagarna och stödjer sig på E 101-intyg som styrker att de är anslutna till det schweiziska socialförsäkringssystemet. Dessa intyg har utfärdats av den behöriga schweiziska myndigheten med stöd av artikel 14.2 a i) i nämnda förordning, i vilken föreskrivs undantaget att en person som är anställd av en filial och som ingår i den resande eller flygande personalen hos ett företag som utför internationell befordran av passagerare ska omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat på vars territorium denna filial finns.

5.

Den hänskjutande domstolen anser att arbetsvillkoren för de berörda arbetstagarna uppenbarligen inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet för artikel 14 i förordning nr 1408/71. Frågan är således om den behöriga institutionen eller domstolarna i den mottagande medlemsstaten under sådana omständigheter undantagsvis får pröva och i förekommande fall ifrågasätta giltigheten av ett E 101-intyg som utfärdats av den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat.

6.

Begäran väcker den svåra frågan hur principerna om rättssäkerhet och fri rörlighet för arbetstagare inom unionen på området för social trygghet ska vägas mot den omständigheten att det är nödvändigt att garantera en korrekt tillämpning av de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1408/71. Frågans omfattning har ökat under de senaste åren på grund av integreringen av medlemsstaternas arbetsmarknader. ( 7 )

7.

I detta förslag till avgörande förklarar jag varför jag anser att det under sådana omständigheter som i det nu aktuella målet inte är motiverat att göra avsteg från domstolens praxis och medge ett undantag från ett E 101-intygs bindande verkan.

8.

I artikel 13 i förordning nr 1408/71, med rubriken ”Allmänna regler”, som finns i avdelning II med rubriken ”Bestämmande av tillämplig lagstiftning”, anges följande i punkterna 1 och 2 a:

”1.   … De personer som denna förordning tillämpas på skall omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.

2.   Om något annat inte följer av artiklarna 14–17 gäller följande:

9.

I artikel 14 i samma avdelning i förordningen, med rubriken ”Särskilda regler för andra anställda än sjömän”, anges följande i punkt 2 a, i:

”Artikel 13.2 a skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

…

10.

I punkt 3 i artikel 84a i förordning nr 1408/71, med rubriken ”Kontakter mellan institutioner och personer som omfattas av denna förordning” föreskrivs följande:

”Vid problem med tolkningen eller tillämpningen av denna förordning som skulle kunna äventyra rättigheterna för en person som omfattas av förordningen, skall institutionen i den behöriga staten eller den stat där den berörda personen är bosatt kontakta den eller de institutioner i den eller de medlemsstater som berörs. Om någon lösning inte kan hittas inom rimlig tid får de berörda myndigheterna begära att administrativa kommissionen agerar i ärendet.”

11.

Förordning nr 1408/71 upphävdes och ersattes av förordning nr 883/2004 ( 8 ) från och med den 1 maj 2010. ( 9 ) De relevanta omständigheterna i det nationella målet regleras följaktligen tidsmässigt av förordning nr 1408/71. ( 10 )

12.

I artikel 12a i förordning nr 574/72, ( 11 ) som finns i avdelning III med rubriken ”Tillämpning av förordningens bestämmelser om bestämmande av tillämplig lagstiftning”, anges följande i punkt 1a:

”Vid tillämpningen av förordningens artiklar 14.2 … skall följande regler gälla:

…

Om en person som i enlighet med artikel 14.2 a i förordningen hör till den resande eller flygande personalen hos ett företag som bedriver internationell befordran omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där företaget har sitt säte, en filial eller en permanent representation eller där personen är bosatt och har sin huvudsakliga sysselsättning, skall den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten utfärda ett intyg på att han omfattas av dess lagstiftning.”

13.

Förordning nr 574/72 upphävdes och ersattes av förordning nr 987/2009 ( 12 ) den 1 maj 2010. ( 13 ) Den första förordningen är således fortfarande tillämplig i tiden på det nationella målet. ( 14 )

14.

I artikel 8 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer (nedan kallat avtalet), ( 15 ) med rubriken ”Samordning av systemen för social trygghet”, anges följande i led b:

”De avtalsslutande parterna skall, i enlighet med bilaga II, fastställa bestämmelser för samordning av systemen för social trygghet, för att säkerställa särskilt …

15.

I bilaga II till avtalet, med rubriken ”Samordningen av socialförsäkringssystemen”, anges följande i artikel 1:

”1.   De avtalsslutande parterna är överens om att på området samordning av socialförsäkringssystemen sinsemellan tillämpa de gemenskapsrättsakter som det hänvisas till, i den lydelse dessa har den dag då avtalet undertecknas och så som dessa har ändrats i avsnitt A i denna bilaga eller därmed likvärdiga regler.

2.   När begreppet ’medlemsstat(er)’ förekommer i de rättsakter som det hänvisas till i avsnitt A i denna bilaga avses utöver de stater som omfattas av gemenskapsrättsakterna i fråga även Schweiz.”

16.

I avsnitt A i nämnda bilaga hänvisas bland annat till förordningarna nr 1408/71 och 574/72.

17.

Enligt artikel 90.1 c i förordning nr 883/2004 och artikel 96.1 c i förordning nr 987/2009 ska förordningarna nr 1408/71 och nr 574/72 förbli i kraft och deras rättsverkan bibehållas, bland annat med avseende på avtalet, så länge detta avtal inte har ändrats i förhållande till förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009.

18.

Genom beslut nr 1/2012 av den gemensamma kommitté som inrättades genom avtalet, ( 16 ) vilket beslut trädde i kraft den 1 april 2012, uppdaterades avsnitt A i bilaga II till avtalet som numera hänvisar till förordning nr 883/2004 och förordning nr 987/2009. De relevanta omständigheterna i det nationella målet regleras följaktligen tidsmässigt genom förordningarna nr 1408/71 och nr 574/72. ( 17 )

19.

Bolaget A-Rosa Flussschiff GmbH (nedan kallat A-Rosa) är ett bolag som bildats enligt tysk rätt och har säte i Tyskland. Bolaget anordnar kryssningar på olika floder i Europa. A-Rosa har en filial med säte i Schweiz vars verksamhet består i att hantera alla drift- och nyttjanderelaterade samt juridiska aspekter avseende fartygen i Europa samt personaladministration avseende personalen på dessa fartyg. Bolaget har inga dotterbolag eller filialer i Frankrike.

20.

A-Rosa driver även två kryssningsfartyg i Frankrike som går på floderna Rhône och Saône. På dessa fartyg finns säsongsanställd personal som är medborgare i andra medlemsstater än Frankrike och som arbetar med hotellverksamhet. De två fartygen trafikerar enbart franska inre vattenvägar.

21.

Den 7 juni 2007 fick A-Rosa oanmälda tillsynsbesök på dessa två båtar, vilket ledde till att de franska socialförsäkringsinstitutionerna upptäckte brister i det sociala försäkringsskyddet för ungefär 90 arbetstagare som arbetade med hotellverksamheten ombord på fartygen. De berörda arbetstagarna hade rekryterats och anställts av bolagets schweiziska filial, i enlighet med anställningskontrakt som omfattades av schweizisk lagstiftning.

22.

Vid dessa tillsynsbesök lade A-Rosa fram en första omgång E 101-intyg, för år 2007, som hade utfärdats den 6 september 2007 av Sozialversicherungsanstalt des Kantons Graubünden (Socialförsäkringsinrättning i kantonen Graubünden, Schweiz, nedan kallad den schweiziska institutionen). Av dessa intyg framgick att de berörda arbetstagarna var anslutna till det schweiziska socialförsäkringssystemet, i enlighet med artikel 14.2 a i) i förordning nr 1408/71.

23.

Den 22 oktober 2007 delgav Union de recouvrement des cotisations de sécurité sociale et d’allocation familiales du BasRhin (BasRhins förbund för indrivning av avgifter för social trygghet och familjebidrag, nedan kallat Urssaf du Bas-Rhin) A-Rosa ett avgiftsbeslut med krav på inbetalning av 2024123 euro, inklusive dröjsmålsränta, för obetalda avgifter till det franska socialförsäkringssystemet för de berörda arbetstagarna avseende perioden 1 april 2005–30 september 2007.

24.

Den 7 juli 2008 bestridde A-Rosa avgiftsbeslutet vid Tribunal des affaires de sécurité sociale du Bas-Rhin (Socialförsäkringsdomstolen i Bas-Rhin, Frankrike), vilken ogillade talan genom dom av den 9 februari 2011. Socialförsäkringsdomstolen fann dels att bolaget bedrev en normal, fast och stadigvarande verksamhet i Frankrike, dels att den omständigheten att arbetsgivaren hade lagt fram E 101-intyg inte utgjorde skäl att ogiltigförklara det omtvistade avgiftsbeslutet.

25.

Den 10 mars 2011 överklagade A-Rosa denna dom till Cour d’appel de Colmar (Colmars appellationsdomstol, Frankrike). Urssaf d’Alsace, som trätt i stället för Urssaf du Bas-Rhin, yrkade bland annat att appellationsdomstolen skulle fastställa det avgörande av den 9 februari 2011 som hade meddelats av Socialförsäkringsdomstolen i Bas-Rhin.

26.

Genom skrivelse av den 27 maj 2011, med rubriken ”Begäran om tillbakadragande av E 101-blanketter som utfärdats till anställda vid bolaget [A-Rosa] i Frankrike”, ingav Urssaf du Bas-Rhin en begäran till den schweiziska institutionen om att E 101-intygen skulle dras tillbaka. I skrivelsen angavs bland annat följande:

”I och med att verksamheten på fartygen bedrivs permanent och enbart i Frankrike, borde periodiska deklarationer avseende arbetstagare som rekryterats särskilt för att arbeta på fartygen ha ingetts till de franska socialförsäkringsorganen.

…

I och med att fartygen endast trafikerade franskt territorialvatten innebär det att [artikel 14.2 a] i förordning nr 1408/71, som avser internationell befordran av passagerare, inte är tillämplig på den situation som arbetstagarna i bolaget befinner sig i.

Följaktligen borde de E 101-intyg som utfärdats för dessa arbetstagare inte ha upprättats med stöd av [artikel 14.2 a] i förordning nr 1408/71.”

27.

Genom en skrivelse av den 18 augusti 2011 till Urssaf du Bas-Rhin framhöll den schweiziska institutionen bland annat följande: ( 18 )

”Företaget [A-Rosa] erbjuder resor ombord på kryssningsfartyg på Donau, Rhône/Saône och Rhen. Bolaget bedriver dessutom en omfattande affärsverksamhet i Schweiz. Det schweiziska dotterbolaget i Chur har hand om alla transaktioner som rör nyttjandet av kryssningsfartygen. Det schweiziska dotterbolaget i Chur svarar även för rekryteringen av personal.

Resorna på Donau och Rhen går genom flera europeiska länder, och [A-Rosa] har dessutom gjort gällande att den resande personalen även turas om att arbeta på olika fartyg och rutter. [A-Rosas] arbetstagare uppfyller i princip villkoren i [artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71].

Vi har uppmärksammat företaget [A-Rosa] på att särbestämmelserna för arbetstagare enligt [artikel 14.2 a i förordning nr 1408/71] endast är tillämpliga om de sistnämnda arbetar för ett företag som bedriver internationell befordran på territoriet i två eller flera medlemsstater. Om personerna verkligen arbetar enbart ombord på fartyg på franskt territorium är de franska rättsliga bestämmelserna tillämpliga enligt principen om platsen för verksamhetens utförande ([artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71]).

Vi har därmed ålagt företaget [A-Rosa] att beräkna socialförsäkringsavgifterna [i enlighet med] respektive lands lagstiftning för personer som verkligen arbetar endast i en av [Europeiska unionens] stater.

Mot bakgrund av alla dessa omständigheter och i synnerhet då alla socialförsäkringsavgifter har beräknats och betalats i Schweiz år 2007 för de personer som är föremål för ert klagomål, ber vi er att avstå från en retroaktiv korrigering och anpassning av försäkringen till det franska regelverket.”

28.

Under förfarandet vid Colmars appellationsdomstol lade A-Rosa fram en andra omgång E 101-intyg, för åren 2005 och 2006, som den behöriga schweiziska institutionen hade utfärdat den 14 maj 2012 i enlighet med artikel 14.2 a i) i förordning nr 1408/71.

29.

Appellationsdomstolen ogillade huvuddelen av A-Rosas överklagande genom dom av den 12 september 2013. Denna domstol fann bland annat att de E 101-intyg som bolaget hade lagt fram inte fråntog bolaget dess skyldigheter med avseende på det franska socialförsäkringssystemet, vilket skulle omfatta de berörda arbetstagarna enligt artikel 13.2 a i förordning nr 1408/71. Appellationsdomstolen framhöll följande, med avseende på undantaget enligt artikel 14.2 a i) i denna förordning:

”… [D]e E 101-intyg som lagts fram saknar koppling till de faktiska anställningarna på fartygen Luna och Stella. Fartygens namn anges inte ens.

Dessutom har klagandebolaget inte styrkt att den berörda personalen har haft andra arbetsuppgifter utöver hotellverksamheten på fartygen Luna och Stella. Som bolaget har angett nyttjades de båda kryssningsfartygen enbart på Rhône och Saône under perioden april–november. Under vinterperioden låg fartygen förtöjda i Lyon.

Följaktligen har befordran av passagerare genom flodtrafik, som den berörda personalen arbetade med, endast utförts inom landets gränser och utan någon internationell koppling, även om kunderna har kunnat finnas i utlandet och ingått avtal med klagandebolaget utanför Frankrikes territorium.

Klagandebolaget har visserligen fått E 101-intyg utfärdade med stöd av [artikel 14.2 a i) i förordning nr 1408/71], men det har sett till att inte ange var arbetet utförs och på vilka fartyg. Härigenom har bolaget förbehållit sig möjligheten att låta den rekryterade personalen arbeta inom internationella transporter, bland annat på de fartyg som bolaget för övrigt uppgett att det nyttjar på Rhen och Donau. Det finns ingen anledning att betvivla giltigheten av de E 101-intyg som företetts vid förhandlingen.

I och med att den aktuella personalen slutligen endast arbetat med kryssningar i Frankrike kan klagandebolaget emellertid inte dra nytta av undantagsbestämmelserna för internationella persontransporter.”

30.

Det följer av domen av Colmars appellationsdomstol av den 12 september 2013 att Urssaf d’Alsace lät kalla den schweiziska institutionen till förhandlingen men att denna inte infann sig, inte heller via ombud.

31.

A-Rosa överklagade denna dom till Cour de cassation (Kassationsdomstolen, Frankrike) den 21 oktober 2013. Kassationsdomstolen beslutade i plenum att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Är de rättsverkningar som är knutna till ett E 101-intyg vilket utfärdats i enlighet med artiklarna 11.1 och 12a.1a i [förordning nr 574/72] av den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning om social trygghet ska fortsätta att gälla på den anställdes situation bindande för dels institutioner och myndigheter i den mottagande staten, dels för domstolarna i samma medlemsstat då det konstaterats att de villkor under vilka den anställde arbetstagaren utövar sin verksamhet uppenbart inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet för de undantagsregler som föreskrivs i artikel 14.1 och 14.2 i förordning nr 1408/71?”

32.

A-Rosa, Urssaf d’Alsace, den belgiska, tjeckiska, irländska, franska och cypriotiska regeringen samt Europeiska kommissionen har yttrat sig skriftligt. Vid förhandlingen den 5 oktober 2016 yttrade sig A-Rosa, Urssaf d’Alsace, den belgiska, irländska och franska regeringen samt kommissionen muntligt.

33.

Den hänskjutande domstolen har ställt tolkningsfrågan till domstolen för att få klarhet i huruvida ett E 101-intyg har samma bindande verkan som det normalt har enligt domstolens praxis ( 19 ) om den behöriga institutionen och domstolarna i värdmedlemsstaten konstaterar att en arbetstagares arbetsvillkor uppenbarligen inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet för artikel 14.1 och 14.2 i förordning nr 1408/71.

34.

Den hänskjutande domstolen har till stöd för sin begäran bland annat framhållit att denna fråga numera uppstår i många tvister till följd av att företagens verksamhet blir allt mer internationell och att strategier tas fram för skattemässig och social optimering, vilket kan undergräva principerna om fri rörlighet för arbetstagare, fritt tillhandahållande av tjänster och förekomsten av verklig, icke snedvriden konkurrens på den inre marknaden. Av de synpunkter som framförts till domstolen framgår för övrigt att den nu aktuella begäran om förhandsavgörande ska ses i förlängningen av två domar som meddelades den 11 mars 2014 av avdelningen för brottmål vid Kassationsdomstolen (Frankrike). I dessa domar ifrågasätts, inom ramen för straffrättsliga förfaranden, den bindande verkan av E 101-intyg som utfärdats av den behöriga institutionen i en annan medlemsstat. ( 20 )

35.

Det följer av beslutet om hänskjutande att E 101-intygen i fråga utfärdats av den schweiziska institutionen i enlighet med artikel 14.2 a i) i förordning nr 1408/71, det vill säga undantaget för personer som ingår i den resande eller flygande personalen hos ett företag som utför internationell befordran av passagerare eller gods. ( 21 ) Följaktligen gäller den hänskjutande domstolens fråga om E 101-intygets bindande verkan endast med avseende på denna bestämmelse. Ett E 101-intygs bindande verkan kan nämligen inte sträcka sig längre än själva innebörden i intyget. Därmed anser jag att tolkningsfrågan egentligen avser denna bestämmelse och inte andra undantag enligt samma artikel. ( 22 )

36.

Den hänskjutande domstolen har inte lämnat några uppgifter som tyder på att det nu aktuella fallet, som Urssaf d’Alsace och den franska regeringen tycks påstå, ( 23 ) avser bedrägeri eller missbruk från A-Rosas eller de berörda arbetstagarnas sida. I bedömningen nedan utgår jag följaktligen från att syftet med tolkningsfrågan inte är att få klarhet i huruvida domstolens praxis är tillämplig på den bindande verkan av E 101-intyg i händelse av missbruk eller bedrägeri. ( 24 )

37.

Däremot anser jag att den hänskjutande domstolen genom sin tolkningsfråga vill veta om den behöriga institutionen eller domstolarna i värdmedlemsstaten får avvisa ett E 101-intyg och underordna en arbetstagare värdmedlemsstatens socialförsäkringssystem i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken denna institution eller dessa domstolar konstaterar att arbetstagarens arbetsvillkor uppenbarligen inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet för den bestämmelse som legat till grund för utfärdandet av E 101-intyget, i det nu aktuella fallet artikel 14.2 a i) i förordning nr 1408/71, och den utfärdande institutionen, trots detta konstaterande, inte har dragit tillbaka eller upphävt nämnda intyg. ( 25 )

38.

Det framgår av handlingarna i målet att de franska myndigheterna i det nu aktuella fallet har fört en dialog om återkallande av E 101-intygen med den schweiziska institution som utfärdat dem. Den schweiziska institutionen medgav i det sammanhanget för de franska myndigheterna att nämnda artikel 14.2 a inte var tillämplig på de berörda arbetstagarna om de sistnämnda verkligen utförde sitt arbete ombord på fartyg enbart på franskt territorium. ( 26 )

39.

Den schweiziska institutionen gjorde emellertid ingen konkret bedömning av frågan huruvida och i vilken mån så var fallet för de berörda arbetstagarna för att för vart och ett av intygen bestämma om det fanns anledning att dra tillbaka eller upphäva dem. Den schweiziska institutionen begärde dessutom att de franska myndigheterna inte skulle korrigera socialförsäkringen retroaktivt så att den omfattades av den franska lagstiftningen, vilket implicit avslogs av de franska myndigheterna. Det nya avgiftsbeslut som delgavs A-Rosa innebar nämligen just en sådan retroaktiv korrigering. ( 27 ) Dialogen mellan de franska myndigheterna och den schweiziska institutionen ledde inte till någon lösning i det nu aktuella fallet, i synnerhet inte av frågan om tillbakadragande av E 101-intygen och vilka korrigeringar som skulle göras i detta avseende.

40.

Den centrala principfrågan i detta mål är vilken nationell myndighet som när allt kommer omkring, i en sådan situation, är behörig att fastställa giltigheten av ett E 101-intyg och följaktligen att fastställa vilken socialförsäkringslagstiftning som är tillämplig i den berörda arbetstagarens situation, i enlighet med bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71. Har den institution som utfärdat ett E 101-intyg alltid sista ordet om intygets bindande verkan? Eller ska den behöriga institutionen i värdmedlemsstaten eller åtminstone domstolarna i den medlemsstaten i en sådan situation medges en möjlighet att avvisa ett E 101-intyg om den utfärdande institutionen inte själv har dragit tillbaka eller upphävt intyget?

41.

A-Rosa, den tjeckiska, irländska och cypriotiska regeringen samt kommissionen har föreslagit att tolkningsfrågan ska besvaras så, att ett E 101-intyg även ska ha bindande verkan i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken den behöriga institutionen eller domstolarna i värdmedlemsstaten har konstaterat att arbetsvillkoren för arbetstagaren uppenbarligen inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet för artikel 14.2 a i) i förordning nr 1408/71. Enligt dessa parter följer det av domstolens praxis, från och med domen FTS, ( 28 ) att det endast är den institution som utfärdat ett E 101-intyg, i det nu aktuella fallet den schweiziska institutionen, som är behörig att avgöra om ett E 101-intyg ska upphävas eller inte är tillämpligt genom att dra tillbaka det, om den konstaterar att intyget har utfärdats felaktigt.

42.

Urssaf d’Alsace och den franska regeringen har däremot föreslagit att domstolen ska göra avsteg från denna rättspraxis och medge att den behöriga institutionen eller domstolarna i värdmedlemsstaten kan avvisa ett E 101-intyg om den bestämmelse som legat till grund för utfärdandet av intyget uppenbarligen inte är tillämplig. Dessa parter har i första hand åberopat tillkortakommanden i de förfaranden för dialog och förlikning som föreskrivs i förordning nr 1408/71 för att garantera värdmedlemsstaten ett effektivt rättsmedel om den medlemsstat som utfärdat E 101-intyget inte samarbetar eller inte är överens med värdmedlemsstaten. I andra hand har dessa parter anfört att domstolen i annan praxis har medgett vikten av att förhindra illojal konkurrens och social dumpning. ( 29 )

43.

Den belgiska regeringen anser att det i den situation som avses med den aktuella tolkningsfrågan inte är nödvändigt att göra några avsteg från domstolens praxis för att den behöriga institutionen och domstolarna i värdmedlemsstaten ska kunna avvisa E 101-inyget, eftersom det helt enkelt gäller att vid första påseendet fastställa att intyget utfärdats för en annan verksamhet än den som utförts av den arbetstagare som avses med nämnda intyg.

44.

Innan jag går in på frågan om ett avsteg från domstolens praxis om E 101-intygets bindande verkan, tror jag det är lämpligt att erinra om huvuddragen i lagvalsreglerna i avdelning II i förordning nr 1408/71 och de överväganden som ligger till grund för denna rättspraxis.

45.

Syftet med förordning nr 1408/71 är visserligen endast att ta fram ett system för samordning av de nationella lagstiftningarna om social trygghet, samtidigt som deras särdrag respekteras. ( 30 ) Lagvalsreglerna i förordning nr 1408/71 är ändå bindande för medlemsstaterna. ( 31 ) Bestämmelserna i avdelning II i denna förordning, som omfattar artikel 14.2 a i, utgör enligt fast rättspraxis ett fullständigt och enhetligt system av lagvalsregler, vars mål är att arbetstagare som flyttar inom unionen ska omfattas av endast en medlemsstats system för social trygghet, i syfte att undvika att olika nationella lagstiftningar tillämpas samtidigt och undgå de komplikationer som skulle kunna uppstå därav. ( 32 )

46.

Denna allmänna princip om att endast en socialförsäkringslagstiftning kan vara tillämplig anges i artikel 13.1 i förordning nr 1408/71, i vilken föreskrivs att personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i en enda medlemsstat. ( 33 )

47.

E 101-intyget syftar till att säkerställa att nämnda princip iakttas och avser att i specifika fall förhindra behörighetskonflikter till följd av skilda bedömningar av tillämplig socialförsäkringslagstiftning. ( 34 ) I detta avseende bidrar E 101-intyget till att säkerställa rättssäkerheten för arbetstagare som flyttar inom unionen ( 35 ) och följaktligen till att underlätta den fria rörligheten för arbetstagare och det fria tillhandahållandet av tjänster inom unionen, vilket utgör målet i förordning nr 1408/71. ( 36 )

48.

Beträffande E 101-intygets rättsverkan följer det av fast rättspraxis att så länge som blankett E 101 inte har återkallats eller ogiltigförklarats, ska den behöriga institutionen i den medlemsstat i vilken arbetstagarna är utstationerade beakta det förhållandet att dessa arbetstagare redan omfattas av den sociala trygghetslagstiftningen i den medlemsstat där det företag som de är anställda av är etablerat. Denna institution kan följaktligen inte besluta att arbetstagarna i fråga ska omfattas av det egna systemet för social trygghet. ( 37 ) Domstolen har även klargjort att E 101-intyget även gäller för domstolar i värdmedlemsstaten, vilka inte är behöriga att kontrollera om ett E 101-intyg är giltigt såvitt avser de omständigheter som legat till grund för utfärdandet av ett sådant intyg. ( 38 )

49.

Bestämmelserna i förordning nr 1408/71, så som de tolkats av domstolen, bildar således inte endast ett lagvalssystem, utan inrättar parallellt ett system för behörighetsfördelning mellan medlemsstaterna, ( 39 ) i den meningen att den institution som utfärdat ett E 101-intyg är den enda som är behörig att bedöma dess giltighet och att antingen på eget initiativ eller som svar på en begäran av den behöriga institutionen i en annan medlemsstat avgöra om det mot bakgrund av uppgifter som inhämtats beträffande arbetstagarens faktiska situation finns anledning att dra tillbaka eller upphäva nämnda intyg, vilket får till följd att intyget inte längre gäller för behöriga institutioner och domstolar i andra medlemsstater. ( 40 )

50.

Att domstolen har insisterat på att den utfärdande institutionen har en exklusiv behörighet när det gäller av pröva giltigheten av ett E 101-intyg ( 41 ) beror inte på något formalistiskt synsätt utan vilar enligt min mening på behovet av att garantera att principen om en enda lagstiftning i artikel 13.1 i förordning nr 1408/71 iakttas. Om värdmedlemsstaten medges en parallell behörighet innebär det ofrånkomligen en risk för motstridiga beslut om tillämplig lagstiftning i ett visst fall och följaktligen en risk för dubbla socialförsäkringar, med allt vad det skulle innebära, däribland att en arbetstagare skulle påföras dubbla sociala avgifter. ( 42 ) Arbetstagaren skulle för övrigt inte ha något rättsmedel för att förhindra ett sådant utfall. ( 43 )

51.

Risken för motstridiga beslut är enligt min mening inte försumbar, med hänsyn till komplexiteten i de berörda bestämmelserna och de motstridiga nationella intressena i fråga om social trygghet. Som det nu aktuella fallet så tydligt visar kan frågan om den tillämpliga socialförsäkringslagstiftningen vara föremål för olika ståndpunkter, även när den behöriga institutionen eller domstolarna i värdmedlemsstaten anser att arbetstagarens situation inte uppenbarligen omfattas av den bestämmelse som legat till grund för utfärdandet av E 101-intyget. ( 44 )

52.

Även under förutsättningen att sociala avgifter som redan betalats in skulle kunna krävas tillbaka, kan arbetstagaren hamna i en rättsosäker situation när det gäller frågan om vederbörande kan komma att omfattas av värdmedlemsstatens sociala trygghetssystem. Så som domstolen har framhållit gäller kravet på rättssäkerhet i särskilt hög grad i fråga om bestämmelser som kan få ekonomiska konsekvenser, så att de som berörs av bestämmelserna kan få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de åläggs genom bestämmelsen. ( 45 ) Dessutom skulle ett sådant krav på återbetalning nödvändigtvis föra med sig administrativa eller rättsliga komplikationer, vilket strider mot det allmänna syftet med förordning nr 1408/71, att underlätta den fria rörligheten för arbetstagare inom unionen. ( 46 )

53.

Vad som anförs ovan gäller enligt min mening såväl för den behöriga institutionen i värdmedlemsstaten som för domstolarna i denna medlemsstat. Konsekvenserna för den berörda arbetstagaren är nämligen inte mindre allvarliga för det fall att E 101-intyget skulle avvisas efter ett domstolsförfarande. ( 47 )

54.

Att domstolarna i värdmedlemsstaten skulle kunna avvisa ett E 101-intyg från en annan medlemsstat tycks dessutom svårförenligt med den allmänna principen att beslut som fattas av myndigheter i en medlemsstat ska kontrolleras av domstolarna i den staten. ( 48 ) I den mån ett E 101-intyg styrker att en arbetstagare är ansluten till det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat där den utfärdande institutionen finns, måste nämligen detta intyg betraktas som en handling utfärdad av denna medlemsstat. ( 49 )

55.

Av vad som anförs ovan följer att domstolens praxis om E 101-intygets bindande verkan vilar på allmänna överväganden som rör de principer och mål som ligger bakom lagvalsreglerna i förordning nr 1408/71. Några avsteg från denna rättspraxis är således inte tänkbara, såvida det inte kan styrkas att ett sådant avsteg verkligen är nödvändigt för att säkerställa en korrekt tillämpning av lagvalsreglerna.

56.

Detta är i ännu högre grad giltigt i och med att unionslagstiftaren i samband med översynen av regelverket för samordning av de sociala trygghetssystemen, med verkan från och med den 1 maj 2010, valde att kodifiera den tolkning som fastställts genom domstolens praxis om E 101-intygets bindande verkan och bibehålla den utfärdande institutionens exklusiva behörighet att pröva ett E 101-intygs giltighet. ( 50 )

57.

I motsats till vad som gjorts gällande av den belgiska regeringen ( 51 ) råder det ingen tvekan om att det vore ett avsteg från domstolens praxis om domstolen skulle medge att den behöriga institutionen eller domstolarna i värdmedlemsstaten i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet kunde avvisa ett E 101-intyg som utfärdats av den behöriga institutionen i en annan medlemsstat. Ett sådant undantag från E 101-intygets bindande verkan skulle nämligen innebära ett undantag från behörighetsfördelningen mellan medlemsstaterna, så som den fastställts genom denna rättspraxis.

58.

I bedömningen nedan ska jag undersöka de två huvudargument som anförts av Urssaf d’Alsace och den franska regeringen till stöd för förslagen att införa ett undantag från E 101-intygets bindande verkan, det vill säga de påstådda bristerna i förfarandena för dialog och förlikning som föreskrivs i förordning nr 1408/71 i syfte att garantera en värdmedlemsstat ett effektivt rättsmedel för att ett E 101-intyg ska dras tillbaka (avsnitt D) och att domstolen i annan praxis medgett vikten av att förebygga illojal konkurrens och social dumpning (avsnitt E). ( 52 )

59.

En behörig institution eller en domstol i en värdmedlemsstat får visserligen inte avvisa ett E 101-intyg. I förordning nr 1408/71 föreskrivs däremot ett förfarande för att få den utfärdande institutionen att dra tillbaka eller upphäva detta intyg i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, då det konstateras att villkoren för utfärdande av intyget uppenbarligen inte är uppfyllda.

60.

Detta förfarande vilar på principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna, enligt artikel 4.3 FEU, vilken är bindande för såväl värdmedlemsstaten som den stat som utfärdat E 101-intyget.

61.

Principen om lojalt samarbete innebär att den behöriga institutionen i värdmedlemsstaten, så som följer av artikel 84a.3 i förordning nr 1408/71, ska inleda en dialog med den institution som utfärdat E 101-intyget, om den anser att villkoren för utfärdande av intyget inte är uppfyllda. ( 53 ) Samma sak gäller enligt min mening om den behöriga institutionen i värdmedlemsstaten, som i det nu aktuella fallet, anser att intyget är ofullständigt. ( 54 ) I ett sådant fall innebär samarbetsprincipen följaktligen att den institution som utfärdat intyget ska kunna rätta intyget eller i förekommande fall dra tillbaka det.

62.

Skyldigheten för den behöriga institutionen i värdmedlemsstaten att inleda en dialog med den utfärdande institutionen när den anser att E 101-intyget ska dras tillbaka kan inte heller påverkas av tidpunkten för intygets utfärdande. ( 55 ) Det är visserligen att föredra att E 101-intyget utfärdas innan den berörda perioden börjar, men det kan även utfärdas under denna period, eller till och med efter periodens slut. ( 56 ) Denna slutsats är en följd av att intyget i sig inte ger upphov till några rättigheter eller något rättsförhållande. Intygets syfte är endast att styrka att en arbetstagare under den period som avses är ansluten till det sociala trygghetssystem som den utfärdande institutionen hör till.

63.

Principen om lojalt samarbete innebär även att den institution som utfärdar ett E 101-intyg är skyldig att göra en korrekt bedömning av de relevanta omständigheterna för att tillämpa reglerna om bestämmande av den tillämpliga lagstiftningen i fråga om social trygghet och följaktligen att säkerställa att uppgifterna i E 101-intyget är riktiga. ( 57 ) Det ankommer på denna institution att ompröva huruvida det var berättigat att utfärda E 101-intyget och, i förekommande fall, dra tillbaka intyget om den behöriga institutionen i den medlemsstat till vilken arbetstagarna utstationerats uttrycker tvivel i fråga om de omständigheter som ligger till grund för intyget och huruvida uppgifterna i intyget är korrekta, bland annat att dessa inte motsvarar kraven i artikel 14 i förordning nr 1408/71. ( 58 )

64.

Om de berörda institutionerna inte kan finna en lösning i rimlig tid föreskrivs i artikel 84a.3 i förordning nr 1408/71 att ärendet kan hänskjutas till den administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetstagare (nedan kallad administrativa kommissionen). ( 59 ) Enligt artikel 81 a i förordning nr 1408/71 har denna kommission bland annat till uppgift att handha samtliga administrativa frågor samt frågor om tolkning av bestämmelserna i denna förordning. ( 60 )

65.

För det fallet att administrativa kommissionen inte lyckas förlika de berörda institutionernas ståndpunkter i fråga om tillämplig lagstiftning i ett visst fall, återstår möjligheten att värdmedlemsstaten, utan att detta påverkar eventuella möjligheter att överklaga till domstol i den utfärdande institutionens medlemsstat, ( 61 ) inleder ett förfarande för fördragsbrott enligt artikel 259 FEUF mot den sistnämnda medlemsstaten. ( 62 ) Jag vill tillägga att ett sådant förfarande även kan inledas av kommissionen. ( 63 ) I det nu aktuella fallet är det emellertid uteslutet att ett förfarande avseende fördragsbrott inleds mot den stat som utfärdat E 101-intygen, eftersom Schweiz inte är en medlemsstat i unionen. Däremot anges i avtalet mellan EU och Schweiz att frågan kan hänskjutas till den gemensamma kommitté som inrättats enligt detta avtal, vilken just har till uppgift att besluta om vilka åtgärder som ska vidtas i händelse av allvarliga ekonomiska eller sociala svårigheter. ( 64 )

66.

För att förhindra att behöriga institutioner eller domstolar i olika medlemsstater fattar motstridiga beslut om tillämplig lagstiftning i ett specifikt fall, vilket avsevärt skulle undergräva rättssäkerheten för de berörda arbetstagarna och följaktligen inverka på den fria rörligheten för arbetstagare inom unionen, innebär de förfaranden för dialog och förlikning som föreskrivs i förordning nr 1408/71 att det är uteslutet att den behöriga institutionen eller domstolar i den mottagande medlemsstaten ensidigt vidtar åtgärder.

67.

Urssaf d’Alsace och den franska regeringen har emellertid anfört att sådana ensidiga åtgärder är nödvändiga i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken den utfärdande institutionen inte har dragit tillbaka intyget, trots konstaterandet att villkoren för utfärdande av ett E 101-intyg uppenbarligen inte är uppfyllda.

68.

Detta argument kan emellertid inte åberopas med framgång i det nu aktuella målet för att motivera ett undantag från den bindande verkan av ett E 101-intyg.

69.

Jag anser nämligen inte att det är styrkt att förfarandena enligt förordning nr 1408/71 inte kan säkerställa en korrekt tillämpning av lagvalsreglerna i denna förordning, inte ens i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, såvitt de behöriga institutionerna i de berörda medlemsstaterna faktiskt genomför hela förfarandet. I det nu aktuella fallet utnyttjade de franska myndigheterna inte alla rättsmedel enligt förordning nr 1408/71.

70.

De franska myndigheterna inledde visserligen en dialog med den utfärdande schweiziska myndigheten och begärde att denna institution skulle dra tillbaka de aktuella E 101-intygen. Dessa myndigheter avbröt emellertid denna dialog, vilket bekräftades av den franska regeringen vid förhandlingen, till följd av den schweiziska institutionens svar av den 18 augusti 2011.

71.

Genom detta svar tycks den schweiziska institutionen å ena sidan ha godtagit de franska myndigheternas ståndpunkt beträffande tolkningen av artikel 14.2 a i) i förordning nr 1408/71 genom att medge att denna bestämmelse inte var tillämplig på de berörda arbetstagarna om de sistnämnda verkligen utförde sitt arbete enbart ombord på fartyg på franskt territorium. Å andra sidan drog denna institution ändå inte tillbaka eller upphävde de ifrågasatta E 101-intygen. Den gjorde inte heller någon konkret bedömning, för vart och ett av dessa intyg, av frågan om intygen mot bakgrund av de franska myndigheternas konstateranden borde dras tillbaka eller upphävas. ( 65 ) Den schweiziska institutionen begärde dessutom att de franska myndigheterna skulle avstå från en retroaktiv korrigering, vilket dessa myndigheter motsatte sig. ( 66 )

72.

Följaktligen fanns det fortfarande ett antal olösta frågor när dialogen mellan de franska myndigheterna och den schweiziska institutionen avslutades. Det kan inte uteslutas att de skulle ha kunnat nå en överenskommelse om dialogen hade upprätthållits.

73.

De franska myndigheterna inledde för övrigt dialogen med den utfärdande institutionen först tre och ett halvt år efter det att A-Rosa hade delgetts det nya avgiftsbeslutet med inbetalningskrav avseende obetalda avgifter till det franska systemet. De franska myndigheterna lät faktiskt de berörda arbetstagarna omfattas av det franska socialförsäkringssystemet utan att ta hänsyn till att de redan omfattades av det schweiziska socialförsäkringssystemet. ( 67 )

74.

Möjligheten att i enlighet med artikel 84a.3 i förordning nr 1408/71 hänskjuta frågan till administrativa kommittén för att jämka samman de franska myndigheternas och den schweiziska institutionens ståndpunkter prövades aldrig i det aktuella fallet. Trots att beslut som fattas av denna administrativa kommission inte är bindande, ( 68 ) är det inte uteslutet att man skulle ha kunnat finna en lösning under denna kommissions överinseende.

75.

Av vad som anförs ovan följer att omständigheterna i det nu aktuella fallet inte kan påvisa de påstådda bristerna i förfarandena enligt förordning nr 1408/71, eftersom dessa förfaranden faktiskt kringgicks i det nu aktuella fallet. För övrigt kan jag inte se att det finns grund för domstolen att på ett mer allmänt sätt slå fast att dessa förfaranden i stort är illa lämpade för att säkerställa en korrekt tillämpning av bestämmelserna i denna förordning.

76.

Jag utesluter inte att förfarandena enligt förordning nr 1408/71 skulle kunna förbättras för att säkerställa en korrekt tillämpning av bestämmelserna i avdelning II i denna förordning. ( 69 ) Den frågan hänför sig emellertid huvudsakligen till unionslagstiftarens behörighet. Vissa förändringar har redan genomförts, ( 70 ) och frågan är för närvarande föremål för lagstiftningsdiskussioner på EU-nivå. ( 71 )

77.

Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter anser jag att de argument som anförts av Urssaf d’Alsace och den franska regeringen beträffande påstådda brister i förfarandena enligt förordning nr 1408/71 inte kan åberopas med framgång för att motivera ett undantag från ett E 101-intygs bindande verkan.

78.

Urssaf d’Alsace och den franska regeringen har åberopat domstolens praxis, enligt vilken tvingande skäl av allmänintresse, som kan motivera en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster, kan omfatta bland annat förebyggande av illojal konkurrens från företag som betalar sina utstationerade arbetstagare en lägre lön än minimilönen, i den mån denna målsättning anknyter till målet att skydda arbetstagarna genom bekämpning av social dumpning. ( 72 )

79.

Dessa parter har anfört att målet att förebygga illojal konkurrens och social dumpning analogt motiverar att den behöriga institutionen och domstolarna i medlemsstaten i undantagsfall får frångå verkan av ett E 101-intyg. I detta avseende har Urssaf d’Alsace framhållit att vissa nationella institutioner för social trygghet inte ”håller sig till reglerna” och inte gör någon som helst kontroll innan de utfärdar de E 101-intyg som begärs av en arbetsgivare. Den franska regeringen anser även att vissa institutioner eller myndigheter i den stat som utfärdar E 101-intygen kan frestas att utfärda E 101-intyg som inte borde utfärdas som en form av illojal konkurrens i förhållande till andra medlemsstater.

80.

Den rättspraxis som åberopats rör frågan huruvida sådana mål som förebyggande av illojal konkurrens och social dumpning, i avsaknad av harmonisering på området, ( 73 ) får beaktas som tvingande krav av allmänintresse som kan motivera inskränkningar i den fria rörligheten för arbetstagare och det fria tillhandahållandet av tjänster inom unionen.

81.

I det nu aktuella målet är det inte så mycket vissa ekonomiska aktörers handlingar som skulle motivera inskränkningar i den fria rörligheten, utan snarare andra medlemsstaters underlåtenhet att göra tillräckliga kontroller för att garantera en korrekt tillämpning av lagvalsreglerna i bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71.

82.

Av detta följer att den problematik som åberopats av Urssaf d’Alsace och den franska regeringen avseende illojal konkurrens och social dumpning faktiskt skulle kunna lösas genom att medlemsstaterna helt enkelt iakttar skyldigheterna enligt förordning nr 1408/71. Enligt vad som redogörs för ovan är syftet med förfarandena för dialog och förlikning enligt denna förordning just att garantera detta iakttagande från medlemsstaternas sida. ( 74 )

83.

Mot den bakgrunden anser jag att målen om förebyggande av illojal konkurrens och social dumpning inte kan åberopas med framgång i det nu aktuella målet för att motivera ett undantag från ett E 101-intygs bindande verkan.

84.

Så som kommissionen har anfört åligger de skyldigheter som följer av unionsrätten medlemsstaterna, oavsett om någon annan medlemsstat eventuellt inte har iakttagit sina skyldigheter. ( 75 ) En medlemsstat kan således inte tillåta sig att ensidigt vidta korrigerande åtgärder eller försvarsåtgärder avsedda att förekomma en annan medlemsstats eventuella åsidosättande av reglerna i unionsrätten. ( 76 ) I annat fall skulle lagvalssystemet i förordning nr 1408/71 äventyras.

85.

Sammanfattningsvis avser bedömningen i detta förslag till avgörande, mot bakgrund av uppgifterna i det nationella målet, inte missbruk eller bedrägerier från arbetstagarens eller arbetsgivarens sida. ( 77 ) Således är det inte uteslutet att det i framtiden kan bli nödvändigt att närmare klargöra om rättspraxis avseende ett E 101-intygs bindande verkan är tillämplig på situationer då sådant missbruk eller bedrägeri har fastställts.

86.

Mot bakgrund av vad som anförs ovan föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som ställts av Cour de cassation (Kassationsdomstolen, Frankrike) på följande sätt:

Ett E 101-intyg som styrker att en arbetstagare är ansluten till en medlemsstats sociala trygghetssystem i enlighet med artikel 14.2 a i i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, är bindande – så länge det inte har dragits tillbaka eller förklarats ogiltigt av den institution som utfärdat intyget i enlighet med artikel 12a.1a i rådets förordning nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen – för den behöriga institutionen och domstolarna i värdmedlemsstaten, även om dessa fastställt att arbetstagarens anställningsvillkor uppenbarligen inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet för den sistnämnda bestämmelsen.