1.

Domstolen har i förevarande mål ombetts att göra förtydliganden inom ramen för konsumentskyddet, särskilt vad gäller telekommunikation och närmare bestämt i de fall där näringsidkare erbjuder en telefontjänst för kundkontakter.

2.

De frågor som ställts avser tolkningen av begreppet grundläggande samtalstariff i den mening som avses i artikel 21 i direktiv 2011/83/EU ( 2 ) då direktivet inte innehåller någon definition av detta begrepp. Målet ger således domstolen möjlighet att för första gången uttala sig om tolkningen av denna artikel och särskilt begreppet grundläggande samtalstariff som återfinns där.

3.

Artikel 4 i direktiv 2011/83, med rubriken ”Harmoniseringsnivå”, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna får inte i sin nationella lagstiftning behålla eller införa bestämmelser som avviker från bestämmelserna i detta direktiv, inklusive strängare eller mindre stränga bestämmelser som ger en annan konsumentskyddsnivå om inget annat anges i detta direktiv.”

4.

I artikel 6.1 i direktivet, med rubriken ”Informationskrav vid distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler”, föreskrivs följande:

”1.   Innan konsumenten blir bunden av ett distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler eller ett motsvarande erbjudande ska näringsidkaren klart och tydligt ge konsumenten information om följande:

…

…”

5.

I artikel 21 i direktivet, med rubriken ”Telefonkommunikation”, anges följande:

”Om näringsidkaren har en telefontjänst för kundkontakter i anslutning till avtal som ingåtts ska medlemsstaterna se till att konsumenter som ringer upp näringsidkaren inte debiteras mer än grundläggande samtalstariff.

Första stycket ska inte påverka rätten hos dem som tillhandahåller telekommunikationstjänster att ta ut avgifter för sådana samtal.”

6.

I 312a § stycke 5 Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) (nedan kallad BGB), med rubriken ”Allmänna skyldigheter och principer vid konsumentavtal: Begränsningar vid fastställande av avgifter” genom vilken artikel 21 i direktiv 2011/83 införlivas, föreskrivs följande:

”Ett avtal genom vilket en konsument åläggs att betala en avgift när vederbörande kontaktar näringsidkaren via ett telefonnummer som den senare ställer till förfogande för frågor och svar i anslutning till avtal som ingåtts dem emellan, är ogiltigt om den avtalade avgiften överstiger avgiften för själva nyttjandet av telekommunikationstjänsten. Om ett avtal är ogiltigt i enlighet med första meningen är konsumenten inte heller skyldig att betala någon avgift till teleoperatören för samtalet. Teleoperatören har rätt att av den näringsidkare som slutit det ogiltiga avtalet med konsumenten, kräva betalning för själva nyttjandet av telekommunikationstjänsten.”

7.

comtech GmbH är ett bolag bildat enligt tysk rätt vars ekonomiska verksamhet består i att saluföra elektroniska och elektriska apparater. På bolagets webbplats anges ett telefonnummer till en servicetjänst som riktar sig till kunder med vilka bolaget redan har ingått ett köpeavtal och vilka vill ha förklaringar och förtydliganden i samband med detta avtal. Telefonnumret är ett 0180-nummer som används i Tyskland för tillhandahållande av servicetjänster enligt en enhetlig nationell tariff. Avgifterna för ett samtal till ett 0180-nummer (icke-geografiskt) är högre än den avgift som konsumenten betalar för samtal till ett vanligt (geografiskt) nummer i det fasta nätet eller mobilnätet enligt de allmänna samtalspriserna. ( 3 )

8.

Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs Frankfurt am Main e. V. (förening för bekämpande av illojal konkurrens i Frankfurt am Main) (nedan kallad Zentrale) är en förening för främjande av medlemmarnas, bland annat föreningarnas och företagens, branschintressen. Zentrale har väckt talan mot comtech vid den hänskjutande domstolen och yrkat förbudsföreläggande på grund av åsidosättande av 312a § stycke 5 BGB genom vilken artikel 21 i direktiv 2011/83 införlivats. Zentrale har inom ramen för denna talan gjort gällande att tillhandahållandet av en telefontjänst för kundkontakter för vilken högre avgifter betalas än för ett samtal till ett vanligt nummer utgör en otillbörlig affärsmetod. ( 4 )

9.

comtech har motsatt sig förbudsföreläggandet. Bolaget har gjort gällande att 312a § stycke 5 BGB jämförd med artikel 21 i direktiv 2011/83 innebär att näringsidkaren inte erhåller någon vinst genom att erbjuda en telefontjänst för kundkontakter. Bolaget anser därför att det inte är förbjudet att ta ut högre avgifter för dessa samtal än för samtal till vanliga nummer för att täcka ersättningen till teleoperatörerna för tillhandahållande av en servicetjänst såvida näringsidkaren inte erhåller någon vinst därigenom. ( 5 )

10.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det för att avgöra tvisten i det nationella målet är nödvändigt att tolka begreppet ”avgiften för själva nyttjandet av telekommunikationstjänsten” i 312a § stycke 5 BGB. Eftersom tarifferna för den i det nationella målet aktuella telefontjänsten har harmoniserats på europeisk nivå genom artikel 21 i direktiv 2011/83 ska även denna bestämmelse i direktivet tolkas. I denna artikel föreskrivs emellertid att konsumenter inte ska debiteras mer än ”grundläggande samtalstariff” för kundkontakter per telefon efter det att ett avtal har ingåtts.

11.

Den hänskjutande domstolen har anfört att syftet med denna bestämmelse enligt den tyska lagstiftaren var att förhindra att näringsidkaren erhåller vinst genom att erbjuda en icke-geografisk telefonservice. En sådan tolkning av artikel 21 i direktiv 2011/83 och följaktligen av 312a § stycke 5 BGB utesluter inte att konsumenter kan betala mer för ett samtal till ett icke-geografiskt nummer än för ett samtal till ett vanligt nummer under förutsättning att intäkterna inte överstiger kostnaderna för tillhandahållande av en sådan telefonservice.

12.

Den hänskjutande domstolen har emellertid ifrågasatt den tolkningen och vill få klarhet i huruvida en tolkning av begreppet grundläggande samtalstariff som är mer restriktiv än den tolkning som den tyska lagstiftaren gjort krävs för att säkerställa en högre skyddsnivå för konsumenten. Den har anfört att ordalydelsen i artikel 21 i direktiv 2011/83 och syftet med denna bestämmelse talar för en sådan mer restriktiv tolkning. Trots att den ifrågavarande nationella bestämmelsen, såsom anförts ovan, innebär ett förbud mot att erhålla vinst genom att erbjuda en icke-geografisk telefontjänst, utgör den inte hinder mot att ta ut högre avgifter för samtal till denna telefontjänst än för samtal till vanliga nummer.

13.

Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Stuttgart (Tyskland) genom dom av den 15 oktober 2015 som inkom till domstolens kansli den 5 november 2015 att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

14.

Skriftliga yttranden har getts in av Zentrale, den estniska, den litauiska, den nederländska och den finska regeringen samt kommissionen. Eftersom ingen av parterna framställde något yrkande därom, beslutade domstolen att avgöra målet utan muntlig förhandling.

15.

Den hänskjutande domstolen vill genom sina frågor få klarhet i dels om begreppet grundläggande samtalstariff ska tolkas så, att den avgift som tas ut av konsumenter som ringer upp näringsidkaren inom ramen för en telefontjänst för kundkontakter inte kan överstiga den avgift som konsumenten skulle ha betalat för samtal till ett vanligt (geografiskt) nummer i det fasta nätet eller mobilnätet, dels vilken betydelse det förhållandet har, att näringsidkaren erhåller eller inte erhåller vinst genom att erbjuda nämnda telefontjänst.

16.

Såsom kommissionen underförstått har föreslagit bör dessa frågor enligt min mening prövas gemensamt, eftersom de avser tolkningen av ett och samma begrepp.

17.

Den hänskjutande domstolen vill genom de två frågorna följaktligen få klarhet i hur begreppet grundläggande samtalstariff i artikel 21 i direktiv 2011/83 ska tolkas.

18.

Det ska inledningsvis förtydligas att Zentrale, den estniska och den litauiska regeringen samt kommissionen i sina skriftliga yttranden har intagit ståndpunkten att konsumenter som via en telefonkundtjänst ringer upp näringsidkaren inte ska betala en avgift som är högre för telefonkommunikationen än för samtal till ett vanligt (geografiskt) nummer i det fasta nätet eller mobilnätet.

19.

I artikel 21 första stycket i direktiv 2011/83 föreskrivs att ”[o]m näringsidkaren har en telefontjänst för kundkontakter i anslutning till avtal som ingåtts ska medlemsstaterna se till att konsumenter som ringer upp näringsidkaren inte debiteras mer än grundläggande samtalstariff”.

20.

Eftersom begreppet grundläggande samtalstariff inte definieras i vare sig direktiv 2011/83 eller inom den rättsliga ram som inrättas av unionslagstiftaren i fråga om tillhandahållande av telekommunikationstjänster, ( 6 ) följer av domstolens fasta praxis att fastställandet av betydelsen av och räckvidden för sådana uttryck som inte definierats i unionsrätten ska ske i enlighet med deras normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som de ingår i. ( 7 )

21.

Vad gäller den normala betydelsen av begreppet grundläggande samtalstariff påminner detta, såsom den hänskjutande domstolen har anfört, i det tyska språket om begreppet ”lokaltaxa” [Ortstarif] som avser de kostnader som uppkommer i samband med ett samtal till ett vanligt ortsbundet telefonnummer. Den hänskjutande domstolen har dessutom framhållit att tolkningen av begreppet inte är enhetlig i Tyskland. ( 8 )

22.

I detta avseende följer av fast rättspraxis att den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsrättslig bestämmelse inte ensam kan ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner. Unionsbestämmelserna ska nämligen tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga språk i Europeiska unionen. I händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår. ( 9 )

23.

Även om det i förevarande mål, såsom kommissionen korrekt har påpekat, i princip inte finns någon textuell otydlighet i de olika språkversionerna, ( 10 ) med hänsyn till de olika taxor som slutanvändare erbjuds för tillhandahållande av telekommunikationstjänster i de olika medlemsstaterna, ( 11 ) och den snabba utvecklingen inom den dynamiska telekommunikationssektorn, tycks det inte vara möjligt att fastställa en användning i vanligt språkbruk av begreppet grundläggande samtalstariff. Den normala betydelsen av det begrepp som används i övriga språkversioner möjliggör således inte i sig ett svar på tolkningsfrågan.

24.

Begreppet grundläggande samtalstariff ska således tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med direktiv 2011/83 och det sammanhang i vilket direktivet ingår. Bakgrunden till direktivet kan också utgöra en tillförlitlig källa som i viss mån gör det möjligt att klarlägga unionslagstiftarens avsikt på ett känsligt område, såsom det för konsumentskydd.

25.

Tolkningen av artikel 21 i direktiv 2011/83 ska ske med beaktande av de bestämmelser som omgärdar denna artikel i direktivet.

26.

Det ska i detta avseende påpekas att begreppet normaltaxa[*] också används i artikel 6.1 f i direktiv 2011/83 som avser krav på förhandsinformation vid distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler. I denna bestämmelse anges att näringsidkaren innan ett avtal ingås ska informera konsumenten om ”[k]ostnaden för att använda medel för distanskommunikation för ingåendet av avtalet, när kostnaden inte är beräknad efter normaltaxa”. ( 12 ) [* I den svenska versionen används begreppet normaltaxa i stället för grundläggande samtalstariff. Ö.a.]

27.

Kommissionen anser att kravet på att informera konsumenten möjliggör för sistnämnda att besluta om att ingå avtal eller inte med näringsidkaren med kännedom om kostnaden för medel för distanskommunikation. ( 13 ) Kommissionen har även påpekat att enbart de kostader som konsumenter kan förvänta sig, det vill säga avgifter för vanlig telekommunikation som tas ut vid ett telefonsamtal till ett vanligt (geografiskt) nummer i det fasta nätet eller mobilnätet kan betraktas som normaltaxa i den mening som avses i artikel 6.1 f i direktiv 2011/83. Eftersom konsumenten har fått kännedom om dessa avgifter på grundval av det avtal som ingåtts med teleoperatören har näringsidkaren inte något informationskrav enligt denna artikel. Om telekommunikationen mellan konsumenten och näringsidkaren däremot sker via ett telefonnummer som medför kostnader för konsumenten som överstiger de för telekommunikation via ett vanligt (geografiskt) nummer i det fasta nätet eller mobilnätet ska näringsidkaren informera konsumenten om detta på ett tydligt och begripligt sätt.

28.

Om tolkningen av artikel 6.1 f i direktiv 2011/83 och begreppet normaltaxa däri talar för att artikeln uteslutande omfattar de kostnader som normalt sett uppkommer vid telekommunikation via ett vanligt (geografiskt) nummer i det fasta nätet eller mobilnätet, ska samma sak, enligt min mening, gälla beträffande tolkningen av begreppet grundläggande samtalstariff, i den mening som avses i artikel 21 i direktivet.

29.

Artikel 21 i direktiv 2011/83, i sitt sammanhang, ska därför tolkas på så sätt att den uteslutande omfattar de kostnader som uppkommer för konsumenter vid ett samtal till ett vanligt (geografiskt) nummer i det fasta nätet eller mobilnätet.

30.

Enbart denna tolkning gör det möjligt att säkerställa att de ändamål som eftersträvas med direktiv 2011/83 uppnås, vilket jag kommer att visa nedan.

31.

Syftet med direktiv 2011/83 som anges i artikel 1 i direktivet är att ”åstadkomma ett konsumentskydd på hög nivå och därigenom bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt”. ( 14 )

32.

I detta avseende erinras i skälen 3 ( 15 )–5 och skäl 7 i direktiv 2011/83 om att syftet med direktivet är att bidra till att uppnå ”en hög konsumentskyddsnivå”. Särskilt i skäl 7 i direktivet anges att ”[k]onsumenterna bör … tillförsäkras en hög enhetlig skyddsnivå i hela unionen”. ( 16 )

33.

Den nederländska regeringen har anfört att den ifrågavarande tyska lagstiftningen inte strider mot artikel 21 i direktiv 2011/83 och framför allt inte mot målet att skydda konsumenter som fastställs i skälen 3–5 och skäl 7 och artikel 1 i direktivet. Tvärtemot vad den estniska ( 17 ) och den litauiska regeringen har hävdat anser den nederländska regeringen att begreppet grundläggande samtalstariff omfattar kostnader utöver informationstariffen som uppkommer till följd av tillhandahållandet av det berörda servicenumret. ( 18 )

34.

Jag anser inte att detta argument är övertygande.

35.

I skäl 2 i direktiv 2011/83 framhålls att direktivet inte längre bygger på en minimiharmoniseringsstrategi som direktiven 85/577/EEG ( 19 ) och 97/7, utan på en fullständig harmonisering. Av rättssäkerhetshänsyn ”tillförsäkras en hög enhetlig skyddsnivå i hela unionen” således genom en fullständig harmonisering av vissa huvudaspekter av avtal mellan företag och konsumenter. ( 20 ) Enligt artikel 4 i direktiv 2011/83 får följaktligen ”[m]edlemsstaterna … inte i sin nationella lagstiftning behålla eller införa bestämmelser som avviker från bestämmelserna i detta direktiv, inklusive strängare eller mindre stränga bestämmelser som ger en annan konsumentskyddsnivå om inget annat anges i detta direktiv”, vilket inte föreskrivs med avseende på artikel 21 i direktivet. ( 21 )

36.

Såsom den estniska och den litauiska regeringen samt kommissionen har påpekat avser artikel 21 i direktiv 2011/83 en situation där en konsument efter det att ett avtal har ingåtts ringer upp näringsidkaren i anslutning till avtalet bland annat för att klargöra frågor som avser fullgörandet av avtalet ( 22 ) eller efter det att avtalet har fullgjorts för att göra gällande garantianspråk eller förbereda en talan. Eftersom näringsidkaren erbjuder en telefonservice för kundkontakt kan han påverka de avgifter som debiteras konsumenterna vid ett telefonsamtal till näringsidkaren. Om näringsidkaren väljer ett vanligt (geografiskt) nummer i det fasta nätet eller mobilnätet medför konsumentens telefonsamtal till näringsidkaren enbart de kostnader som fastställs på grundval av det avtal som ingåtts mellan konsumenten och dennes teleoperatör. Om näringsidkaren däremot väljer ett 0180-nummer för vilket samtalstariffen är högre än normaltaxan på marknaden, finns det risk för att konsumenten av ekonomiska skäl och till sin egen nackdel undviker att ringa upp näringsidkaren av det skälet att detta skulle medföra ytterligare kostander för honom.

37.

En högre avgift än den som ska betalas för samtal till ett vanligt telefonnummer kan följaktligen avskräcka konsumenter från att ringa upp näringsidkare till följd av de extra kostnader som uppkommer därvid. ( 23 ) Vidare följer av systematiken i direktivet en presumtion som inte kan motbevisas om att servicetjänster ingår i parternas beräkningar och således i de avgifter som redan betalats av konsumenten. Användningen av ett överdrivet dyrt nummer skulle leda till ytterligare kostnader för konsumenten för samma tjänst. ( 24 ) Detta gäller i än högre grad om värdet av avtalets föremål är begränsat.

38.

En sådan tolkning av artikel 21 första stycket i direktiv 2011/83 påverkas inte av det andra stycket i denna bestämmelse, där det enbart anges att ”[f]örsta stycket … inte [ska] påverka rätten hos dem som tillhandahåller telekommunikationstjänster att ta ut avgifter för sådana samtal”. Jag delar den litauiska regeringens och kommissionens argument, att det avgörande är att den avgift som tas ut av konsumenten inte kan vara högre än den avgift som ska betalas för ett telefonsamtal till ett vanligt nummer till normala marknadspriser.

39.

Enligt min uppfattning riskerar den fullständiga harmonisering som införts genom direktiv 2011/83, och den höga konsumentskyddsnivån, att förlora sin ändamålsenliga verkan om domstolen i förevarande fall tolkar artikel 21 i direktiv 2011/83 på så sätt att medlemsstaterna kan införa sådana bestämmelser som de ifrågavarande på nationell nivå, vilka inte enbart omfattar normala marknadspriser för telekommunikation via ett vanligt (geografiskt) nummer i det fasta nätet eller mobilnätet.

40.

Såsom jag kommer att förklara bekräftas denna tolkning likaledes av tillkomsthistorien bakom artikel 21 i direktiv 2011/83.

41.

Den systematiska och teleologiska tolkningen av artikel 21 i direktiv 2011/83 som anförts ovan i punkterna 29 och 39 i förevarande förslag till avgörande stöds även av bestämmelsens tillkomsthistoria.

42.

Under lagstiftningsförfarandet ( 25 ) konstaterade Europaparlamentet att det saknas enhetliga regler i fråga om betalteletjänster för kundkontakter och föreslog i sin ändring 1378 att en (ny) artikel 28a med rubriken ”Kommunikation och kontaktmöjligheter” skulle införas. ( 26 ) Ändringen motiverades med att ”näringsidkare allt oftare överlåter sina servicetjänster för kundkontakter och klagomål till teletjänstcentraler. Konsumenter debiteras således ibland icke obetydliga avgifter när de hänvisas till speciella betalnummer … Kommunikationen och tillgänglighet ska således föreskrivas i lag i form av tilläggsförpliktelser som följer av avtalet för vilka ingen tilläggsavgift ska tas ut under det befintliga avtalsförhållandet eller under garantitiden.” ( 27 )

43.

Kommissionen har i detta avseende i sina skrivelser gjort gällande att begreppet grundläggande samtalstariff infördes i samband med att parlamentets förslag godkändes och omarbetades. ( 28 ) Vid första behandlingen, efter en överenskommelse mellan parlamentet och Europeiska unionens råd, antogs således förslaget till direktiv som innehöll artikel 21. ( 29 ) Unionslagstiftaren avsåg således att skydda konsumenter mot överdrivna kommunikationsavgifter när de önskade ringa upp näringsidkaren eller dess servicetjänst i anslutning till ett avtal som redan hade ingåtts.

44.

Unionslagstiftarens avsikt stöds dessutom av vägledningen från generaldirektoratet för rättsliga frågor avseende direktiv 2011/83. ( 30 ) I punkt 10 i dokumentet erinras för det första om att syftet med artikel 21 i direktivet är att ”skydda konsumenten mot tilläggsavgifter för det fall att denne skulle vara tvungen att ringa upp den näringsidkare med vilken han ingått ett avtal, till exempel om han önskar inge klagomål, och, för det andra, om att den typen av telefonsamtal inte kan innebära att konsumenten förpliktas att betala mer än den grundläggande samtalstariffen”. Även om begreppet grundläggande samtalstariff inte uttryckligen definieras i direktivet är syftet med nämnda direktiv att näringsidkarna ska se till att konsumenterna inte betalar mer än nettokostnaden för den elektroniska kommunikationstjänsten för samtal som omfattas av artikel 21. ( 31 ) I vägledningen anges dessutom att ”näringsidkare, för att följa kravet på denna grundläggande standardtariff”, bör använda telefonnummer såsom standardmässiga (geografiska) fasta eller mobila telefonnummer som inte omfattas av någon särskild tariffordning”. Icke geografiska nummer som normalt sett ingår i de paketerbjudanden som har en löptid som motsvarar ett fast månadspris som lämnas av dem som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster och nummer för vilka inte högre avgifter tas ut än för samtal till geografiska nummer är exempel på nummer som debiteras enligt grundläggande samtalstariff”. ( 32 )

45.

Enligt min mening framgår det tydligt av punkterna 25–40 i förevarande förslag till avgörande att en tolkning av artikel 21 i direktiv 2011/83 enligt vilken begreppet grundläggande samtalstariff omfattar samtliga kostnader som uppkommer till följd av nyttjandet av telekommunikationstjänster, oberoende av storleken på dessa kostnader, strider mot det syfte som unionslagstiftaren eftersträvade med direktivet.

46.

Såsom jag anfört i punkt 38 i förevarande förslag till avgörande är det för tolkningen av artikel 21 i direktiv 2011/83 och begreppet grundläggande samtalstariff avgörande att den avgift som tas ut av konsumenten inte är högre än den avgift som ska betalas för ett samtal till ett vanligt nummer till normalt marknadspris. Såsom framgår av den systematiska och teleologiska tolkningen samt bakgrunden till denna bestämmelse rör det sig inte om en grundläggande samtalstariff i den mening som avses i artikel 21 i direktiv 2011/83 när de kostnader som uppkommer för konsumenten överstiger normala samtalsavgifter för telefonsamtal till vanliga nummer.

47.

Såsom den estniska, den litauiska och den finska regeringen samt kommissionen har påpekat ska syftet, att skydda konsumenter mot överdrivet dyra samtalsavgifter inom ramen för kommunikation med näringsidkare som äger rum när avtal har ingåtts eller efter det att avtal har löpt ut, ha företräde oberoende av frågan om vem som slutligen erhåller den avgift som tas ut av konsumenten för nyttjandet av telekommunikationstjänsten. ( 33 ) Dessutom skulle artikel 21 i direktiv 2011/83 förlora sin ändamålsenliga verkan om skyddet för konsumenter mot överdrivna kommunikationskostnader var beroende av om näringsidkaren erhåller någon del av den avgift som konsumenterna betalar.

48.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Landgericht Stuttgart (Tyskland) på följande sätt:

Begreppet grundläggande samtalstariff i artikel 21 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG ska tolkas så, att konsumenter som ringer upp en näringsidkare inom ramen för ett serviceavtal, när denne har en telefontjänst för kundkontakter i anslutning till avtal som ingåtts mellan konsumenten och näringsidkaren, inte ska betala en högre avgift än för samtal till ett vanligt (geografiskt) nummer i det fasta nätet eller mobilnätet.