1.

Det råder inget tvivel om att en konsument som köper en konsumentvara av en annan privatperson inte omfattas av skydd enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier. ( 2 ) Den fråga som har aktualiserats i förevarande mål är huruvida detta gäller även när en näringsidkare som handlar i en privatpersons namn och för dennes räkning medverkar till en försäljning och därvid för konsumenten framställer sig som säljare.

2.

Begäran om förhandsavgörande har framställts av Cour d’appel de Liège (appellationsdomstolen i Liège) (Belgien) inom ramen för en tvist mellan en konsument och en näringsidkare om ett köp av en begagnad bil. Huvudfrågan är huruvida näringsidkaren, som uteslutande fungerade som mellanhand för bilens icke näringsidkande ägare, är ansvarig gentemot konsumenten för bilens bristande avtalsenlighet.

3.

I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen frågat EU-domstolen huruvida begreppet säljare i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 innefattar en sådan näringsidkare som motparten i det nationella målet vilken medverkar till en försäljning som mellanhand för en privatperson, trots att detta fall inte nämns i den bestämmelsen.

4.

EU-domstolen har således i förevarande mål ombetts att klargöra omfattningen av begreppet säljare i den mening som avses i direktiv 1999/44 och därmed också att klargöra det direktivets tillämpningsområde.

5.

I min bedömning nedan kommer jag inledningsvis att ta upp några överväganden av allmän karaktär rörande begreppet mellanhand och de närmare villkoren för tolkning av begreppet säljare i direktiv 1999/44. Därefter kommer jag – utifrån en analys av såväl lydelsen av som syftet med artikel 1.2 c i det direktivet – att se närmare på frågan om tillämpningsområdet för begreppet säljare i den mening som avses i nämnda direktiv i syfte att kunna besvara tolkningsfrågan. Avslutningsvis kommer jag att diskutera den bedömning som den nationella domstolen ska göra och frågan om mellanhandens ersättning.

6.

Skäl 1 i direktiv 1999/44 innehåller en hänvisning till artikel 153 i EG-fördraget (nu artikel 169 FEUF), där det bland annat föreskrivs följande:

”För att främja konsumenternas intressen och säkerställa en hög konsumentskyddsnivå skall [unionen] bidra till att skydda konsumenternas … ekonomiska intressen samt till att främja deras rätt till information … för att tillvarata [deras] intressen.” ( 3 )

7.

I skälen 5 och 6 i direktiv 1999/44 anges följande:

8.

När det gäller säljarens ansvar anges följande i skäl 9 i nämnda direktiv:

9.

Direktiv 1999/44 syftar, enligt artikel 1.1 i detta direktiv, till

”… en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, i syfte att säkerställa en enhetlig miniminivå för konsumentskyddet inom ramen för den inre marknaden.”

10.

För det ändamålet åläggs säljaren genom nämnda direktiv vissa skyldigheter gentemot konsumenten, bland annat en skyldighet enligt artikel 2.1 att till konsumenten leverera varor som är avtalsenliga och en skyldighet enligt artikel 3.1 att vara ansvarig gentemot konsumenten för all bristande avtalsenlighet som föreligger när varan levereras.

11.

I artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 definieras begreppet säljare på följande sätt såvitt avser tillämpningen av direktivet:

”säljare: en fysisk eller juridisk person som enligt avtal säljer konsumentvaror inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet”.

12.

I artikel 4 i nämnda direktiv, vars rubrik lyder ”Regressrätt”, föreskrivs följande:

”När den slutliga säljaren är ansvarig gentemot konsumenten på grund av sådan bristande avtalsenlighet som beror på handlande eller underlåtenhet av tillverkaren, en säljare i tidigare led i samma avtalskedja eller någon annan mellanhand, skall den slutliga säljaren ha rätt att rikta anspråk mot den eller de personer i avtalskedjan som är ansvarig[a]. Frågan om mot vilken eller vilka ansvariga personer den slutliga säljaren kan rikta anspråk skall, liksom frågan om vilka åtgärder och villkor som därvid skall gälla, avgöras enligt nationell lag.”

13.

Av artikel 1.1 i direktiv 1999/44 framgår att detta direktiv endast innebär en minimiharmonisering av de nationella konsumentskyddsreglerna. ( 4 ) Därvid föreskrivs följande i punkt 1 i artikel 8, vars rubrik lyder ”Nationell lag och minimiskydd”:

”De rättigheter som följer av detta direktiv skall utövas utan att det påverkar andra rättigheter som konsumenten kan åberopa i enlighet med nationella bestämmelser om avtalsrättsligt eller icke-avtalsrättsligt ansvar.”

14.

Begreppet säljare såsom detta definieras i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 har införlivats ordagrant med belgisk rätt i artikel 1649 bis, 2 §, 2o, i den belgiska civillagen (Code civil).

15.

Den 24 april 2012 köpte Sabrina Wathelet en begagnad bil på en bilverkstad, närmare bestämt hos bolaget med begränsat ansvar (société à responsabilité limitée) Garage Bietheres & Fils SPRL (nedan kallat bilverkstaden), för 4000 euro.

16.

Sabrina Wathelet betalade 4000 euro till bilverkstaden men erhöll varken kvitto eller försäljningsfaktura.

17.

Bilverkstaden gjorde en teknisk kontroll av fordonet på egen bekostnad och ansökte om registrering av fordonet hos den behöriga belgiska myndigheten. Kostnaden för registreringen betalades av Sabrina Wathelet.

18.

Några månader senare, i juli 2012, slutade fordonet fungera. Det lämnades in för reparation till bilverkstaden, där man konstaterade ett motorhaveri.

19.

Genom skrivelse av den 13 november 2012 anmodade Sabrina Wathelet bilverkstaden att återlämna fordonet till henne och krävde därvid bland annat att få en försäljningsfaktura.

20.

Den 17 november 2012 begav sig Sabrina Wathelet till bilverkstaden för att hämta ut sitt fordon. Bilverkstaden lämnade emellertid inte ut fordonet till henne, eftersom hon inte var villig att underteckna en reparationsfaktura på 2000 euro daterad den 17 november 2012. Enligt Sabrina Wathelet var det då hon fick veta att bilverkstaden inte var säljare av fordonet utan i själva verket endast hade fungerat som mellanhand för en privatperson. ( 5 )

21.

Genom skrivelse till Sabrina Wathelet daterad den 17 november 2012 gjorde bilverkstaden gällande att det fordon som hon köpte hade överlämnats till bilverkstaden för försäljning och att det redan från början hade påpekats för henne att fordonet inte tillhörde bilverkstaden utan en privatperson. Enligt bilverkstaden var risken för motorhaveri att betrakta som en normal risk i samband med köp av en begagnad bil mellan privatpersoner. Därför vidhöll bilverkstaden sitt beslut att inte lämna tillbaka fordonet till Sabrina Wathelet förrän reparationsfakturan på 2000 euro hade betalats i sin helhet. Till sin skrivelse fogade bilverkstaden ett kvitto på 4000 euro där för- och efternamnet på den icke näringsidkande ägaren och för- och efternamnet på köparen, Sabrina Wathelet, hade fyllts i för hand. Kvittot är endast undertecknat av den icke näringsidkande ägaren.

22.

Den 13 december 2012 väckte bilverkstaden talan mot Sabrina Wathelet vid Tribunal de première instance de Verviers (domstol i första instans i Verviers) och yrkade därvid bland annat att hon skulle förpliktas att betala reparationsfakturan på 2000 euro av den 17 november 2012 jämte ränta. Bilverkstaden hävdade att det av Sabrina Wathelet köpta fordonet hade tillhört en av dess kunder och att köpet hade ägt rum mellan privatpersoner.

23.

Sabrina Wathelet bestred bilverkstadens yrkande och ingav ett genkäromål där hon med stöd av den belgiska civillagen yrkade att köpet skulle hävas och att köpeskillingen på 4000 euro jämte ränta skulle återbetalas. Dessutom yrkade Sabrina Wathelet skadestånd till ett belopp av 2147,46 euro. Hon gjorde gällande att köpet av fordonet hade ägt rum mellan henne och bilverkstaden samt att hon inte hade kunnat känna till att det inte var bilverkstaden som var säljaren.

24.

Tribunal de première instance de Verviers (domstolen i första instans i Verviers) biföll delvis bilverkstadens talan och förpliktade Sabrina Wathelet att betala 2000 euro jämte ränta till bilverkstaden. Sabrina Wathelets genkäromål lämnades utan bifall.

25.

Sabrina Wathelet överklagade domen till den hänskjutande domstolen, Cour d’appel de Liège (appellationsdomstolen i Liège), varvid hon vidhöll sina yrkanden från målet i första instans och i andra hand yrkade att fordonet omedelbart skulle återlämnas till henne.

26.

Enligt den hänskjutande domstolen föreligger det kvalificerade, precisa och samstämmiga presumtioner om att Sabrina Wathelet när köpeavtalet ingicks inte hade underrättats om att det rörde sig om ett köp mellan privatpersoner. Därvid anser den hänskjutande domstolen det utrett att Sabrina Wathelet aldrig har träffat ägaren till fordonet och att bilverkstaden fungerade som mellanhand i samband med försäljningen utan att erhålla någon ersättning för detta från ägaren.

27.

Den hänskjutande domstolen har beslutat att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska begreppet säljare av konsumentvaror i artikel 1649 bis i den belgiska civillagen – som infördes genom lagen [av den 1 september 1994] om skydd av konsumenter vid försäljning av konsumentvaror [(loi relative à la protection des consommateurs en cas de vente de biens de consommation)], varigenom [direktiv 1999/44 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier] införlivades med belgisk rätt – tolkas så, att det avser inte endast en näringsidkare som i egenskap av säljare överlåter äganderätten till en konsumentvara till en konsument, utan även en näringsidkare som handlar som mellanhand för en säljare som inte är näringsidkare, oavsett om mellanhanden erhåller ersättning för sin insats och oavsett om mellanhanden har underrättat den potentiella köparen om att säljaren är en privatperson?”

28.

Skriftliga yttranden har inkommit från den belgiska, den tyska och den österrikiska regeringen samt från Europeiska kommissionen. Muntlig förhandling har inte hållits.

29.

Jag finner det lämpligt att inledningsvis göra några påpekanden om mellanhandsbegreppet, som innefattar en rad olika situationer vars rättsverkningar kan skilja sig åt, även mellan olika nationella rättsordningar, ( 6 ) eftersom den nationella avtalsrätten endast har harmoniserats i mycket begränsad utsträckning på europeisk nivå. ( 7 )

30.

Den hänskjutande domstolen har inte närmare angett i vilken betydelse den använder termen mellanhand i begäran om förhandsavgörande.

31.

Vidare innehåller direktiv 1999/44 inte någon definition av termen mellanhand, som förekommer i skäl 9 och i artikel 4 i detta, och det anges inte vare sig i det direktivets bestämmelser eller i dess förarbeten i vilken betydelse denna term används i nämnda direktiv. EU-domstolen har inte heller haft anledning att se närmare på denna fråga eller mer allmänt på mellanhandens roll och ansvar inom konsumentskyddsområdet.

32.

Däremot förekommer termen mellanhand i andra direktiv som rör konsumentskydd. Flera av dessa direktiv innehåller en uttrycklig definition av termen, där det hänvisas till varje person som handlar i någon annans namn eller för någon annans räkning. ( 8 ) Definitionerna innefattar både näringsidkare som handlar i eget namn, vilka i allmänhet anses vara bundna av avtalet enligt de olika medlemsstaternas nationella avtalsrätt, ( 9 ) och näringsidkare som handlar i en annan persons namn, vilken däremot i allmänhet inte anses vara part i avtalet. ( 10 )

33.

Av begäran om förhandsavgörande framgår att ägaren till det aktuella fordonet har intygat att fordonet tillhörde henne, att det rörde sig om ett ”köp mellan privatpersoner och att bilverkstaden uteslutande fungerade som mellanhand”. Dessutom anges i begäran om förhandsavgörande att köpeskillingen överfördes till fordonets ägare. ( 11 )

34.

Utifrån detta sluter jag mig till att mellanhanden i det aktuella fallet, nämligen bilverkstaden, medverkade till försäljningen i fordonsägarens namn och för dennes räkning.

35.

Därför kommer jag i det följande att utgå från en definition av begreppet mellanhand som innefattar varje näringsidkare som i samband med försäljning av en konsumentvara handlar gentemot konsumenten i namn av den icke näringsidkande ägaren till den sålda varan och för nämnda ägares räkning. ( 12 )

36.

Dessutom kommer jag, eftersom det saknas uppgifter som tyder på motsatsen, att anta att ägaren till fordonet hade gett bilverkstaden tillåtelse att sälja fordonet. Min bedömning avser således endast det fall där mellanhanden handlar med samtycke.

37.

Den hänskjutande domstolen har genom begäran om förhandsavgörande ställt en fråga till EU-domstolen om tolkningen av begreppet säljare i artikel 1649 bis i den belgiska civillagen, som infördes genom lagen av den 1 september 1994 i syfte att med belgisk rätt införliva artikel 1.2 c i direktiv 1999/44.

38.

EU-domstolen är enligt artikel 267 FEUF behörig att meddela förhandsavgörande angående tolkningen av fördragen och angående giltigheten och tolkningen av rättsakter som har beslutats av unionens institutioner. Domstolens behörighet inskränker sig till prövning av unionsrättsliga bestämmelser. Det ankommer på de nationella domstolarna att bedöma vilket tillämpningsområde som nationella bestämmelser ska tillmätas och hur sådana bestämmelser ska tillämpas. ( 13 )

39.

Tolkningsfrågan ska därför förstås så, att den avser huruvida begreppet säljare i den mening som avses i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 ska tolkas så, att det innefattar en näringsidkare som handlar i en privatpersons namn och för dennes räkning, oavsett om näringsidkaren erhåller ersättning för sin insats och oavsett om näringsidkaren har underrättat konsumenten om att säljaren är en privatperson.

40.

Innan jag ser närmare på frågan hur begreppet säljare i den mening som avses i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 ska tolkas, kommer jag att redogöra för några överväganden av allmän karaktär som jag anser vara belysande i sammanhanget.

41.

För det första följer det, enligt EU-domstolens fasta praxis, såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att om en unionsrättslig bestämmelse inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, ska bestämmelsen i regel ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen. ( 14 )

42.

Definitionen av säljare i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 innehåller inte någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar. Detta begrepp ska således anses som ett självständigt unionsrättsligt begrepp vars innehåll uteslutande ska hämtas från unionsrättsliga källor.

43.

För det andra används termen säljare visserligen även i andra unionsrättsakter, ( 15 ) men den specifika definition som ges i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 återfinns endast i det direktivet. Det rör sig således om ett fristående begrepp som ska tolkas mot bakgrund av de mål som eftersträvas med det direktivet och med beaktande av den särskilda funktion som säljaren har inom ramen för det direktivet. ( 16 )

44.

För det tredje måste begreppet säljare i den mening som avses i direktiv 1999/44 nödvändigtvis ha objektiv karaktär och grundas på vissa verifierbara rekvisit som hämtas ur lydelsen av artikel 1.2 c i direktivet (det måste föreligga ett ”avtal”, en försäljning av en ”konsumentvara” och en ”närings- eller yrkesverksamhet”).

45.

Detta begrepp är också funktionellt och relationellt i så måtto att det härrör från en persons funktion i en viss ekonomisk transaktion. ( 17 ) Säljaren är ju den som ”säljer” en konsumentvara till en konsument inom ramen för ett köpeavtal. Huruvida en viss person omfattas av artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 är således inte en fråga som alltid ska besvaras på samma sätt, utan svaret beror på personens ställning i ett visst avtalsförhållande. Säljarens funktion ska i första hand förstås ur konsumentens synvinkel, eftersom direktivet rör konsumentskydd.

46.

Enligt lydelsen av artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 har begreppet säljare följande innebörd:

”En fysisk eller juridisk person som enligt avtal säljer konsumentvaror inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet.”

47.

Definitionen av begreppet säljare i den mening som avses i direktiv 1999/44 innehåller således inte någon hänvisning till begreppet mellanhand, och mer allmänt tar direktivet inte uttryckligen upp vilket ansvar en mellanhand har gentemot en konsument. ( 18 ) Det förefaller inte heller som om frågan om mellanhandens ansvar diskuterades under lagstiftningsförfarandet inför antagandet av nämnda direktiv, ( 19 ) vilket framför allt rör förhållandet mellan säljare och konsument – de huvudsakliga rättssubjekten i direktivet.

48.

Att mellanhandens ansvar gentemot konsumenten inte nämns i direktiv 1999/44 är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att unionslagstiftaren i flera andra konsumentskyddsdirektiv har valt att ta med mellanhänder bland de aktörer som är ansvariga gentemot konsumenten. ( 20 )

49.

Till yttermera visso förekommer termen mellanhand i direktiv 1999/44 enbart i samband med mellanhandens ansvar gentemot den slutliga säljaren. Närmare bestämt föreskrivs det i artikel 4 i direktivet att den slutliga säljaren, i fall där denne är ansvarig gentemot konsumenten på grund av bristande avtalsenlighet som beror på handlande eller underlåtenhet av tillverkaren, av en säljare i tidigare led i samma avtalskedja eller av ”någon annan mellanhand”, ska ha rätt att rikta anspråk mot den eller de personer i avtalskedjan som är ansvariga. Vilka dessa ansvariga personer är ska, liksom vilka åtgärder som därvid får vidtas och vilka villkor som ska gälla, enligt den senare delen av samma artikel fastställas i enlighet med nationell lag. ( 21 )

50.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag – i likhet med den belgiska, den tyska och den österrikiska regeringen och kommissionen – att det är fastställt att begreppet säljare i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 inte innefattar en näringsidkare som handlar i en privatpersons namn och för dennes räkning och som uppenbart medverkar i den egenskapen till en försäljning till en konsument. Vad en sådan näringsidkare gör är således inte att ”sälja” konsumentvaror ”enligt avtal” utan uteslutande att medverka till ett köp mellan privatpersoner som inte faller inom det direktivets tillämpningsområde.

51.

Enligt min uppfattning utesluter det konstaterandet emellertid inte i sig att en näringsidkare som handlar i en privatpersons namn och för dennes räkning i vissa fall kan anses som säljare i den mening som avses i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44, om näringsidkaren genom sitt uppträdande gentemot konsumenten ger intryck av att handla i egenskap av säljare. Då framstår det nämligen för konsumenten som om näringsidkaren ”säljer” konsumentvaror ”enligt avtal” och ”inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet”. Denna situation förefaller snarast vara jämförbar med en situation där en mellanhand handlar i eget namn. ( 22 ) I ett sådant fall är en mellanhand i regel bunden av avtalet ( 23 ) och ska därför anses som säljare i den mening som avses i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44.

52.

Den förhållandevis vida definition av begreppet säljare som ges i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 talar för att detta begrepp ska anses innefatta en näringsidkare som genom sitt uppträdande gentemot konsumenten ger intryck av att handla i egenskap av säljare.

53.

Frågan är huruvida den exakta lydelsen av artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 utgör hinder för denna tolkning.

54.

De delar av lydelsen som skulle kunna vara problematiska i det nationella målet är enligt min uppfattning uttrycken ”enligt avtal” och ”säljer konsumentvaror”, med tanke på att den hänskjutande domstolen anser det utrett att bilverkstaden säljer konsumentvaror inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet. ( 24 )

55.

Varken lydelsen av direktiv 1999/44 eller direktivets förarbeten ( 25 ) kastar något ljus över den närmare innebörden av uttrycket ”enligt avtal”. Betydelsen av detta uttryck ska därför avgöras mot bakgrund av dess gängse betydelse i normalt språkbruk, med hänsyn tagen till det sammanhang där uttrycket används och till de mål som eftersträvas genom den lagstiftning där uttrycket förekommer. ( 26 )

56.

Jag instämmer med kommissionen om att uttrycket ”enligt avtal” förutsätter att det finns ett avtal, antingen skriftligt eller muntligt.

57.

Kommissionen har på tal om detta uttryck vidare påpekat att det ankommer på den nationella domstolen att avgöra huruvida det har förelegat ett köpeavtal och mellan vilka parter detta i så fall har ingåtts – särskilt huruvida det har ingåtts mellan en konsument och en säljare i den mening som avses i direktiv 1999/44.

58.

Den belgiska, den tyska och den österrikiska regeringen har gjort gällande att det endast är den som är part i köpeavtalet i egenskap av säljare som enligt detta avtal är direkt ansvarig gentemot konsumenten. Enligt dessa tre regeringar är den enda relevanta frågan vad gäller begreppet säljare i den mening som avses i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 således vem som är konsumentens motpart i köpeavtalet. ( 27 )

59.

Jag delar inte helt denna ståndpunkt med innebörden att säljarbegreppet är knutet till identifieringen av avtalsparterna.

60.

Säljaren, i den mening som avses i direktiv 1999/44, är förvisso i de flesta fall den person som genom avtal förbinder sig att leverera den sålda varan. Såvitt avser tillämpningen av det direktivet är det emellertid enligt min uppfattning trots detta nödvändigt att göra åtskillnad mellan å ena sidan identifieringen av avtalsparterna och å andra sidan identifieringen av säljaren i den mening som avses i artikel 1.2 c i nämnda direktiv.

61.

Härvid ska det erinras om att den harmonisering som införs genom direktiv 1999/44 är av minimikaraktär. Identifieringen av avtalsparterna är en fråga som omfattas av medlemsstaternas allmänna regler för köpeavtal, och dessa regler har inte harmoniserats genom nämnda direktiv. ( 28 )

62.

Av detta följer enligt min uppfattning att identifieringen av avtalsparterna enligt nationell rätt inte kan ha avgörande betydelse för den bedömning som artikel 1.2 c i direktivet kräver. Begreppet säljare är ett självständigt unionsrättsligt begrepp och kan inte hämta sin innebörd från andra rättskällor än unionsrättsliga. Syftet med direktivet, nämligen att säkerställa en enhetlig miniminivå för konsumentskyddet i unionen oavsett var varorna säljs, stöder denna slutsats. ( 29 )

63.

Uttrycket ”enligt avtal” förutsätter således inte i sig något annat än förekomsten av ett avtal. Detta uttryck utgör följaktligen inte hinder för den tolkning som jag förordar, nämligen att en näringsidkare som handlar i en privatpersons namn och för dennes räkning ska anses som säljare i den mening som avses i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44, om näringsidkaren genom sitt uppträdande gentemot konsumenten ger intryck av att handla i egenskap av säljare.

64.

Den gängse betydelsen i normalt språkbruk av termen ”sälja” är att en person (säljaren) överlåter en vara till en annan person (köparen) mot betalning av ett belopp som utgör priset på varan.

65.

Som den belgiska regeringen har framhållit, föreskrivs inte i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 att säljaren måste vara ägare till den sålda varan. ( 30 )

66.

Att göra en restriktiv tolkning av artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 med innebörden att det endast är ägaren till den sålda varan som kan vara säljare, särskilt som det inte finns något som tyder på detta i den artikelns lydelse, förefaller mig ologiskt med tanke på att en mellanhand som agerar i eget namn oftast är bunden av avtalet ( 31 ) trots att vederbörande inte är ägare till den sålda varan.

67.

Jag vill också erinra om att direktivet endast omfattar en ytterst begränsad del av medlemsstaternas allmänna regler för köpeavtal och att det inte påverkar nationell lagstiftning om äganderätt.

68.

Vidare rör direktiv 1999/44 huvudsakligen garantier för konsumentvaror och ansvar för bristande avtalsenlighet. I det sammanhanget, och med utgångspunkt från konsumenten, som ju är den som erhåller skydd genom det direktivet, förefaller det inte relevant att ställa krav på att ägaren till varan och säljaren av varan nödvändigtvis ska vara samma person.

69.

Med andra ord kan den berörda aktören inom ramen för direktiv 1999/44 fungera som säljare utan att nödvändigtvis vara ägare till varan. ( 32 ) Således saknas det skäl att inskränka säljarbegreppets räckvidd till att endast omfatta den sålda varans ägare.

70.

En teleologisk tolkning av artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 ger stöd åt bokstavstolkningen av denna bestämmelse, nämligen att en näringsidkare som handlar i en privatpersons namn och för dennes räkning kan anses som säljare i den mening som avses i nämnda bestämmelse, om näringsidkaren genom sitt uppträdande gentemot konsumenten ger intryck av att handla i egenskap av säljare.

71.

Säljarens centrala funktion inom ramen för direktiv 1999/44 är att till konsumenten leverera en vara som är avtalsenlig och att vid bristande avtalsenlighet reparera eller byta ut varan. ( 33 ) Därför inskränker begreppet säljare i den mening som avses i artikel 1.2 c kretsen av personer som konsumenten kan rikta anspråk mot när varan inte är avtalsenlig.

72.

Av det skälet är det vid bristande avtalsenlighet självklart helt nödvändigt att konsumenten vet vem säljaren är. Kännedom om vem säljaren är kan dessutom vara avgörande för en konsument som har flera säljare att välja mellan. Då gör konsumenten nämligen en bedömning av säljarens fackkunskaper, yrkesmässighet, ekonomiska soliditet och förmåga att fullgöra sitt ansvar i fall av bristande avtalsenlighet.

73.

När en näringsidkare – som i det aktuella fallet – fungerar som mellanhand för en privatperson, är det än mer skadligt om konsumenten inte vet vem säljaren är, eftersom konsumenten då inte vet vilken rättslig situation han eller hon befinner sig i och vilka åtgärder som står till buds för honom eller henne. Om säljaren visar sig vara en privatperson, gäller nämligen inte de annars oeftergivliga konsumenträttigheter som stadfästs i artikel 7.1 i direktiv 1999/44 och konsumenten omfattas inte av det skydd som det direktivet ger. Detta betyder att en säljare som inte är näringsidkare helt kan befrias från ansvar bland annat för dolda fel på den sålda varan, vilket är särskilt relevant när det gäller köp av en begagnad bil.

74.

Av ovanstående följer att ett effektivt konsumentskydd kräver att konsumenten känner till att säljaren är en privatperson. Som den belgiska regeringen har framhållit, kan denna information jämställas med ”väsentlig information som genomsnittskonsumenten, beroende på sammanhanget, behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut” – information som säljaren är skyldig att tillhandahålla konsumenten enligt artikel 7.1 i direktiv 2005/29/EG. ( 34 )

75.

För att direktiv 1999/44 ska kunna få ändamålsenlig verkan, är det därför enligt min bedömning nödvändigt att använda den tolkning som jag förespråkar och låta tillämpningsområdet för artikel 1.2 c i det direktivet innefatta en näringsidkare som handlar i en privatpersons namn och för dennes räkning, om denna näringsidkare genom sitt uppträdande gentemot konsumenten ger intryck av att handla i egenskap av säljare. Då har mellanhanden nämligen, enligt min uppfattning, gjort ett ”oåterkalleligt val” och bör därför inte kunna undgå ansvar vid bristande avtalsenlighet hos varan genom att hänvisa konsumenten till privatpersonen, som kanske inte går att finna eller kanske till och med är på obestånd. ( 35 )

76.

Den föreslagna tolkningen är i mina ögon förenlig med domstolens praxis med innebörden att det skyddssystem som införs genom unionsdirektiven på konsumentskyddsområdet grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge gentemot näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå. ( 36 )

77.

När konsumenten inte har underrättats om att säljaren är privatperson, råder det en betydande informationsasymmetri mellan konsumenten och mellanhanden. ( 37 ) Det är endast på initiativ av mellanhanden som denna asymmetri kan korrigeras, och det är för övrigt i allmänhet en enkel sak för mellanhanden att avhjälpa situationen. ( 38 ) Dessutom är det ofta mellanhanden som skapar eller åtminstone vidmakthåller informationsasymmetrin. Detta ger stöd för ståndpunkten att det ansvar som enligt direktiv 1999/44 åvilar säljaren ska kunna åläggas en mellanhand som genom sitt uppträdande gentemot konsumenten ger intryck av att handla i egenskap av säljare.

78.

Den motsatta tolkningen – att en näringsidkare som fungerar som mellanhand under alla omständigheter faller utanför tillämpningsområdet för artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 – skulle undergräva strävan att uppnå det övergripande mål som eftersträvas genom unionens konsumentskyddslagstiftning, ett mål som stadfästs i artikel 169 FEUF (tidigare artikel 153 EG), nämligen att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå och därigenom slå vakt om konsumenternas förtroende, som har grundläggande betydelse för den inre marknaden.

79.

Det är den nationella domstolen som ska kontrollera, med beaktande av samtliga omständigheter i det aktuella fallet och all bevisning, ( 39 ) huruvida näringsidkaren kan anses som säljare i den mening som avses i artikel 1.2 c i direktiv 1999/44, det vill säga huruvida denna näringsidkare genom sitt uppträdande gentemot konsumenten har gett intryck av att handla i egenskap av säljare av den aktuella varan.

80.

Trots detta förefaller det mig lämpligt att redogöra för några överväganden av allmän karaktär som rör den nationella domstolens bedömning.

81.

För det första omfattar direktiv 1999/44 inte en mellanhands ansvar gentemot en konsument. ( 40 ) Av detta följer enligt min uppfattning att det även fortsättningsvis endast ska vara i undantagsfall som en mellanhand åläggs det ansvar som enligt det direktivet åvilar säljaren.

82.

En mellanhand vars insats uteslutande består i att förmedla kontakten mellan en konsument och en ägare som inte är näringsidkare bör följaktligen under inga omständigheter anses som säljare i den mening som avses i det direktivet. För att en mellanhand ska kunna åläggas ett sådant säljaransvar, måste vederbörande åtminstone ha medverkat aktivt till försäljningen.

83.

Därvid kan den hänskjutande domstolen beakta samtliga omständigheter i samband med näringsidkarens roll vid den aktuella försäljningen, särskilt det faktum att varan förevisades på den plats där näringsidkaren bedriver sin verksamhet.

84.

Att så är fallet ger enligt min bedömning i regel upphov till en stark presumtion om att konsumenten fick intrycket att näringsidkaren handlade i egenskap av säljare. Om näringsidkaren i en sådan situation vill undslippa ansvar enligt direktiv 1999/44, ankommer det enligt min åsikt på denne att bevisa att konsumenten vid tiden för köpeavtalets ingående kände till, eller borde ha känt till, att säljaren var en privatperson. Det är i allmänhet en enkel sak för näringsidkaren att bevisa att konsumenten kände till vem den icke näringsidkande säljaren var. Därvid är det nämligen tillräckligt att näringsidkaren kan styrka att vederbörande underrättade konsumenten om detta, något som det obestridligen är näringsidkaren som har bäst förutsättningar att visa.

85.

Vidare kan den hänskjutande domstolen även beakta följande omständigheter i sin bedömning av huruvida näringsidkaren genom sitt uppträdande gentemot konsumenten gav intryck av att handla i egenskap av säljare:

86.

Därutöver kan den hänskjutande domstolen också utreda huruvida näringsidkaren regelmässigt säljer konsumentvaror av just den typ som var föremål för den aktuella försäljningen och beakta den omständigheten.

87.

För det andra förefaller det mig uppenbart att strävan att iaktta principen om konsumentskyddets effektivitet inte får gå så långt att man helt kompenserar en fullständig passivitet från den berörda konsumentens sida. ( 41 ) Mellanhanden bör därför inte anses som säljare i den mening som avses i direktiv 1999/44 om en nationell domstol bedömer att en genomsnittskonsument, det vill säga en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten konsument, ( 42 ) vid tiden för köpeavtalets ingående inte rimligen kunde vara ovetande om att näringsidkaren endast fungerade som mellanhand för en privatperson. ( 43 ) I detta sammanhang skulle ett skriftligt köpeavtal innehållande namnet på den icke näringsidkande säljaren utgöra en ytterst stark indikation på att konsumenten kände till detta, under förutsättning att konsumenten fick ta del av denna handling innan köpeavtalet ingicks.

88.

Frågan om mellanhandens ersättning för sin insats är knuten till avtalsförhållandet mellan den icke näringsidkande ägaren och mellanhanden, vilket i allmänhet faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 1999/44 – utom såvitt avser den slutliga säljarens rätt enligt artikel 4 i det direktivet att rikta anspråk mot mellanhanden i fall av bristande avtalsenlighet som beror på handlande eller underlåtenhet av mellanhanden. ( 44 )

89.

Huruvida en mellanhand erhåller ersättning för sin insats förefaller mig dessutom sakna relevans ur konsumentens synvinkel. I allmänhet är en konsument nämligen inte ens medveten om att en mellanhand erhåller eller inte erhåller ersättning.

90.

I likhet med kommissionen och den österrikiska regeringen anser jag därför att huruvida en mellanhand erhåller ersättning för sin insats saknar relevans vid en bedömning mot bakgrund av artikel 1.2 c med syftet att avgöra huruvida en näringsidkare ska anses som säljare i den mening som avses i direktivet. ( 45 )

91.

Vid första anblicken kan det förefalla orimligt att ålägga en mellanhand de skyldigheter som enligt direktiv 1999/44 åvilar säljaren, om mellanhanden inte har erhållit någon ersättning alls eller endast en ytterst blygsam ersättning.

92.

Därvid ska det emellertid erinras om att det inte nödvändigtvis är mellanhanden som i slutändan får bära den ekonomiska bördan. Om den sålda varan inte är avtalsenlig och den därmed förknippade kostnaden ska betalas av mellanhanden i egenskap av säljare i den mening som avses i direktiv 1999/44, kan mellanhanden nämligen – med stöd av artikel 4 i det direktivet och i enlighet med villkoren i den relevanta nationella rätten – i sin tur rikta anspråk mot den eller de ansvariga, vilket i allmänhet torde vara den icke näringsidkande ägaren.

93.

Den tolkning av artikel 1.2 c i direktiv 1999/44 som jag förespråkar medför i själva verket endast att mellanhanden står risken för att den icke näringsidkande ägaren ska komma på obestånd, något som emellertid är ytterst väsentligt för konsumenten. Detta resultat är i mina ögon långt ifrån orimligt, med tanke på att mellanhanden lätt kan undanröja denna risk genom att underrätta konsumenten om vem den icke näringsidkande säljaren är eller genom att inbegripa en riskpremie i sin ersättning för insatsen.

94.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågan från Cour d’appel de Liège (appellationsdomstolen i Liège) enligt följande:

Artikel 1.2 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier ska tolkas så, att den är tillämplig på en näringsidkare som handlar i en privatpersons namn och för dennes räkning, oavsett om näringsidkaren erhåller ersättning för sin insats, om mellanhanden genom sitt uppträdande gentemot konsumenten ger intryck av att handla i egenskap av säljare.