1. 

I förevarande mål har en begäran om förhandsavgörande inkommit från Okresný súd (Distriktsdomstolen) i Dunajská Streda (Slovakien), som önskar vägledning om tolkningen av direktiv 2008/48/EG, ( 2 ) vilket reglerar konsumentkreditavtal. Den hänskjutande domstolen har ställt ett antal tolkningsfrågor med inbördes samband som rör hur omfattande harmoniseringen enligt det direktivet är och i vilken mån medlemsstaterna är förhindrade att bland annat införa eller behålla bestämmelser om formkrav på kreditavtal. Vad den hänskjutande domstolen önskar veta är i) huruvida kravet på att kreditavtalet ska upprättas ”i pappersform eller på något annat varaktigt medium” är ett självständigt unionsrättsligt begrepp, ii) huruvida det kravet innebär att avtalet också måste undertecknas av parterna och huruvida den obligatoriska information som långivaren ska ge låntagaren måste återfinnas i samma handling som kreditavtalet, iii) huruvida långivaren måste ange exakta datum då belopp enligt avtalet förfaller till betalning och tillhandahålla en amorteringsplan där det anges hur kapitalbeloppet minskar i takt med att betalningar görs under avtalets löptid, och iv) huruvida vissa sanktioner som enligt nationell lagstiftning tillämpas i fall där långivaren har underlåtit att lämna den obligatoriska informationen är proportionella.

2.

De båda huvudsakliga mål som eftersträvas med direktiv 2008/48 är dels att erbjuda ett högt och likvärdigt konsumentskydd för att säkerställa konsumenternas förtroende, dels att skapa en verklig inre marknad. För att dessa mål ska kunna uppnås, har ett fullständigt harmoniserat EU-regelverk införts på ett antal särskilt viktiga områden. ( 3 ) Innan kreditavtal ingås bör konsumenterna ha fått tillräcklig information som de kan begrunda, så att de kan fatta ett välgrundat beslut. ( 4 ) Såvitt avser avtalsrättsliga frågor om kreditavtals giltighet får medlemsstaterna behålla eller införa nationella bestämmelser som är förenliga med unionsrätten. ( 5 ) Ett kreditavtal bör på ett klart och tydligt sätt innehålla all information som konsumenten behöver för att känna till sina rättigheter och skyldigheter. ( 6 ) Medlemsstaterna bör anta regler om vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas till följd av direktivet och se till att de genomförs. Dessa sanktioner bör vara effektiva, proportionella och avskräckande. ( 7 )

3.

I artikel 1 anges att syftet med direktiv 2008/48 är att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om kreditavtal för konsumenter.

4.

Enligt artikel 2 är direktiv 2008/48 tillämpligt på kreditavtal såvida de inte uttryckligen är undantagna från dess tillämpningsområde.

5.

Följande definitioner i artikel 3 är relevanta:

…

…”

6.

Föreskrifter om information och kreditprövning innan kreditavtal ingås återfinns i kapitel II. I artikel 5.1, som ingår i det kapitlet, anges att förhandsinformation ska tillhandahållas i pappersform eller på något annat varaktigt medium. ( 8 )

7.

En skyldighet att ge konsumenterna information i pappersform eller på något annat varaktigt medium föreskrivs även i ett antal andra bestämmelser i direktiv 2008/48. ( 9 )

8.

I artikel 10.1 föreskrivs följande:

”Kreditavtal ska upprättas i pappersform eller på något annat varaktigt medium.

Alla avtalsparter ska få ett exemplar av kreditavtalet. Denna artikel ska inte påverka eventuella nationella bestämmelser som överensstämmer med gemenskapslagstiftningen och som avser giltigheten av ingåendet av kreditavtal.”

9.

Artikel 10.2 innehåller en förteckning över 22 informationspunkter som kreditavtalet på ett klart och kortfattat sätt ska innehålla uppgift om (nedan kallade den obligatoriska informationen). Denna förteckning innefattar bland annat följande:

Amorteringsplanen ska upplysa om de delbetalningar som ska göras samt under vilka tidsperioder och på vilka villkor dessa belopp ska betalas. Amorteringsplanen ska för varje delbetalning innehålla uppgift om vad som utgör amortering av kapitalet, räntan beräknad på grundval av krediträntan och andra eventuella kostnader. Om räntesatsen inte är fast eller de andra kostnaderna kan ändras enligt kreditavtalet, ska amorteringsplanen på ett klart och kortfattat sätt innehålla en upplysning om att uppgifterna i planen endast är giltiga till dess krediträntan eller de andra kostnaderna enligt kreditavtalet ändras.

…”

10.

I artikel 10.3 stadgas följande: ”När punkt 2 i tillämpas ska kreditgivaren, när som helst under hela kreditavtalets löptid och utan avgift, låta konsumenten ha tillgång till en sammanställning i form av en amorteringsplan.”

11.

I artikel 22 anges att i den mån som direktivet innehåller harmoniserade bestämmelser, får medlemsstaterna inte behålla eller införa andra bestämmelser i sin nationella lagstiftning som skiljer sig från vad som fastställs i direktivet.

12.

Enligt artikel 23 ska medlemsstaterna föreskriva effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med direktivet.

13.

Direktiv 97/7/EG ( 10 ) innehåller bestämmelser avsedda att skydda konsumenter som ingår distansavtal. Enligt artikel 4 ska konsumenter få viss information innan de ingår ett distansavtal. ( 11 ) Artikel 5 har rubriken ”Skriftlig bekräftelse av informationen”. Punkt 1 i den artikeln har följande lydelse:

”Konsumenten skall, på ett tidigt stadium i samband med fullgörandet av avtalet och, såvitt avser varor som inte är avsedda att levereras till tredje man, senast vid leveranstillfället få skriftlig bekräftelse [eller bekräftelse] i annan varaktig form som är tillgänglig för honom på den information som nämns i artikel 4.1 a–f, om inte denna information redan innan avtalet ingicks har lämnats honom skriftligen eller i annan varaktig form som är tillgänglig för honom.

…” ( 12 )

14.

Enligt den slovakiska civillagen ( 13 ) är en skriftlig rättshandling giltig endast om den är undertecknad av den eller de personer som den är bindande för. ( 14 ) En rättshandling som inte är upprättad i den form som krävs enligt lag (eller har överenskommit mellan parterna) är ogiltig.

15.

Enligt den slovakiska handelslagen ( 15 ) får en organisations allmänna affärsvillkor medelst hänvisningar införlivas med ett kreditavtal.

16.

Ett konsumentkreditavtal ska vara skriftligt och varje part i avtalet ska erhålla minst ett exemplar antingen i dokumentform eller på något annat varaktigt medium. ( 16 ) Ett konsumentkreditavtal ska innehålla uppgift om bland annat belopp, antal betalningstillfällen och datum för avbetalning på kapitalbeloppet, betalning av ränta och betalning av andra avgifter samt i förekommande fall den ordning i vilken betalningar ska användas för återbetalning av utestående skulder avseende olika delar av konsumentkrediten med olika ränta. ( 17 ) Konsumenten har rätt att begära en sammanställning i form av en amorteringsplan (om kapitalbeloppet ska amorteras) ( 18 ) när som helst under kreditavtalets hela löptid. ( 19 )

17.

Om ett kreditavtal inte är skriftligt och inte innehåller den information som krävs enligt konsumentkreditlagen, ska krediten anses vara ränte- och kostnadsfri. ( 20 )

18.

Den 29 juni 2011 ingick käranden i målet vid den nationella domstolen, Home Credit Slovakia a.s. (nedan kallad långivaren), ett konsumentkreditavtal med svaranden, Klára Bíróová (nedan kallad låntagaren), på ett förtryckt standardformulär där kompletterande text skulle fyllas i. Låntagaren erhöll ett lån på 700 euro och utfäste sig att betala tillbaka sammanlagt 1087,56 euro i månatliga delbetalningar om 32,50 euro. Lånet skulle återbetalas under en period på 36 månader räknat från dess beviljande.

19.

Låntagaren undertecknade kreditavtalet och bekräftade därigenom att hon hade erhållit kreditvillkoren och att hon godtog och samtyckte till att hon var bunden av dem. Som bilaga till kreditavtalet återfanns ”Kreditavtalsvillkor för Home Credit Slovakia, a.s. – kontantlån” (nedan kallade de allmänna affärsvillkoren), med koden ISH111 i det övre hörnet på varje sida. Genom att underteckna kreditavtalet bekräftade låntagaren att hon hade mottagit de allmänna affärsvillkoren, att hon godtog dessa, att hon ansåg att samtliga bestämmelser däri var begripliga och att hon samtyckte till att hon var bunden av dem. Själva de allmänna affärsvillkoren undertecknades inte av vare sig långivaren eller låntagaren. I dessa villkor anges bland annat att låntagaren är skyldig att i vederbörlig ordning och i rätt tid återbetala det beviljade lånet genom att göra regelbundna månatliga delbetalningar vilkas antal, belopp och förfallodatum anges i avtalet. Låntagaren har rätt att utan avgift, när som helst under kreditavtalets hela löptid, begära en sammanställning i form av en amorteringsplan där det anges vilka delbetalningar som ska göras och när och hur detta ska ske, varvid det för varje delbetalning preciseras vilka belopp som utgör amortering av kapitalbelopp, ränta och (i förekommande fall) andra avgifter.

20.

Kreditvillkoren innehåller inga bestämmelser som närmare anger hur räntan på kapitalbeloppet ska beräknas eller vilken del av den månatliga delbetalningen (32,50 euro) som ska användas för betalning av ränta och avgifter respektive för amortering av lånekapitalet.

21.

Låntagaren gjorde endast två delbetalningar inom ramen för avtalet. Den 26 april 2012 krävde långivaren återbetalning av hela lånebeloppet, det vill säga utestående kapital, ränta, dröjsmålsränta och avtalsenliga förseningsavgifter. Låntagaren gjorde ingen betalning. Då väckte långivaren talan i domstol och yrkade betalning av 1155,52 euro jämte dröjsmålsränta om 0,024 procent per dag på beloppet 778,34 euro från den 11 februari 2014 till dess att den utestående fordran hade reglerats.

22.

Den hänskjutande domstolen har förklarat att de nationella reglerna innebär att ett konsumentkreditavtal måste vara skriftligt och innehålla viss information om bland annat belopp, antal betalningstillfällen och datum för betalning av ränta på kapitalet och andra avgifter samt, i förekommande fall, lämplig information om amortering. ( 21 ) Ett kreditavtal som inte är undertecknat av parterna uppfyller inte de nationella reglerna och är därför ogiltigt. ( 22 ) I det nationella målet återfinns den aktuella informationen (delar av den obligatoriska informationen) i de allmänna affärsvillkoren, som inte är undertecknade. Detta aktualiserar frågan huruvida det konsumentkreditavtal som ingicks den 29 juni 2011 är giltigt. Mot bakgrund av detta har den hänskjutande domstolen begärt förhandsavgörande med avseende på sju tolkningsfrågor, vilka kanske är lättare att förstå i förkortad form:

Den första och den andra tolkningsfrågan

Den tredje och den fjärde tolkningsfrågan

Den femte och den sjätte tolkningsfrågan

Den sjunde tolkningsfrågan

23.

Den tyska regeringen, den slovakiska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Vid förhandlingen den 24 februari 2016 yttrade sig Republiken Slovakien och kommissionen muntligt.

24.

Den regleringsmetod som går ut på att förse konsumenterna med information grundar sig på principen att en välinformerad konsument har bättre förutsättningar att välja det mest fördelaktiga krediterbjudandet och försöker dessutom se till att han eller hon är medveten om sina rättigheter och skyldigheter enligt ett konsumentkreditavtal. Om dessa mål ska kunna uppnås, får den information som lämnas inte vara flyktig, utan den måste vara permanent tillgänglig för konsumenten.

25.

Mot den bakgrunden definieras ”varaktigt medium” i artikel 3 m i direktiv 2008/48 som ”varje medel som gör det möjligt för konsumenten att bevara information, som riktas till denne personligen, på ett sätt som är tillgängligt för användning i framtiden under en tid som är lämplig med hänsyn till vad som är avsikten med informationen och som tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen”. Däremot definieras inte uttrycket ”i pappersform”, varför detta ska tolkas i enlighet med dess normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det lagstiftningssammanhang där direktiv 2008/48 återfinns och de mål som eftersträvas med det direktivet. ( 23 )

26.

I artikel 10.1 åsyftar uttrycket ”i pappersform” det medium på vilket kreditavtalet upprättas och överlämnas till konsumenten. Av formuleringen ”eller på något annat varaktigt medium” följer underförstått att ”pappersform”, såvitt direktiv 2008/48 anbelangar, anses utgöra en särskild form av varaktigt medium eller medel med hjälp av vilket kreditavtalet förmedlas till konsumenten. I artikel 10.1 andra stycket anges att alla avtalsparter ska få ett exemplar av kreditavtalet. Även detta tyder på att artikel 10.1 rör det medium på vilket detta avtal görs tillgängligt för konsumenten.

27.

Ett kreditavtal i pappersform uppvisar följande kännetecken som gör att det uppfyller kraven enligt artikel 3 m i direktiv 2008/48 (definitionen av ”varaktigt medium”): det gör det möjligt för konsumenten att bevara den information som har riktats till honom eller henne personligen och se till att innehållet i kreditavtalet inte ändras och att informationen är tillgänglig under tillräckligt lång tid. Detta är förenligt med strävan att uppnå en hög konsumentskyddsnivå, särskilt genom att se till att konsumenterna är medvetna om sina rättigheter och skyldigheter enligt kreditavtal.

28.

Samma tillvägagångssätt återspeglas i andra bestämmelser i direktiv 2008/48 som rör konsumenternas rätt att erhålla information om kreditavtalet. ( 24 )

29.

Av kravet på att kreditavtalet ska vara upprättat i pappersform följer således att det även måste vara skriftligt – detta ligger i linje med den vardagliga betydelsen av kravet enligt artikel 10.1 på att kreditavtalet ska upprättas i pappersform.

30.

Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande angett (något som den slovakiska regeringen och kommissionen också har vitsordat) att ”i pappersform” i den slovakiska versionen av artikel 10.1 motsvaras av ”písomne”, vilket ordagrant betyder ”skriftligen”. Det förefaller emellertid som om detta ordval kan tänkas återspegla kravet enligt slovakisk rätt på att handlingen ska vara undertecknad av avtalsparterna snarare än att det aktuella uttrycket skulle utgöra en strikt översättningsekvivalent till de uttryck motsvarande ”i pappersform” som används i vissa andra språkversioner av direktiv 2008/48. ( 25 )

31.

Det följer av fast rättspraxis att i händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår. ( 26 )

32.

Inom ramen för artikel 10.1 är uttrycket ”i pappersform eller på något annat varaktigt medium” ett unionsrättsligt begrepp och ska således ha samma innebörd i samtliga medlemsstater. Av punkterna 24 och 26 ovan följer att detta uttryck avser det medel med hjälp av vilket kreditavtalet överlämnas till konsumenten.

33.

Här vill jag tillägga att uttrycket ”skriftligen” har tolkats som en synonym till ”i pappersform” inom ramen för artikel 5.1 i distansförsäljningsdirektivet. ( 27 ) Målet Content Services rörde ett företag vars affärsmetod innebar att konsumenterna fick tillgång till sådan förhandsinformation som anges i artikel 4.1 i det direktivet endast via en hyperlänk på en webbplats, och domstolen hade att ta ställning till huruvida det företaget kunde anses uppfylla kravet på att se till att kunden får skriftlig bekräftelse på den obligatoriska informationen. Domstolen fann att uttrycket ”skriftligen” utgjorde ett alternativ till ”annat varaktigt medium”. ( 28 )

34.

Jag anser därför att det uttryck motsvarande ”skriftligen” som används i artikel 10.1 i den slovakiska versionen av direktivet på tal om hur kreditavtalet ska upprättas har samma innebörd som uttrycket ”i pappersform” såvitt avser den bestämmelsen.

35.

Termen ”kreditavtal” definieras i artikel 3 c i direktiv 2008/48. Av lydelsen av artikel 10.2 följer uttryckligen att den information som anges däri ska finnas med i varje kreditavtal. Denna information och själva kreditavtalet behöver inte nödvändigtvis återfinnas i en och samma handling, men för att vara förenligt med artikel 10.1 måste ett avtal vara upprättat i pappersform eller på något annat varaktigt medium.

36.

Denna bedömning får stöd av systematiken i direktiv 2008/48. Den förhandsinformation som regleras i artikel 5 behöver inte lämnas i samma handling där erbjudandet återfinns (artikel 5.1). Den informationen tillhandahålls i en för ändamålet särskilt avsedd handling med benämningen ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”. ( 29 ) Det strider således inte mot systematiken i direktiv 2008/48 att den nödvändiga informationen skulle få tillhandahållas i en handling som är fristående från själva kreditavtalet.

37.

Det finns ingenting i artikel 10 som tyder på att kreditavtalet måste vara undertecknat av parterna eller att det måste bestå av en enda handling. ( 30 ) Förbehållet att artikel 10 inte ska ”påverka eventuella nationella bestämmelser … som avser giltigheten av ingåendet av kreditavtal” ger – i kombination med skäl 30, där det anges att direktiv 2008/48 inte reglerar avtalsrättsliga frågor om giltigheten av kreditavtal – vid handen att frågor som rör formkrav i samband med ingående av avtal faller utanför den bestämmelsens tillämpningsområde.

38.

I vilken utsträckning medlemsstaterna fortfarande har rätt att behålla eller införa nationella regler för konsumentkreditavtal är en omtvistad fråga. Det är svårt att exakt ange den punkt där de harmoniserade reglerna medför att den rätten upphör att existera – men detta är just vad den hänskjutande domstolen önskar få vägledning om.

39.

Av artikel 22.1 i direktiv 2008/48, tolkad mot bakgrund av skälen 9 och 10, följer att detta direktiv innebär en fullständig harmonisering såvitt avser kreditavtal som faller inom dess tillämpningsområde. Medlemsstaterna får således inte behålla eller införa nationella bestämmelser som avviker från bestämmelserna i direktiv 2008/48 när det gäller sådant som har harmoniserats. ( 31 )

40.

Det framgår emellertid av artikel 1 att direktiv 2008/48 harmoniserar endast vissa aspekter av medlemsstaternas regler om konsumentkreditavtal. När det gäller sådant som inte har harmoniserats, står det fortfarande medlemsstaterna fritt att behålla eller införa nationella regler.

41.

Det är ostridigt att det kreditavtal som är i fråga i det nationella målet faller inom tillämpningsområdet för direktiv 2008/48. Därför är det nödvändigt att slå fast omfattningen av den harmonisering som unionslagstiftningen medför.

42.

Av lydelsen av artikel 10.1 och 10.2 framgår att direktiv 2008/48 medför harmonisering i fråga om vilken typ av information som ska finnas med i kreditavtal: konsumenten ska i kreditavtalet erhålla uppgift om alla de 22 informationspunkter som förtecknas i artikel 10.2. Dessutom reglerar direktiv 2008/48 hur den information som anges i artikel 10.2 ska tillhandahållas (i pappersform eller på något annat varaktigt medium), och det slås fast att informationen ska lämnas ”på ett klart och kortfattat sätt”.

43.

Det finns förvisso fall där det ställs formkrav i unionslagstiftningen, exempelvis i reglerna om det europeiska betalningsföreläggandet, ( 32 ) men formfrågor rörande avtals ingående faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 2008/48. Såvitt avser frågan huruvida kreditavtalet ska vara undertecknat och frågan huruvida den obligatoriska informationen och villkoren för beviljandet av krediten ska återfinnas i en och samma handling, medför direktiv 2008/48 således ingen harmonisering.

44.

Det exakta rättsläget enligt den nationella lagstiftningen i Slovakien är inte alldeles tydligt. Å ena sidan anges det i den slovakiska civillagen att en skriftlig rättshandling är giltig endast om den är undertecknad av den eller de personer som den är bindande för. ( 33 ) Å andra sidan förefaller den slovakiska handelslagen medge att en organisations allmänna affärsvillkor införlivas med ett kreditavtal medelst hänvisningar. ( 34 ) I konsumentkreditlagen föreskrivs vad ett konsumentkreditavtal ska innehålla. ( 35 ) EU-domstolen känner emellertid inte närmare till hur samspelet mellan dessa olika bestämmelser i nationell rätt fungerar.

45.

De faktiska omständigheter som har redovisats i begäran om förhandsavgörande ger vid handen att själva kreditavtalet (som låntagaren undertecknade) innehöll vissa delar av den obligatoriska information som anges i artikel 10.2 i direktiv 2008/48. Långivarens allmänna affärsvillkor, som förefaller ha innehållit vissa av (men kanske inte alla) de övriga delarna av den obligatoriska informationen, undertecknades inte av låntagaren och långivaren. Det är oklart huruvida – och, om så är fallet, i vilken utsträckning – låntagaren i det undertecknade kreditavtalet uppmärksammades på exakt var i de allmänna affärsvillkoren som hon kunde inhämta de delar av den obligatoriska informationen som inte återfanns i det undertecknade kreditavtalet.

46.

Mot bakgrund av detta kommer jag, i akt och mening att hjälpa EU-domstolen att ge den nationella domstolen vägledning, att angripa problemet på det sätt som jag anger i det följande.

47.

Den första fråga som därvidlag aktualiseras är huruvida en nationell bestämmelse med innebörden att all den obligatoriska informationen ska tillhandahållas skriftligen i en och samma undertecknade handling skulle strida mot direktiv 2008/48.

48.

Jag anser att den frågan ska besvaras nekande. Den obligatoriska informationen skulle då lämnas i pappersform och skulle i sin helhet tillhandahållas konsumenten, vilket innebär att kraven enligt artikel 10.1 och 10.2 skulle vara uppfyllda. Konsumentens uppmärksamhet skulle snabbt och enkelt riktas mot all den information som han eller hon behöver för att kunna fatta ett välgrundat beslut, eftersom denna information skulle återfinnas i en och samma handling. Ett sådant krav i nationell lagstiftning skulle därför främja förverkligandet av direktivets mål om en hög konsumentskyddsnivå och skulle såvitt jag kan förstå inte motverka förverkligandet av direktivets andra mål, nämligen främjandet av en inre marknad. ( 36 ) Direktiv 2008/48 innehåller inte något krav på att all den obligatoriska informationen ska återfinnas i en enda undertecknad handling, men det förbjuder inte heller en sådan lösning.

49.

Detta innebär inte att det står medlemsstaterna helt fritt att underkasta ingåendet av konsumentkreditavtal ytterligare formkrav. Ett belysande exempel kan hämtas från den fråga som domstolen ställde vid den muntliga förhandlingen om huruvida det vore godtagbart att kräva att alla konsumentkreditavtal ska undertecknas av båda parterna inför en notarie. Ett sådant krav skulle förvisso kunna vara av godo för konsumentskyddet, men det skulle i väsentlig grad rubba den avvägning som har gjorts i direktivet mellan dess båda mål om en hög konsumentskyddsnivå respektive en välfungerande inre marknad – till uppenbart förfång för det sistnämnda målet. Med en sådan regel skulle båda parter (även om bördan i praktiken troligen i första hand skulle falla på långivarna) bli tvungna att uppfylla formkrav som skulle resultera i avsevärt högre kostnader, och det är inte osannolikt att effekten skulle bli särskilt negativ för långivare som är hemmahörande i andra medlemsstater än konsumenten. Därför anser jag att ett sådant krav skulle falla utanför det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna fortfarande förfogar över när det gäller att fastställa kraven enligt nationell lagstiftning i samband med ingående av sådana avtal.

50.

Den andra fråga som aktualiseras är huruvida en nationell bestämmelse som medger att delar av den obligatoriska informationen lämnas i pappersform i långivarens allmänna affärsvillkor, snarare än i själva (det undertecknade) kreditavtalet, skulle strida mot direktiv 2008/48.

51.

Jag anser att även den frågan ska besvaras nekande – dock förutsatt att vissa kompletterande villkor är uppfyllda. Liksom i det föregående fallet skulle den obligatoriska informationen lämnas i pappersform och i sin helhet tillhandahållas konsumenten (även om den skulle vara uppdelad på två olika handlingar), vilket innebär att kraven enligt artikel 10.1 och 10.2 fortfarande skulle vara uppfyllda. Att informationen delas upp på två handlingar medför emellertid en uppenbar risk för att konsumenten i själva verket inte får möjlighet att – i linje med avsikten bakom direktiv 2008/48 – i god tid göra en fullständig och välgrundad bedömning av den affärsuppgörelse som han eller hon erbjuds att ingå.

52.

Därför anser jag att följande minimitilläggskrav också skulle behöva gälla – det vill säga föreskrivas i nationell lagstiftning – för att en sådan lösning skulle kunna godtas: i) de separata handlingar som tillsammans innehåller all den obligatoriska informationen måste tillhandahållas konsumenten vid en och samma tidpunkt och innan avtalet ingås (så att konsumenten kan bedöma det föreslagna upplägget innan han eller hon samtycker till att bli bunden av det), ii) själva kreditavtalet måste innehålla tydliga och specifika hänvisningar till de relevanta avsnitten i långivarens allmänna affärsvillkor, så att konsumenten får veta exakt var han eller hon kan inhämta de delar av den obligatoriska informationen som inte återfinns i kreditavtalet, ( 37 ) och iii) det måste på något sätt styrkas att konsumenten verkligen har tagit del av all den obligatoriska informationen i vederbörlig tid (och i alla händelser före ingåendet av konsumentkreditavtalet).

53.

Det ankommer på den nationella domstolen – som är ensam behörig både att pröva de faktiska omständigheterna och att tolka den nationella lagstiftningens funktionssätt – att bedöma huruvida de nationella bestämmelserna uppfyller dessa krav och således huruvida de strider mot direktiv 2008/48 eller ej.

54.

Jag drar därför slutsatsen att uttrycket ”i pappersform eller på något annat varaktigt medium” i artikel 10 i direktiv 2008/48 avser både villkoren för det kreditavtal som parterna har ingått och de i kreditavtalet ingående informationspunkter som förtecknas i artikel 10.2 i direktiv 2008/48. Artikel 10.2 innebär inte något krav på att kreditavtalet ska undertecknas av parterna eller på att den information som förtecknas i artikel 10.2 ska lämnas i en och samma handling. En nationell bestämmelse med innebörden att all den obligatoriska informationen ska lämnas skriftligen i en och samma undertecknade handling strider inte mot direktiv 2008/48. En nationell bestämmelse som medger att delar av den obligatoriska informationen lämnas i pappersform eller på något annat varaktigt medium i långivarens allmänna affärsvillkor, snarare än i själva (det undertecknade) konsumentkreditavtalet, strider inte heller mot direktiv 2008/48, förutsatt att åtminstone följande villkor är uppfyllda: i) de separata handlingar som innehåller den obligatoriska informationen måste tillhandahållas konsumenten vid en och samma tidpunkt och innan avtalet ingås, ii) kreditavtalet måste innehålla tydliga och specifika hänvisningar till den obligatoriska informationen, med uppgift om var i långivarens allmänna affärsvillkor som denna information återfinns, och iii) långivaren måste kunna styrka att han eller hon har försett konsumenten med den obligatoriska informationen innan avtalet ingicks. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida de nationella bestämmelserna uppfyller dessa villkor och således huruvida de strider mot direktiv 2008/48 eller ej.

55.

I artikel 10.2 h i direktiv 2008/48 stadgas att uppgift om ”[s]torlek, antal och periodicitet för de delbetalningar som konsumenten ska göra” ingår i den obligatoriska information som konsumenten ska erhålla. Det står däremot inte att det i kreditavtalet ska anges varje datum då en betalning senast ska göras. Det finns ett visst mått av överlappning mellan den information som konsumenterna ska erhålla såsom förhandsinformation (enligt artikel 5) och den information som de ska erhålla i samband med att avtalet ingås (enligt artikel 10). ( 38 ) Detta ligger i linje med konsumentskyddsmålet för direktiv 2008/48. Konsumenten behöver veta när delbetalningar på lånet ska göras, men detta kan åstadkommas genom att långivaren använder objektivt fastställbara parametrar. En uppenbar metod är att hänvisa till kalendern och använda en formulering av det slag som den hänskjutande domstolen har föreslagit, exempelvis ”månadsbeloppen ska betalas senast den 15:e i varje kalendermånad”.

56.

Av bakgrunden till direktivet framgår att skyldigheten att ange storlek, antal och periodicitet eller datum för delbetalningar infördes genom direktiv 90/88/EEG, ( 39 ) som innebar att denna skyldighet lades till i artikel 4.2 c i direktiv 87/102/EEG. ( 40 ) Långivarna erbjöds därvid uttryckligen en möjlighet att ange antingen antalet och periodiciteten (”frekvensen”) för betalningarna eller datumen för dessa. Jag anser inte att den nuvarande lydelsen på något sätt innebär att det har införts ett (nytt) krav som gör det obligatoriskt att ange exakta datum.

57.

Därför drar jag slutsatsen att uttrycket ”periodicitet för … delbetalningar” i artikel 10.2 h i direktiv 2008/48 inte innebär något krav på att långivaren ska ange det exakta datum då varje delbetalning inom ramen för kreditavtalet ska göras.

58.

I fall där kapitalbeloppet minskar inom ramen för ett kreditavtal med fast löptid, har konsumenten rätt att på begäran och utan avgift, när som helst under kreditavtalets hela löptid, erhålla en sammanställning i form av en amorteringsplan. Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida en sådan plan även måste finnas i det kreditavtal som parterna ingår.

59.

Jag anser inte att så är fallet.

60.

Genom artikel 10.2 i harmoniseras vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande kravet på att tillhandahålla en amorteringsplan och innehållet i en sådan plan. Reglerna för när konsumenten får begära en amorteringsplan och vilken information en sådan plan ska innehålla är således fullständigt harmoniserade.

61.

Av lydelsen av artikel 10.2 i följer att konsumenten har rätt att begära att få en amorteringsplan när som helst under kreditavtalets hela löptid. Om långivaren uteslutande var skyldig att tillhandahålla en amorteringsplan i samband med att kreditavtalet ingicks, skulle formuleringen ”konsumentens rätt att, på begäran och utan avgift, när som helst under hela kreditavtalets löptid, erhålla en sammanställning i form av en amorteringsplan” bli meningslös, och den aktuella rättigheten skulle till följd av detta bli avsevärt mindre användbar för konsumenten. En amorteringsplan som tillhandahålls i samband med att kreditavtalet börjar löpa är inte mycket mer än en avsiktsförklaring om vad som kommer att ske. En sådan amorteringsplan gör det inte lättare för konsumenten att se i vilken utsträckning han eller hon har betalat av lånet, utan för det ändamålet behöver han eller hon begära att få en uppdaterad amorteringsplan.

62.

Denna tolkning bekräftas av artikel 10.3, som jämförd med artikel 10.2 i ger vid handen att långivaren är skyldig att på låntagarens begäran ge denne en uppdaterad amorteringsplan.

63.

Jag drar därför slutsatsen att artikel 10.2 i) i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den innebär att en amorteringsplan ska tillhandahållas i fall där amortering av kapitalbeloppet sker inom ramen för ett kreditavtal med fast löptid och där konsumenten har begärt att få en amorteringsplan. Om något av dessa båda villkor inte är uppfyllt, har långivaren inte någon skyldighet enligt direktiv 2008/48 att lämna sådan information. Däremot kan jag inte se hur en nationell bestämmelse med innebörden att ytterligare en amorteringsplan ska tillhandahållas i samband med att kreditavtalet börjar löpa skulle undergräva något av de båda mål som eftersträvas genom direktiv 2008/48. Därför anser jag att medlemsstaterna inte är förhindrade att införa en bestämmelse som ålägger långivarna att göra detta.

64.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin sista fråga för att få klarhet i huruvida 11 § konsumentkreditlagen – enligt vilken långivarens åsidosättande av skyldigheten att tillhandahålla den information som förtecknas i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 (vilket har införlivats med slovakisk rätt genom konsumentkreditlagen) medför en sanktion med innebörden att krediten anses vara ränte- och kostnadsfri ( 41 ) (varvid låntagaren endast är skyldig att återbetala kapitalbeloppet) – uppfyller proportionalitetskravet i artikel 23 i direktiv 2008/48.

65.

Denna fråga är mycket allmänt hållen och abstrakt formulerad. Detta är i viss mån oundvikligt, med tanke på att den nationella domstolen ännu inte har erhållit den vägledning från EU-domstolen som den behöver för att kunna avgöra huruvida kraven enligt artikel 10 i direktiv 2008/48 på innehållet i ett kreditavtal, såsom dessa krav har införlivats med nationell lagstiftning, är uppfyllda. Om de nationella bestämmelser varigenom dessa krav införlivas med nationell lagstiftning inte har åsidosatts, saknas det anledning att ålägga sanktioner. Det är emellertid uppenbart att frågan varken är hypotetisk eller irrelevant för avgörandet av målet vid den nationella domstolen. Om den nationella domstolen finner att ett åsidosättande har skett, ska den nämligen tillämpa en sanktion som är effektiv, proportionell och avskräckande.

66.

I artikel 23 i direktiv 2008/48 föreskrivs att det vid åsidosättande av nationella bestämmelser om obligatorisk information i kreditavtal ska tillämpas ett system med sanktioner som är effektiva, proportionella och avskräckande. Där stadgas också att medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att dessa sanktioner genomförs. Inom dessa begränsningar behåller medlemsstaterna rätten att välja sanktioner. ( 42 ) Domstolen har också funnit att sanktionernas stränghet ska vara anpassad till hur allvarliga de överträdelser är som beivras och att det särskilt ska säkerställas att sanktionerna verkligen har en avskräckande verkan samtidigt som proportionalitetsprincipen iakttas. ( 43 )

67.

Konsekvensen av den sanktion som den nationella domstolen har beskrivit är att långivaren går miste om all vinst i samband med transaktionen (något annorlunda uttryckt tvingar denna sanktion långivaren att avstå från de intäkter som det utlånade beloppet annars skulle ha genererat) och blir tvungen att själv bära kostnaderna för att administrera lånet och inkassera kapitalbeloppet från låntagaren. Det förefaller intuitivt rimligt att tänka sig att en sådan sanktion sannolikt är både effektiv och avskräckande.

68.

Frågan är emellertid huruvida en sådan sanktion också är proportionell.

69.

EU-domstolen har egentligen inte tillgång till de uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som den skulle behöva för att kunna lämna ett användbart svar. ( 44 ) I begäran om förhandsavgörande sägs endast (i själva den sjunde tolkningsfrågan) att det rör sig om en bestämmelse i den nationella lagstiftningen ”enligt vilken avsaknaden av merparten av de delar av kreditavtalet som krävs enligt artikel 10.2 i direktiv 2008/48 medför att den beviljade krediten ska anses ha getts ränte- och kostnadsfritt” (min kursivering). Det är emellertid oklart dels exakt vad som avses med ”merparten”, dels huruvida vissa av de 22 informationspunkterna i artikel 10.2 i direktivet enligt den nationella lagstiftningen är viktigare än andra (så att utelämnande av dessa punkter bedöms som allvarligare), och dels exakt när (i fråga om överträdelsens grad av allvar) sanktionen inträder.

70.

Jag föreslår därför att EU-domstolen ska besvara den sjunde tolkningsfrågan genom att uppmana den nationella domstolen att – när den ska avgöra huruvida en sanktion med innebörden att långivaren tvingas avstå från alla ränteintäkter från ett kreditavtal och bära alla kostnader med koppling till detta avtal är en proportionell sanktion eller huruvida en mindre sträng sanktion vore lämplig – i varje enskilt fall bedöma huruvida de i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 förtecknade informationspunkter som inte redovisades i konsumentkreditavtalet var av sådan art att deras utelämnande i väsentlig grad undergrävde konsumentens möjligheter att bedöma det önskvärda i att ingå den aktuella kredittransaktionen.

71.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att domstolen ska besvara de frågor som har ställts av Okresný súd (Distriktsdomstolen) i Dunajská Streda (Slovakien) enligt följande: