Mål T‑126/14

Konungariket Nederländerna

mot

Europeiska kommissionen

”EUGFJ — Garantisektionen — EGFJ och EJFLU — Finansiell korrigering på grund av underlåtelse att deklarera ränta — Motiveringsskyldighet — Skyldighet att påföra ränta — Artikel 32.5 i förordning nr 1290/2005 — Likvärdighetsprincipen — Omsorgsplikt”

Sammanfattning – Tribunalens dom (andra avdelningen) av den 24 november 2015

  1. Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – EFGJ-finansiering – Förfarande för avslutande av räkenskaperna – Belopp som ska återkrävas från medlemsstaten – Medlemsstatens underlåtenhet att betala tillbaka de belopp som ska återbetalas till följd av oegentligheter eller försumlighet – Ekonomiska konsekvenser – Beaktande av ränta – Villkor – Förekomsten av en skyldighet att påföra ränta

    (Rådets förordning nr 1290/2005, artikel 32.1 och 32.5)

  2. Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – EFGJ-finansiering – Förfarande för avslutande av räkenskaperna – Belopp som ska återkrävas från medlemsstaten – Skyldighet för medlemstaten att, med stöd av artikel 32.1 och 32.5 i förordning nr 1290/2005, påföra ränta på de belopp som ska återbetalas – Föreligger inte

    (Rådets förordningar nr 729/70, i dess lydelse enligt förordning nr 1287/95, artikel 8.2 andra stycket, och nr 1290/2005, artikel 32.1 och 32.5)

  3. Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – EFGJ-finansiering – Förfarande för avslutande av räkenskaperna – Belopp som ska återkrävas från medlemsstaten – Åberopande av likvärdighetsprincipen i syfte att införa en skyldighet att påföra ränta i samband med indrivningen av belopp – Tillåtet – Villkor – Jämförbarheten mellan unionens fordringar och nationella fordringar av samma typ – Jämförelse mellan unionens fordringar med avseende på tilläggsavgifter för mjölk och på exportbidrag med nationella skattefordringar – Icke jämförbart

    (Artikel 325.2 FEUF; rådets förordning nr 1290/2005, artikel 32.1 och 32.5)

  4. Talan om ogiltigförklaring – Unionsdomstolens behörighet – Räckvidd – Behörighet för tribunalen att ersätta den motivering som lämnades i den omtvistade rättsakten med sin egen motivering – Omfattas inte

    (Artiklarna 263 FEUF och 264 FEUF)

  5. Talan om ogiltigförklaring – Tidsfrister – Utgör tvingande rätt

    (Artikel 263 sjätte stycket FEUF)

  1.  Artikel 32 i förordning nr 1290/2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken avser de skyldigheter som medlemsstaterna har vad gäller återkrav hos stödmottagare som begått oegentligheter eller varit försumliga. I synnerhet anges i artikel 32.1 i nämnda förordning att de belopp som drivs in till följd av oegentligheter eller försummelser, och den ränta som de ger upphov till, ska betalas till de utbetalande organen och av dessa bokföras som intäkter för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) den månad de uppbärs. Vidare avser artikel 32.5 de särskilda fall där medlemsstaten inte har genomfört indrivningen inom en viss tidsfrist. De ekonomiska följderna av den uteblivna betalningen i dessa fall ska bäras till hälften av den berörda medlemsstaten och till hälften av unionsbudgeten. Denna fördelning av det ekonomiska ansvaret innefattar samtliga följder av ekonomisk karaktär som har samband med att indrivning av felaktigt utbetalda belopp uteblivit, däribland huvudbeloppen liksom de räntor som är hänförliga till dessa belopp och som borde ha betalats enligt artikel 32.1 i samma förordning.

    Härav följer att kommissionen, i princip, i de belopp som ska återtas enligt artikel 32.5 i förordning nr 1290/2005, har rätt att inkludera räntor på fordringar som inte har kunnat drivas in inom den frist som anges i samma bestämmelse. För att ränta ska kunna inkluderas krävs emellertid att det i det aktuella fallet föreligger en skyldighet för den berörda medlemsstaten att utkräva ränta på de ifrågavarande beloppen

    (se punkterna 72, 73 och 75–78)

  2.  Artikel 32.1 och 32.5 i förordning nr 1290/2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken ålägger inte medlemsstaterna någon skyldighet att utkräva ränta på de fordringar som ska drivas in. Artikel 32.1 i förordning nr 1290/2005 innehåller – i likhet med artikel 8.2 andra stycket i förordning nr 729/70 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken, i sin lydelse enligt förordning nr 1287/95 – endast en bokföringsteknisk regel avseende belopp som drivits in med anledning av en oegentlighet eller en försummelse, utan att det däri föreskrivs någon skyldighet för medlemsstaterna att utkräva ränta på sådana indrivna belopp. Inte heller ska artikel 32.5 anses innehålla någon skyldighet för medlemsstaterna att påföra ränta på de belopp som ska återkrävas, eftersom denna bestämmelse endast innehåller en regel om delat ekonomiskt ansvar för följderna av den uteblivna indrivningen, vid utgången av de frister som anges i denna bestämmelse, av beloppen i fråga.

    Även om det, i det avseendet, är oförenligt med skyddet för unionsbudgetens ekonomiska intressen att inte inkludera ränta i det belopp som ska drivas in och på det sättet minska det belopp som den berörda medlemsstaten ska bära enligt artikel 32.5 i förordning nr 1290/2005, kan det emellertid av dessa överväganden inte härledas en allmän princip enligt vilken medlemsstaterna skulle vara skyldiga att utkräva ränta vid indrivningen av de belopp som till följd av oegentligheter ska återkrävas.

    (se punkterna 80–82, 85 och 86)

  3.  När det gäller återkrav av fordringar på jordbruksområdet, i avsaknad av bestämmelser, i såväl sektorsförordningarna som i förordning nr 1290/2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, om att det föreligger en skyldighet att påföra ränta på sådana fordringar, kan en sådan skyldighet i förekommande fall grundas på likvärdighetsprincipen, när det i medlemsstatens nationella rättsordning föreskrivs att ränta ska utgå vid återkrav av förmåner av samma slag som erhållits på ett otillbörligt sätt från deras nationella budget. Detsamma ska anses gälla sådana avgifter som medlemsstaternas myndigheter ska uppbära för unionens räkning.

    Tilläggsavgifter för mjölk och exportbidrag å ena sidan, och nationella skattefordringar å den andra sidan kan inte betraktas som likvärdiga vid tillämpning av likvärdighetsprincipen. Tilläggsavgifterna för mjölk syftar nämligen till att anskaffa medel till unionsbudgeten och utmärks av sin stabiliserande funktion på jordbruksmarknaderna medan nationella skatter utmärks av att ha som grundläggande eller till och med enda funktion att generera intäkter till den nationella budgeten. Jordbruksavgifterna tas dessutom ut av en strikt avgränsad grupp avgiftsskyldiga och inte av befolkningen i sin helhet, och de intäkter som tilläggsavgifterna genererar ska användas till att finansiera utgifter inom mjölksektorn och, mer specifikt, till att avsätta den produktion som överstiger kvoterna.

    Vidare har systemet med exportbidrag till syfte att möjliggöra export av europeiska produkter som annars inte skulle vara lönsamma för näringsidkaren. Exportbidrag utgör en förmån som beviljas jordbrukare och skiljer sig således till sin natur från nationella skatter. Medan exportbidragen finansieras via unionsbudgeten bidrar nationella skatter till statsbudgeten. Även om beloppen avseende exportbidrag som beviljats felaktigt och drivits in bokförs som intäkter i unionens budget, utgör återbetalning av felaktigt utbetalda exportbidrag, till skillnad från indrivning av nationella skatter, inte i specifik mening ett bidrag till unionsbudgeten, utan ett återställande av belopp som aldrig skulle ha betalats ut är det likväl så att dessa belopp aldrig borde ha betalats ut till jordbrukarna.

    (se punkterna 91, 92, 97–100, 104, 106, 110 och 111)

  4.  Se domen.

    (se punkt 121)

  5.  Se domen.

    (se punkterna 142 och 149)