1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 23.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) och artikel 3.1 i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 70) (nedan kallad Romkonventionen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Herrenknecht AG (nedan kallat Herrenknecht), ett bolag som bildats enligt tysk rätt, och Hév-Sugár kft (nedan kallat Hév-Sugár), ett bolag som bildats enligt ungersk rätt, angående ett anspråk på betalning av hyra.

3

I artikel 23.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:

”Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en medlemsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den medlemsstaten ha behörighet. En sådan behörighet skall vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Ett sådant avtal om behörighet skall vara antingen

4

I artikel 3.1 i Romkonventionen föreskrivs följande:

”På ett avtal tillämpas den lag som parterna har valt. Lagvalet måste vara uttryckligt eller med rimlig säkerhet framgå av avtalsvillkoren eller av övriga omständigheter. Genom sitt val kan parterna ange tillämplig lag för hela avtalet eller för endast en del av det.”

5

De nationella bestämmelser som är tillämpliga har i huvudsak samma innehåll som de unionsrättsliga bestämmelserna.

6

Det framgår av beslutet om hänskjutande att Herrenknecht, i egenskap av uthyrare, och Hév-Sugár, i egenskap av hyrestagare, den 11 juli 2008 ingick ett blandat försäljnings- och uthyrningsavtal enligt vilket det förstnämnda bolaget hyrde ut anläggningsmaskiner för ortdrivning till det sistnämnda. Enligt avtalet skulle Herrenknecht dessutom sälja den utrustning som avsågs med avtalet till Hév-Sugár vid utgången av hyresperioden.

7

Det aktuella avtalet innehöll fem bilagor som rörde olika avtalsrelaterade frågor. Enligt den hänskjutande domstolen innefattade bilagorna villkor om vilka skiljedomare, såsom framgår av bilaga 1 till avtalet, eller allmänna domstolar, såsom framgår av bilagorna 2 och 4 till avtalet, som skulle vara behöriga i händelse av tvist. Det föreskrevs för sistnämnda fall att käranden i händelse av tvist kunde välja mellan den tyska och den ungerska domstol som angetts.

8

I händelse av tvist angavs i bilaga 1 till avtalet, som behandlade tillhandahållande av varor, dessutom att tysk rätt skulle anses som tillämplig rätt, medan det i bilagorna 2 och 4 till avtalet, som rörde förmedling av personal respektive allmänna hyresvillkor, angavs att schweizisk rätt skulle vara tillämplig.

9

Den hänskjutande domstolen har, i ett mål angående ett anspråk på betalning av hyra som framställts av Herrenknecht, med beaktande av att parterna i sitt avtal infört villkor med olika innehåll i fråga om behörig domstol, prövat sin behörighet på eget initiativ.

10

Samtidigt som den hänskjutande domstolen slår fast att den är en allmän domstol som har territoriell behörighet i Ungern för att pröva det nationella målet, är den osäker på om den eller en annan av de domstolar som anges som behörig enligt parternas avtalsvillkor har exklusiv internationell behörighet i enlighet med lydelsen av artikel 23.1 i förordning nr 44/2001, och huruvida Herrenknecht hade rätt att välja fritt mellan de domstolar som anges i det aktuella avtalet.

11

Den hänskjutande domstolen är också osäker på vilken lag som är tillämplig i detta fall, med beaktande av artikel 3.1 i Romkonventionen, eftersom avtalsparterna i olika bilagor till det aktuella avtalet har angett att såväl tysk som schweizisk rätt ska anses som tillämplig rätt.

12

Mot denna bakgrund beslutade Budapesti XX., XXI. és XXIII. kerületi bíróság att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

13

Det framgår av artikel 53.2 i domstolens rättegångsregler att om det är uppenbart att en begäran eller en ansökan inte kan tas upp till prövning, får domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, utan vidare handläggning.

14

Enligt domstolens fasta praxis utgör det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra anhängiga tvister (se, för ett liknande resonemang, dom Geistbeck, C‑509/10, EU:C:2012:416, punkt 47 och där angiven rättspraxis, och dom Impacto Azul, C‑186/12, EU:C:2013:412, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

15

Det följer också av fast rättspraxis att det krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Begäran om förhandsavgörande måste dessutom innehålla uppgifter om de närmare skälen till varför den hänskjutande domstolen anser det vara oklart hur unionsrätten ska tolkas och till att den anser det nödvändigt att ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen (dom Mulders, C‑548/11, EU:C:2013:249, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

16

Dessa krav på vad en begäran om förhandsavgörande ska innehålla framgår uttryckligen av artikel 94 i rättegångsreglerna och återges dessutom i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 338, 2012, s. 1). Det framgår särskilt av punkt 22 i rekommendationerna att en begäran om förhandsavgörande ska ”vara tillräckligt utförlig och innehålla samtliga relevanta upplysningar, så att EU-domstolen, och berörda som har rätt att inkomma med yttrande till domstolen, kan få en god förståelse av bakgrunden och de tillämpliga bestämmelserna i målet vid den nationella domstolen” (se, för ett liknande resonemang, beslut D’Aniello m.fl., C‑89/13, EU:C:2014:299, punkt 20).

17

De uppgifter som lämnas i begäran om förhandsavgörande ska inte bara göra det möjligt för domstolen att lämna användbara svar, utan ska också ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Det åligger domstolen att se till att denna möjlighet finns, eftersom det enligt nyssnämnda bestämmelse endast är begäran om förhandsavgörande som delges de berörda parterna (se beslut Adiamix, C‑368/12, EU:C:2013:257, punkt 24, och beslut Mlamali, C‑257/13, EU:C:2013:763, punkt 24).

18

Domstolen konstaterar att det i förevarande fall är uppenbart att beslutet om hänskjutande inte uppfyller de krav som det erinras om i punkterna 15 och 16 ovan.

19

Först och främst påpekar domstolen att även om den hänskjutande domstolen, utan närmare precisering, har angett saken i det nationella målet som ”ett anspråk på betalning av hyra”, har den inte redovisat de faktiska omständigheter som ligger till grund för de båda frågorna. Den har i synnerhet inte angett att det kan finnas ett samband mellan saken i nämnda mål och ett särskilt avtalsvillkor i det aktuella avtalet eller i en av dess bilagor.

20

Om ett sådant samband hade fastställts med, exempelvis, bilagorna 2 eller 4 till det avtal som är aktuellt i det nationella målet, ett antagande vars riktighet emellertid inte kan bekräftas på grundval av beslutet om hänskjutande, skulle den hänskjutande domstolen vara behörig enligt principen om erkännande av partsautonomin i fråga om domstols behörighet, och endast schweizisk rätt skulle vara tillämplig.

21

Det saknas vidare en uttrycklig precisering av huruvida parterna har ifrågasatt den hänskjutande domstolens behörighet, eftersom nämnda domstol endast har angett att den prövat sin behörighet på eget initiativ. En sådan precisering skulle särskilt ha varit användbar för att bekräfta den vilja som parterna uttryckt i avtalsvillkoren om domstols behörighet eller i de avtalsvillkor som anger tillämplig rätt.

22

Det kan slutligen, och med hänsyn till dessa överväganden, konstateras att den hänskjutande domstolen inte på ett tillräckligt klart och precist sätt har angett skälen till varför den anser det vara oklart hur unionsrätten ska tolkas.

23

Domstolen kan mot denna bakgrund inte ge ett användbart svar på de frågor som har ställts och den konstaterar, på detta stadium i förfarandet, i enlighet med artikel 53.2 i rättegångsreglerna, att det är uppenbart att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning.

24

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Det är uppenbart att den begäran om förhandsavgörande som framställts av Budapesti XX., XXI. és XXIII. kerületi bíróság (Ungern), genom beslut av den 11 juli 2014 (mål C‑366/14), inte kan tas upp till sakprövning.