26.1.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 26/16


Överklagande ingett den 20 november 2014 av Europeiska kommissionen av den dom som tribunalen (tredje avdelningen) meddelade den 9 september 2014 i mål T-461/12, Hansestadt Lübeck mot Europeiska kommissionen

(Mål C-524/14 P)

(2015/C 026/21)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Europeiska kommissionen (ombud: T. Maxian Rusche, R. Sauer,)

Övrig part i målet: Hansestadt Lübeck, inledningsvis Flughafen Lübeck GmbH

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

upphäva den överklagade domen,

avvisa talan i första instans,

alternativt, förklara att ändamålet med talan i första instans har förfallit,

alternativt, förklara att talan är ogrundad såvitt avser den del av den fjärde grunden enligt vilken artikel 107.1 FEUF åsidosatts med avseende på selektivitetkriteriet och återförvisa talan till tribunalen såvitt avser övriga delar av den fjärde grunden samt den första, andra tredje och femte grunden,

förplikta sökanden i första instans att ersätta kostnaderna för handläggningen i den instansen och för överklagandet, alternativt, för det fall målet återförvisas till tribunalen, låta beslutet om dessa kostnader anstå till dess målet har avgjorts slutligt.

Grunder och huvudargument

Första grunden: Kriteriet personligen berörd är inte uppfyllt

Tribunalen fann att Hansestadt Lübeck, som trätt istället för det offentliga företag som till den 1 januari 2013 drev Lübecks flygplats, var personligen berörd av det angripna beslutet, eftersom det offentliga företaget genom beviljandet av statligt stöd utövade befogenheter som exklusivt hade tilldelats företaget. Denna slutsats grundar sig på följande omständigheter: Det offentliga företaget lämnar ett förslag till föreskrifter om flygplatsavgifter till en tillsynsmyndighet i delstaten som har befogenhet att godkänna eller förkasta föreskrifterna (punkterna 29–34 i den överklagade domen).

Kommissionen anser att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fastställde de faktiska omständigheterna, men att tribunalens rättstillämpning var felaktig när den ansåg att det offentliga företag som till den 1 januari 2013 drev Lübecks flygplats var en tillståndsmyndighet som utövade exklusivt tilldelade befogenheter. Enligt domstolens rättspraxis är den avgörande frågan vid prövningen av huruvida en privat eller offentlig enhet (såsom det offentliga företag som till den 1 januari 2013 drev Lübecks flygplats), som genomför en stödordning, är personligen berörd, huruvida det är enheten själv eller staten som bestämmer dess ledning och policy (1). De av tribunalen fastställda faktiska omständigheterna visar att staten har denna befogenhet av två skäl. Föreskrifterna om flygplatsavgifter måste godkännas på förhand av delstatens tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheten är i sin tur bunden av de federala föreskrifterna om flygplatsavgifter. Enbart den omständigheten att en flygplatsoperatör måste lämna ett förslag på föreskrifter om flygplatsavgifter innebär inte att operatören själv kan bestämma om sin ledning eller de mål som eftersträvas med föreskrifterna.

Tribunalens rättstillämpning var felaktig och den gav begreppet ”personligen berörd” en för vid tolkning när den fann att befogenheten att genomföra ett förberedande steg i samband med beviljandet av ett stöd (i detta fall lämna förslag om föreskrifter om flygplatsavgifter till tillsynsmyndigheten) utgör ett utövande av befogenheten att bevilja stöd.

Andra grunden: Inget intresse av att få saken prövad

Tribunalen ansåg att Hansestadt Lübeck, som trätt istället för det offentliga företag som till den 1 januari 2013 drev Lübecks flygplats, har ett intresse av att få saken prövad även efter det att Lübecks flygplats hade sålts till en privat investerare. Tribunalen fann att det inte behövde avgöras huruvida skyldigheten att interimistiskt upphöra med tillämpningen av stödordningen upphörde den 1 januari 2013, eftersom föreskrifterna om flygplatsavgifter inte längre utgjorde statligt stöd på grund av att det inte längre var fråga om statliga medel. Även om detta vore fallet skulle sökanden i första instans enligt tribunalens uppfattning behålla ett intresse av att få saken prövad, eftersom det formella granskningsförfarandet inte hade avslutats och det angripna beslutet därför fortfarande hade rättsverkningar.

Tribunalens första argument är felaktigt, eftersom det angripna beslutet kan förlora sin enda rättsverkan (skyldigheten att intermistiskt upphöra med att tillämpa stödåtgärden under den tid som granskningen pågår) även utan att det fattas ett slutligt beslut efter avslutat granskningsförfarandet, när stödgården upphör av skäl som saknar samband med det formella granskningsförfarandet (i detta fall privatiseringen av flygplatsen).

Tribunalens andra argument strider mot rättspraxis enligt vilken det krävs att det finns bestående och aktuellt intresse. I föreliggande fall materialiserade sig aldrig risken för att tillämpningen av åtgärden skulle upphöra interimistiskt före den 1 januari 2013, eftersom flygplatsen privatiserades. Hansestadt Lübeck har inte styrkt sitt intresse av att fortsätta driva talan efter det att flygplatsen privatiserats.

Tribunalens rättstillämpning var av dessa skäl felaktig när den fann att sökanden i första instans hade ett aktuellt intresse.

Tredje grunden: Felaktig tolkning av selektivitetskriteriet i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF

För att fastställa huruvida ett offentligt företags föreskrifter om avgifter är selektiva ska det enligt tribunalen prövas huruvida föreskrifterna utan åtskillnad tillämpas på samtliga aktuella eller potentiella användare av de varor eller tjänster som företaget tillhandahåller (punkt 53 i domen).

Denna uppfattning står i stark motsättning till domstolens rättspraxis enligt vilken en åtgärd ska anses vara selektiv och således inte utgöra en generell skatte- eller näringspolitisk åtgärd om den är tillämplig på enbart en viss bransch eller på vissa företag i den branschen (2). Domstolen har slagit fast att tariffer för varor och tjänster som fastställs av offentliga företag är selektiva, även när de kan åberopas av samtliga aktuella eller potentiella användare (3). Generaladvokat Mengozzi tillämpade i sitt förslag till avgörande i målet Deutsche Lufthansa denna rättspraxis på ett fall som exakt motsvarar det föreliggande fallet, nämligen föreskrifter om flygplatsavgifter med rabatter för vissa stora användare, och bekräftade att åtgärden var selektiv (4).

Fjärde grunden: Bristfällig och motsägelsefull motivering

Tribunalens motivering är behäftad med fel. För det första saknas en väsentlig del av selektivitetsprövningen, nämligen fastställandet av den målsättning som eftersträvas med avgiftsföreskrifterna. Med beaktande av detta system måste det därefter utredas vilket företag som befinner sig i en jämförbar rättslig och faktisk situation. För det andra är tribunalens bedömning motsägelsefull, eftersom den först tillämpar rättspraxis avseende skatteåtgärders selektivitet (punkterna 51 och 53 i den överklagade domen) och sedan finner att denna praxis inte är relevant (punkt 57 i den överklagade domen).

Femte grunden: Felaktig tillämpning av ett strängt kriterium för domstolsprövning på ett beslut om att inleda ett förfarande

Tribunalen hänvisade till det riktiga rättsliga kriteriet, men bortsåg i sitt resonemang från att målet avser ett beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande. Ett sådant beslut ska endast vara föremål för en begränsad domstolsprövning, särskilt med avseende på dess motivering (5). Det finns inte någon förklaring i den överklagade domen om varför det var så uppenbart att avgiftsföreskrifterna inte var selektiva att kommissionen inte hade rätt att inleda ett formellt granskningsförfarande.


(1)  Dom DEFI/Kommission, 282/85, REG 1986, s. 2649, punkt 18.

(2)  Domar Italien/kommissionen, C-66/02, REG 2005, s. I-10901, punkt 99, och Unicredito, C-148/04, REG 2005, s. I-11137, punkt 45.

(3)  Se i synnerhet dom GEMO, C-126/01, REG 2003, s. I-13769, punkterna 35–39.

(4)  Förslag till avgörande i mål C-284/12, Deutsche Lufthansa, REU 2013, s. I-00000, punkterna. 47–55.

(5)  Siehe zuletzt Beschluss Stahlwerk Bous/Kommission, T-172/14 R, Slg. 2014, II-0000, Randnrn. 39-78 und die dort angeführte Rechtsprechung.