Mål C‑614/14

Brottmål

mot

Atanas Ognyanov

(begäran om förhandsavgörande från Sofiyski gradski sad)

”Begäran om förhandsavgörande — Artikel 267 FEUF — Artikel 94 i domstolens rättegångsregler — Innehållet i en begäran om förhandsavgörande — Nationell regel som föreskriver att den nationella domstolen ska förklaras vara obehörig på grund av att den intagit en preliminär ståndpunkt i begäran om förhandsavgörande genom att fastställa de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet — Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna — Artikel 47 andra stycket och artikel 48.1”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 5 juli 2016

  1. Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Innehållet i en begäran om förhandsavgörande – Nationell lagstiftning som föreskriver att den hänskjutande domstolen ska förklaras obehörig på grund av att den redogjort för de faktiska och rättsliga omständigheterna i det nationella målet

    (Artikel 267 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 andra stycket och 48.1; domstolens rättegångsregler, artikel 94)

  2. Begäran om förhandsavgörande – Den nationella domstolens behörighet – Fastställande och bedömning av de faktiska omständigheterna i målet – Ändring av den första bedömningen efter det att domstolen meddelat domen – Den nationella domstolens skyldighet att ge domstolens tolkning av unionsrätten full verkan

    (Artikel 267 FEUF)

  3. EU-rätt – Företräde – Oförenlig nationell rätt – Befintliga bestämmelser ej fullt tillämpliga – Skyldighet att ändra fast rättspraxis som vilar på en tolkning av nationell rätt som strider mot unionsrätten

    (Artikel 267 FEUF)

  1.  Artikel 267 FEUF och artikel 94 i domstolens rättegångsregler, jämförda med artiklarna 47 andra stycket och 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell regel som tolkas på så sätt att den ålägger den hänskjutande domstolen att förklara sig obehörig att pröva det vid EU-domstolen anhängiga målet på grund av att den har redogjort för de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet i sin begäran om förhandsavgörande.

    En hänskjutande domstol gör nämligen inte annat än att iaktta de krav som följer av artikel 267 FEUF och artikel 94 i rättegångsreglerna när den i sin begäran om förhandsavgörande redogör för de faktiska och rättsliga omständigheterna i det nationella målet. Mot denna bakgrund finner domstolen att den omständigheten att en hänskjutande domstol i sin begäran om förhandsavgörande redogör för de relevanta faktiska och rättsliga omständigheterna i det nationella målet svarar mot det samarbetskrav som är en naturlig del i systemet för begäran om förhandsavgöranden och kan inte i sig anses strida mot vare sig rätten till en opartisk domstol enligt artikel 47 andra stycket i stadgan eller rätten att presumeras oskyldig enligt artikel 48.1 i stadgan. En nationell regel enligt vilken en nationell domares redogörelse i en begäran om förhandsavgörande för de faktiska och rättsliga omständigheterna i det aktuella målet utgör jäv kan bland annat medföra att en nationell domstol föredrar att inte begära förhandsavgörande antingen för att inte behöva förklaras obehörig eller riskera disciplinärt ansvar, eller för att inte riskera att begäran om förhandsavgörande avvisas. En sådan regel äventyrar således den behörighet som tillkommer nationella domstolar enligt artikel 267 FEUF och kan följaktligen medföra att samarbetet mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna inom ramen för systemet med begäran om förhandsavgörande blir mindre effektivt. Mot bakgrund av det ovan angivna ska den första frågan besvaras enligt följande.

    (se punkterna 22, 23, 25 och 26 samt punkt 1 i domslutet)

  2.  Unionsrätten, särskilt artikel 267 FEUF, ska tolkas på så sätt att den varken kräver eller förbjuder att den hänskjutande domstolen, efter det att domen i målet om förhandsavgörande har meddelats, hör parterna på nytt och upptar ny bevisning som kan medföra att den ändrar fastställandet av de faktiska och rättsliga omständigheterna som den gjort i sin begäran om förhandsavgörande. Detta gäller under förutsättning att den hänskjutande domstolen ger den tolkning av unionsrätten som EU-domstolen gjort full verkan.

    (se punkt 30 samt punkt 2 i domslutet)

  3.  Unionsrätten ska tolkas på så sätt att den utgör hinder mot att en hänskjutande domstol tillämpar en nationell regel – som i nationell rättspraxis tolkas så, att den ålägger den domstolen att förklara sig obehörig att pröva det anhängiga målet på grund av att den har redogjort för de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet i sin begäran om förhandsavgörande – som har befunnits strida mot unionsrätten. Den hänskjutande domstolen är nämligen skyldig att säkerställa att artikel 267 FEUF ges full verkan genom att, med stöd av sin egen behörighet, om det behövs, underlåta att tillämpa tolkningen av en nationell regel, i den mån tolkningen inte är förenlig med unionsrätten.

    (se punkterna 36 och 37 samt punkt 3 i domslutet)