Mål C‑595/14

Europaparlamentet

mot

Europeiska unionens råd

”Talan om ogiltigförklaring — Det angripna beslutet ersätts under förfarandets gång av ett annat beslut — Ändamålet med talan — Polissamarbete och straffrättsligt samarbete — Ett nytt psykoaktivt ämne underställs kontrollåtgärder — Tillämplig rättslig ram efter Lissabonfördragets ikraftträdande — Övergångsbestämmelser — Samråd med Europaparlamentet”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 23 december 2015

  1. Talan om ogiltigförklaring — Berättigat intresse av att få saken prövad — Bedömningen av huruvida det finns ett intresse ska göras utifrån de omständigheter som förelåg den dag då talan väcktes — Rättsakten upphävs under domstolsförfarandet — Fastställande av att det saknas anledning att döma i saken — Otillåtet — Sökandens berättigade intresse av att få fastställt att den angripna rättsakten är rättsstridig kvarstår

    (Artikel 263 FEUF)

  2. Talan om ogiltigförklaring — Talan som väcks av medlemsstaterna, parlamentet, rådet och kommissionen — Berättigat intresse av att få saken prövad måste inte styrkas för att talan ska kunna tas upp till prövning — Det angripna beslutet ersätts under förfarandets gång av ett annat beslut — Rättsverkningarna av det angripna beslutet består — Talan behåller sitt föremål

    (Artikel 263 andra stycket FEUF; rådets beslut 2014/688 och 2015/1875, skäl 35 och artiklarna 1–3)

  3. Polissamarbete — Straffrättsligt samarbete — Beslut 2005/387 om informationsutbyte, riskbedömning och kontroll avseende nya psykoaktiva ämnen — Tolkningen av artikel 8.3 i nämnda beslut — Tolkning förenlig med bestämmelserna i EU-fördraget som vid antagandet av beslutet gäller genomförandet av allmänna rättsakter på området — Skyldighet för rådet att samråda med parlamentet innan det antar en åtgärd för att genomföra det aktuella beslutet — Upphävande av artikel 39.1 EU — Saknar betydelse

    (Artiklarna 34.2 c EU och 39.1 EU; protokoll nr 36 som bifogats EU- och EUF-fördragen, artikel 9; rådets beslut 2005/387, artikel 8.3)

  4. Talan om ogiltigförklaring — Dom om ogiltigförklaring — Verkningar — Begränsning därav som förordnas av domstolen — Ogiltigförklaring av beslut 2014/688 om att vissa psykoaktiva ämnen ska underställas kontrollåtgärder — Risk för att kontrollen av de psykoaktiva ämnen som berörs blir mindre effektiv och att skyddet av folkhälsan äventyras — Rättsverkningarna av det ogiltigförklarade beslutet består

    (Artikel 264 andra stycket FEUF; rådets beslut 2014/688)

  1.  Ett upphävande av en angripen rättsakt efter det att talan om ogiltigförklaring väckts medför inte i sig en skyldighet för unionsdomstolen att fastställa att det saknas anledning att döma i saken, eftersom ändamålet med talan har förfallit eller på grund av att det saknas berättigat intresse av att få saken prövad vid dagen för domens avkunnande. En sökandes berättigade intresse av att få saken prövad ska, med hänsyn till ändamålet med talan, föreligga när talan väcks, vid äventyr av att talan annars avvisas. Ändamålet med talan ska, liksom det berättigade intresset av att få saken prövad, bestå fram till domstolsavgörandet, vilket förutsätter att utgången i målet kan medföra en fördel för den som väckt talan. Domstolen kan i annat fall fastställa att det saknas anledning att döma i saken.

    Av detta följer att det, när den rättsakt som sökanden för talan mot upphör att ha rättsverkningar under rättegången, ankommer på domstolen att göra en konkret bedömning av huruvida sökanden fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, varvid det bland annat ska tas hänsyn till konsekvenserna av den påstådda rättsstridigheten och arten av den skada som sökanden påstår sig ha lidit.

    (se punkterna 16–18)

  2.  I likhet med medlemsstaterna måste Europaparlamentet inte visa att det har ett berättigat intresse av att få saken prövad för att det ska ha talerätt enligt artikel 263 andra stycket FEUF. Domstolens beslut att döma i saken eller, tvärtemot, att fastställa att det saknas anledning att döma i saken är således logiskt sett inte beroende av en kontroll av att parlamentet efter antagandet av genomförandebeslut 2015/1875 fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad. Domstolen kan likväl fastställa att det inte längre finns anledning för den att döma i mål i vilka medlemsstater har väckt talan när dessa, till följd av att den angripna rättsakten har ogiltigförklarats eller dragits tillbaka, redan har uppnått det resultat som skulle ha blivit fallet om domstolen hade bifallit deras talan.

    En talan som väckts mot beslut 2014/688 om att vissa psykoaktiva ämnen ska underställas kontrollåtgärder kan följaktligen tas upp till sakprövning i den mån som den omständigheten att detta beslut ersattes av beslut 2015/1875 om att vissa psykoaktiva ämnen ska underställas kontrollåtgärder innebar att rättsverkningarna av det angripna beslutet bestod och således inte gav upphov till rättsverkningar motsvarande dem som en ogiltigförklaring av detta beslut i princip skulle ha gett upphov till. Det följer av skäl 35 och artikel 2 i beslut 2015/1875 att detta beslut inte påverkar medlemsstaternas skyldigheter enligt beslut 2014/688 avseende tidsfristen för att underställa de nya psykoaktiva ämnena kontrollåtgärder och straffrättsliga påföljder i nationell lagstiftning, det vill säga senast den 2 oktober 2015. Av detta följer att rådet varken hade för avsikt att ifrågasätta giltigheten av dessa skyldigheter, såsom de följer av beslut 2014/688, eller avsåg att retroaktivt fastställa giltigheten av nämnda skyldigheter på grundval av beslut 2015/1875.

    (se punkterna 20–23 och 26)

  3.  Vad avser beslut 2005/387 om informationsutbyte, riskbedömning och kontroll avseende nya psykoaktiva ämnen, vars artikel 8.3 föreskriver att rådet kan besluta att ett nytt psykoaktivt ämne skall underställas kontrollåtgärder, fortsätter nämnda artikel 8.3, så länge som den inte har upphävts, ogiltigförklarats eller ändrats, enligt artikel 9 i protokoll (nr 36) om övergångsbestämmelser, att ha rättsverkningar, efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget, och gör det därmed möjligt att anta genomförandeåtgärder med tillämpning av det förfarande som föreskrivs i den. Artikel 8.3 i beslut 2005/387 ska härvid, i överensstämmelse med artikel 39.1 EU, tolkas så, att rådet kan anta en rättsakt för att underställa ett nytt psykoaktivt ämne kontrollåtgärder endast efter att ha samrått med parlamentet.

    Den omständigheten att artikel 39.1 EU upphävdes genom Lissabonfördraget påverkar inte skyldigheten att samråda med parlamentet med hänsyn dels till att skyldigheten att tolka en sekundärrättsakt i överensstämmelse med primärrätten följer av den allmänna tolkningsprincipen att en bestämmelse i möjligaste mån ska tolkas på ett sätt som inte påverkar dess lagenlighet, dels till att lagenligheten av en unionsrättsakt ska bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då rättsakten antogs. Det korrekta samrådet med parlamentet i de fall som samråd föreskrivs i tillämplig unionsrätt utgör emellertid ett väsentligt formkrav som om det inte iakttas medför att den berörda rättsakten blir ogiltig. Ett beslut som grundar sig på artikel 8.3 i beslut 2005/387 och som rådet antagit utan föregående samråd med parlamentet ska följaktligen ogiltigförklaras.

    (se punkterna 35 och 39–42)

  4.  Se domen.

    (se punkterna 46–49)