1

Europaparlamentet har yrkat att domstolen ska ogiltigförklara rådets genomförandebeslut 2014/688/EU av den 25 september 2014 om att 4-jod-2,5-dimetoxi-N-(2-metoxibensyl)fenetylamin (25I‑NBOMe), 3,4-diklor-N-[[1-(dimetylamin)cyklohexyl]metyl]bensamid (AH-7921), 3,4-metylendioxipyrovaleron (MDPV) och 2-(3-metoxifenyl)-2-(etylamino)cyklohexanon (metoxetamin) ska underställas kontrollåtgärder (EUT L 287, s. 22) (nedan kallat det angripna beslutet).

2

I artikel 1 i rådets beslut 2005/387/RIF av den 10 maj 2005 om informationsutbyte, riskbedömning och kontroll avseende nya psykoaktiva ämnen (EUT L 127, s. 32) föreskrivs följande:

”Genom detta beslut upprättas ett system för snabbt utbyte av information om nya psykoaktiva ämnen. …

Genom beslutet föreskrivs även en bedömning av riskerna med dessa nya psykoaktiva ämnen, så att de åtgärder som är tillämpliga i medlemsstaterna för att kontrollera narkotika och psykotropa ämnen även kan tillämpas på nya psykoaktiva ämnen.”

3

I artikel 6 i samma beslut föreskrivs att Europeiska unionens råd får begära att en riskbedömningsrapport utarbetas om ett nytt psykoaktivt ämne.

4

I artikel 8 i samma beslut, som har rubriken ”Förfarande för att få kontroll över specifika nya psykoaktiva ämnen”, föreskrivs följande:

”1.   Inom sex veckor från den dag då kommissionen tar emot riskbedömningsrapporten skall den förelägga rådet ett initiativ om att det nya psykoaktiva ämnet skall underställas kontrollåtgärder. …

2.   Om kommissionen anser att det inte är nödvändigt att lägga fram ett initiativ om att det nya psykoaktiva ämnet skall underställas kontrollåtgärder, får ett sådant initiativ läggas fram för rådet av en eller flera medlemsstater helst inom sex veckor från den dag då kommissionen lade fram sin rapport för rådet.

3.   Rådet skall besluta med kvalificerad majoritet och på ett initiativ som lagts fram i enlighet med punkt 1 eller 2, på grundval av artikel 34.2 c [EU], om huruvida det nya psykoaktiva ämnet skall underställas kontrollåtgärder.”

5

Skälen 34 och 35 i rådets genomförandebeslut (EU) 2015/1875 av den 8 oktober 2015 om att underställa 4-jod-2,5-dimetoxi-N-(2-metoxibensyl)fenetylamin (25I‑NBOMe), 3,4-diklor-N-[[1-(dimetylamin)cyklohexyl]metyl]bensamid (AH-7921), 3,4-metylendioxipyrovaleron (MDPV) och 2-(3-metoxifenyl)-2-(etylamino)cyklohexanon (metoxetamin) kontrollåtgärder (EUT L 275, s. 38) har följande lydelse:

6

Artikel 1 i detta beslut har följande lydelse:

”Följande nya psykoaktiva ämnen ska underställas kontrollåtgärder inom unionen:

7

I artikel 2 i nämnda beslut föreskrivs följande:

”[Det angripna beslutet] … ska ersättas utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter avseende tidsfristen för att underställa 4-jod-2,5-dimetoxi-N-(2-metoxibensyl)fenetylamin (25I‑NBOMe), 3,4-diklor-N-[[1-(dimetylamin)cyklohexyl]metyl]bensamid (AH-7921), 3,4-metylendioxipyrovaleron (MDPV) och 2-(3-metoxifenyl)-2-(etylamino)cyklohexanon (metoxetamin) kontrollåtgärder och straffrättsliga påföljder i nationell lagstiftning i enlighet med artikel 2 i [det angripna beslutet].”

8

I enlighet med artikel 3 i samma beslut trädde det i kraft dagen efter det att det offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning.

9

I artikel 1 i det angripna beslutet, vilket rör EUF-fördraget och beslut 2005/387, särskilt artikel 8.3 i det sistnämnda beslutet, föreskrivs följande:

”Följande nya psykoaktiva ämnen ska underställas kontrollåtgärder inom unionen:

10

I artikel 2 i detta beslut anges att medlemsstaterna senast den 2 oktober 2015 i enlighet med deras nationella lagstiftning ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att underställa de nya psykoaktiva ämnena som avses i artikel 1 kontrollåtgärder och straffrättsliga påföljder i deras lagstiftning.

11

Parlamentet har yrkat att domstolen ska

12

Rådet har yrkat att domstolen ska

13

Rådet har gjort gällande att domstolen ska fastställa att det saknas anledning att döma i saken, eftersom det angripna beslutet har ersatts av och upphävts genom genomförandebeslut 2015/1875, vilket antogs efter samråd med parlamentet och som föreskriver att samma psykoaktiva ämnen som avses i det angripna beslutet ska underställas kontrollåtgärder.

14

Det följer nämligen av domstolens fasta praxis att ändamålet med talan och det berättigade intresset av att få saken prövad ska bestå fram till domstolsavgörandet. Detta förutsätter att utgången i målet kan medföra en fördel för den som väckt talan.

15

Domstolen har i och för sig medgett att sökanden fortfarande kan ha ett berättigat intresse av att få saken prövad om den åberopade rättsstridigheten riskerar att upprepas, oberoende av de faktiska omständigheterna som gav upphov till talan. Någon sådan risk föreligger emellertid, enligt rådet, inte i förevarande fall. Rådet har nämligen redan vidtagit de åtgärder som var nödvändiga för att följa domen parlamentet/rådet (C‑317/13 och C‑679/13, EU:C:2015:223) och domen parlamentet/rådet (C‑540/13, EU:C:2015:224) samt har eliminerat den rättsstridighet som behäftar det angripna beslutet från unionens rättsordning.

16

I den mån som rådet har åberopat att det angripna beslutet upphävts och ersatts av genomförandebeslut 2015/1875 ska det erinras om att ett upphävande av den angripna rättsakten efter det att talan väckts inte i sig medför en skyldighet för unionsdomstolen att fastställa att det saknas anledning att döma i saken, eftersom ändamålet med talan har förfallit eller på grund av att det saknas berättigat intresse av att få saken prövad vid dagen för domens avkunnande (dom Xeda International och Pace International/kommissionen, C‑149/12 P, EU:C:2013:433, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

17

Icke desto mindre följer det av domstolens fasta praxis, såsom rådet har anfört, att en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad, med hänsyn till ändamålet med talan, ska föreligga när talan väcks, vid äventyr av att talan annars avvisas. Ändamålet med talan ska, liksom det berättigade intresset av att få saken prövad, bestå fram till domstolsavgörandet, vilket förutsätter att utgången i målet kan medföra en fördel för den som väckt talan. Domstolen kan i annat fall fastställa att det saknas anledning att döma i saken (se, för ett liknande resonemang, dom Abdulrahim/rådet och kommissionen, C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

18

Domstolen har av detta dragit slutsatsen att det, när den rättsakt som sökanden för talan mot upphör att ha rättsverkningar under rättegången, ankommer på domstolen att göra en konkret bedömning av huruvida sökanden fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, varvid det bland annat ska tas hänsyn till konsekvenserna av den påstådda rättsstridigheten och arten av den skada som sökanden påstår sig ha lidit (se, för ett liknande resonemang, dom Abdulrahim/rådet och kommissionen, C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkterna 62 och 65).

19

Det ska emellertid noteras att det ovanstående har slagits fast i mål i vilka talan kunde tas upp till sakprövning endast om sökanden visade att den hade ett berättigat intresse av att få saken prövad, eftersom talan hade väckts av sådana fysiska eller juridiska personer som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

20

I likhet med medlemsstaterna måste parlamentet emellertid inte visa att det har ett berättigat intresse av att få saken prövad för att det ska ha talerätt enligt artikel 263 andra stycket FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom parlamentet/rådet, C‑355/10, EU:C:2012:516, punkt 37).

21

Domstolens beslut att döma i saken eller, tvärtemot, att fastställa att det saknas anledning att döma i saken är således logiskt sett inte beroende av en kontroll av att parlamentet efter antagandet av genomförandebeslut 2015/1875 fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad.

22

Domstolen har likväl fastställt att det inte längre fanns anledning för den att döma i mål i vilka medlemsstater hade väckt talan när dessa, till följd av att den angripna rättsakten hade ogiltigförklarats eller dragits tillbaka, redan hade uppnått det resultat som skulle ha blivit fallet om domstolen hade bifallit deras talan (se, för ett liknande resonemang, beslut Tyskland/kommissionen, C‑46/96, EU:C:1997:103, punkt 6, dom Italien/kommissionen, C‑372/97, EU:C:2004:234, punkt 37, och dom Italien/kommissionen, C‑138/03, C‑324/03 och C‑431/03, EU:C:2005:714, punkt 25).

23

I förevarande fall konstaterar domstolen att den omständigheten att det angripna beslutet ersattes av genomförandebeslut 2015/1875 i alla händelser innebar att rättsverkningarna av det angripna beslutet bestod och således inte gav upphov till rättsverkningar motsvarande dem som en ogiltigförklaring av detta beslut i princip skulle ha gett upphov till.

24

Av artikel 1 jämförd med artikel 3 i genomförandebeslutet följer sålunda att den skyldighet att underställa de berörda psykoaktiva ämnena kontrollåtgärder som föreskrivs i detta beslut trädde i kraft först dagen efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning. Av detta följer att denna skyldighet inte ersatte motsvarande skyldighet i det angripna beslutet, vad avser perioden som föregick ikraftträdandet av nämnda genomförandebeslut.

25

Trots att det följer av skäl 34 och artikel 2 i genomförandebeslut 2015/1875 att detta beslut ersätter det angripna beslutet innehåller det förstnämnda beslutet ingen uppgift som ger vid handen att ersättandet har retroaktiv verkan.

26

Det följer tvärtom av skäl 35 och artikel 2 i nämnda genomförandebeslut att detta beslut ”inte påverka[r]” medlemsstaternas skyldigheter enligt det angripna beslutet avseende tidsfristen för att underställa de nya psykoaktiva ämnena kontrollåtgärder och straffrättsliga påföljder i nationell lagstiftning, det vill säga senast den 2 oktober 2015. Av detta följer att rådet varken hade för avsikt att ifrågasätta giltigheten av dessa skyldigheter, såsom de följer av det angripna beslutet, eller avsåg att retroaktivt fastställa giltigheten av nämnda skyldigheter på grundval av genomförandebeslut 2015/1875.

27

För övrigt ska noteras att rådet vid domstolen endast har åberopat upphävandet och ersättandet av det angripna beslutet genom genomförandebeslut 2015/1875, utan att göra gällande att detta ersättande hade retroaktiv verkan, motsvarande den verkan som en ogiltigförklaring av det angripna beslutet skulle ha haft.

28

Ikraftträdandet av detta genomförandebeslut förefaller följaktligen inte ha undanröjt samtliga rättsverkningar av det angripna beslutet och har därmed inte medfört att ändamålet med parlamentets talan i förevarande mål helt har förfallit.

29

Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att parlamentet har yrkat att domstolen, för det fall att den ogiltigförklarar det angripna beslutet, ska förordna om att verkningarna av beslutet ska bestå till dess att det ersätts av ett nytt beslut. Domstolen är nämligen inte bunden av de förslag som parterna har framställt i detta avseende när den beslutar vilka verkningar en ogiltigförklaring ska få. Under alla omständigheter kan en institution på goda grunder försöka få till stånd en ogiltighetsförklaring, även i ett fall där den ogiltigförklarade rättsaktens rättsverkningar till fullo skulle upprätthållas (se, för ett liknande resonemang, dom rådet/parlamentet, C‑284/90, EU:C:1992:154, punkt 36).

30

Av det ovan anförda följer att domstolen ska pröva den talan som väckts av parlamentet.

31

Parlamentet har åberopat två grunder till stöd för sin talan. Som första grund har parlamentet gjort gällande att en upphävd eller rättsstridig rättslig grund har använts. Den andra grunden avser ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, eftersom parlamentet inte deltog i förfarandet för att anta de angripna besluten.

32

Parlamentet har gjort gällande att den omständigheten att det inte deltog i förfarandet för att anta det angripna beslutet utgjorde ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift.

33

Parlamentet har anfört att detta beslut borde ha antagits genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet, på grundval av artikel 83.1 FEUF, och inte genom ett förfarande vilket inte inkluderade parlamentet.

34

Rådet har medgett att det förfarande som användes för att anta det angripna beslutet inte uppfyllde kraven i artikel 34.2 c EU till följd av att samråd med parlamentet inte skett.

35

Det ska inledningsvis noteras att det korrekta samrådet med parlamentet i de fall som samråd föreskrivs i tillämplig unionsrätt, utgör ett väsentligt formkrav som om det inte iakttas medför att den berörda rättsakten blir ogiltig (dom parlamentet/rådet, C‑317/13 och C‑679/13, EU:C:2015:223, punkt 63, samt dom parlamentet/rådet, C‑540/13, EU:C:2015:224, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

36

För att domstolen ska kunna pröva parlamentets andra grund är det således nödvändigt att fastställa huruvida samråd borde ha skett med parlamentet innan det angripna beslutet antogs.

37

Det ska i detta hänseende erinras om att det följer av domstolens fasta praxis att det är rättsaktens rättsliga grund som bestämmer vilket förfarande som ska tillämpas för att anta rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom parlamentet/rådet, C‑130/10, EU:C:2012:472, punkt 80, och dom parlamentet/rådet, C‑658/11, EU:C:2014:2025, punkt 57).

38

Även om parterna i förevarande fall är oense om vilken rättslig grund som rådet faktiskt använde för att anta det angripna beslutet följer det tydligt av beslutets ordalydelse att det grundar sig på artikel 8.3 i beslut 2005/387 (se, analogt, dom parlamentet/rådet, C‑317/13 och C‑679/13, EU:C:2015:223, punkterna 28–31).

39

Det följer emellertid av domstolens praxis att så länge som artikel 8.3 i beslut 2005/387 inte har upphävts, ogiltigförklarats eller ändrats fortsätter den, enligt artikel 9 i protokoll (nr 36) om övergångsbestämmelser, att ha rättsverkningar, efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget, och gör det därmed möjligt att anta genomförandeåtgärder med tillämpning av det förfarande som föreskrivs i den (se, för ett liknande resonemang, dom parlamentet/rådet, C‑317/13 och C‑679/13, EU:C:2015:223, punkterna 57 och 65).

40

Domstolen har dessutom fastställt att artikel 8.3 i beslut 2005/387, i överensstämmelse med artikel 39.1 EU, ska tolkas så, att rådet kan anta en rättsakt för att underställa ett nytt psykoaktivt ämne kontrollåtgärder endast efter att ha samrått med parlamentet (dom parlamentet/rådet, C‑317/13 och C‑679/13, EU:C:2015:223, punkt 50).

41

Den omständigheten att artikel 39.1 EU upphävdes genom Lissabonfördraget påverkar inte skyldigheten att samråda med parlamentet med hänsyn dels till att skyldigheten att tolka en sekundärrättsakt i överensstämmelse med primärrätten följer av den allmänna tolkningsprincipen att en bestämmelse i möjligaste mån ska tolkas på ett sätt som inte påverkar dess lagenlighet, dels till att lagenligheten av en unionsrättsakt ska bedömas i förhållande till de faktiska och rättsliga omständigheter som rådde den dag då rättsakten antogs (se, för ett liknande resonemang, dom parlamentet/rådet, C‑317/13 och C‑679/13, EU:C:2015:223, punkterna 45, 49 och 67).

42

Det är ostridigt att rådet antog det angripna beslutet utan att först samråda med parlamentet.

43

Av detta följer att talan ska bifallas såvitt avser parlamentets andra grund och det angripna beslutet ska följaktligen ogiltigförklaras.

44

Mot bakgrund av att talan har vunnit bifall på parlamentets andra grund och det angripna beslutet ska ogiltigförklaras av detta skäl, saknas det anledning att pröva parlamentets första grund.

45

Såväl parlamentet som rådet har yrkat att domstolen ska förordna om att verkningarna av beslutet ska bestå till dess att beslutet ersätts av en ny rättsakt, för det fall domstolen ogiltigförklarar beslutet.

46

Det ska erinras om att domstolen enligt artikel 264 andra stycket FEUF, om den anser det nödvändigt, ska ange vilka verkningar av den ogiltigförklarade rättsakten som ska betraktas som bestående.

47

I förevarande fall ska det noteras att rådet, i syfte att avhjälpa det förfarandefel som det angripna beslutet var behäftat med, antog genomförandebeslut 2015/1875 och att detta, från och med dagen för dess ikraftträdande, ersatte det angripna beslutet.

48

Om domstolen ogiltigförklarade det angripna beslutet utan att förordna om att verkningarna av beslutet ska bestå skulle detta emellertid, genom att bland annat skapa osäkerhet om från vilket datum medlemsstaterna är skyldiga att underställa de berörda psykoaktiva ämnena kontrollåtgärder och straffrättsliga påföljder, kunna göra kontrollen av de psykoaktiva ämnen som berörs av beslutet mindre effektiv och således äventyra skyddet av folkhälsan. Parlamentet har yrkat att beslutet ska ogiltigförklaras på grund av att en väsentlig formföreskrift har åsidosatts, men det har inte ifrågasatt beslutets syfte eller innehåll.

49

Verkningarna av det angripna beslutet ska följaktligen bestå.

50

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Parlamentet har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet, ska parlamentets yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: