—

IOS Finance EFC SA, genom J. Tornos Mas, abogado,

—

Spaniens regering, genom A. Rubio González, i egenskap av ombud,

—

Tysklands regering, genom T. Henze och J. Möller, båda i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom G. Wilms, D. Loma-Osorio Lerena, E. Sanfrutos Cano, A.C. Becker och M. Šimerdová, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EUT L 48, 2011, s. 1, och rättelse i EUT L 233, 2012, s. 3).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan IOS Finance EFC SA (nedan kallat IOS Finance) och Servicio Murciano de Salud (hälsovårdsförvaltningen i den autonoma regionen Murcia, Spanien) angående hälsovårdsförvaltningens underlåtenhet att utöver kapitalbeloppet betala dröjsmålsränta och indrivningskostnader till IOS Finance, som hade yrkat detta med anledning av fakturor som inte betalats i tid.

3

I skälen 1, 12, 16 och 28 i direktiv 2011/7 anges följande:

…

…

…

4

Artikel 1 i direktivet har rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”. Följande föreskrivs i punkt 1 i den artikeln:

”Syftet med detta direktiv är att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner …”

5

Artikel 4 i direktivet har rubriken ”Transaktioner mellan företag och offentliga myndigheter”. I punkt 1 i den artikeln stadgas följande:

”Medlemsstaterna ska säkerställa att borgenären vid handelstransaktioner, där gäldenären är en offentlig myndighet, utan att det krävs en påminnelse har rätt till lagstadgad ränta vid sen betalning vid utgången av den period som anges i punkterna 3, 4 eller 6, om följande villkor uppfylls:

6

Artikel 6 i samma direktiv har rubriken ”Ersättning för indrivningskostnader” och föreskriver följande:

”1.   Medlemsstaterna ska säkerställa att borgenären, om ränta vid sen betalning ska utgå vid handelstransaktioner i enlighet med artikel 3 eller 4, har rätt till minst ett fast belopp om 40 EUR av gäldenären.

2.   Medlemsstaterna ska se till att det fasta belopp som avses i punkt 1 är betalbart utan att det krävs en påminnelse och som ersättning för borgenärens egna indrivningskostnader.

3.   Borgenären ska ha rätt att utöver det fasta belopp som anges i punkt 1 få skälig ersättning från gäldenären för alla indrivningskostnader som överskrider detta fasta belopp och som uppkommit till följd av gäldenärens sena betalning. Detta kan omfatta bland annat kostnader som uppkommit på grund av att en jurist eller en indrivningsbyrå anlitats.”

7

I artikel 7 i direktiv 2011/7, som har rubriken ”Oskäliga avtalsvillkor och bruk”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att ett avtalsvillkor eller ett bruk om tidpunkt eller period för betalning, räntesats för ränta vid sen betalning eller ersättning för indrivningskostnader antingen inte är verkställbart eller ger upphov till skadeståndskrav om det är grovt oskäligt mot borgenären.

När det fastställs om ett avtalsvillkor eller ett bruk är grovt oskäligt mot borgenären, på ett sätt som avses i första stycket, ska alla omständigheter i fallet beaktas, inklusive:

2.   Vid tillämpning av punkt 1 ska ett avtalsvillkor eller ett bruk om att ränta vid sen betalning inte får tas ut anses som grovt oskäligt.

3.   Vid tillämpning av punkt 1 ska ett avtalsvillkor eller ett bruk om att ersättning för indrivningskostnader i enlighet med artikel 6 inte får tas ut presumeras vara grovt oskäligt.

…”

8

Det framgår av de handlingar som inkommit till EU-domstolen att den spanska lagstiftaren år 2012 inrättade en ”extraordinär finansieringsmekanism för betalning till leverantörer” under en begränsad tid för att hantera autonoma regioners och lokala myndigheters anhopning av försenade betalningar till sina leverantörer med anledning av finanskrisen (nedan kallad den extraordinära finansieringsmekanismen). Enligt reglerna om mekanismens funktionssätt avstår de leverantörer som ansluter sig till mekanismen från rätten till ränta och ersättning för kostnader som ska betalas vid berörda offentliga myndigheters försening med betalningar, inbegripet dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader. I utbyte erhåller leverantörerna omedelbar betalning av kapitalbeloppet.

9

Artikel 6 i Real Decreto-ley 8/2013 de medidas urgentes contra la morosidad de las administraciones públicas y de apoyo a entidades locales con problemas financieros (kungligt lagdekret 8/2013 om brådskande åtgärder mot offentliga myndigheters betalningsförseningar och om stöd till lokala myndigheter med ekonomiska problem) av den 28 juni 2013 (BOE nr 155 av den 29 juni 2013, s. 48782), har rubriken ”Verkningar av betalning av utestående fordringar”. Följande föreskrivs i den artikeln:

”Betalning till leverantören medför att den skuld som den autonoma regionen eller den lokala myndigheten ådragit sig för kapitalbeloppet, ränta, juridiska kostnader och alla eventuella övriga kostnader upphör.”

10

Före tillkomsten av kungligt lagdekret 8/2013 införlivade Real Decreto-ley 4/2013 de medidas de apoyo al emprendedor y de estímulo del crecimiento y de la creación de empleo (kungligt lagdekret 4/2013 om stödåtgärder för företagare, om främjande av ekonomin och om skapande av arbetstillfällen) av den 22 februari 2013 (BOE nr 47 av den 23 februari 2013, s. 15219) direktiv 2011/7 med spansk rätt.

11

Mellan åren 2008 och 2013 levererade och tillhandahöll flera bolag varor och tjänster till sjukvårdsinrättningar knutna till hälsovårdsförvaltningen i den autonoma regionen Murcia, som emellertid inte erlade betalning för dessa varor och tjänster.

12

Bolagen överlät således vissa av fordringarna till IOS Finance, som i september 2013 krävde hälsovårdsförvaltningen på kapitalbelopp, dröjsmålsränta och ersättning för uppkomna indrivningskostnader.

13

Eftersom förvaltningen inte betalade dessa belopp tog IOS Finance till den extraordinära finansieringsmekanismen, varigenom bolaget endast kunde erhålla kapitalbeloppet.

14

I maj 2014 väckte IOS Finance talan vid den hänskjutande domstolen mot hälsovårdsförvaltningen och yrkade att den skulle betala dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader.

15

Till stöd för sin talan gjorde IOS Finance för det första gällande att det inte är möjligt att efterskänka fordringar på myndigheter. För det andra gjorde bolaget gällande att kungligt lagdekret 8/2013 inte är förenligt med unionsrätten och, för det tredje, att direktiv 2011/7 har direkt effekt, eftersom det föreskriver att avtalsbestämmelser eller bruk om att inte ta ut dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader är grovt oskäliga.

16

Hälsovårdsförvaltningen i den autonoma regionen Murcia yrkade att talan skulle ogillas. Som grund härför gjorde den gällande att det är frivilligt att ansluta sig till den extraordinära finansieringsmekanismen och att det är möjligt att avstå från dröjsmålsränta och nämnda ersättning efter det att skulden uppkommer och förblir obetald, men inte innan den uppkommit.

17

Den hänskjutande domstolen medger att det inte är obligatoriskt att ansluta sig till den extraordinära finansieringsmekanismen och att borgenärer som förutom kapitalbeloppet kräver dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader fortfarande kan väcka talan vid domstol. Den undrar likväl om unionsrätten och särskilt artikel 7.2 och 7.3 i direktiv 2011/7 inte tillåter att indrivningen av kapitalbeloppet villkoras med att borgenären avstår från dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader.

18

Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Contencioso-Administrativo n.o 6 de Murcia (Förvaltningsdomstol på provinsnivå nr 6 i Murcia, Spanien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”Med beaktande av vad som föreskrivs i artiklarna 4.1, 6, 7.2 och 7.3 i [direktiv 2011/7]:

19

Det ska inledningsvis anges att kommissionen menar att fallet i det nationella målet inte omfattas av direktiv 2011/7, utan av direktiv 2000/35, varför frågorna – till skillnad från vad som anges i beslutet om hänskjutande – ska besvaras mot bakgrund av det sistnämnda direktivet.

20

Kommissionens bedömning grundar sig emellertid på dess egen tolkning av de nationella bestämmelserna i bland annat kungligt lagdekret 4/2013 som införlivade direktiv 2011/7 med spansk rätt.

21

Enligt fast rättspraxis ankommer det emellertid inte på EU-domstolen att i ett mål om förhandsavgörande uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser eller att avgöra om den hänskjutande domstolens tolkning av dessa är korrekt. Det är nämligen endast nationella domstolar som är behöriga att uttala sig om tolkningen av nationell rätt (dom av den 27 oktober 2016, Audace m.fl., C‑114/15, EU:C:2016:813, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

22

Eftersom den hänskjutande domstolen tolkar spansk rätt på så sätt att direktiv 2011/7 är tillämpligt på omständigheterna i det nationella målet, ska EU-domstolen följaktligen besvara tolkningsfrågorna såsom de formulerats av den hänskjutande domstolen.

23

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida direktiv 2011/7, särskilt artikel 7.2 och 7.3 i detta, ska tolkas så, att direktivet utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den i det nationella målet, enligt vilken borgenären får avstå från att kräva dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader i utbyte mot omedelbar betalning av kapitalbelopp som förfallit till betalning.

24

I enlighet med artikel 1.1 i direktiv 2011/7 är syftet med direktivet att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner, eftersom dessa sena betalningar enligt skäl 12 i direktivet är ett avtalsbrott som har blivit ekonomiskt intressant för gäldenärer bland annat genom att räntan vid sen betalning är låg eller obefintlig.

25

För att uppfylla detta syfte vidtas emellertid ingen fullständig harmonisering i direktiv 2011/7 av samtliga regler om sena betalningar vid handelstransaktioner (se, analogt med direktiv 2000/35, dom av den 15 december 2016, Nemec, C‑256/15, EU:C:2016:954, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

26

I likhet med direktiv 2000/35 anger direktiv 2011/7 nämligen endast några regler på området, däribland om dröjsmålsränta.

27

Härvidlag ska medlemsstaterna i enlighet med artiklarna 4.1 och 6 i direktiv 2011/7 vid handelstransaktioner där gäldenären är en offentlig myndighet säkerställa att en borgenär som har fullgjort sina skyldigheter och som inte har mottagit det förfallna beloppet i tid, med mindre än att gäldenären inte är ansvarig för dröjsmålet, har rätt till dröjsmålsränta och ersättning för uppkomna indrivningskostnader.

28

Härvidlag ålägger visserligen artikel 7.1 i direktivet medlemsstaterna att se till att ett avtalsvillkor eller ett bruk om bland annat räntesats för ränta vid sen betalning eller ersättning för indrivningskostnader antingen inte är verkställbart eller ger upphov till skadeståndskrav om det är grovt oskäligt mot borgenären. Vidare föreskrivs i artikel 7 att ett avtalsvillkor eller ett bruk om att ränta vid sen betalning eller ersättning för indrivningskostnader inte får tas ut ska anses som, enligt punkt 2 i den artikeln, eller presumeras vara, enligt punkt 3 i den artikeln, grovt oskäligt.

29

Det framgår emellertid av dessa bestämmelser att de begränsar sig till att säkerställa att de omständigheter som anges i bland annat artiklarna 4.1 och 6 i direktiv 2011/7 ger borgenären rätt att kräva dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader. Såsom framgår av skäl 28 i direktivet avser den omständigheten att det inte är möjligt att undanta en sådan rätt genom avtal till att förhindra missbruk av avtalsfriheten till borgenärens nackdel, som inte kan avstå från denna rättighet vid den tidpunkt då avtalet ingås.

30

Med andra ord syftar artikel 7.2 och 7.3 i direktiv 2011/7 till att förhindra att borgenären avstår från rätten till dröjsmålsränta eller ersättning för indrivningskostnader vid tiden för avtalets ingående, det vill säga när borgenären utövar sin avtalsfrihet och när det alltså finns en risk att gäldenären missbrukar avtalsfriheten till borgenärens nackdel.

31

När villkoren i direktiv 2011/7 är uppfyllda, såsom i det nationella målet, och dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader har förfallit till betalning, måste borgenären däremot, med beaktande av vederbörandes avtalsfrihet, ha möjlighet att avstå från dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader, till exempel i utbyte mot omedelbar betalning av kapitalbeloppet.

32

Detta bekräftas dessutom i skäl 16 i direktivet, som preciserar att direktivet inte bör tvinga en borgenär att begära ränta för sen betalning.

33

I likhet med vad generaladvokaten har angett i punkt 62 i sitt förslag till avgörande, följer det således inte av direktiv 2011/7 att det hindrar borgenären från att frivilligt avstå från rätten att kräva dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader.

34

I detta avseende krävs det att avståendet faktiskt är frivilligt, så att avståendet i sin tur inte utgör ett missbruk av borgenärens avtalsfrihet vilket kan tillskrivas gäldenären.

35

I ett sådant fall som det i det nationella målet krävs det vid bedömningen av om avståendet är frivilligt att det säkerställs att borgenären faktiskt hade kunnat väcka talan för att, om borgenären så vill, yrka betalning av hela fordringen, inbegripet dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader. Denna prövning ankommer på den hänskjutande domstolen.

36

Mot bakgrund av det ovan angivna ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2011/7, särskilt artikel 7.2 och 7.3 i detta, ska tolkas så, att direktivet inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den i det nationella målet, enligt vilken borgenären får avstå från att kräva dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader i utbyte mot omedelbar betalning av kapitalbelopp som förfallit till betalning, under förutsättning att avståendet har skett frivilligt, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.

37

Mot bakgrund av det ovan angivna saknas det skäl att besvara den tredje frågan, eftersom den ställts endast för det fall EU-domstolen besvarar den första och den andra frågan jakande.

38

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner, särskilt artikel 7.2 och 7.3 i detta, ska tolkas så, att direktivet inte utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den i det nationella målet, enligt vilken borgenären får avstå från att kräva dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader i utbyte mot omedelbar betalning av kapitalbelopp som förfallit till betalning, under förutsättning att avståendet har skett frivilligt, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva.