—

Axa Belgium SA, genom J. Oosterbosch, avocate,

—

Belgiens regering, genom S. Vanrie, J.-C. Halleux och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom T. S. Bohr, i egenskap av ombud, biträdd av J.-L. Fagnart, avocat,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 73, 78 och 85a i tjänsterföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna vilka fastställdes genom rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT L 56, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG, EKSG, Euratom) nr 781/98 av den 7 april 1998 (EGT L 113, s. 4) (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Europeiska unionen och AXA Belgium SA (nedan kallat Axa Belgium) avseende ersättning för utlägg som Europeiska kommissionen har haft för en av sina tjänstemän. Beloppen är hänförliga till kostnader för sjukvård, bibehållen lön och invaliditetspension efter en trafikolycka som tjänstemannen och en av AXA Belgiums försäkringstagare var inblandade i.

3

I artikel 1a.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Tjänstemännen har i fråga om tillämpning av tjänsteföreskrifterna rätt till lika behandling utan direkt eller indirekt hänvisning till ras, politisk, filosofisk eller religiös övertygelse, kön eller sexuell läggning, utan att det påverkar tillämpningen av de relevanta bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som förutsätter ett visst civilstånd.”

4

Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”1.   En tjänsteman är från den dag han tillträder tjänsten försäkrad mot yrkessjukdomar och olycksfall enligt de regler som fastställts genom överenskommelse mellan gemenskapernas institutioner efter yttrande från kommittén för tjänsteföreskrifterna. Han skall bidra till kostnadstäckningen för risker utanför tjänsten med upp till 0,1 % av sin grundlön.

I dessa bestämmelser skall de risker som inte täcks anges.

2.   De förmåner som utbetalas skall vara följande:

…

…”

5

I artikel 78 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”En tjänsteman skall på de villkor som föreskrivs i artiklarna 13–16 i bilaga VIII ha rätt till invaliditetspension vid total bestående invaliditet som hindrar honom att utföra de arbetsuppgifter som en tjänst i hans tjänsteklass omfattar.

Om invaliditeten beror på ett olycksfall som inträffat under eller i samband med tjänsteutövningen, på yrkessjukdom, på en uppoffrande handling i allmänhetens intresse eller på att tjänstemannen utsatt sig för livsfara för att rädda människoliv, skall invaliditetspensionen uppgå till 70 % av tjänstemannens grundlön.

…

Invaliditetspensionen skall beräknas på grundval av den grundlön tjänstemannen skulle ha uppburit i sin lönegrad om han fortfarande hade varit i tjänst vid den tidpunkt då pensionen skall betalas ut.

Invaliditetspensionen får inte understiga 120 % av existensminimum.

…”

6

I artikel 85a i samma tjänsteföreskrifter föreskrivs följande:

”1.   Om en person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter avlider eller drabbas av skada eller sjukdom och om tredje man kan göras ansvarig för detta, skall gemenskaperna inom ramen för de förpliktelser som de enligt tjänsteföreskrifterna har till följd av den händelse som orsakat dödsfallet, skadan eller sjukdomen, överta de rättigheter som den skadelidande eller hans rättsinnehavare har gentemot den skadevållande, däribland rätten att föra talan.

2.   Det övertagande av rättigheter som föreskrivs i punkt 1 omfattar även följande:

3.   Gemenskapernas övertagande av rättigheter skall dock inte omfatta rätten till ersättning för skador av rent personlig art, såsom ersättning för ideell skada, för sveda och värk eller för lyte och men, utöver den ersättning som skall betalas ut enligt artikel 73 i samband med sådana skador.

4.   Bestämmelserna i punkterna 1, 2 och 3 skall inte utgöra ett hinder för gemenskaperna att föra talan.”

7

I artikel 29bis.1 i lag av den 21 november 1989 om obligatorisk trafikförsäkring för motorfordon (Moniteur belge av den 8 december 1989, s. 20122) (nedan kallad lag av den 21 november 1989) föreskrivs följande:

”Vid trafikolyckor där ett eller flera motorfordon är inblandade och som inträffar på någon av de platser som avses i artikel 2.1 ska – med undantag för materiella skador och de skador som föraren av respektive inblandat motorfordon åsamkats – samtliga skador som uppstått till följd av kroppsskada eller dödsfall, inklusive förstörda kläder, som den skadelidande och dennes rättsinnehavare åsamkats, ersättas solidariskt av de försäkringsbolag som enligt denna lag försäkrar det ansvar som åligger ägare, förare eller innehavaren av ett motorfordon. Denna bestämmelse äger tillämpning även om föraren med uppsåt orsakat skadorna.

…”

8

Den 28 maj 2002 utsattes Corrazzini, tjänsteman vid kommissionen, för en trafikolycka och skadades allvarligt när hon kom gående. I olyckan var även Mourad Kohaila, som är försäkringstagare hos Axa Belgium, inblandad. Den påföljande förundersökningen gav inte vid handen att Mourad Kohaila hade varit vårdslös. Bedömningen fastställdes i tvistemålsförfarandet inför den hänskjutande domstolen.

9

Den 6 november 2003 slog kommissionens invaliditetskommitté fast att Corrazzini åsamkats total bestående invaliditet som hindrade henne att utföra sina arbetsuppgifter. Hon pensionerades därför den 3 december 2003 och beviljades invaliditetspension i enlighet med bestämmelserna i artikel 78 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, med verkan från och med den 1 januari 2004.

10

Kommissionen ersatte Corrazzinis utlägg för sjukvårdskostnader och beviljade henne bibehållen lön från och med den 28 maj 2002 till och med den 1 januari 2004. Från och med sistnämnda datum utbetalades invaliditetspension.

11

Den 27 juni 2002 översände kommissionen en skrivelse till Axa Belgium för att informera bolaget om att kommissionen övertagit Corrazzinis rättigheter. Den 20 september 2004 begärde samma institution att Axa Belgium skulle utge ersättning för de belopp som utbetalats till Corrazzini.

12

Axa Belgium bestred betalningsansvar med motiveringen att kommissionen inte styrkt försäkringstagarens ansvar. Kommissionen väckte då talan mot Axa Belgium vid belgisk domstol med stöd av bland annat artikel 29bis i lag av den 21 november 1989. Tribunal de police de Bruxelles ogillade kommissionens talan genom dom av den 6 januari 2012. Europeiska unionen, genom kommissionen, överklagade domen till tribunal de première instance francophone de Bruxelles – den hänskjutande domstolen – och yrkade att Axa Belgium skulle förpliktas att utge 392650,14 euro. Beloppet avsåg utlägg för Corrazzinis sjukvårdskostnader, för hennes bibehållna lön för perioden mellan den 25 maj 2002 och den 31 december 2003 samt för invaliditetspension från den 1 januari 2004 till och med augusti månad 2012. Unionen yrkade även utbetalning av ett engångsbelopp på 167970,03 euro för invaliditetsersättning från och med den 1 september 2012.

13

Axa Belgium anförde inför den hänskjutande domstolen att unionen inte med giltig verkan kan överta Corrazzinis rättigheter, eftersom artikel 85a i tjänsteföreskrifterna endast föreskriver att unionen kan överta rättigheter gentemot tredje man som kan göras ansvarig. Enligt Axa Belgium har det emellertid inte fastställts att dess försäkringstagare bär ansvaret för olyckan. Den hänskjutande domstolen önskar därför få klargjort vad som är den exakta omfattningen av uttrycket ”tredjeman [som] kan göras ansvarig” i artikel 85a i tjänsteföreskrifterna.

14

Den hänskjutande domstolen anser för övrigt att ersättning för den invaliditetspension som unionen utbetalat till Corrazzini inte kan krävas med stöd av en regresstalan enligt artikel 85a.1 i tjänsteföreskrifterna. Unionen har förvisso övertagit den skadelidandes rättigheter, men kan enligt tillämplig nationell rätt inte göra gällande fler rättigheter än vad den skadelidande hade gentemot ”tredje man [som] kan göras ansvarig”. Invaliditetspensionen som unionen beviljat Corrazzini omfattas emellertid inte av tillämpningsområdet för den ersättningsskyldighet som enligt artikel 29bis i lag av den 21 november 1989 åligger Axa Belgium gentemot Corrazzini. Enligt nationell rättspraxis skiljer sig nämnda invaliditetspension från och är oberoende av den skada som Corrazzini åsamkats.

15

Däremot menar den hänskjutande domstolen att ersättning för den invaliditetspension som unionen utbetalat till Corrazzini i princip skulle kunna krävas genom att direkt talan förs enligt artikel 85a.4 i tjänsteföreskrifterna. Det finns nämligen inget som hindrar att unionen, i sin egenskap av arbetsgivare till den skadelidande, betraktas som ”rättsinnehavare” i den mening som avses i artikel 29bis i lag av den 21 november 1989. Den hänskjutande domstolen undrar om det villkor som uppställs i bestämmelsen, det vill säga att unionen personligen ska ha lidit skada, är uppfyllt. Samma domstol har härvid påpekat att enligt nationell rättspraxis kan den som är skyldig att betala något enligt en skyldighet i ett avtal, i lag eller i förordning väcka talan mot tredjeman som kan göras ansvarig. Denna möjlighet är däremot utesluten såvitt gäller kostnader eller förmåner som enligt vad som följer av avtalets, lagens eller förordningens innehåll eller omfattning slutligt ska bäras av den som skyldigheten åvilar eller som ska verkställa den enligt lag eller förordning.

16

Mot denna bakgrund beslutade tribunal de première instance francophone de Bruxelles att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

17

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida begreppet ”tredje man [som] kan göras ansvarig” som avses i artikel 85a i tjänsteföreskrifterna ska tolkas så, att det hänvisar till den nationella rätt som är tillämplig på den händelse som orsakat dödsfallet, skadan eller sjukdomen i den mening som avses i denna bestämmelse, eller om begreppet ska tolkas självständigt och enhetligt inom unionens rättsordning.

18

Syftet med artikel 85a i tjänsteföreskrifterna är enligt EU-domstolens praxis inte att ändra de nationella regler som ska tillämpas för att avgöra om och i vilken utsträckning en skadevållande tredje man kan göras ansvarig. Tredje mans ansvar bestäms således av de materiella regler som normalt tillämpas av den nationella domstol vid vilken den skadelidande har väckt talan, det vill säga i princip lagstiftningen i den medlemsstat där skadan har inträffat (dom Clinique La Ramée och Winterthur, C‑397/02, EU:C:2004:502, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

19

Den första frågan ska därför inte förstås så, att den avser de materiella regler som ska tillämpas för att avgöra om och i vilken utsträckning en skadevållande tredje man kan göras ansvarig, eftersom dessa regler omfattas av tillämplig nationell rätt. Frågan avser snarare att avgöra huruvida begreppet ”tredje man [som] kan göras ansvarig” innehåller en omständighet som begränsar den regressrätt som föreskrivs i artikel 85a i tjänsteföreskrifterna utifrån den åtskillnad som görs i nationell rätt mellan två mekanismer för ersättning till skadelidande vid olyckor – där den ena mekanismen grundas på ansvar och den andra på strikt ersättningsskyldighet – eller om begreppet ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom unionens rättssystem.

20

Enligt artikel 85a i tjänsteföreskrifterna tar unionen endast över den skadelidandes eller dennes rättsinnehavares rättigheter och talerätt gentemot ”tredje man [som] kan göras ansvarig”. Tolkningen av begreppet avgör således huruvida den regressrätt som stadgas i artikel 85a i tjänsteföreskrifterna har en enhetlig räckvidd i hela unionen eller om dess räckvidd beror på ansvarsavgränsningen utifrån de olika ersättningssystem som föreskrivs i nationell rätt.

21

Enligt fast rättspraxis följer det emellertid såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (dom Deckmyn och Vrijheidsfonds, C‑201/13, EU:C:2014:2132, punkt 14 och där angiven rättspraxis, samt dom Modelo Continente Hipermercados, C‑343/13, EU:C:2015:146, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

22

I artikel 85a.1 i tjänsteföreskrifterna görs inte någon sådan uttrycklig hänvisning vad gäller begreppet ”tredje man [som] kan göras ansvarig”.

23

För att avgöra huruvida begreppet ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom unionens rättsordning ska man – mot bakgrund av den rättspraxis som EU-domstolen erinrat om i punkt 21 ovan – beakta det sammanhang i vilket artikel 85a i tjänsteföreskrifterna förekommer. Nämnda bestämmelse syftar till att reglera rättsförhållandena mellan de europeiska institutionerna och deras tjänstemän genom att fastställa en rad ömsesidiga rättigheter och skyldigheter (se, för ett liknande resonemang, dom Johannes, C‑430/97, EU:C:1999:293, punkt 19).

24

Tjänstemän har i enlighet med artikel 1a i tjänsteföreskrifterna vid tillämpning av dessa tjänsteföreskrifter rätt till likabehandling. Tjänsteföreskrifterna måste därför i allmänhet tolkas på ett självständigt och enhetligt sätt i hela unionen.

25

Begreppet ”tredje man [som] kan göras ansvarig” avgör under dessa omständigheter omfattningen av den regressrätt som föreskrivs i artikel 85a i tjänsteföreskrifterna och ska därför tolkas på ett sätt som gör det möjligt att tillämpa begreppet på ett enhetligt sätt i hela unionen.

26

Om regressrätten, utifrån tolkningen av begreppet ”tredje man [som] kan göras ansvarig”, skulle vara beroende av huruvida man i olika rättssystem kvalificerar liknande ersättningssystem såsom system grundade på ansvar eller inte, skulle detta kunna ge upphov till en situation med olikabehandling, till förmån för vissa tjänstemän. Medan unionen skulle överta en tjänstemans rättigheter i fall där tredje mans skyldighet i förhållande till denne tjänsteman, enligt nationell rätt, anses grundad på ansvar, skulle sådan regressrätt emellertid vara utesluten om samma skyldighet att ersätta en skadelidande, enligt nationell rätt, kvalificerades som en specifik form av ersättningsskyldighet. Det skulle således föreligga en risk för att tjänstemän som inte påverkas av unionens regressrätt kan får ersättning två gånger för samma skada, medan så inte skulle vara fallet med tjänstemän vars rättigheter övertas av unionen.

27

Om tolkningen av begreppet ”tredje man [som] kan göras ansvarig” omfattades av de system som föreskrivs i nationell rätt, skulle det föreligga en risk för att unionen tar över en tjänstemans rättigheter i en situation där skadeståndsansvar är aktuellt utifrån vad som stadgas i ett visst rättssystem men inte i ett annat. Detta skulle i sin tur ge upphov till skillnader i tillämpningen av tjänsteföreskrifterna till förmån för vissa tjänstemän beroende på vilken nationell rätt som är tillämplig.

28

Begreppet ”tredje man [som] kan göras ansvarig” i artikel 85a.1 i tjänsteföreskrifterna ska därför, vid fastställande av omfattningen av den regressrätt som föreskrivs i den bestämmelsen, tolkas självständigt och enhetligt inom unionens rättsordning.

29

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida begreppet ”tredje man [som] kan göras ansvarig” i artikel 85a.1 i tjänsteföreskrifterna endast avser den tredje man som är skyldig att ersätta en skada som han eller hon orsakat den aktuelle tjänstemannen på grund av vållande som gett upphov till skadan, eller om nämnda begrepp avser var och en, inklusive försäkringsbolag, som enligt nationell rätt är skyldig att ersätta den skada som den skadelidande eller dennes rättsinnehavare har åsamkats.

30

Vad gäller ordalydelsen i artikel 85a i tjänsteföreskrifterna påpekar EU-domstolen följande. I den tyska språkversionen hänvisas det uttryckligen till begreppet vållande genom att uttrycket ”auf das Verschulden eines Dritten” används; i den engelska språkversionen används det mer neutrala uttrycket ”som tredje man orsakat” (”caused by a third party”). I andra språkversioner såsom den spanska (”imputable a un tercero”), den franska (”imputable à un tiers”), den italienska (”imputabile a un terzo”), den nederländska (”aan een derde is te wijten”), den portugisiska (”imputável a um terceiro”) hänvisas till ett visst handlande som kan tillskrivas någon, dock utan hänvisning till vållande.

31

Enligt EU-domstolens fasta praxis kan den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsrättslig bestämmelse inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde i förhållande till övriga språkversioner. Unionsbestämmelserna ska tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. I händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (dom Léger, C‑528/13, EU:C:2015:288, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

32

Mot bakgrund av den bristande överensstämmelse som konstaterats i punkt 29 ovan mellan de olika språkversionerna av artikel 85a i tjänsteföreskrifterna, ska bestämmelsen tolkas med hänsyn till sitt ändamål.

33

Det framgår av EU-domstolens fasta praxis att syftet med unionens regressrätt i artikel 85a i tjänsteföreskrifterna är att undvika att en tjänsteman erhåller ersättning två gånger för samma skada. Om den skada som tjänstemannen har lidit medför en skyldighet för unionen att utbetala förmåner enligt tjänsteföreskrifterna till honom eller henne, kan risken för sådan dubbel ersättning endast undvikas om unionen tar över tjänstemannens rättigheter i förhållande till tredje man som kan göras ansvarig för skadan från och med skadetillfället (se, för ett liknande resonemang, dom Royale belge, C‑333/90, EU:C:1992:94, punkt 9 och där angiven rättspraxis, och dom Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 20).

34

Detta syfte kan endast uppnås fullt ut om den regressrätt som föreskrivs i den nämnda artikeln omfattar ersättningssystem för skadelidande vid olyckshändelser, oavsett om de enligt tillämplig nationell rätt anses som ansvarssystem som bygger på vållande eller som en annan form av ersättningsskyldighet. Detta gäller även om dessa system, i likhet med de bestämmelser som är aktuella i det nationella målet, föreskriver att tredje man är skyldig att ersätta en skada oberoende av om han eller hon varit vållande.

35

Mot bakgrund av syftet med den regressrätt som föreskrivs i artikel 85a i tjänsteföreskrifterna ska uttrycket ”tredje man [som] kan göras ansvarig” ges en vid tolkning och det kan inte begränsas till att gälla endast ansvar på grund av vållande.

36

Den andra frågan ska därför besvaras på följande sätt. Begreppet ”tredje man [som] kan göras ansvarig” i artikel 85a.1 i tjänsteföreskrifterna avser var och en, inklusive försäkringsbolag, som enligt nationell rätt är skyldig att ersätta den skada som den skadelidande eller dennes rättsinnehavare har åsamkats.

37

Mot bakgrund av svaret på den första och den andra frågan saknas anledning att besvara den tredje frågan.

38

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida tjänsteföreskrifterna ska tolkas så, att inom ramen för en direkt talan enligt artikel 85a.4 i tjänsteföreskrifterna ska kostnaderna för de förmåner som unionen är skyldig att utge – dels med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna för täckande av risken för sjukdom och olycksfall, dels med stöd av artikel 78 i tjänsteföreskrifterna för utbetalning av invaliditetspension – slutligen bäras av unionen.

39

Såsom framgår av begäran om hänskjutande utgör invaliditetspension inte en skada för den skadelidande i det nationella målet enligt nationell rättspraxis. Denna pension är därför skild från och oberoende av denna skada. Unionens skyldighet att utbetala förmåner till den skadelidande med stöd av artiklarna 73 och 78 i tjänsteföreskrifterna skulle dock kunna utgöra en egen skada för unionen.

40

Med tillämpning av den nationella rättspraxis som det hänvisas till i punkt 14 ovan är detta nämligen, enligt den hänskjutande domstolen, uteslutet om den aktuella förmånen – enligt tillämpliga bestämmelser – slutligen ska bäras av unionen.

41

EU-domstolen konstaterar att den skada som unionen själv åsamkats utgörs av unionens skyldighet att utbetala förmåner till den skadelidande tjänstemannen med stöd av artiklarna 73 och 78 i tjänsteföreskrifterna. För unionens räkning skulle skadan således ha sin upprinnelse i en skyldighet som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna.

42

Vad gäller frågan huruvida unionen slutligen ska bära kostnaden för de förmåner som föreskrivs i artiklarna 73 och 78 i tjänsteföreskrifterna, konstaterar EU-domstolen följande. Det föreskrivs uttryckligen i artikel 85a.4 i tjänsteföreskrifterna att unionen inte är begränsad till att – genom att överta den skadelidandes rättigheter med stöd av artikel 85a.1 i tjänsteföreskrifterna – göra gällande den skada som en tjänsteman lidit; unionen kan även väcka direkt talan för att få ersättning för en skada som unionen själv åsamkats, bland annat till följd av de förmåner som unionen är skyldig att utbetala enligt nämnda tjänsteföreskrifter.

43

Särdraget hos den invaliditetspension som är aktuell i det nationella målet kan förvisso hänföras till den specifika karaktär som kännetecknar förhållandet mellan unionen och dess tjänstemän enligt tjänsteföreskrifterna. Iakttagande av denna specifika karaktär kräver emellertid inte att de förmåner som utbetalats i form av invaliditetspension slutligen ska bäras av unionen.

44

Mot denna bakgrund ska den fjärde frågan besvaras på följande sätt. Tjänsteföreskrifterna kan inte tolkas så, att inom ramen för en direkt talan enligt artikel 85a.4 i tjänsteföreskrifterna ska kostnaderna för de förmåner som unionen är skyldig att utge – dels med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna för täckande av risken för sjukdom och olycksfall, dels med stöd av artikel 78 i tjänsteföreskrifterna för utbetalning av invaliditetspension – slutligen bäras av unionen.

45

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: