Mål C‑378/14

Bundesagentur für Arbeit – Familienkasse Sachsen

mot

Tomislaw Trapkowski

(begäran om förhandsavgörande från Bundesfinanzhof)

”Begäran om förhandsavgörande — Social trygghet — Förordning (EG) nr 883/2004 — Artikel 67 — Förordning (EG) nr 987/2009 — Artikel 60.1 — Familjeförmåner vid skilsmässa — Begreppet berörd person — Lagstiftningen i en medlemsstat föreskriver att det är den förälder som barnet är bosatt hos som har rätt till familjeförmåner — Denna förälder är bosatt i en annan medlemsstat — Nämnda förälder har underlåtit att ansöka om familjeförmåner — Eventuell rätt för den andra föräldern att ansöka om dessa familjeförmåner”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 22 oktober 2015

1. Social trygghet — Migrerande arbetstagare — Familjeförmåner — Arbetstagare som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat — Familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat — Erkännande av en rätt till familjeförmåner för en person som är bosatt i en annan medlemsstat än den medlemsstat som ska betala ut förmånerna — Tillåtet förutsatt att övriga villkor i nationell rätt för att beviljas sådana förmåner är uppfyllda — Den ankommer på den nationella domstolen att bedöma om så är fallet

   (Europaparlamentets och rådets förordningar nr 883/2004, artikel 67, och nr 987/2009, artikel 60.1)

2. Social trygghet — Migrerande arbetstagare — Familjeförmåner — Arbetstagare som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat — Familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat — Den förälder som är bosatt i den andra medlemsstaten har inte ansökt om familjeförmåner — Omständighet som ger den förälder som är bosatt i den andra medlemsstaten rätt till dessa förmåner — Föreligger inte

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 987/2009, artikel 60.1)

1.  Artikel 60.1 andra meningen i förordning nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystem ska tolkas så, att den fiktion som stadgas i denna bestämmelse kan medföra att rätten till familjeförmåner kan tillkomma en person som inte är bosatt i den medlemsstat som ska utbetala dessa förmåner, när samtliga övriga villkor i nationell rätt för erhållande av nämnda förmåner är uppfyllda, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

   Det framgår av artikel 67 i förordning nr 883/2004 jämförd med artikel 60.1 i förordning nr 987/2009 dels att en person kan ha rätt till familjeförmåner för familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat än den medlemsstat som ska utbetala förmånerna, dels att rätten att lämna in en ansökan om familjeförmåner inte enbart tillkommer personer som är bosatta i den medlemsstat som ska utbetala familjeförmånerna utan även tillkommer samtliga ”berörda personer” som kan ha rätt till dessa förmåner, inbegripet föräldrarna till det barn för vars räkning förmånerna begärs.

   (se punkterna 38 och 41 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Artikel 60.1 tredje meningen i förordning nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen ska tolkas så, att den inte innebär att föräldern till det barn för vilket familjeförmåner utgår och som är bosatt i den medlemsstat som ska utbetala dessa förmåner ska tillerkännas rätt till nämnda förmåner på grund av den omständigheten att den andra föräldern, som är bosatt i en annan medlemsstat, inte har lämnat in någon ansökan om familjeförmåner.

   Det framgår nämligen såväl av ordalydelsen som av systematiken i artikel 60.1 i förordning nr 987/2009 att det ska göras en åtskillnad mellan att lämna in en ansökan om familjeförmåner och rätten att motta sådana förmåner.

   Det framgår det även av nämnda artikels ordalydelse att det räcker att en av de personer som eventuellt kan ha rätt till familjeförmåner lämnar in en ansökan om sådana förmåner för att behöriga institutioner i medlemsstaten ska vara förpliktade att beakta ansökan.

   Unionsrätten utgör emellertid inte något hinder för att en sådan institution med tillämpning av nationell rätt drar slutsatsen att den person som har rätt att motta familjeförmåner för barn är en annan person än den som har lämnat in ansökan om dessa förmåner.

   Följaktligen gäller att när samtliga villkor för rätt till familjeförmåner för ett barn är uppfyllda och nämnda förmåner faktiskt har beviljats, saknar det betydelse vilken av föräldrarna som enligt nationell rätt ska anses som den person som har rätt att motta förmånerna.

   (se punkterna 46–50 samt punkt 2 i domslutet)