Mål C‑376/14 PPU
C
mot
M
(begäran om förhandsavgörande från Supreme Court (Irland))
”Begäran om förhandsavgörande — Förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande — Civilrättsligt samarbete — Domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar — Förordning (EG) nr 2201/2003 — Olovligt kvarhållande — Barnets hemvist”
Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 9 oktober 2014
Civilrättsligt samarbete – Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Begäran om återlämnande av ett barn – Flytt av ett barn som skett i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom ett beslut i vilket det har förordnats att barnet ska bo i ursprungsmedlemsstaten – Skyldighet för den domstol som har att pröva en ansökan om återförande barnet att pröva huruvida barnet hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före det påstådda olovliga kvarhållandet
(Rådets förordning nr 2201/2003, artiklarna 2.11 och 11)
Civilrättsligt samarbete – Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Begreppet ”Barnets hemvist” – Bedömningskriterier – Flytt av ett barn som skett i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom ett beslut i vilket det har förordnats att barnet ska bo i ursprungsmedlemsstaten – Bedömning av domstolen i den medlemsstat i vilken barnet har flyttats och som har att pröva en ansökan om återförande av barnet, av samtliga faktiska omständigheter
(Rådets förordning nr 2201/2003, artiklarna 2.11, 8, 10 och 11)
Civilrättsligt samarbete – Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Flytt av ett barn som skett i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom ett beslut i vilket det har förordnats att barnet ska bo i ursprungsmedlemsstaten – Barn som fortfarande har hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före kvarhållandet – Påstått olovligt kvarhållande – Barn som inte längre har hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före kvarhållandet – Beslut om avslag på den ansökan om återlämnande påverkar inte tillämpningen av de regler om erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat
(Rådets förordning nr 2201/2003, artikel 11)
I ett fall där ett barn har flyttats i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom en dom i vilken det har förordnats att barnet ska bo hos den förälder som är bosatt i ursprungsmedlemsstaten, ska artiklarna 2.11 och 11 i förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, tolkas så, att den domstol som är belägen i den medlemsstat till vilken barnet flyttats och som har att pröva en ansökan om återlämnande av barnet ska – genom att göra en bedömning av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet – kontrollera huruvida barnet fortfarande hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före det påstådda olovliga kvarhållandet. Vid den bedömningen ska det tas hänsyn till att den dom enligt vilken flyttningen av barnet var tillåten kunde verkställas omedelbart och att den hade överklagats.
Enligt definitionen av olovligt bortförande eller kvarhållande i artikel 2.11 i förordning nr 2201/2003, som är mycket lik formuleringen i artikel 3 i 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, krävs det för att ett bortförande eller ett kvarhållande ska vara olovligt i förordningens mening att det har skett i strid med den vårdnad som har anförtrotts en person genom dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan enligt lagen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet. Det framgår av denna definition att ett olovligt bortförande eller kvarhållande i den mening som avses i artikel 2.11 i nämnda förordning dels förutsätter att barnet hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet, dels är resultatet av ett åsidosättande av den rätt till vårdnad som har anförtrotts en person med stöd av lagen i den medlemsstaten.
Det föreskrivs i artikel 11.1 i förordningen att punkterna 2–8 i denna artikel är tillämpliga om den som har vårdnad om barnet ansöker hos de behöriga myndigheterna i en medlemsstat om att de ska meddela ett beslut på grundval av 1980 års Haagkonvention i syfte att utverka återlämnande av ett barn som olovligen bortförts eller kvarhållits i ”en annan medlemsstat än den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet”. Det betyder att detta inte är fallet om barnet inte hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet. Det framgår således, såväl av artikel 2.11 som av artikel 11.1 i förordningen, att den sistnämnda artikeln endast kan tillämpas för att bifalla en ansökan om återförande om barnet omedelbart före det påstådda kvarhållandet hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten.
(se punkterna 46–49 och 57 samt punkt 1 i domslutet)
Vad beträffar begreppet ”hemvist” i den mening som avses i artiklarna 8 och 10 i förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, innehåller förordningen inte någon definition av detta begrepp och att begreppets betydelse och räckvidd ska bestämmas mot bakgrund av bland annat det mål som framgår av förordningens skäl 12. I det skälet anges att de behörighetsregler som fastställs i förordningen är utformade med hänsyn till barnets bästa och, i synnerhet, till närhetskriteriet.
Den nationella domstolen ska dessutom fastställa barnets hemvist mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet. Vid fastställandet av ett barns hemvist ska man i detta avseende inte enbart ta hänsyn till barnets fysiska närvaro i en medlemsstat, utan även till andra omständigheter som kan visa att denna närvaro på intet sätt är tillfällig eller sporadisk och att barnets hemvist motsvarar platsen för en viss integration i socialt hänseende och familjehänseende.
Det som därvid ska beaktas är bland annat vistelsens varaktighet och regelbundenhet, villkoren för och skälen till vistelsen i denna medlemsstat och till familjens flyttning till den staten, barnets nationalitet, platsen och förutsättningarna för skolgången, barnets språkkunskaper samt dess familjerelationer och sociala relationer i denna medlemsstat. Avsikten hos föräldrarna, eller hos den ena föräldern, att tillsammans med barnet bosätta sig i en annan medlemsstat – som tagit sig uttryck i vissa konkreta åtgärder, såsom förvärv eller hyra av en bostad i den medlemsstaten – kan härvid vara en indikation på att barnets hemvist har flyttats.
Vistelsens varaktighet kan inte användas som något annat än en indikation vid den bedömning som ska göras av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet.
Begreppet barnets ”hemvist” i artiklarna 2.11 och 11 i förordning nr 2201/2003 kan inte ha något annat innehåll än begreppet ”hemvist” i artiklarna 8 och 10 i förordningen. Således ankommer det på en domstol som är belägen i den medlemsstat till vilken barnet flyttats och som har att pröva en ansökan om återlämnande med stöd av 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, och artikel 11 i förordning nr 2201/2003 att med beaktande av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet, och med tillämpning av de bedömningskriterier som uppställdes i de domarna, pröva huruvida barnet hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före det påstådda olovliga bortförandet eller kvarhållandet.
Vid bedömningen av bland annat skälen till barnets vistelse i den medlemsstat till vilken det flyttats och avsikten hos den förälder som tog med sig barnet dit är det viktigt att ta hänsyn till det faktum att den dom enligt vilken flyttningen var tillåten var omedelbart verkställbar och att den hade överklagats. Dessa omständigheter talar nämligen inte för att barnets hemvist hade ändrats.
Med hänsyn till behovet att skydda barnets bästa måste dessa omständigheter, vid bedömningen av samtliga faktiska omständigheter, vägas mot andra omständigheter som kan visa på att det förekommit en viss integration av barnet i socialt hänseende och familjehänseende efter flyttningen. Framför allt måste man beakta den tid som har förflutit mellan flyttningen och meddelandet av den dom genom vilken domen i första instans upphävdes och där det förordnades att barnet skulle bo hos den förälder som var bosatt i ursprungsmedlemsstaten. Däremot kan den tid som har förflutit efter den domen inte under några omständigheter tas i beaktande.
(se punkterna 50–56)
I ett fall där ett barn har flyttats i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom en dom i vilken det har förordnats att barnet ska bo hos den förälder som är bosatt i ursprungsmedlemsstaten, ska förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar tolkas så, att underlåtenheten att återföra barnet till den sistnämnda medlemsstaten till följd av den sista domen är olovlig, och artikel 11 i förordningen är tillämplig om det anses att barnet omedelbart före kvarhållandet fortfarande hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten.
Om det tvärtom anses att barnet inte längre hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten vid den tidpunkten, påverkar beslutet om avslag på den ansökan om återlämnande som är grundad på denna bestämmelse inte tillämpningen av de regler om erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en annan medlemsstat vilka återfinns i förordningens kapitel III.
I detta avseende kan möjligheten att ett barns hemvist kan ha ändrats efter en dom i första instans, under ett pågående mål om överklagande, och att en sådan ändring, i ett visst fall, komma att fastställas av den domstol som mottagit en ansökan om återlämnande med stöd av 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, och artikel 11 i nämnda förordning, kan inte utgöra en omständighet som den förälder som håller kvar ett barn i strid med rätten till vårdnad kan ta fasta på för att förlänga den faktiska situation som den personens olovliga handlande har lett till och för att motsätta sig verkställigheten av den i ursprungsmedlemsstaten meddelade domen om utövande av föräldraansvar, vilken är verkställbar i den staten och har delgivits.
Att anse att konstaterandet av den domstol som mottar en sådan ansökan att barnets hemvist ändrats skulle göra det möjligt att förlänga den ovan beskrivna faktiska situationen och att hindra verkställigheten av en sådan dom skulle nämligen innebära ett kringgående av den mekanism som har inrättats genom avsnitt 2 i kapitel III i förordning nr 2201/2003 samt medföra att mekanismen förlorade sitt ändamål.
Inte heller kan ett överklagande av en sådan dom om föräldraansvar som har meddelats av ursprungsmedlemsstaten få några följder för verkställigheten av den domen.
(se punkterna 67–69 samt punkt 2 i domslutet)
Mål C‑376/14 PPU
C
mot
M
(begäran om förhandsavgörande från Supreme Court (Irland))
”Begäran om förhandsavgörande — Förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande — Civilrättsligt samarbete — Domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar — Förordning (EG) nr 2201/2003 — Olovligt kvarhållande — Barnets hemvist”
Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 9 oktober 2014
Civilrättsligt samarbete — Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar — Förordning nr 2201/2003 — Begäran om återlämnande av ett barn — Flytt av ett barn som skett i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom ett beslut i vilket det har förordnats att barnet ska bo i ursprungsmedlemsstaten — Skyldighet för den domstol som har att pröva en ansökan om återförande barnet att pröva huruvida barnet hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före det påstådda olovliga kvarhållandet
(Rådets förordning nr 2201/2003, artiklarna 2.11 och 11)
Civilrättsligt samarbete — Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar — Förordning nr 2201/2003 — Begreppet ”Barnets hemvist” — Bedömningskriterier — Flytt av ett barn som skett i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom ett beslut i vilket det har förordnats att barnet ska bo i ursprungsmedlemsstaten — Bedömning av domstolen i den medlemsstat i vilken barnet har flyttats och som har att pröva en ansökan om återförande av barnet, av samtliga faktiska omständigheter
(Rådets förordning nr 2201/2003, artiklarna 2.11, 8, 10 och 11)
Civilrättsligt samarbete — Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar — Förordning nr 2201/2003 — Flytt av ett barn som skett i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom ett beslut i vilket det har förordnats att barnet ska bo i ursprungsmedlemsstaten — Barn som fortfarande har hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före kvarhållandet — Påstått olovligt kvarhållande — Barn som inte längre har hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före kvarhållandet — Beslut om avslag på den ansökan om återlämnande påverkar inte tillämpningen av de regler om erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat
(Rådets förordning nr 2201/2003, artikel 11)
I ett fall där ett barn har flyttats i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom en dom i vilken det har förordnats att barnet ska bo hos den förälder som är bosatt i ursprungsmedlemsstaten, ska artiklarna 2.11 och 11 i förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, tolkas så, att den domstol som är belägen i den medlemsstat till vilken barnet flyttats och som har att pröva en ansökan om återlämnande av barnet ska – genom att göra en bedömning av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet – kontrollera huruvida barnet fortfarande hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före det påstådda olovliga kvarhållandet. Vid den bedömningen ska det tas hänsyn till att den dom enligt vilken flyttningen av barnet var tillåten kunde verkställas omedelbart och att den hade överklagats.
Enligt definitionen av olovligt bortförande eller kvarhållande i artikel 2.11 i förordning nr 2201/2003, som är mycket lik formuleringen i artikel 3 i 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, krävs det för att ett bortförande eller ett kvarhållande ska vara olovligt i förordningens mening att det har skett i strid med den vårdnad som har anförtrotts en person genom dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan enligt lagen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet. Det framgår av denna definition att ett olovligt bortförande eller kvarhållande i den mening som avses i artikel 2.11 i nämnda förordning dels förutsätter att barnet hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet, dels är resultatet av ett åsidosättande av den rätt till vårdnad som har anförtrotts en person med stöd av lagen i den medlemsstaten.
Det föreskrivs i artikel 11.1 i förordningen att punkterna 2–8 i denna artikel är tillämpliga om den som har vårdnad om barnet ansöker hos de behöriga myndigheterna i en medlemsstat om att de ska meddela ett beslut på grundval av 1980 års Haagkonvention i syfte att utverka återlämnande av ett barn som olovligen bortförts eller kvarhållits i ”en annan medlemsstat än den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet”. Det betyder att detta inte är fallet om barnet inte hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet. Det framgår således, såväl av artikel 2.11 som av artikel 11.1 i förordningen, att den sistnämnda artikeln endast kan tillämpas för att bifalla en ansökan om återförande om barnet omedelbart före det påstådda kvarhållandet hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten.
(se punkterna 46–49 och 57 samt punkt 1 i domslutet)
Vad beträffar begreppet ”hemvist” i den mening som avses i artiklarna 8 och 10 i förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, innehåller förordningen inte någon definition av detta begrepp och att begreppets betydelse och räckvidd ska bestämmas mot bakgrund av bland annat det mål som framgår av förordningens skäl 12. I det skälet anges att de behörighetsregler som fastställs i förordningen är utformade med hänsyn till barnets bästa och, i synnerhet, till närhetskriteriet.
Den nationella domstolen ska dessutom fastställa barnets hemvist mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet. Vid fastställandet av ett barns hemvist ska man i detta avseende inte enbart ta hänsyn till barnets fysiska närvaro i en medlemsstat, utan även till andra omständigheter som kan visa att denna närvaro på intet sätt är tillfällig eller sporadisk och att barnets hemvist motsvarar platsen för en viss integration i socialt hänseende och familjehänseende.
Det som därvid ska beaktas är bland annat vistelsens varaktighet och regelbundenhet, villkoren för och skälen till vistelsen i denna medlemsstat och till familjens flyttning till den staten, barnets nationalitet, platsen och förutsättningarna för skolgången, barnets språkkunskaper samt dess familjerelationer och sociala relationer i denna medlemsstat. Avsikten hos föräldrarna, eller hos den ena föräldern, att tillsammans med barnet bosätta sig i en annan medlemsstat – som tagit sig uttryck i vissa konkreta åtgärder, såsom förvärv eller hyra av en bostad i den medlemsstaten – kan härvid vara en indikation på att barnets hemvist har flyttats.
Vistelsens varaktighet kan inte användas som något annat än en indikation vid den bedömning som ska göras av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet.
Begreppet barnets ”hemvist” i artiklarna 2.11 och 11 i förordning nr 2201/2003 kan inte ha något annat innehåll än begreppet ”hemvist” i artiklarna 8 och 10 i förordningen. Således ankommer det på en domstol som är belägen i den medlemsstat till vilken barnet flyttats och som har att pröva en ansökan om återlämnande med stöd av 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, och artikel 11 i förordning nr 2201/2003 att med beaktande av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet, och med tillämpning av de bedömningskriterier som uppställdes i de domarna, pröva huruvida barnet hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före det påstådda olovliga bortförandet eller kvarhållandet.
Vid bedömningen av bland annat skälen till barnets vistelse i den medlemsstat till vilken det flyttats och avsikten hos den förälder som tog med sig barnet dit är det viktigt att ta hänsyn till det faktum att den dom enligt vilken flyttningen var tillåten var omedelbart verkställbar och att den hade överklagats. Dessa omständigheter talar nämligen inte för att barnets hemvist hade ändrats.
Med hänsyn till behovet att skydda barnets bästa måste dessa omständigheter, vid bedömningen av samtliga faktiska omständigheter, vägas mot andra omständigheter som kan visa på att det förekommit en viss integration av barnet i socialt hänseende och familjehänseende efter flyttningen. Framför allt måste man beakta den tid som har förflutit mellan flyttningen och meddelandet av den dom genom vilken domen i första instans upphävdes och där det förordnades att barnet skulle bo hos den förälder som var bosatt i ursprungsmedlemsstaten. Däremot kan den tid som har förflutit efter den domen inte under några omständigheter tas i beaktande.
(se punkterna 50–56)
I ett fall där ett barn har flyttats i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom en dom i vilken det har förordnats att barnet ska bo hos den förälder som är bosatt i ursprungsmedlemsstaten, ska förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar tolkas så, att underlåtenheten att återföra barnet till den sistnämnda medlemsstaten till följd av den sista domen är olovlig, och artikel 11 i förordningen är tillämplig om det anses att barnet omedelbart före kvarhållandet fortfarande hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten.
Om det tvärtom anses att barnet inte längre hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten vid den tidpunkten, påverkar beslutet om avslag på den ansökan om återlämnande som är grundad på denna bestämmelse inte tillämpningen av de regler om erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en annan medlemsstat vilka återfinns i förordningens kapitel III.
I detta avseende kan möjligheten att ett barns hemvist kan ha ändrats efter en dom i första instans, under ett pågående mål om överklagande, och att en sådan ändring, i ett visst fall, komma att fastställas av den domstol som mottagit en ansökan om återlämnande med stöd av 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, och artikel 11 i nämnda förordning, kan inte utgöra en omständighet som den förälder som håller kvar ett barn i strid med rätten till vårdnad kan ta fasta på för att förlänga den faktiska situation som den personens olovliga handlande har lett till och för att motsätta sig verkställigheten av den i ursprungsmedlemsstaten meddelade domen om utövande av föräldraansvar, vilken är verkställbar i den staten och har delgivits.
Att anse att konstaterandet av den domstol som mottar en sådan ansökan att barnets hemvist ändrats skulle göra det möjligt att förlänga den ovan beskrivna faktiska situationen och att hindra verkställigheten av en sådan dom skulle nämligen innebära ett kringgående av den mekanism som har inrättats genom avsnitt 2 i kapitel III i förordning nr 2201/2003 samt medföra att mekanismen förlorade sitt ändamål.
Inte heller kan ett överklagande av en sådan dom om föräldraansvar som har meddelats av ursprungsmedlemsstaten få några följder för verkställigheten av den domen.
(se punkterna 67–69 samt punkt 2 i domslutet)