Mål C‑160/14

João Filipe Ferreira da Silva e Brito m.fl.

mot

Estado português

(begäran om förhandsavgörande från Varas Cíveis de Lisboa)

”Begäran om förhandsavgörande — Tillnärmning av lagstiftning — Skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter — Begreppet överlåtelse av en verksamhet — Skyldighet att framställa en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF — Påstått åsidosättande av unionsrätten som kan tillskrivas en nationell domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning — Nationell lagstiftning enligt vilken det krävs att det skadevållande avgörandet har upphävts för att en rätt till skadestånd för skada som uppkommit till följd av ett sådant åsidosättande ska kunna göras gällande”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 9 september 2015

  1. Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Överlåtelse av företag – Skydd för arbetstagares rättigheter – Direktiv 2001/23 – Tillämpningsområde – Överlåtelse – Begrepp – Kriterier

    (Rådets direktiv 2001/23, artikel 1.1)

  2. Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Överlåtelse av företag – Skydd för arbetstagares rättigheter – Direktiv 2001/23 – Tillämpningsområde – Överlåtelse av verksamheter – Begrepp – Ett företag avvecklas av dess majoritetsägare, som därefter träder i det avvecklade företagets ställe – Omfattas – Villkor – Det avvecklade företaget bibehåller inte sin självständiga organisationsstruktur – Saknar betydelse

    (Rådets direktiv 2001/23, artikel 1.1)

  3. Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Tolkningsfrågor – Skyldigheten att begära ett förhandsavgörande – Räckvidd – Svårigheter med tolkningen av begreppet ”överlåtelse av en verksamhet” i den mening som avses i direktiv 2001/23 som medför att de lägre domstolsinstanserna meddelar motstridiga avgöranden och en risk för skillnader i rättspraxis på unionsnivå – Omfattas

    (Artikel 267, tredje stycket FEUF; rådets direktiv 2001/23, artikel 1.1)

  4. EU-rätt – Enskildas rättigheter – Medlemsstats överträdelse – Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda – Villkor – Nationell lagstiftning enligt vilken det krävs att det skadevållande domstolsavgörande som har vållat skadan har upphävts för att en rätt till skadestånd ska kunna göras gällande, trots att ett sådant upphävande i praktiken är uteslutet – Otillåtet

  1.  Se domen.

    (se punkterna 24–27)

  2.  Artikel 1.1 i direktiv 2001/23 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter ska tolkas så, att begreppet ”överlåtelse av en verksamhet” omfattar en situation där ett företag som är verksamt på charterflygmarknaden avvecklas av dess majoritetsägare, som i sin tur är ett lufttrafikföretag, och där detta lufttrafikföretag därefter träder i det avvecklade företagets ställe genom att överta avtalen om hyra av flygplan och de gällande avtalen om charterflygningar, bedriver den verksamhet som det avvecklade företaget tidigare bedrev, återanställer vissa av de arbetstagare som tidigare varit anställda vid det företaget genom att tilldela dem samma arbetsuppgifter som de utförde tidigare och överta mindre utrustning från det avvecklade företaget.

    För tillämpningen av artikel 1.1 i direktiv 2001/23 saknar det betydelse att den enhet, vars materiel och en del av dess personal övertagits, har integrerats i det förvärvande bolaget utan att den har bibehållit sin självständiga organisationsstruktur, eftersom ett samband har bibehållits mellan, å ena sidan, nämnda materiel och personal som övertagits av det förvärvande bolaget, och, å andra sidan, den fortsatta driften av den verksamhet som tidigare bedrevs av det avvecklade bolaget. Det är nämligen inte bibehållandet av den specifika organisation som arbetsgivaren har beslutat beträffande de olika övertagna produktionsfaktorerna utan av det funktionella samband av ömsesidigt beroende och komplementaritet som föreligger mellan dessa produktionsfaktorer som är den relevanta omständigheten för att avgöra om den övertagna enheten har bevarat sin identitet. Om det funktionella sambandet mellan de olika övertagna produktionsfaktorerna bevaras kan förvärvaren således använda dem även om de, efter övergången, integreras i en ny och annorlunda organisationsstruktur, för att fortsätta en identisk eller motsvarande ekonomisk verksamhet.

    (se punkterna 32–35 samt domslutet 1)

  3.  Artikel 267 tredje stycket FEUF ska tolkas så, att en nationell domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning – vilka kännetecknas såväl av att de lägre domstolsinstanserna har meddelat motstridiga avgöranden om tolkningen av begreppet ”överlåtelse av en verksamhet” i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 2001/23 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter som av återkommande svårigheter med tolkningen av detta begrepp i de olika medlemsstaterna – är skyldig att begära att Europeiska unionens domstol meddelar förhandsavgörande om tolkningen av det begreppet.

    Även om det i detta hänseende är riktigt att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra anhängiga mål, är det emellertid så, att då det inte finns något rättsmedel mot ett avgörande från en nationell domstol, är denna domstol i princip skyldig att föra frågan vidare till EU-domstolen enligt artikel 267 tredje stycket FEUF, när en fråga om tolkningen av unionsrätten uppkommer vid den, om den inte har funnit att den uppkomna frågan saknar relevans, att den aktuella unionsbestämmelsen redan har tolkats av EU‑domstolen eller att den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel. Huruvida så är fallet ska bedömas med beaktande av unionsrättens särdrag, de särskilda svårigheter som dess tolkning medför samt risken för skillnader i rättspraxis inom unionen.

    (se punkterna 37–39 och 45 samt domslutet 2)

  4.  Unionsrätten och, i synnerhet, de principer som EU-domstolen slagit fast rörande statens skadeståndsansvar för skador som vållats enskilda på grund av att en nationell domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, har åsidosatt unionsrätten ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det krävs att det skadevållande avgörandet som meddelats av den domstolen har upphävts för att ett sådant anspråk ska kunna göras gällande, trots att ett sådant upphävande i praktiken är uteslutet.

    Med hänsyn till den väsentliga funktion som den dömande makten fyller för att skydda de rättigheter som enskilda åtnjuter enligt unionsbestämmelserna skulle den fulla verkan av dessa bestämmelser nämligen äventyras och skyddet för de rättigheter som följer av dessa försvagas om det var uteslutet att enskilda på vissa villkor skulle kunna få skadestånd då deras rättigheter kränkts genom en överträdelse av unionsrätten som beror på ett avgörande av en domstol i en medlemsstat som dömer i sista instans. Det är, då förutsättningarna för statens skadeståndsansvar är uppfyllda, vilket det ankommer på de nationella domstolarna att fastställa, enligt nationell skadeståndsrätt som staten ska ersätta följderna av den vållade skadan, förutsatt att de förutsättningar som gäller enligt nationell skadeståndslagstiftning inte är mindre förmånliga än de som avser liknande ersättningsanspråk som grundar sig på nationella förhållanden (likvärdighetsprincipen) eller är utformade på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att få skadestånd (effektivitetsprincipen). En sådan regel i nationell rätt – enligt vilken det krävs att det skadevållande avgörandet har upphävts för att ett sådant anspråk ska kunna göras gällande, trots att ett sådant upphävande i praktiken är uteslutet – kan göra det orimligt svårt att få skadestånd för den skada som vållats av det aktuella åsidosättandet av unionsrätten.

    Ett sådant omfattande hinder som det som följer av den nationella lagstiftningen, mot unionsrättens effektiva tillämpning och, i synnerhet, tillämpningen av en sådan grundläggande princip som statens skadeståndsansvar vid åsidosättande av unionsrätten kan varken motiveras av principen om rättskraft eller rättssäkerhetsprincipen.

    (se punkterna 47, 50, 51, och 58–60 samt domslutet 3)