Mål C‑146/14 PPU
Bashir Mohamed Ali Mahdi
(begäran om förhandsavgörande från Administrativen sad Sofia-grad)
”Visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer — Direktiv 2008/115/EG — Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna — Artikel 15 — Förvar — Förlängning av förvarstiden — Skyldigheter för den rättsliga myndigheten eller förvaltningsmyndigheten — Domstolsprövning — Tredjelandsmedborgare som saknar identitetshandlingar — Hinder för verkställighet av beslutet om avlägsnande — Det berörda tredjelandets ambassad vägrar att utfärda en identitetshandling som låter medborgaren återvända till hemlandet — Risk för avvikande — Rimliga utsikter till avlägsnande — Bristande samarbete — Eventuell skyldighet för den berörda medlemsstaten att utfärda en tillfällig handling rörande personens ställning”
Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 5 juni 2014
Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Förvar inför avlägsnande – Eventuell förlängning av förvarstiden – Beslut fattat vid utgången av den längsta tillåtna tiden för förvar med stöd av ett första förvarsbeslut – Beslutet måste ha formen av en skriftlig rättsakt som anger de rättsliga och faktiska skälen för beslutet
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 6 och 47; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.2, 15.3, 15.5 och 15.6)
Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Förvar inför avlägsnande – Omprövning med lämpliga mellanrum av villkoren för förvaret – Förfaranderegler saknas i unionsrätten – Medlemsstaternas behörighet
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.3)
Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Förvar inför avlägsnande – Eventuell förlängning av förvarstiden – Domstolsprövningens omfattning vid en begäran om förlängning av förvarstiden
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.3 och 15.6)
Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Förvar inför avlägsnande – Nationell lagstiftning som föreskriver förlängning av förvarstiden enbart på den grunden att den berörde saknar identitetshandlingar – Otillåtet
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.1 och 15.6)
Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Förvar inför avlägsnande – Eventuell förlängning av förvarstiden – Bristande samarbete – Begrepp
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.6 a)
Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Förvar inför avlägsnande – Tredjelandsmedborgare som saknar identitetshandlingar och som frigetts av en nationell domstol på grund av att det inte föreligger rimliga utsikter till verkställighet av ett beslut om avlägsnande – Skyldighet att bevilja ett uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt att stanna i landet – Föreligger inte – Skyldighet att ge tredjelandsmedborgaren en skriftlig bekräftelse av hans eller hennes situation
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.4)
Artikel 15.3 och 15.6 i direktiv 2008/115 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, jämförd med artiklarna 6 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att när en behörig myndighet, vid utgången av den längsta tid som en tredjelandsmedborgare får hållas i förvar med stöd av ett första förvarsbeslut, fattar beslut om huruvida förvaret ska bestå eller om någon annan åtgärd ska vidtas, måste detta beslut ha formen av en skriftlig rättsakt som anger de rättsliga och faktiska skälen för beslutet.
Det enda uttryckliga kravet i artikel 15 i direktiv 2008/115 vad gäller antagandet av en skriftlig rättsakt är det i artikel 15.2, nämligen att förvarsbeslutet ska utfärdas skriftligen och med angivande av de faktiska och rättsliga omständigheter som det grundas på. Detta krav på ett skriftligt beslut ska förstås så, att det med nödvändighet avser varje beslut om förlängning av förvarstiden. Artikel 15 i direktivet fordrar dock inte att det antas en skriftlig rättsakt avseende regelbunden omprövning. De myndigheter som med lämpliga mellanrum omprövar ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare, med tillämpning av artikel 15.3 första meningen, har således ingen skyldighet att vid varje omprövning anta en uttrycklig rättsakt i skriftlig form med en redogörelse för de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för akten.
Om den myndighet som ska göra en omprövning vid utgången av den längsta tid, enligt artikel 15.5 i direktivet, som en tredjelandsmedborgare får hållas i förvar med stöd av ett första förvarsbeslut fattar beslut om huruvida förvaret ska bestå eller huruvida någon annan åtgärd ska vidtas, är den emellertid skyldig att anta det beslutet genom ett motiverad, skriftlig rättsakt. Omprövningen av förvarsbeslutet och antagandet av beslutet om huruvida förvaret ska bestå eller huruvida någon annan åtgärd ska vidtas sker nämligen i ett sådant fall i samma skede av förfarandet. Det sistnämnda beslutet ska följaktligen uppfylla kraven i artikel 15.2 i direktivet. Ett sådant beslut måste i alla händelser enligt artikel 15.3 i direktivet övervakas av en rättslig myndighet.
(se punkterna 44, 47–49 och 52 i domskälen samt punkt 1 i domslutet)
Unionsrätten hindrar inte att nationell lagstiftning, förutsatt att den härvid säkerställer att grundläggande rättigheter iakttas och att unionens bestämmelser ges full verkan, föreskriver en skyldighet för den myndighet som med lämpliga mellanrum omprövar ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare, med tillämpning av artikel 15.3 första meningen i direktiv 2008/115 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, att vid varje omprövning anta en uttrycklig rättsakt med en redogörelse för de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för akten. En sådan skyldighet skulle då följa enbart av nationell rätt.
(se punkterna 50 och 51)
Artikel 15.3 och 15.6 i direktiv 2008/115 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna ska tolkas så, att den kontroll som en rättslig myndighet som har att pröva en begäran om förlängning av den tid en tredjelandsmedborgare får hållas i förvar måste ge den myndigheten möjlighet att göra en prövning i sak och från fall till fall bedöma om den berörda medborgaren ska hållas kvar i förvar en ytterligare tid, om förvaret kan ersättas med en mindre ingripande åtgärd eller om han eller hon kan friges, baserat på de omständigheter och den bevisning som lagts fram av den administrativa myndighet som begärt förlängning samt på bevisning och yttranden som eventuellt har inkommit till den rättsliga myndigheten under förfarandet.
Detta innebär att en rättslig myndighet som prövar en begäran om förlängning av förvarstiden måste kunna göra sin prövning utifrån alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter för att avgöra huruvida det finns skäl att bifalla begäran om förlängning, med hänsyn till de krav som följer av artikel 15 i direktiv 2008/115, vilket fordrar en fördjupad prövning av de faktiska omständigheterna i varje enskilt fall. Om det inte längre finns grund för förvar, sett till dessa krav, måste den behöriga rättsliga myndigheten kunna sätta sitt eget beslut i stället för ett första beslut om förvar som fattats av en administrativ myndighet eller, i förekommande fall, av en rättslig myndighet, och pröva huruvida det är möjligt att besluta om någon annan åtgärd eller att besluta att den berörda tredjelandsmedborgaren ska friges. Den rättsliga myndighet som har att pröva en begäran om förlängning av förvarstiden måste i detta syfte kunna beakta de faktiska omständigheter och den bevisning som lagts fram av den administrativa myndighet som fattade det ursprungliga förvarsbeslutet samt vad den berörda tredjelandsmedborgaren själv eventuellt anfört. Den måste också kunna efterforska alla övriga omständigheter som är relevanta för beslutet om den finner det nödvändigt. Av detta följer att de befogenheter som den rättsliga myndigheten har i samband med en kontroll aldrig kan inskränkas till enbart de omständigheter som den administrativa myndigheten lagt fram.
(se punkterna 62 och 64 i domskälen samt punkt 2 i domslutet)
Artikel 15.1 och 15.6 i direktiv 2008/115 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken förvarstiden på sex månader enligt ett första förvarsbeslut kan förlängas enbart av det skälet att den berörda tredjelandsmedborgaren inte har några identitetshandlingar. Det ankommer enbart på den hänskjutande domstolen att göra en individuell bedömning av de faktiska omständigheterna i det aktuella målet för att avgöra om en mindre ingripande åtgärd verkningsfullt kan tillämpas på den berörda personen eller om det föreligger en risk att denne avviker.
(se punkt 74 i domskälen samt punkt 3 i domslutet)
Artikel 15.6 a i direktiv 2008/115 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna ska tolkas så, att en tredjelandsmedborgare som inte har skaffat sig en identitetshandling som gör att denne kan avlägsnas från medlemsstaten i fråga uppvisar bristande samarbete i den mening som avses i den bestämmelsen endast om det framgår av en bedömning av dennes uppträdande under förvarstiden att han eller hon inte samarbetat med behöriga myndigheter i avlägsnandeförfarandet och det är sannolikt att avlägsnandet kommer att ta längre tid är förväntat på grund av dennes uppträdande.
Dessutom fordrar artikel 15.6 i direktiv 2008/115 att innan det prövas huruvida den berörda tredjelandsmedborgaren brustit i samarbetet, måste den berörda myndigheten kunna visa att förfarandet för avlägsnande kommer att ta längre tid är förväntat trots alla rimliga ansträngningar. Detta kräver att medlemsstaten aktivt försöker att få identitetshandlingar utfärdade för den berörda personen.
För att det ska kunna slås fast att den berörda medlemsstaten har vidtagit alla rimliga ansträngningar för att genomföra förfarandet för avlägsnande och att det föreligger bristande samarbete från den berörda tredjelandsmedborgarens sida är det följaktligen nödvändigt att göra en detaljerad prövning av de faktiska omständigheterna avseende hela den tid denna medborgare har hållits i förvar med stöd av ett första förvarsbeslut. Eftersom en sådan prövning gäller faktiska omständigheter, omfattas den inte av EU-domstolens behörighet i ett mål enligt artikel 267 FEUF, utan ankommer på den nationella domstolen.
(se punkterna 83–85 i domskälen samt punkt 4 i domslutet)
Direktiv 2008/115 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna ska tolkas så, att en medlemsstat inte kan vara skyldig att bevilja ett självständigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt att stanna i landet till en tredjelandsmedborgare som saknar identitetshandlingar och inte har erhållit några sådana handlingar i hemlandet, efter det att en nationell domstol frigett denne på grund av att det inte längre föreligger rimliga utsikter till verkställighet av ett beslut om avlägsnande i den mening som avses i artikel 15.4 i direktivet. Medlemsstaten bör dock i ett sådant fall ge tredjelandsmedborgaren en skriftlig bekräftelse av hans eller hennes situation.
(se punkt 89 i domskälen samt punkt 5 i domslutet)
Mål C‑146/14 PPU
Bashir Mohamed Ali Mahdi
(begäran om förhandsavgörande från Administrativen sad Sofia-grad)
”Visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer — Direktiv 2008/115/EG — Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna — Artikel 15 — Förvar — Förlängning av förvarstiden — Skyldigheter för den rättsliga myndigheten eller förvaltningsmyndigheten — Domstolsprövning — Tredjelandsmedborgare som saknar identitetshandlingar — Hinder för verkställighet av beslutet om avlägsnande — Det berörda tredjelandets ambassad vägrar att utfärda en identitetshandling som låter medborgaren återvända till hemlandet — Risk för avvikande — Rimliga utsikter till avlägsnande — Bristande samarbete — Eventuell skyldighet för den berörda medlemsstaten att utfärda en tillfällig handling rörande personens ställning”
Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 5 juni 2014
Gränskontroller, asyl och invandring — Invandringspolitik — Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna — Direktiv 2008/115 — Förvar inför avlägsnande — Eventuell förlängning av förvarstiden — Beslut fattat vid utgången av den längsta tillåtna tiden för förvar med stöd av ett första förvarsbeslut — Beslutet måste ha formen av en skriftlig rättsakt som anger de rättsliga och faktiska skälen för beslutet
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 6 och 47; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.2, 15.3, 15.5 och 15.6)
Gränskontroller, asyl och invandring — Invandringspolitik — Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna — Direktiv 2008/115 — Förvar inför avlägsnande — Omprövning med lämpliga mellanrum av villkoren för förvaret — Förfaranderegler saknas i unionsrätten — Medlemsstaternas behörighet
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.3)
Gränskontroller, asyl och invandring — Invandringspolitik — Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna — Direktiv 2008/115 — Förvar inför avlägsnande — Eventuell förlängning av förvarstiden — Domstolsprövningens omfattning vid en begäran om förlängning av förvarstiden
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.3 och 15.6)
Gränskontroller, asyl och invandring — Invandringspolitik — Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna — Direktiv 2008/115 — Förvar inför avlägsnande — Nationell lagstiftning som föreskriver förlängning av förvarstiden enbart på den grunden att den berörde saknar identitetshandlingar — Otillåtet
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.1 och 15.6)
Gränskontroller, asyl och invandring — Invandringspolitik — Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna — Direktiv 2008/115 — Förvar inför avlägsnande — Eventuell förlängning av förvarstiden — Bristande samarbete — Begrepp
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.6 a)
Gränskontroller, asyl och invandring — Invandringspolitik — Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna — Direktiv 2008/115 — Förvar inför avlägsnande — Tredjelandsmedborgare som saknar identitetshandlingar och som frigetts av en nationell domstol på grund av att det inte föreligger rimliga utsikter till verkställighet av ett beslut om avlägsnande — Skyldighet att bevilja ett uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt att stanna i landet — Föreligger inte — Skyldighet att ge tredjelandsmedborgaren en skriftlig bekräftelse av hans eller hennes situation
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 15.4)
Artikel 15.3 och 15.6 i direktiv 2008/115 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, jämförd med artiklarna 6 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att när en behörig myndighet, vid utgången av den längsta tid som en tredjelandsmedborgare får hållas i förvar med stöd av ett första förvarsbeslut, fattar beslut om huruvida förvaret ska bestå eller om någon annan åtgärd ska vidtas, måste detta beslut ha formen av en skriftlig rättsakt som anger de rättsliga och faktiska skälen för beslutet.
Det enda uttryckliga kravet i artikel 15 i direktiv 2008/115 vad gäller antagandet av en skriftlig rättsakt är det i artikel 15.2, nämligen att förvarsbeslutet ska utfärdas skriftligen och med angivande av de faktiska och rättsliga omständigheter som det grundas på. Detta krav på ett skriftligt beslut ska förstås så, att det med nödvändighet avser varje beslut om förlängning av förvarstiden. Artikel 15 i direktivet fordrar dock inte att det antas en skriftlig rättsakt avseende regelbunden omprövning. De myndigheter som med lämpliga mellanrum omprövar ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare, med tillämpning av artikel 15.3 första meningen, har således ingen skyldighet att vid varje omprövning anta en uttrycklig rättsakt i skriftlig form med en redogörelse för de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för akten.
Om den myndighet som ska göra en omprövning vid utgången av den längsta tid, enligt artikel 15.5 i direktivet, som en tredjelandsmedborgare får hållas i förvar med stöd av ett första förvarsbeslut fattar beslut om huruvida förvaret ska bestå eller huruvida någon annan åtgärd ska vidtas, är den emellertid skyldig att anta det beslutet genom ett motiverad, skriftlig rättsakt. Omprövningen av förvarsbeslutet och antagandet av beslutet om huruvida förvaret ska bestå eller huruvida någon annan åtgärd ska vidtas sker nämligen i ett sådant fall i samma skede av förfarandet. Det sistnämnda beslutet ska följaktligen uppfylla kraven i artikel 15.2 i direktivet. Ett sådant beslut måste i alla händelser enligt artikel 15.3 i direktivet övervakas av en rättslig myndighet.
(se punkterna 44, 47–49 och 52 i domskälen samt punkt 1 i domslutet)
Unionsrätten hindrar inte att nationell lagstiftning, förutsatt att den härvid säkerställer att grundläggande rättigheter iakttas och att unionens bestämmelser ges full verkan, föreskriver en skyldighet för den myndighet som med lämpliga mellanrum omprövar ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare, med tillämpning av artikel 15.3 första meningen i direktiv 2008/115 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, att vid varje omprövning anta en uttrycklig rättsakt med en redogörelse för de faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för akten. En sådan skyldighet skulle då följa enbart av nationell rätt.
(se punkterna 50 och 51)
Artikel 15.3 och 15.6 i direktiv 2008/115 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna ska tolkas så, att den kontroll som en rättslig myndighet som har att pröva en begäran om förlängning av den tid en tredjelandsmedborgare får hållas i förvar måste ge den myndigheten möjlighet att göra en prövning i sak och från fall till fall bedöma om den berörda medborgaren ska hållas kvar i förvar en ytterligare tid, om förvaret kan ersättas med en mindre ingripande åtgärd eller om han eller hon kan friges, baserat på de omständigheter och den bevisning som lagts fram av den administrativa myndighet som begärt förlängning samt på bevisning och yttranden som eventuellt har inkommit till den rättsliga myndigheten under förfarandet.
Detta innebär att en rättslig myndighet som prövar en begäran om förlängning av förvarstiden måste kunna göra sin prövning utifrån alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter för att avgöra huruvida det finns skäl att bifalla begäran om förlängning, med hänsyn till de krav som följer av artikel 15 i direktiv 2008/115, vilket fordrar en fördjupad prövning av de faktiska omständigheterna i varje enskilt fall. Om det inte längre finns grund för förvar, sett till dessa krav, måste den behöriga rättsliga myndigheten kunna sätta sitt eget beslut i stället för ett första beslut om förvar som fattats av en administrativ myndighet eller, i förekommande fall, av en rättslig myndighet, och pröva huruvida det är möjligt att besluta om någon annan åtgärd eller att besluta att den berörda tredjelandsmedborgaren ska friges. Den rättsliga myndighet som har att pröva en begäran om förlängning av förvarstiden måste i detta syfte kunna beakta de faktiska omständigheter och den bevisning som lagts fram av den administrativa myndighet som fattade det ursprungliga förvarsbeslutet samt vad den berörda tredjelandsmedborgaren själv eventuellt anfört. Den måste också kunna efterforska alla övriga omständigheter som är relevanta för beslutet om den finner det nödvändigt. Av detta följer att de befogenheter som den rättsliga myndigheten har i samband med en kontroll aldrig kan inskränkas till enbart de omständigheter som den administrativa myndigheten lagt fram.
(se punkterna 62 och 64 i domskälen samt punkt 2 i domslutet)
Artikel 15.1 och 15.6 i direktiv 2008/115 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken förvarstiden på sex månader enligt ett första förvarsbeslut kan förlängas enbart av det skälet att den berörda tredjelandsmedborgaren inte har några identitetshandlingar. Det ankommer enbart på den hänskjutande domstolen att göra en individuell bedömning av de faktiska omständigheterna i det aktuella målet för att avgöra om en mindre ingripande åtgärd verkningsfullt kan tillämpas på den berörda personen eller om det föreligger en risk att denne avviker.
(se punkt 74 i domskälen samt punkt 3 i domslutet)
Artikel 15.6 a i direktiv 2008/115 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna ska tolkas så, att en tredjelandsmedborgare som inte har skaffat sig en identitetshandling som gör att denne kan avlägsnas från medlemsstaten i fråga uppvisar bristande samarbete i den mening som avses i den bestämmelsen endast om det framgår av en bedömning av dennes uppträdande under förvarstiden att han eller hon inte samarbetat med behöriga myndigheter i avlägsnandeförfarandet och det är sannolikt att avlägsnandet kommer att ta längre tid är förväntat på grund av dennes uppträdande.
Dessutom fordrar artikel 15.6 i direktiv 2008/115 att innan det prövas huruvida den berörda tredjelandsmedborgaren brustit i samarbetet, måste den berörda myndigheten kunna visa att förfarandet för avlägsnande kommer att ta längre tid är förväntat trots alla rimliga ansträngningar. Detta kräver att medlemsstaten aktivt försöker att få identitetshandlingar utfärdade för den berörda personen.
För att det ska kunna slås fast att den berörda medlemsstaten har vidtagit alla rimliga ansträngningar för att genomföra förfarandet för avlägsnande och att det föreligger bristande samarbete från den berörda tredjelandsmedborgarens sida är det följaktligen nödvändigt att göra en detaljerad prövning av de faktiska omständigheterna avseende hela den tid denna medborgare har hållits i förvar med stöd av ett första förvarsbeslut. Eftersom en sådan prövning gäller faktiska omständigheter, omfattas den inte av EU-domstolens behörighet i ett mål enligt artikel 267 FEUF, utan ankommer på den nationella domstolen.
(se punkterna 83–85 i domskälen samt punkt 4 i domslutet)
Direktiv 2008/115 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna ska tolkas så, att en medlemsstat inte kan vara skyldig att bevilja ett självständigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt att stanna i landet till en tredjelandsmedborgare som saknar identitetshandlingar och inte har erhållit några sådana handlingar i hemlandet, efter det att en nationell domstol frigett denne på grund av att det inte längre föreligger rimliga utsikter till verkställighet av ett beslut om avlägsnande i den mening som avses i artikel 15.4 i direktivet. Medlemsstaten bör dock i ett sådant fall ge tredjelandsmedborgaren en skriftlig bekräftelse av hans eller hennes situation.
(se punkt 89 i domskälen samt punkt 5 i domslutet)