—

Liquidazione giudiziale dei beni ceduti ai creditori della Federazione Italiana Consorzi Agrari Soc. coop. arl – Federconsorzi, genom D. Santosuosso och G. Niccolini, avvocati,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Fiorentino, avvocato dello Stato,

—

Europeiska kommissionen, genom G. Zavvos, i egenskap av ombud, biträdd av A. Franchi, avvocatessa,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2, 3 och 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG av den 29 juni 2000 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EGT L 200, s. 35) och av artiklarna 2, 7 och 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EUT L 48, s. 1; rättelse EUT L 233, 2012, s. 3).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Ministero delle Politiche agricole, alimentari e forestali (ministeriet för jordbruks-, livsmedels- och skogsbrukspolitik, nedan kallat Ministero), å ena sidan, och Federazione Italiana Consorzi Agrari Soc. coop. arl (det italienska förbundet för jordbrukskooperativ), som är föremål för en ackordsuppgörelse (nedan kallat Federconsorzi) och Liquidazione giudiziale dei beni ceduti ai creditori della Federazione Italiana Consorzi Agrari Soc. coop. arl – Federconsorzi (konkursboet för Federconsorzi), å andra sidan. Målet rör räntan på en fordran som Federconsorzi har gentemot Ministero.

3

I artikel 1 i direktiv 2000/35, som har upphävts genom direktiv 2011/7 med verkan från den 16 mars 2013, angavs att bestämmelserna i direktiv 2000/35 skulle gälla alla betalningar som gjordes som ersättning vid handelstransaktioner. I artikel 2 i samma direktiv definierades ”handelstransaktioner” på så sätt att de utgör ”transaktioner mellan företag eller mellan företag och offentliga myndigheter som leder till leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster mot ersättning”.

4

Enligt artikel 3 i direktiv 2000/35 var medlemsstaterna skyldiga att säkerställa att borgenären skulle vara berättigad till dröjsmålsränta om borgenären hade fullgjort sina avtalsenliga och lagenliga skyldigheter och inte hade mottagit det förfallna beloppet i tid, dock inte om gäldenären inte var ansvarig för dröjsmålet. I samma artikel återfanns bestämmelser om räntans förfallodag och räntesats. Artikel 3.3 hade följande ordalydelse:

”Medlemsstaterna skall se till att en överenskommelse om tidpunkt för betalning eller konsekvenserna av sen betalning som inte överensstämmer med bestämmelserna i punkt 1 b–d och punkt 2 antingen inte skall vara verkställbar eller skall ge upphov till skadeståndskrav om överenskommelsen, när alla omständigheter i fallet beaktas, inklusive gott handelsbruk och produktens beskaffenhet, är grovt oskälig mot borgenären. När det fastställs om en överenskommelse är grovt oskälig mot borgenären skall hänsyn tas till bland annat om gäldenären har objektiva skäl att avvika från bestämmelserna i punkt 1 b–d och punkt 2. Om en sådan överenskommelse fastställs vara grovt oskälig skall de lagstadgade villkoren gälla, såvida inte de nationella domstolarna fastställer andra villkor som är skäliga.”

5

Artikel 6 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 8 augusti 200[2]…

…

2.   Medlemsstaterna får behålla eller sätta i kraft bestämmelser som är mer gynnsamma för borgenären än de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv.

3.   Vid överföringen av detta direktiv får medlemsstaterna utesluta

…

…”

6

Vad beträffar direktiv 2011/7, föreskrivs följande i artikel 1 i det direktivet:

”1.   Syftet med detta direktiv är att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner, för att se till att den inre marknaden fungerar väl och därigenom främja företagens, särskilt de små och medelstora företagens, konkurrenskraft.

2.   Detta direktiv ska gälla alla betalningar som görs som ersättning vid handelstransaktioner.

…”

7

Definitionen av begreppet ”handelstransaktioner” i artikel 2 led 1 i direktiv 2011/7 är densamma som den definition som tidigare gällde enligt direktiv 2000/35.

8

I artikel 7 i direktiv 2011/7 föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att ett avtalsvillkor eller ett bruk om tidpunkt eller period för betalning, räntesats för ränta vid sen betalning eller ersättning för indrivningskostnader antingen inte är verkställbart eller ger upphov till skadeståndskrav om det är grovt oskäligt mot borgenären.

När det fastställs om ett avtalsvillkor eller ett bruk är grovt oskäligt mot borgenären, på ett sätt som avses i första stycket, ska alla omständigheter i fallet beaktas, inklusive:

2.   Vid tillämpning av punkt 1 ska ett avtalsvillkor eller ett bruk om att ränta vid sen betalning inte får tas ut anses som grovt oskäligt.

3.   Vid tillämpning av punkt 1 ska ett avtalsvillkor eller ett bruk om att ersättning för indrivningskostnader i enlighet med artikel 6 inte får tas ut presumeras vara grovt oskäligt.

…”

9

Artikel 12 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 1–8 och 10 senast den 16 mars 2013. …

…

3.   Medlemsstaterna får behålla eller sätta i kraft bestämmelser som är mer gynnsamma för borgenären än de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv.

4.   Vid införlivandet av detta direktiv får medlemsstaterna avgöra huruvida avtal som slutits före den 16 mars 2013 ska undantas.”

10

Efter andra världskriget inrättade de italienska myndigheterna ett system för centraliserad hantering av försörjningen av spannmål och andra jordbruksprodukter genom lagstiftningsdekret nr 169 om statens övertagande av de förpliktelser som följer av import av spannmål, härledda produkter och andra produkter som är avsedda för brödbakning och framställning av pasta från och med spannmålsåret 1946–1947 (decreto legislativo n. 169 – Assunzione a carico dello Stato dell’onere risultante dalle importazioni di cereali derivati e prodotti comunque destinati alla pani-pastificazione a decorrere dalla campagna cerealicola 1946–47) av den 23 januari 1948, och genom lag nr 1294 om förvärv för statens räkning av råvaror, livsmedel och andra nödvändiga produkter från utlandet (legge n. 1294 – Acquisti dall’estero per conto dello Stato di materie prime, prodotti alimentari ed altri prodotti essenziali), av den 22 december 1957 (GURI nr 9, av den 13 januari 1958).

11

Det är i denna rättsliga kontext som ansvaret för den obligatoriska lagringen av dessa livsmedel anförtroddes befintliga lantbrukarorganisationer, som utgjordes av kooperativa företag i de olika provinserna. Federconsorzi utgjorde den nationella delen av organisationen, som omfattade samtliga kooperativa företag som av staten hade fått i uppdrag att säkerställa livsmedelsförsörjningen med skyldighet att årligen avge redovisning till staten, som ersatte dem för deras utgifter.

12

Reglerna för jordbrukskooperativen ändrades genom lag nr 410 om nya bestämmelser för jordbrukskooperativ (legge n. 410 – Nuovo ordinamento dei consorzi agrari), av den 28 oktober 1999 (GURI nr 265, av den 11 november 1999). Nämnda lag innebar att Federconsorzi upplöstes och blev föremål för en ackordsuppgörelse. Bestämmelser om existerande fordringar återfinns i artikel 8.1 i den lagen och har följande lydelse:

”Fordringar till följd av obligatorisk lagring och saluföring av inhemska jordbruksprodukter – som jordbrukskooperativen har utfört för statens räkning och i dess intresse och som dessa jordbrukskooperativ innehar när förevarande lag träder i kraft, såsom dessa fordringar fastställts på grundval av redovisning som godkänts genom slutgiltigt verkställbart dekret av ministeriet för jordbruks- och skogsbrukspolitik och som registrerats av Corte dei conti (revisionsrätten) – samt kostnader och räntor som förfallit till betalning från och med den tidpunkt då de olika räkenskaperna avslutats, vilket framgår av nämnda dekret, till den 31 december 1997, upphör genom att statspapper utfärdas till kooperativen av ministern för finans, budget och ekonomisk utveckling.”

13

Denna artikel ändrades därefter genom lag nr 388 av den 23 december 2000 med bestämmelser om utformningen av statens årliga och fleråriga budget (2001 års finanslag) (legge n. 388 – Disposizioni per la formazione del bilancio annuale e pluriennale dello Stato (legge finanziaria 2001)) (ordinarie tillägg till GURI nr 302, den 29 december 2000). Artikel 130 i nämnda lag har följande lydelse:

”…

…”

14

Efter det att det nationella målet anhängiggjorts vid Corte suprema di cassazione (högsta domstolen) infördes lagdekret nr 16 om brådskande bestämmelser om förenkling av beskattningen och om ökad effektivitet och förbättring av kontrollförfarandena (decreto-legge n. 16 – Disposizioni urgenti in materia di semplificazioni tributarie, di efficientamento e potenziamento delle procedure di accertamento), av den 2 mars 2012 (GURI nr 52 av den 2 mars 2012) (nedan kallat lagdekret nr 16/2012), vilket omvandlats till lag i ändrad lydelse genom lag nr 44, av den 26 april 2012 (ordinarie tillägg till GURI nr 99, av den 28 april 2012). I artikel 12 i nämnda lagdekret föreskrivs följande:

”Fordringar till följd av obligatorisk lagring och saluföring av inhemska jordbruksprodukter – som jordbrukskooperativen har utfört för statens räkning och i dess intresse, andra än de som upphört i enlighet med artikel 8.1 i lag nr 410 av den 28 oktober 1999, i dess lydelse enligt artikel 130 i lag nr 388 av den 23 december 2000, såsom dessa fordringar fastställts på grundval av redovisning som godkänts genom slutgiltigt verkställbart dekret av ministeriet för jordbruks- och skogsbrukspolitik och som registrerats av Corte dei conti och som kommer att upphöra i förhållande till dem som har rätt till det – samt kostnader och räntor som förfallit till betalning vid den tidpunkt då de olika räkenskaperna avslutats, vilket framgår av nämnda dekret, genererar ränta som beräknas enligt följande: fram till den 31 december 1995 med utgångspunkt i diskontot med tillägg av 4,40 procentenheter och årlig kapitalisering, och för efterföljande period endast med utgångspunkt i den lagstadgade räntan.”

15

Direktiv 2000/35 har införlivats med den italienska rättsordningen genom lagstiftningsdekret nr 231 (decreto legislativo n. 231 – Attuazione della direttiva 2000/35/CE relativa alla lotta contro i ritardi di pagamento nelle transazioni commerciali), av den 9 oktober 2002 (GURI nr 249, av den 23 oktober 2002). Enligt artikel 11 i nämnda lagstiftningsdekret är det dekretet inte tillämpligt på avtal som ingåtts före den 8 augusti 2002.

16

Direktiv 2011/7/EU har införlivats med den italienska rättsordningen genom lagstiftningsdekret nr 192 om ändring av lagstiftningsdekret nr 231 av den 9 oktober 2002 om ett fullständigt införlivande av direktiv 2011/7/EU om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner, med stöd av artikel 10 första stycket i lag nr 180 av den 11 november 2011 (decreto legislativo n. 192 – Modifiche al decreto legislativo 9 ottobre 2002, n. 231, per l’integrale recepimento della direttiva 2011/7/UE relativa alla lotta contro i ritardi di pagamento nelle transazioni commerciali, a norma dell’articolo 10, comma 1, della legge 11 novembre 2011, n. 180), av den 9 november 2012 (GURI nr 267, av den 15 november 2012). I artikel 3 i nämnda lagstiftningsdekret anges att bestämmelserna i det dekretet är tillämpliga på transaktioner som gjorts från och med den 1 januari 2013.

17

Corte d’appello di Roma (domstol i andra instans i Rom) fastställde i ett avgörande av den 22 november 2004 att den fordran gentemot Ministero som Federconsorzi hade i egenskap av köpare av 58 regionala jordbrukskooperativs fordringar för utgifter för tiden fram till år 1967 avseende obligatorisk lagring, uppgick till ett belopp av 511878997,39 euro. Corte d’appello kom fram till detta belopp genom att den konstaterade att artikel 8.1 i lag nr 410 av den 28 oktober 1999 inte var tillämplig eftersom denna bestämmelse endast syftade till att lösa tvister med jordbrukskooperativen och följaktligen inte var tillämplig på andra rättssubjekt som förvärvat deras fordringar. Samma domstol ansåg att räntan skulle anses börja löpa vid nämnda fordrans fastställande den 31 januari 1982 och beräknade räntan på mellanskillnaden mellan de båda parternas fordringar per den 4 juli 1991 med kapitalisering halvårsvis under perioden 5 juli 1991–30 juni 2004. Räntan skulle löpa till dess betalning sker.

18

Genom ett avgörande av den 13 december 2007 upphävde Corte suprema di cassazione avgörandet som meddelats i andra instans. Målet återförvisades till Corte d’appello di Roma för förnyad prövning i sak. I avgörande av den 14 oktober 2011 slog sistnämnda domstol på nytt fast att Ministeros skuld per den 30 juni 2004 uppgick till 551 878 997,39 euro jämte ränta motsvarande diskontot med tillägg av 4,40 procentenheter och kapitalisering halvårsvis från och med den 1 juli 2004 till dess betalning sker. Samma domstol framhöll bland annat att det förelåg ett lagstadgat uppdragsförhållande mellan staten och Federconsorzi enligt vilket Federconsorzi hade i uppdrag att säkerställa försörjningen av jordbruksprodukter. Federconsorzi förvaltade självständigt sitt uppdrag och åtnjöt fullständig finansiell autonomi, skulle årligen avge redovisning och hade rätt till ersättning för sina kostnader.

19

Ministero överklagade sistnämnda avgörande till Corte suprema di cassazione och gjorde till stöd för sitt överklagande bland annat gällande att artikel 8.1 i lag nr 410 av den 28 oktober 1999 hade åsidosatts.

20

Under förfarandet anförde Federconsorzis förvaltare bland annat att artikel 12.6 i lagdekret nr 16/2012, som antogs efter det att överklagandet inlämnats och som enligt Ministero ska tillämpas, var oförenlig med direktiven 2000/35 och 2011/7. Samma förvaltare gjorde gällande att italienska staten genom nämnda rättsakt, som antogs efter nämnda direktiv, krävt att betalning ska ske till borgenärerna med utgivande av lägre ränta vid sen betalning som till den 31 december 1995 ska beräknas med årlig kapitalisering i stället för med kapitalisering halvårsvis, och som dessutom för efterföljande perioder beräknas endast med utgångspunkt i den lagstadgade räntan. Enligt förvaltaren utgör nämnda direktiv hinder för att den nationella lagstiftaren fråntar en av statens borgenärer rätten till ränta vid sen betalning med avseende på redan existerande fordringar, vilket även inbegriper fordringar som följer av avtalsförhållanden som uppstått före den 8 augusti 2002 eller före den 16 mars 2013.

21

Ministero gjorde gällande att direktiv 2000/35 och lagstiftningsdekret nr 231 av den 9 oktober 2002 inte är tillämpliga på omständigheterna i det nationella målet. Till stöd härför angav Ministero att det inte förekommit några handelstransaktioner mellan parterna, utan att det i stället föreligger ett offentligrättsligt förhållande mellan dem. Vidare angavs att nämnda direktiv och lagstiftningsdekret inte är tillämpliga på avtal som ingåtts före den 8 augusti 2002.

22

Corte suprema di cassazione anger inledningsvis att artikel 12.6 i lagdekret nr 16/2012 är tillämplig i det nationella målet. Vid den tidpunkt då nämnda lagdekret trädde i kraft hade nämligen varken frågan om räntesatsen eller frågan om tillämpningen av principen om ränta på ränta avgjorts genom lagakraftvunnet avgörande.

23

Corte suprema di cassazione framhåller för det första att det inte kan uteslutas att det lagstadgade uppdrag som staten gett jordbrukskooperativen att ansvara för den obligatoriska lagringen utgör en handelstransaktion i den mening som avses i direktiven 2000/35 och 2011/7.

24

För det andra bedömer Corte suprema di cassazione att det inte är uppenbart att Federconsorzis förvaltares synsätt är ogrundat. Enligt det synsättet är det enligt de direktiven inte tillåtet att anta bestämmelser som ska tillämpas på förhållanden som uppstått före den 8 augusti 2002 eller före den 16 mars 2013 och som utesluter ränta vid sen betalning. Corte suprema di cassazione anser följaktligen att det ska prövas huruvida artikel 12.6 i lagdekret nr 16/2012 är förenlig med unionsrätten.

25

Mot denna bakgrund beslutade Corte suprema di cassazione att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

26

Domstolen framhåller inledningsvis att lagdekret nr 16/2012 antogs medan direktiv 2000/35 fortfarande var i kraft, efter antagandet och ikraftträdandet av direktiv 2011/7, men innan införlivandefristen beträffande sistnämnda direktiv löpte ut.

27

Vidare framgår det av punkterna 15 och 16 i förevarande dom att Republiken Italien har utnyttjat den möjlighet som medlemsstaterna har enligt artikel 6.3 b i direktiv 2000/35 att vid införlivandet av direktivet undanta avtal som har ingåtts före den 8 augusti 2002. Efter antagandet av lagdekret nr 16/2012 utnyttjade Italien den möjlighet som följer av artikel 12.4 i direktiv 2011/7 att undanta avtal som har ingåtts före den 16 mars 2013.

28

Det följer av beslutet om hänskjutande att Federconsorzis fordran har uppstått inom ramen för förhållanden som den hänskjutande domstolen har betecknat som lagstadgade uppdragsförhållanden, vilka förelåg fram till år 1967 mellan italienska staten och jordbrukskooperativen. Fordran härrör från en överlåtelse av fordringar som en följd av de kostnader som nämnda kooperativ ådrog sig före denna tidpunkt för statens räkning och i dess intresse inom ramen för uppdragsförhållandet.

29

Den hänskjutande domstolen har emellertid sökt klarhet i huruvida det följer av skyldigheten att införliva direktiven 2000/35 och 2011/7, samt av artiklarna 3.3 och 6 i direktiv 2000/35 och artiklarna 7 och 12 i direktiv 2011/7, att Republiken Italien inte hade rätt att anta de bestämmelser i lagdekret nr 16/2012, omvandlat till lag, som kan innebära en ändring av räntan på Federconsorzis fordran till nackdel för Federconsorzi.

30

Mot bakgrund av det ovanstående ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt frågorna 2–5, som ska prövas tillsammans och i ett första skede, för att få klarhet i huruvida artikel 288 tredje stycket FEUF samt artiklarna 3.3 och 6 i direktiv 2000/35 och artiklarna 7 och 12 i direktiv 2011/7 ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för att en medlemsstat, som har utnyttjat den möjlighet som föreskrivs i artikel 6.3 b i direktiv 2000/35, under fristen för införlivande av direktiv 2011/7 kan anta sådana lagbestämmelser som de som är i fråga i det nationella målet som kan innebära att räntan på en fordran som följer av fullgörandet av ett avtal som ingåtts före den 8 augusti 2002 ändras till nackdel för en av statens borgenärer.

31

Det är härvid tillräckligt att framhålla att den möjlighet som en medlemsstat har att vid införlivandet av direktiv 2000/35 undanta avtal som har ingåtts före den 8 augusti 2002 – såsom Republiken Italien har gjort genom antagandet av artikel 11 i lagstiftningsdekret nr 231 av den 9 oktober 2002 – uttryckligen framgår av artikel 6.3 b i det direktivet. När denna möjlighet utnyttjas omfattas nämnda avtal inte av det tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis) för bestämmelserna i det direktivet.

32

Att räntan på en fordran som följer av fullgörandet av ett avtal som ingåtts före den 16 mars 2013 ändras till nackdel för en av statens borgenärer, genom antagandet av en rättsakt inom fristen för införlivande av direktiv 2011/7, kan under alla omständigheter inte anses allvarligt äventyra att det mål som eftersträvas genom direktivet uppnås (se dom Inter-Environnement Wallonie, C‑129/96, EU:C:1997:628, punkt 45). Enligt artikel 12.4 i det direktivet får medlemsstaterna nämligen avgöra huruvida avtal som har ingåtts före den tidpunkten ska undantas. Den berörda medlemsstaten hade med andra ord rätt att ämna utnyttja den möjligheten.

33

Följaktligen kan det varken anses följa av skyldigheten att införliva direktiv 2011/7, eller av artikel 12.3 i nämnda direktiv – enligt vilken medlemsstaterna får behålla eller sätta i kraft bestämmelser som är mer gynnsamma för borgenären än de bestämmelser som är nödvändiga för att följa direktivet – eller av artikel 7 i samma direktiv om oskäliga avtal, avtalsvillkor och bruk, att en medlemsstat som har utnyttjat den möjlighet som föreskrivs i artikel 6.3 b i direktiv 2000/35 inte får ändra till nackdel för en av statens borgenärer, under fristen för införlivande av direktiv 2011/7, räntan på en fordran som följer av fullgörandet av ett avtal som ingåtts före den 8 augusti 2002. Detta påverkar emellertid inte de möjligheter som kan finnas enligt nationell rätt att överklaga ett beslut om en sådan ändring.

34

Även om det antas att det förhållande som förelåg mellan italienska staten och jordbrukskooperativen kan anses utgöra en handelstransaktion i den mening som avses i artikel 2 i direktiv 2011/7 och således anses omfattas av direktivets materiella tillämpningsområde, finner domstolen således att direktiv 2011/7 under alla omständigheter inte utgjorde hinder för att anta bestämmelserna i lagdekret nr 16/2012.

35

Av det anförda följer att frågorna 2–5 ska besvaras enligt följande. Artikel 288 tredje stycket FEUF samt artiklarna 3.3 och 6 i direktiv 2000/35 och artiklarna 7 och 12 i direktiv 2011/7 ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för att en medlemsstat, som har utnyttjat den möjlighet som föreskrivs i artikel 6.3 b i direktiv 2000/35, under fristen för införlivande av direktiv 2011/7, kan anta sådana lagbestämmelser som de som är i fråga i det nationella målet som kan innebära att räntan på en fordran som följer av fullgörandet av ett avtal som ingåtts före den 8 augusti 2002 ändras till nackdel för en av statens borgenärer.

36

Med beaktande av svaret på frågorna 2–5 saknas det anledning att besvara fråga 1.

37

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Artikel 288 tredje stycket FEUF samt artiklarna 3.3 och 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG av den 29 juni 2000 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner och artiklarna 7 och 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för att en medlemsstat, som har utnyttjat den möjlighet som föreskrivs i artikel 6.3 b i direktiv 2000/35, under fristen för införlivande av direktiv 2011/7, kan anta sådana lagbestämmelser som de som är i fråga i det nationella målet som kan innebära att räntan på en fordran som följer av fullgörandet av ett avtal som ingåtts före den 8 augusti 2002 ändras till nackdel för en av statens borgenärer.