1.

År 2007 väckte Dragoș Constantin Târșia talan vid en rumänsk allmän domstol och yrkade på återbetalning av en särskild skatt för motorfordon som han hade betalat för en bil som hade importerats från en annan medlemsstat. Dragoș Constantin Târșia var betalningsskyldig eftersom den aktuella statliga myndigheten för att registrera fordonet i Rumänien krävde att han uppvisade bevis för att den särskilda skatten för motorfordon var betald. I april 2011 slog EU-domstolen fast i domen i målet Tatu att artikel 110 FEUF utgör hinder för att en medlemsstat inför en skatt för motorfordon när de registreras för första gången i denna medlemsstat, om skatten är utformad på ett sådant sätt att den avskräcker personer från att i nämnda medlemsstat sätta begagnade fordon i trafik som köpts i andra medlemsstater, utan att skatten för den delen avskräcker personer från att köpa begagnade fordon med samma ålder och i samma skick på den inhemska marknaden. ( 2 )

2.

Innan domen i målet Tatu meddelades hade Dragoș Constantin Târșias begäran om återbetalning av den del av den särskilda skatten som motsvarade utsläppsskatten avslagits i en tvistemålsdom som vunnit laga kraft enligt rumänsk rätt. Dragoș Constantin Târșia hävdar därför att han enligt unionsrätten är tvungen att ges möjlighet att erhålla återbetalning av skatten, framför allt eftersom den rumänska lagstiftningen föreskriver ett undantag från principen om rättskraft för domar som visar sig strida mot unionsrätten, dock endast för domar i förvaltningsmål.

3.

Enligt domstolens fasta praxis ska skatter som uppburits i strid med unionsrätten, och belopp som betalats till staten eller som innehållits av denna och som har en direkt koppling till denna skatt, återbetalas jämte ränta så att situationen återställs såsom den förelåg innan skatten uppbars. ( 3 ) Samtidigt har domstolen emellertid medgett att principen om rättskraft, som är fast förankrad i alla medlemsstaters rättssystem, och i unionsrätten, ( 4 ) gäller för nationella domstolars domar som vunnit laga kraft, även om de visar sig strida mot unionsrätten. ( 5 ) Detta innebär att återbetalning av sådana skatter i vissa situationer (lagligen) kan nekas.

4.

På grund av de begränsningar som unionsrätten innebär för medlemsstaternas processuella autonomi måste – om det i nationell rätt görs undantag från principen om rättskraft genom att i vissa situationer tillåta omprövning av lagakraftvunna domar – ett sådant undantag även kunna tillämpas om den lagakraftvunna domen strider mot unionsrätten. ( 6 )

5.

I förevarande mål ges domstolen således en möjlighet att utveckla sin rättspraxis om förehållandet mellan rättskraft och unionsrättens företräde. Domstolen ska framför allt göra en bedömning av detta förhållande mot bakgrund av principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, diverse bestämmelser i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, bland annat rätten till effektivt rättsmedel i artikel 47 och likhet inför lagen i artikel 20, tillsammans med de konventionella grunder med stöd av vilka det har ifrågasatts huruvida nationella rättskraftsbestämmelser är förenliga med unionsrätten, det vill säga likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen. ( 7 )

6.

I artikel 148 i den rumänska konstitutionen ( 8 ) erkänns unionsrättens företräde, och parlamentet, Rumäniens president, regeringen och domstolarna åläggs att garantera detta.

7.

Artikel 322 i den rumänska civilprocesslagen ( 9 ) har följande lydelse:

”Ansökan om resning avseende en dom som har vunnit laga kraft efter det att den har överklagats eller därför att den inte har överklagats och av en dom i mål där överklagandeinstansen har meddelat dom efter sakprövning kan inges i följande fall:

[…]

8.

I artikel 21.1 i lag nr 554/2004 om förvaltningsmål ( 10 ) anges att ”de former av talan som anges i civilprocesslagen kan väckas mot oåterkalleliga och slutgiltiga beslut som meddelats av förvaltningsmyndigheter.”

9.

Artikel 21.2 i lag nr 554/2004 ( 11 ) har följande lydelse: ”Utöver de skäl som stadgas i civilprocesslagen utgör det skäl för resning att meddela en slutgiltig och oåterkallelig dom i strid med principen om gemenskapsrättens företräde enligt artikel 148.2 jämförd med artikel 20.2 i Rumäniens konstitution, i dess ändrade lydelse.”

10.

I enlighet med artikel 175.1 i den rumänska taxeringsprocesslagen ( 12 ) kan en begäran om omprövning inges mot alla skattekrav och även mot alla förvaltningsbeslut som fattas av skattemyndigheten. Att en begäran om omprövning är en form av internt förvaltningsbesvär hindrar inte dem som drabbats av skattemyndighetens förvaltningsbeslut, eller myndighetens underlåtenhet att fatta ett beslut, från att utöva sin lagstadgade rätt till domstolsprövning. Ett beslut som fattats av en behörig myndighet på grund av en begäran om omprövning av ett skattekrav kan enligt artikel 188.2 i taxeringsprocesslagen angripas vid en behörig förvaltningsdomstol.

11.

Genom Ordonanța de urgență a Guvernului (OUG) nr 50/2008 infördes en skatt (benämnd utsläppsskatt) för motorfordon i kategorierna M1–M3 och N1–N3. ( 13 )

12.

Den 3 maj 2007 köpte sökanden i det nationella målet, Dragoş Constantin Târşia, en bil som tidigare hade registrerats i Frankrike. För att registrera motorfordonet i Rumänien krävdes vid den aktuella tidpunkten, som nämnts ovan, uppvisande av bevis för att den särskilda skatten för motorfordon var betald. Motorfordonet registrerades den 6 juni 2007, efter det att Dragoş Constantin Târşia den 5 juni 2007 hade betalat 6899,51 rumänska lei (RON) i särskild skatt för motorfordon.

13.

Sökanden väckte talan vid en allmän domstol och begärde återbetalning av skatten med motiveringen att den påförda skatten stred mot artikel 90 EG [nu artikel 110 FEUF] eftersom den utgjorde en diskriminerande intern skatt på varor från andra medlemsstater som var avsevärt högre än de skatter som togs ut på liknande inhemska varor. Genom tvistemålsdom nr 6553/2007 biföll Judecătoria Sibiu (distriktsdomstolen i Sibiu) talan och förpliktade den rumänska staten att återbetala skatten.

14.

Den rumänska staten överklagade dock denna dom. Genom beslut nr 401/2008 av Tribunalul Sibius (regional domstol i Sibiu) fastställdes domen och den rumänska staten förpliktades att endast återbetala en del av den påförda skatten, nämligen skillnaden mellan det belopp som hade betalats den 5 juni 2007 i särskild skatt för motorfordon, och den skatt som hade beräknats enligt OUG nr 50/2008 och dess utsläppsskatt för motorfordon. ( 14 )

15.

Den 29 september 2011 ingav Dragoş Constantin Târşia en resningsansökan angående beslut nr 401/2008 till Tribunalul Sibiu, med stöd av bestämmelserna i artikel 21.2 i lag nr 554/2004, och domstolens dom av den 7 april 2011 i det ovannämnda målet Tatu, C‑402/09, EU:C:2011:219, i vilken domstolen hade förklarat att artikel 110 FEUF innebar att en skatt såsom den utsläppsskatt för motorfordon som införts genom OUG nr 50/2008 stred mot unionsrätten. Dragoş Constantin Târşia gjorde gällande att han hade rätt till återbetalning av alla erlagda skatter på grund av unionsrättens företräde och domstolens argument i domen i målet Tatu.

16.

Enligt begäran om förhandsavgörande var det i det skedet av förfarandet inte möjligt att överklaga beslut nr 401/2008 med hjälp av ordinära rättsmedel. I tvistemål finns inget rättsmedel för resning som liknar artikel 21.2 i lag nr 554/2204 rörande lagakraftvunna domar som åsidosätter principen om unionsrättens företräde. Tribunalul Sibiu konstaterade således att den med stöd av artikel 267 FEUF var tvungen att hänskjuta följande tolkningsfråga till domstolen:

”Kan artiklarna 17, 20, 21 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen, artikel 110 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och principen om rättssäkerhet som är fastställd i [unions]rätten inklusive domstolens praxis tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats bestämmelser – såsom artikel 21.2 i lag nr 554/2004 – enligt vilka upphävande av nationella domstolsavgöranden endast är möjligt i förvaltningsmål när det är fråga om ett åsidosättande av principen om [unions]rättens företräde, medan nationella domstolsavgöranden i andra förfaranden än förvaltningsmål (tvistemål och brottmål) inte kan upphävas även om dessa avgöranden innebär ett åsidosättande av samma princip om [unions]rättens företräde?”

17.

Dragoş Constantin Târşia, den rumänska regeringen, den polska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Med undantag av Polen deltog samtliga i den förhandling som hölls den 27 januari 2015.

18.

Enligt min mening kan tolkningsfrågan inte tas upp till sakprövning i den del där den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida avsaknaden av en möjlighet att ändra brottmålsdomar, när principen om unionsrättens företräde har åsidosatts, är oförenlig med unionsrätten. ( 15 )

19.

Som påpekades i Polens skriftliga yttrande är denna del av frågan rent hypotetisk, eftersom tillämpningen av principen om rättskraft vid brottmål inte har något samband med föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen. Enligt fast rättspraxis kan domstolen avvisa en begäran från en nationell domstol då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska. ( 16 ) Med tanke på att det nationella målet inte rör en dom som meddelats i ett brottmål kan tolkningsfrågan inte tas upp till sakprövning i den del den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida den rumänska straffprocesslagen strider mot unionsrätten.

20.

En nationell domstol är enligt unionsrätten inte skyldig att underlåta att tillämpa nationella processregler som leder till att avgöranden vinner laga kraft, även om ett sådant beslut skulle kunna avhjälpa ett åsidosättande av unionsrätten. ( 17 ) Enligt unionsrätten kan en sökande följaktligen inte åberopa en dom från domstolen som meddelats efter det att en medlemsstats preskriptionsfrister har löpt ut för att korrigera ett fel som det eventuellt har väckts talan mot inom den angivna tidsfristen. Enligt unionsrätten skyddar principen om rättskraft således det fel som begåtts. ( 18 )

21.

Situationen förändras emellertid om det enligt en norm i en medlemsstats nationella lagstiftning får göras undantag från principen om rättskraft. Om så är fallet måste detta undantag vara tillämpligt på beslut rörande unionsrätten som är analoga med de rent inhemska krav som undantaget är tillämpligt på. Medlemsstatens undantag från principen om rättskraft får dessutom inte vara utformat på ett sätt som i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten. ( 19 )

22.

Domstolen har exempelvis slagit fast att undantagen från principen om rättskraft i en medlemsstats rättssystem av rättssäkerhetshänsyn kan bli föremål för rimliga tidsfrister för att väcka talan. Sådana tidsfrister gör det emellertid inte praktiskt omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten. ( 20 )

23.

När det i en tvist däremot inte har rört sig om att en sökande har åberopat ett nationellt undantag från principen om rättskraft för att göra gällande rättigheter som följer av unionsrätten, vilket är fallet i det nationella målet, utan snarare om en vädjan om en vid tolkning av medlemsstaternas rättskraftsbestämmelser för att skydda nationella domar som eventuellt strider mot unionsrätten, är det ingen överdrift att säga att domstolen har prioriterat unionsrättens företräde framför rättskraft. ( 21 )

24.

Innan jag går vidare erinrar jag om två andra vägledande domar, nämligen domarna Kühne & Heitz (C‑453/00, EU:C:2004:17) och Köbler, C‑224/01 (EU:C:2003:513). Domen i målet Kühne & Heitz rörde under vilka villkor en förvaltningsmyndighet var skyldig att ompröva ett av sina slutgiltiga beslut som stred mot en senare dom från domstolen. Domen i målet Kühne & Heitz rörde därför en beslutsprocess på en lägre nivå än den som är i fråga i det nationella målet, närmare bestämt frågan huruvida en nederländsk skattemyndighet var skyldig att ompröva ett slutgiltigt förvaltningsbeslut på grund av en senare dom från domstolen. Dessutom skiljer det målet sig från förevarande mål av liknande skäl som dem som domstolen anförde i domen i det ovannämnda målet Kapferer. ( 22 )

25.

Domen i målet Köbler rörde medlemsstaters skyldighet att ersätta skador som åsamkats av den högsta rättsliga instansen i den nationella rättshierarkin, i det aktuella fallet i Österrike, på grund av att domen i fråga var oförenlig med unionsrätten. Domen i målet Köbler avser därför endast en sådan situation som kan uppstå efter det nationella förfarandet, det vill säga om Dragoş Constantin Târşia, om det visar sig omöjligt att erhålla återbetalning av utsläppsskatten, eventuellt väcker en skadeståndstalan mot den rumänska staten. ( 23 )

26.

Som framgår av ovannämnda bedömning finns det ingen tidigare dom från domstolen som behandlar en situation som är identisk med Dragoş Constantin Târşias situation. Även om rättsfrågorna i det nationella målet måste lösas i ljuset av domstolens praxis angående rättskraft ska de först och främst bedömas med hänvisning till de unionsrättsliga principer som rör rätten till effektiva rättsmedel. Jag övergår nu till att behandla dessa frågor

27.

Jag erinrar om att i förevarande mål tillhandahåller den rumänska rättsordningen ett särskilt förfarande för att lämna lagakraftvunna domar utan avseende som, till följd av domstolens senare praxis, visar sig strida mot unionsrätten. Detta förfarande är emellertid begränsat till domar i förvaltningsmål. Det kan inte användas för att upphäva domar i tvistemål. Detta gäller även om det i den rumänska lagstiftningen också föreskrivs att domar i tvistemål som senare visar sig strida mot den rumänska konstitutionen, på grund av en (senare) dom från den rumänska författningsdomstolen, också kan lämnas utan avseende.

28.

Det är viktigt att redan från början fundera över räckvidden för den skyldighet att tillhandahålla nära samarbete i artikel 4.3 FEU som medlemsstaterna, inklusive deras domstolar, omfattas av. Enligt denna artikel ska de ”vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen ” och ”avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål”. Denna skyldighet ska läsas tillsammans artikel 19.1 andra stycket FEU. Detta stycke har följande lydelse: ”Medlemsstaterna ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten.”

29.

Domstolen har slagit fast att ”[b]eträffande de rättsmedel som medlemsstaterna ska föreskriva … är inte syftet med vare sig EUF‑fördraget eller artikel 19 FEU att skapa några andra former av rättsliga förfaranden vid de nationella domstolarna, i syfte att upprätthålla unionsrätten, än de som redan föreskrivs i den nationella rätten.” ( 24 ) Domstolen har tillagt att ”[a]nnorlunda förhåller det sig endast om det av den nationella rättsordningens systematik framgår att det inte finns något rättsmedel som ens prejudiciellt ger möjlighet att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten, eller om det enda rättsmedlet som står till buds vore att de enskilda tvingades bryta mot gällande rätt.” ( 25 ) (Min kursivering).

30.

Enligt artikel 47.1 i stadgan har var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter kränkts dessutom rätt till ett effektivt rättsmedel. Det råder ingen tvekan om att de rumänska myndigheterna tillämpade unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan när återbetalning av den särskilda fordonsskatten delvis nekades i strid med artikel 110 FEUF. Kravet på samband mellan föremålet för de åtgärder som medlemsstaten vidtagit och materiella bestämmelser i unionsrätten ( 26 ) ska anses uppfyllt om en medlemsstat påför skatter i strid med unionens primär- eller sekundärrätt. Domstolens praxis bekräftar dessutom att när en enskild använder sig av rättsmedel för att avhjälpa ett åsidosättande av unionsrätten till följd av en medlemsstats tillämpning av densamma är medlemstaternas domstolar bundna av alla krav som anges i artikel 47 i stadgan. ( 27 )

31.

Jag erinrar om att i avsaknad av unionsrättsliga föreskrifter på området för återbetalning av nationell skatt som felaktigt påförts, ankommer det på varje medlemsstats interna rättsordning att, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, ange vilka domstolar som är behöriga och att fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten. Medlemsstaterna bär likväl ansvaret för att dessa rättigheter i varje enskilt fall tillförsäkras ett effektivt skydd. De detaljerade processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten får inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten. ( 28 )

32.

I det avseendet ger den rumänska lagstiftningen, och närmare bestämt taxeringsprocesslagen, enskilda rätt att vända sig till förvaltnings- och skattedomstolar, eller i förekommande fall avdelningar för förvaltnings- eller skattemål vid appellationsdomstolar, ( 29 ) för att överklaga beslut från skattemyndigheterna, inklusive yrka på återbetalning av olagligt påförda skatter. ( 30 ) Dessa möjligheter till domstolsprövning tycks även gälla i situationer där skattebeslut överklagas med hänvisning till rättigheter som följer av unionsrätten. Den rumänska lagstiftningen säkerställer således prima facie ett effektivt domstolskydd vad gäller dessa rättigheter.

33.

Artikel 21.2 i lag nr 5454/2004 om förvaltningsmål gör det dessutom möjligt att lämna förvaltningsmyndigheters slutgiltiga beslut utan avseende när dessa visar sig strida mot unionsrätten på grund av en senare dom från domstolen. Mot bakgrund av domstolens ovannämnda praxis rörande den specifika frågan om rättskraft går detta längre än vad som krävs enligt unionsrätten. ( 31 )

34.

Som jag nämnt ovan måste dock alla nationella processuella regler som är relevanta för genomförandet av unionsrätten, inbegripet undantag från principen om rättskraft, iaktta rätten till ett effektivt rättsmedel, samt effektivitetsprincipen och likvärdighetsprincipen. Problemet i förevarande mål uppstår till följd av den oklarhet som visade sig finnas i den rumänska processlagen vid den materiella tidpunkt då Dragoş Constantin Târşia väckte talan vid en allmän domstol angående återbetalning av den särskilda skatten för motorfordon som han hade betalat i juni 2007. ( 32 )

35.

Enligt min mening kan det diskuteras huruvida oklarheterna i den rumänska processlagen stred mot artikel 47 i stadgan och unionsrättsliga krav på rättssäkerhet samt kan ha gjort det i praktiken omöjligt eller överdrivet svårt att genomföra återbetalningen av den utsläppsskatt som var oförenlig med unionsrätten.

36.

Jag erinrar om att det rättsliga avgörande som utgör hinder för återbetalningen av utsläppsskatten, och som utfärdades före domstolens dom Tatu (EU:C:2011:219), meddelades av en appellationsdomstol för tvistemål (Tribunalul Sibiu) i en tvistemålsprocess till följd av den rumänska statens överklagande av det tvistemålsavgörandet i första instans som hade meddelats av Judecătoria Sibiu. Det nationella målet prövas också av samma appellationsdomstol för tvistemål, det vill säga Tribunalul Sibiu.

37.

Kommissionen påpekar i sitt skriftliga yttrande att denna typ av talan har väckts i Rumänien vid såväl förvaltningsdomstolar som allmänna domstolar. Mot denna bakgrund är det förvånande att den rumänska regeringen vid förhandlingen hävdade att allmänna domstolar helt saknar behörighet att pröva sådana mål, och att varje rumänsk allmän domstol vid vilken ett sådant mål anhängiggjorts har rätt att, eller till och med är skyldig att, ex officio pröva frågan huruvida den är behörig.

38.

Således råder det uppenbarligen viss förvirring kring vilket rättsligt förfarande som är tillämpligt på återbetalning av den aktuella skatten i förevarande mål. ( 33 ) Oavsett vilket förfarande som ska tillämpas kvarstår den omständigheten att det lagakraftvunna (rumänska) avgörandet i ett tvistemål (Tribunalul Sibius beslut nr 401/2008) om nekande av återbetalning av den del av den särskilda skatten för motorfordon som motsvarade utsläppsskatten har rättskraft. Det är på grund av denna omständighet som det rättsliga problemet i förevarande mål har uppstått.

39.

Det råder därför visst tvivel om huruvida rumänska domstolar vid den relevanta tidpunkten har (eller hade) befogenhet att pröva krav på återbetalning av olagligt påförd utsläppsskatt. Min slutsats är att den rumänska lagstiftningen är oklar på den punkten. Det är detta som är problemet, särskilt i förhållande till artikel 47 i stadgan.

40.

I artikel 47.1 i stadgan föreskrivs att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln. ( 34 ) Enligt förklaringarna till artikel 47 grundas första [punkten], som innehåller rätten till ett effektivt rättsskydd, på artikel 13 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europakonventionen) men skyddet är mer omfattande. ( 35 ) Jag konstaterar vidare att enligt artikel 52.3 i stadgan ska, i den mån som denna omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen, dessa rättigheter ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Denna bestämmelse hindrar dock inte unionen från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd.

41.

Enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) angående artikel 6.1 i Europakonventionen måste systemen för domstolsprövning vara ”tillräckligt konsekventa och tydliga” för att tillförsäkra den enskilde en ”praktisk, effektiv rätt att få sin sak prövad” i domstol. ( 36 ) Om bestämmelserna är ”så komplexa” att de ger upphov till ”rättsosäkerhet” innebär detta en överträdelse av artikel 6.1. ( 37 ) Europadomstolen har även slagit fast att rättsmedel måste omgärdas av ”tillräckliga skyddsåtgärder för att förhindra missförstånd kring hur de tillgängliga rättsmedlen ska användas.” ( 38 ) Ett orimligt processuellt villkor kan dessutom leda till att en persons rätt att få sin sak prövad i domstol åsidosätts. ( 39 ) Europadomstolen har nyligen upprepat att ”myndigheterna bör respektera och tillämpa nationell lagstiftning på ett förutsebart och konsekvent sätt” och att ”de förfaranden som föreskrivs bör vara tillräckligt utvecklade och transparenta för att ge rättsäkerhet och processuell säkerhet.” ( 40 ) Syftet med processuella regler är att uppfylla de uppställda målen om rättssäkerhet och korrekt rättsskipning. De ska inte ”bygga upp hinder som hindrar en sökande från att få sin sak prövad av en behörig domstol”. ( 41 )

42.

Jag erinrar dessutom om att enligt domstolens fasta praxis utgör ”[r]ättssäkerhetsprincipen [...] en allmän princip i unionsrätten som bland annat kräver att en reglering som innebär negativa konsekvenser i förhållande till enskilda är klar och exakt samt att den enskilde kan förutse hur den kommer att tillämpas.” (Min kursivering.) ( 42 )

43.

Enligt min mening, och mot bakgrund av ovanstående, resulterar oklarheten kring vilket rättsligt förfarande som ska tillämpas på återbetalning av skatter som påförts i strid med unionsrätten i att artikel 47 i stadgan åsidosätts, både vad gäller rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till rättslig prövning. Detta gäller i ännu högre grad om ett beslut från en allmän domstol som helt saknar behörighet kan få rättskraft i så mening att det hindrar en enskild från att väcka talan om återbetalning vid en behörig domstol, oavsett om nämnda domstol är en allmän domstol eller en förvaltningsdomstol. Enligt min mening ankommer det i förevarande mål på den hänskjutande domstolen att göra en samlad bedömning av den rumänska processrätten vad gäller effektivt rättsskydd i samband med återbetalning av felaktigt inbetalda utsläppsskatter för motorfordon. ( 43 )

44.

Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att ”varje fall – i vilket frågan uppkommer huruvida en nationell processuell regel gör det omöjligt eller orimligt svårt för enskilda att utöva sina rättigheter enligt unionsrätten – måste bedömas med beaktande av regelns roll i förfarandet, förfarandets förlopp och förfarandets särdrag vid de olika nationella instanserna. Härvid ska de principer som ligger till grund för det nationella domstolssystemet beaktas, såsom skyddet för rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning”. ( 44 )

45.

I detta sammanhang ska det för det första påpekas att den nationella domstolen och samtliga parter som inkommit med yttranden förefaller presumera att artikel 21.2 i lag nr 554/2004 inte kan tillämpas i tvistemål. Det förefaller logiskt, förutsatt att det i den rumänska processrätten görs en strikt åtskillnad mellan olika former av rättsliga förfaranden. I så fall finns det inget utrymme att tolka bestämmelser som anger tillämpningsområdet för lag nr 554/2004 på ett sätt som gör det möjligt för allmänna domstolar att tillämpa denna lag i tvister vars materiella tillämpningsområde (ratione materiae) är av förvaltningsrättslig eller skatterättslig art. Om ett sådant handlingsutrymme existerade skulle det emellertid åligga den hänskjutande domstolen att tolka de relevanta nationella bestämmelserna på ett sätt som främjar förenlighet med unionsrätten. ( 45 )

46.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida de aktuella rumänska bestämmelserna gör det omöjligt eller överdrivet svårt att genomföra återbetalningen av den utsläppsskatt som påförts i strid med unionsrätten. Det räcker dock att konstatera att förvirringen kring huruvida rättsmedel avseende tvistemål eller förvaltningsrättsliga mål borde ha använts för återbetalningen av bilutsläppsskatten har fått just den konsekvensen.

47.

Dragoş Constantin Târşia har gjort gällande att underlåtenheten att tillämpa undantaget i artikel 21.2 i lag nr 554/2004 på rättskraft i tvistemål skulle strida både mot principen om likhet inför lagen, såsom denna beskrivs i artikel 20 i stadgan, och mot likvärdighetsprincipen.

48.

Iakttagandet av likvärdighetsprincipen förutsätter att den aktuella nationella bestämmelsen tillämpas på samma sätt på en talan som grundar sig på åsidosättande av unionsrätten som på en talan som grundar sig på åsidosättande av nationell rätt när föremålet och grunden för talan är likartade. ( 46 )

49.

Enligt min mening innebär detta att unionsrätten, inom ramen för likvärdighetsprincipen, inte utgör hinder för att i rumänsk rätt ange möjligheten att göra undantag från principen om rättskraft i förvaltningsmål som rör unionsrätten, men inte i tvistemål som rör samma föremål. Enligt likvärdighetsprincipen krävs lika behandling av jämförbara krav som grundas på, å ena sidan, nationell rätt och, å andra sidan, unionsrätten, inte likvärdighet mellan olika former av förfaranden enligt nationell rätt. ( 47 )

50.

I vilket fall som helst är det rimligt att tillämpa olika grunder för undantag från principen om lagakraftvunna domars rättskraft såvitt gäller slutliga avgöranden i tviste-, brott- och förvaltningsrättsliga mål. ( 48 ) Dessa domar har olika rättsverkan och de rättspolitiska aspekter som är relevanta för att definiera (eventuella) undantag från principen om rättskraft ser också olika ut. När det gäller domar i tvistemål är rättssäkerhet och stabila rättsförhållanden i form av en lagakraftvunnen dom av yttersta vikt. Villkoren för att ändra en dom i ett brottmål mot en felaktigt dömd person bör däremot inte vara för hårda. På det förvaltningsrättsliga området kan intresset av att skydda enskildas rättigheter och principen om lagenlighet motivera en mer flexibel syn på ändring av lagakraftvunna domar än vad fallet är vid domar i tvistemål.

51.

Det saknas således stöd för Dragoş Constantin Târşias påstående att den omständigheten att möjligheten att göra undantag från principen om rättskraft begränsas till förvaltningsmål som rör unionsrätten strider mot principen om likhet inför lagen. Jag erinrar om att olikhet inför lagen bara kan anses förekomma om de relevanta situationerna är jämförbara. ( 49 ) Så är inte fallet vad gäller skälen för att upphäva lagakraftvunna civilrättsliga och förvaltningsrättsliga avgöranden. I situationer där domstolen vid en senare tidpunkt har meddelat en dom som gör de nationella bestämmelserna oförenliga med unionsrätten kan det vara motiverat att upphäva en lagakraftvunnen förvaltningsrättslig dom till nackdel för en medlemsstats myndighet, medan det av rättssäkerhetsskäl kan vara olämpligt att lämna en lagakraftvunnen tvistemålsdom utan avseende i vilken det fastställs ett privaträttligt förhållande mellan två enskilda. En lagstiftningslösning som den som tillämpas i Rumänien, där denna möjlighet ges i förvaltningsmål men inte i tvistemål, strider därför inte i sig mot principen om likhet inför lagen.

52.

Principen om likhet inför lagen är emellertid en annan rättsregel än likvärdighetsprincipen. Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande påpekat att om den rumänska rättsordningen även gör det möjligt att göra undantag från principen om rättskraft i ljuset av sådan senare rättspraxis från författningsdomstolen där riktigheten i tidigare rättsliga avgöranden ifrågasätts (och som omfattar alla nationella domstolar) ( 50 ) kan likvärdighetsprincipen mycket väl innebära att samma sak ska gälla domstolsavgöranden som rör unionsrätten. ( 51 )

53.

Även om jag medger att detta kan leda till en diskussion som går utanför föremålet för begäran om förhandsavgörande ( 52 ) har likvärdighetsprincipen enligt min mening inte iakttagits om ett senare avgörande från den nationella författningsdomsstolen kan leda till en ändring av en tidigare lagakraftvunnen tvistemålsdom, och således möjliggöra återbetalning av felaktigt påförd skatt, om en dom från EU-domstolen inte kan ge samma resultat. I en sådan situation skulle rättigheter som följer av den nationella konstitutionen åtnjuta större skydd än rättigheter som följer av unionsrätten, och sistnämnda rättigheter skulle således inte åtnjuta samma skydd som denna kategori av rättigheter åtnjuter enligt nationell rätt. Enligt artikel 322.9 i den rumänska civilprocesslagen råder ett liknande asymmetriskt förhållande mellan den rättsverkan som tillmäts Europadomstolens domar och den rättsverkan som tillmäts EU-domstolens domar.

54.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Tribunalul Sibiu på följande sätt:

Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och den effektivitetsprincip som anges i domstolens praxis utgör inte hinder för nationella bestämmelser enligt vilka resning avseende nationella domstolsavgöranden är möjligt i förvaltningsmål när det är fråga om ett åsidosättande av principen om unionsrättens företräde, medan det inte är möjligt att bevilja resning avseende nationella domstolsavgöranden i tvistemål på samma grund. Ett villkor för detta är att det står tillräckligt klart vilket förfarande som ska tillämpas för att undanröja det aktuella åsidosättandet av unionsrätten, och ett lagakraftvunnet avgörande från en domstol som ex officio borde ha förklarat sig obehörig får inte hindra en enskild från att vända sig till en behörig domstol för att få sin sak prövad.

Likvärdighetsprincipen utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka det är möjligt att bevilja resning såvitt gäller nationella domstolsavgöranden som meddelats i tvistemål på grund av en senare dom från författningsdomstolen eller Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, men som inte ger samma möjlighet vid en senare dom från Europeiska unionens domstol.