3.4.2017

Europeiska unionens officiella tidning

C 104/9

Domstolens dom (första avdelningen) av den 26 januari 2017 (begäran om förhandsavgörande från Juzgado de Primera Instancia – Spanien) – Banco Primus SA mot Jesús Gutiérrez García

(Mål C-421/14) (1)

((Begäran om förhandsavgörande - Direktiv 93/13/EEG - Konsumentavtal - Oskäliga avtalsvillkor - Avtal om hypotekslån - Förfarande för utmätning av intecknad egendom - Preklusionsfrist - Nationella domstolars uppgift - Rättskraft))

(2017/C 104/16)

Rättegångsspråk: spanska

Hänskjutande domstol

Juzgado de Primera Instancia

Parter i målet vid den hänskjutande domstolen

Kärande: Banco Primus SA

Svarande: Jesús Gutiérrez García

Domslut

Artiklarna 6 och 7 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas på så sätt att de utgör hinder mot en sådan nationell bestämmelse som den fjärde övergångsbestämmelsen i Ley 1/2013, de medidas para reforzar la protección a los deudores hipotecarios, reestructuración de deuda y alquiler social (lag 1/2013 om åtgärder för att stärka skyddet för hypoteksgäldenärer, skuldsanering och subventionerat boende) av den 14 maj 2013, enligt vilken rätten för konsumenter som är föremål för ett förfarande för utmätning av intecknad egendom – vilket har inletts men inte avslutats innan den lag som nämnda bestämmelse ingår i trädde i kraft – att invända mot tvångsutmätningen med argumentet att avtalsvillkorerna är oskäliga, omfattas av en preklusionsfrist på en månad, som börjar löpa dagen efter offentliggörandet av nämnda lag.

Direktiv 93/13 ska tolkas på så sätt att det inte utgör hinder mot en sådan nationell regel som den i artikel 207 i Ley 1/2000 de Enjuiciamiento Civil (lag 1/2000 om civilprocesslagen) av den 7 januari 2000, i dess lydelse enligt Ley 1/2013, de medidas para reforzar la protección a los deudores hipotecarios, reestructuración de deuda y alquiler social (lag 1/2013 om åtgärder för att stärka skyddet för hypoteksgäldenärer, skuldsanering och subventionerat boende) av den 14 maj 2013, och därefter enligt Real Decreto-Ley 7/2013 de medidas urgentes de naturaleza tributaria, presupuestaria y de fomento de la investigación, el desarrollo y la innovación (lagdekret 7/2013 om brådskande skatte- och budgetåtgärder till främjande av forskning, utveckling och innovation) av den 28 juni 2013, och därefter enligt Real Decreto-ley 11/2014, de medidas urgentes en materia concursal (lagdekret 11/2014 om brådskande åtgärder rörande konkurs), av den 5 september 2014, som inte tillåter att den nationella domstolen ex officio omprövar huruvida villkoren i ett avtal är oskäliga, när lagenligheten av samtliga avtalsvillkor mot bakgrund av direktivet redan har prövats i ett rättskraftigt avgörande.

Om det däremot finns ett eller flera avtalsvillkor som vid en tidigare domstolskontroll inte har varit föremål för skälighetsprövning av det omtvistade avtalet, vilken domstolskontroll avslutats med ett rättskraftigt avgörande, ska direktiv 93/13 tolkas så, att den nationella domstol, vid vilken konsumenten på ett vederbörligt sätt har framställt en invändning mot utmätning, är skyldig att på begäran av parterna eller ex officio – för det fall den förfogar över nödvändiga faktiska och rättsliga omständigheter – bedöma huruvida nämnda avtalsvillkor är oskäliga.

Artikel 3.1 och artikel 4 i direktiv 93/13 ska tolkas på så sätt

—

att skälighetsprövningen av ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument förutsätter att det fastställs om avtalsvillkoret medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten. Prövningen ska göras med beaktande av de nationella regler som ska tillämpas i avsaknad av överenskommelse mellan parterna, av de medel som enligt nationell lagstiftning står till konsumentens förfogande för att hindra fortsatt användning av sådana villkor, av typen av varor eller tjänster som utgör det aktuella avtalets föremål, och av alla omständigheter som förelåg i samband med att avtalet ingicks.

—

att i den mån den hänskjutande domstolen bedömer att ett avtalsvillkor om beräkningsmetoden för räntan, som det i det nationella målet, inte är klart och begripligt formulerat i den mening som avses i artikel 4.2 i direktivet, ankommer det på den domstolen att pröva om villkoret är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet. I samband med denna prövning ankommer det på den hänskjutande domstolen att bland annat jämföra beräkningsmetoden för räntesatsen i villkoret och det faktiska räntebelopp som följer därav, med de beräkningsmetoder som vanligen tillämpas och den lagstadgade räntesatsen liksom de räntesatser som tillämpades på marknaden när det aktuella avtalet ingicks för ett lån med ett belopp och en löptid som motsvarar dem i det aktuella låneavtalet, och

—

att – vad beträffar en nationell domstols skälighetsprövning av ett avtalsvillkor om uppsägning till förtida betalning på grund av gäldenärens bristande avtalsuppfyllelse under en begränsad tidsperiod – det ankommer på den domstolen att undersöka huruvida näringsidkarens möjlighet att kräva återbetalning av hela lånet uppstår på grund av att konsumenten har underlåtit att uppfylla en skyldighet som är av grundläggande betydelse i det aktuella avtalsförhållandet, huruvida tillräckligt höga krav ställs på avtalsbrottets grovhet i förhållande till lånets längd och lånebeloppet, huruvida nämnda möjlighet strider mot tillämpliga rättsregler på området i avsaknad av särskilda avtalsbestämmelser och huruvida det i nationell rätt föreskrivs lämpliga och effektiva medel med hjälp av vilka den konsument som är underkastad ett sådant avtalsvillkor kan avhjälpa följderna av att lånet på detta sätt förfaller till betalning.

Direktiv 93/13 ska tolkas så, att det utgör hinder mot en tolkning i rättspraxis av en bestämmelse i nationell rätt om villkor om uppsägning till förtida betalning i låneavtal, såsom artikel 693.2 i lag 1/2000, i dess lydelse enligt lagdekret 7/2013, som inte tillåter att en nationell domstol som har konstaterat att ett sådant avtalsvillkor är oskäligt förklarar villkoret ogiltigt och underlåter att tillämpa det, när näringsidkaren i praktiken inte har tillämpat avtalsvillkoret utan tillämpat de villkor som föreskrivs i nämnda bestämmelse i nationell rätt.

(1) EUT C 421, 24.11.2014.